En tillvaro utan nyanser

 Numera ser dagarna tämligen lika ut. Jag vaknar, klär på mig och går sedan ut på dagens första promenad med mina hundar. Väl hemma igen dricker jag kaffe och äter frukost. Sen sätts datorn igång i arbetsrummet och med det en ändlös räcka av digitala möten. Vissa dagar kanske bara två medan andra dagar kan innehålla upp till sju eller åtta digitala möten. När det är dags för lunch tar jag åter en promenad med hundarna, äter lunch och går sedan tillbaka in till arbetsrummet. Ibland finns det lite tid mellan de olika mötena så jag hinner läsa några handlingar eller svara på ett mail eller två. Någon gång efter fyra brukar jag åter ta en promenad med hundarna och ta en stunds paus innan det är dags för kvällens möte eller utbildning. Vid nio på kvällen tittar vi på Aktuellt och sedan på ett avsnitt av en serie innan det är dags för dagens sista promenad med hundarna och läggdags. Nästa morgon börjar allt om igen och dagarna är svåra att skilja från varandra. Inte ens helgerna blir helt annorlunda! Dels för att jag har en del arbete och förtroendeuppdrag som tar helgen i anspråk men också för att helgen tillbringas även den hemma i mitt hem. Jag tänker att jag är duktig i alla fall! Jag åker inte någonstans, jag träffar bara den jag lever tillsammans med och jag besöker varken gym eller bibliotek. Jag går visserligen och handlar i affären några hundra meter från hemmet, men även det försöker jag begränsa och går helst på tider då få andra människor är i butiken. På mina promenader med hundarna träffar jag så klart på människor jag känner och vi stannar upp och pratar en stund. De där pratstunderna blir till en färgklick i en annars tämligen novembergrå dag. 

I mars när jag mer eller mindre uteslutande började jobba hemma så kändes det faktiskt ganska skönt. Jag var utarbetad och trött och i behov av ett lägre tempo och vila. När våren stod inför dörren var det faktiskt en skön och välbehövd paus att inte längre behöva fara och flyga över halva landet varje vecka. Då njöt jag av att se våren väcka världen till liv igen och kände en tacksamhet över att det inträffat om våren och inte i november när allt även i vanliga fall är grått och trist och mörkt. Så plötsligt är det november och jag konstaterar att jag saknar livets alla nyanser! Jag saknar att ha tempo i tillvaron och att träffa alla de där fantastiska människorna som jag har förmånen att möta både i arbetslivet och i vardagen. Jag saknar de där konferenserna med middag med töntig underhållning på kvällen, jag saknar att dricka bubbel på lokal med fina vänner, jag saknar att kunna bjuda hem min mamma och jag saknar definitivt att jag inte har kunnat åka och hälsa på min nyfödde systerson. Jag saknar alla de där mötena och tillställningarna som gjorde att jag fick användning för alla fina kläder i min garderob, jag saknar att krama om någon som jag inte träffat på ett tag, eller för den delen att kramas alls. Märkligt nog saknar jag också all den där tiden som jag brukar spendera på tåg, bussar eller i bil för att ta mig från en plats till en annan. Först nu inser jag hur värdefull den tiden var, tiden som var bara min och då jag hade tid för eftertanke och reflektion innan jag skulle ge mig i kast med nästa möte på dagen.

Som det är nu är tillvaron novembergrå rakt igenom! De där nyanserna i tillvaron är något jag verkligen saknar. Det där tempot i arbetsdagen som gör att jag i hela kroppen kan känna en skillnad när jag satt punkt för arbetsdagen. Helger med loppisturer och fika som markerar en skillnad mellan vardag och helg. Jag behöver verkligen tillvarons alla nyanser för att må gott. Det tråkigt och jobbiga och tidvis ganska stressiga behövs för att en helt ska kunna uppskatta det lediga, lugna och härliga. Jag trodde nog att jag mest skulle sörja alla inställda tillställningar och kalas men jag konstaterar att jag saknar allt! Jag saknar helheten och nyanserna i tillvaron! När livet åter är mer normalt då ska jag verkligen njuta av en tågresa med flera byten som tar orimligt lång tid!

Tjusigt uppklädd för middag i solnedgången på Bommersvik

Det är helt okej att inte orka

Jag läste ett blogginlägg för en tid sedan som jag har gått och irriterat mig på. Det handlade om hur en på ett enkelt sätt kan hålla sitt hem stökfritt genom att passa på och plocka lite hela tiden och att utnyttja tiden på bästa sätt. Att till exempel passa på att plocka undan på köksbänken och fylla diskmaskinen under tiden som vattnet kokar i vattenkokaren. Förvisso smart tänkt men också ett skuldbeläggande! Jag kanske inte orkar vara effektiv medan vattnet kokar, vad jag behöver är kanske någon minut då jag kan titta ut genom fönstret och göra just ingenting. Mitt hem blir lätt en källa till ångest för min del. En organiserad mamma ska ju klara av att hantera familjen, lösa allt som måste lösas och dessutom se till att hemmet är prydligt. Ett stökigt hem är ett tecken på att du inte riktigt håller ihop. Tror att många av oss är fostrade till att vara duktiga flickor som får allt att funka samtidigt som hemmet dessutom är städat och propert.

På senare tid, egentligen i flera år har mitt liv snurrat ganska snabbt av olika skäl. Alltså står jag ofta sent på kvällen och laddar tvättmaskinen, städar köket och plockar undan medan just vattnet i vattenkokaren bubblar. Oftast leder det till att jag går och lägger mig efter midnatt och först när kag krupit ner i sängen kommer på att jag glömde bort att dricka mitt te som jag kokat vatten till. Jag hade så fullt upp med att vara effektiv att jag helt glömde att det jag skulle göra var att ta en kopp te, en smörgås och sitta en stund i fåtöljen med en bok. Alltså har vattnet kallnat, smörgåsen blev aldrig gjord och boken är fortfarande oläst. Förvisso är hemmet städat men jag fick aldrig den där stunden av lugn och ro som jag verkligen behövde. Så när jag kom hem sent igår satte jag på vattenkokaren och skulle som alltid börja plocka och vara effektiv när jag kände att nu räcker det! Det är okej att inte orka och det är okej att hemmet ibland, kanske till och med ofta är stökigt. Anledningen är ju att jag har fullt upp med att leva livet. Så jag väljer att titta ut genom köksfönstret och lyssnar på vattenkokaren. Gör sedan mitt te och går igenom mitt stökiga matrum och ut på altanen. Där sitter jag sedan under tystnad, tittar på älven precis nedanför och dricker mitt te. Jag är helt ineffektiv, hemmet är stökigt och det är helt okej!

Vardagsmysterium

Det finns några mysterier i livet som jag hittills inte har lyckat lista ut. Ett av dem är vad som händer med alla hårnålar. Eftersom jag är förtjust i vintagefrisyrer hör hårnålar till vardagens viktiga ting. Märkligt nog har jag ofta helt slut på hårnålar trots att jag är den enda i familjen som använder dem. Jag brukar alltid plocka ur alla nålar på kvällen innan jag ska sova och lägger dem alltid på samma plats. Trots detta försvinner mina nålar spårlöst och jag behöver ständigt köpa nya. Någonstans borde det ju ligga massor av förkomna hårnålar men hittills har jag inte hittat dem utan det är ett mysterium vart de tar vägen.

En kaffekopp fungerar som förvaring för mina hårnålar

Det vanligaste mysteriet i de flesta familjer är frågan om vart alla strumpor tar vägen. Hur är det möjligt att lägga ett par strumpor i tvätten men när en sorterar den rena tvätten då finns det plötsligt bara kvar en strumpa av paret. Sedan många år samlar jag alla uddasockar i en korg. Varje gång jag tvättar hamnar det någon strumpa i korgen. Då och då går jag igenom alla strumpor men konstaterar att det är inte ofta jag faktiskt lyckas matcha några par!

Det sista stora mysteriet i vardagen handlar om hårtofsar. De är något som en ständigt behöver och vi är tre i familjen som använder dem. Jag köper nya ofta men de tar ständigt slut. Ofta, alldeles för ofta har jag bara en enda kvar som jag bevakar för att inte tonåringarna här hemma ska lägga beslag på den. Nu är förråden av hårnålar, strumpor och tofsar påfyllda och det finns gott om dem. Frågan är hur länge det dröjer innan allt åter är slut?

En sommardröm

Hela natten har jag kunnat höra vinden slita i mitt hus. Undrar nästan om vinden till sist skall klara av att knuffa ner mitt lilla hus i älven intill. Igår morse när jag klev ut genom ytterdörren kändes luften mild och inom mig väcktes hoppet om att nu var nog våren faktiskt på väg. När jag många timmar senare åter kom hem till Munkedal var det tydligt att vintern var här och jag hann bli helt genomfrusen på den korta promenaden från buss till hus. Det snöade och blåste på mig och jag kände mig tämligen ynklig när jag klev in genom dörren här hemma. Kröp ner i en kall säng och bävade redan när jag skulle sova för att till morgonen behöva kliva upp. Det är verkligen svårt att lämna den om morgonen varma sängen och kliva upp i ett kyligt hus och komma igång med dagens sysslor. Märkligt nog vaknade jag helt uppfylld av en annan känsla. Jag hade drömt att jag satt i skuggan av ett träd på en strand. En sådan där dag när det är för varmt för att en riktigt skall orka göra något annat än att bara vara och ta sig tiden att titta på vågorna som slår in mot stranden. En märkligt verklig dröm där jag vaknade och hade känslan av solvarmhud med mig när jag klev upp. Så även om vintern bestämde sig för att komma åter med besked har jag gått vidare till våren. Onekligen en märklig känsla att vakna ur en sommardröm och en timme senare kliva ut i snö och kyla!

Kanske var det en dröm eller fragment av sommarminnen som gjorde sig påminda när längtan efter våren börjar bli allt för stor. Har med åren insett att jag är ganska känslig för frånvaron av ljus och värme. Jag avskyr verkligen att frysa och konstaterar att jag egentligen borde flytta till ett varmare land för att slippa den svenska vintern helt. Å andra sidan kanske våren inte skulle kännas så där ljuvlig och fantastisk om det inte var så efterlängtad som den faktiskt är när den väl kommer. Som med så mycket annat här i livet krävs ofta det som är lite svårt för att en till fullo skall uppskatta allt det fina en har omkring sig. Om allt ständigt skulle vara lätt tror jag risken är stor att en skulle missa att stanna upp och njuta av det enkla. Alltså uthärdar jag vintern eftersom jag vet att belöningen kommer i form av barnslig förtjusning över upptäckten av vårens första tussilago. Kort efter det väntar solvarma dagar i skuggan av ett träd. Då ska jag tänka tillbaka på mina iskalla promenader från bussen och känna hur otroligt skönt jag har det i sommarvärmen.

En strand där jag en sommar tillbringade mycket tid i skuggan med att göra just ingenting

Vissa mornar

Vissa mornar finns möjligheten att när barnen gått till skolan att ta det lite lugnt. Då tar jag med mig en kopp kaffe och datorn och kryper ner i sängen igen till hundarnas stora förtjusning. Ebba och Ida fullkomligt älskar de där dagarna när jag går och lägger mig igen. Ebba kryper ner under täcker och lägger sig vid mina fötter medan Ida sträcker ut sig bredvid mig. Sen går jag igenom dagens mail och tar hand om sådant som kan hanteras via datorn. När kaffet är slut och alla mail lästa kan vi sedan ta en promenad längs älven. Så här års är det en frisk promenad då luften biter i kinderna. Ida fullkomligt älskar kylan och blir helt lycklig om det dessutom skulle vara snö. Ebba däremot avskyr kylan och vill helst att jag ska bära henne om det är snö eller frost på marken. Hon har en blå tröja som min mamma har stickat till henne som hon är mycket förtjust i. Tror faktiskt att hon skulle vägra att gå ut om hon inte hade sin blå tröja. När vi kommer in igen byter vi till en rosa luvtröja och det är svårt att hitta någon som är sötare än Ebba då.

Ebba

Det är givetvis inte möjligt att börja alla dagar på det här viset men de dagar det är möjligt känns särskilt fina. Just den här morgonen när regnet vräkte ner nöjde vi oss med att stanna kvar länge i sängen för att sedan göra en mycket snabb promenad. Inte en meter mer än nödvändigt när temperaturen är låg och hela världen är blöt.

Ida

Att umgås med Ebba och Ida är verkligen något som ger både glädje och energi. De blir glada när vi går upp för dagen och ännu gladare om vi går och lägger oss igen. De blir helt lyckliga över frågan om vi ska gå ut och gå men precis lika glada när vi går in igen. De är fullt nöjda så länge som de får lov att vara med och om de får en klapp då och då. Det är få relationer en har i livet som är så okomplicerade som relationen mellan människa och hund. Så länge som du ger din hund vad den behöver kommer den att älska dig villkorslöst. Särskilt fint är det att det spelar inte någon roll om jag är borta i tio minuter eller i några timmar, jag får ändå ett översvallande mottagande.

Åter i vardagen

Det har varit mycket resande den här sommaren, en del inom Sverige och tre turer utomlands. Det har varit en alldeles fantastisk sommar men det är nästan så att jag skulle behöva semester och vila upp mig lite. På så vis är det skönt med vardagens återkomst med sina fasta rutiner och sin vanliga lunk. Att avsluta sommarlovet med en resa till Malaga var helt rätt och så himla fint. Den svenska sommaren kan ju vara lite si så där men nu återvänder vi till vardagen helt fulltankade med sol och värme.

Härliga dagar i Malaga

När vi i vintras började prata om att resa till medelhavet hade jag tänkt mig Kroatien. Barnen var däremot mycket bestämda på att vi skulle till Spanien och kallade in storasyster Anna som röstförstärkning vid familjerådet. Det var helt enkelt bara att erkänna sig besegrad och börja titta på resor till Spanien. Av flera skäl valde vi sedan Malaga vilket visade sig vara ett synnerligen bra val. Vi hyrde som sagt en lägenhet fem minuter från stranden och bodde i ett helt vanligt bostadsområde. I området fanns allt vi kunde önska och på kort avstånd fanns även allt det där som lockar en som turist. Det bästa av två världar helt enkelt. Eftersom Anna varit med och röstat om vart vi skulle fara följde hon och hennes väninna med på resan. Riktigt bra eftersom de båda har betydligt mer tålamod än mig när det gäller att ligga och sola på stranden. 

Morgonpromenad längs Örekilsälven

Väl hemma igen är det ett något annat väder som råder än vad vi hade i Malaga. Det var en kylig morgon idag vilket kändes som en passande markering för höstterminens början. Jag skjutsade tjejerna till skolan och det kändes lite märkligt ändå att nu går båda på högstadiet. Kidsen är inte några småbarn längre utan på god väg mot vuxenlivet. Efter att ha lämnat av dem vid skolan for jag vidare mot det nya huset och började dagen med en promenad med hundarna. Det nya huset ligger på en plats som jag har passerat nästan dagligen de senaste tio åren och är mig mycket välbekant. Samtidigt är det som att befinna sig på en helt ny plats eftersom jag aldrig stannat upp och tagit mig tiden att promenera och verkligen se den här platsen.

Vardagen har återkommit men det är en något förändrad vardag i och med det nya huset. En nygammal plats att lära känna och ett hem att ställa i ordning. Spännande och nytt men ändå gammalt och välbekant.

Sommarönskan

En hektisk vår närmar sig sitt slut och nu väntar sommaren. Lite lugnare kommer det att bli men samtidigt vill jag ju hinna med allt och lite till under de ljuva, ljuva sommarmånaderna. Då när världen är varm och dagarna långa och ljusa. Då en samlar kraft och energi som skall räcka hela den långa vintern. Så vad jag vill med min sommar är att fylla den med härligheter.

Att strosa längs en strand hör till något av det bästa jag vet. Kanske är själva strosandet viktigare än stranden. Att en har tid att strosa innebär att en inte har en tid att passa utan helt enkelt kan njuta och ta sig fram i sakta mak. Den här sommaren kommer att innehålla bekanta stränder här hemma men också obekanta stränder på nya platser. I slutet av sommaren väntar en resa till Spanien och jag är onekligen förväntansfull inför att upptäcka stränderna där.

Min trädgård är mitt paradis och den plats där jag verkligen tankar kraft och energi. Där kan jag låta timmarna gå och märker inte ens att arbetet är hårt. Min sommar kommer att innehålla åtskilliga timmar då jag gräver, planterar, rensar ogräs och skördar. Bästa stunden på dagen är om kvällen då jag vattnar odlingarna och lyssnar på fåglarna.

När mörkret så faller under sensommaren, då tänder jag ljuslyktorna i rosenträdgården och njuter av doften från mina rosor och stillheten som där råder.

Jag önskar mig en sommar där den tidiga morgonen är varm. Då en kan äta frukost i uterummet eller rosenträdgården och börja dagen med solsken.

Min sommar skall innehålla gott om tid för fika med fina vänner. Kanske borde jag planera in en roadtrip i sommarsverige för att fika med de som jag sällan träffar. Det är egentligen inte vettigt att ständigt vara så pass upptagen att en inte hinner med att fika med fina vänner. 

För några år sedan började jag att sticka men kom sedan av mig. I sommar när jag sitter i min rosenträdgård om kvällarna då skall jag åter sticka. Vad det blir för resultat är inte så viktigt men jag ska sitta där med mina stickor och foga maska efter maska och njuta av tillvaron.

Det är mycket liv i livet

Just nu befinner jag mig i en tillvaro där det känns som att tid är en konstant bristvara. Där allt som skall göras behöver prioriteras och ställas mot varandra. Vad är viktigast att göra just idag? Alltså ser hemmet allt mer kaotiskt ut, i trädgården frodas ogräset och de förkultiverade plantorna väller ut över alla bredder i biblioteket. Bloggen står utan uppdateringar och gymmet har glömt bort vem jag är. För första gången någonsin har jag börjat titta ordentligt i min kalender för att se vad som kan strykas på riktigt. Konstaterar att det faktiskt är viktigare just nu att organisera kaoset hemma. Än så länge kan jag komma undan med bohemisk rörighet men det kommer en gräns när en upplever att det är helt omöjligt att komma i ordning. Trädgårdsarbetet går inte heller att prioritera bort. Trädgården kräver att jag befinner mig i nuet vilket jag normalt sett gillar. Det funkar liksom inte att skjuta upp att så i odlingslådorna i juli när jag har mer tid. Det måste göras nu om det alls skall finnas något att skörda i höst. För min del har det onekligen varit en fördel att våren är sen i år.

Den här veckan har blivit lite av en nystart för mig. Då jag prioriterat bort kvällsmöten till förmån för att vara hemma och göra läxor med barnen och att hänga tvätten. Jag har prioriterat bort andra möten för att kunna ägna den här dagen åt att vara i trädgården och igår hann jag med att tillbringa några timmar på gymmet. Samlar ny kraft och konstaterar att planeringen måste bli bättre. Alla de där mötena är nog så viktiga men det måste också finnas balans för att det egna jaget skall orka med och må bra. Tid hemma, trädgård och träning får mig att må bra och hamnar just nu överst i prioriteringsordningen. Sen vet jag ju att får jag ordentligt med påfyllning av just det där då kommer inte något av det andra att kännas särskilt jobbigt eller ansträngande. När saker snurrar lite för fort är det dock allt för lätt att prioritera bort det som gör att en orkar.

Att stanna upp och njuta av solen kan vara dagens viktigaste uppgift!

En helg i ensamhet

Den här helgen har jag varit ensam hemma i huset i Hult. Resten av familjen tillbringade helgen på läger med Unga Örnar och jag fick rå om hus och husdjur på egen hand. Insåg när jag började fundera över saken att det är nog tio år sedan det hände senast. Det är onekligen lite märkligt att vara ensam hemma i huset. Det hör inte till vanligheterna att vårt hus är tyst och stilla men det har det varit den här helgen. Det har varit riktigt fint att få vara ensam med mina egna tankar, med långa promenader med vovvarna och med alla de där sysslorna som jag aldrig tycks hinna med annars. Den här helgen hann jag inte bara med gamla dåliga samveten utan bra mycket annat. Såg till att bjuda in vänner på kafferep om lördagen och tillbringade stor del av dagen med att baka. Jag njuter fortfarande av att arbeta i mitt nya kök. Där allt finns ordnat precis som jag vill ha det och det finns gott om plats att breda ut sig på. Var sak har sin plats och det är enkelt både att baka och städa undan.

För att sammanfatta en ensam helg så har den haft i stort sett samma innehåll som en semesterresa. God mat, fika, promenader, prat med fina vänner och dessutom en hel del sol. Istället för att åka på semester blev den här helgen en hemester. Fram på söndagskvällen spetsade hundarna öronen när de hörde en bil närma sig. Nu äntligen var ordningen återställd och resten av familjen var åter hemma. Huset i Hult fylldes med ljud och rörelse så som det är menat att det ska vara.

Fika, vår och långpromenader har varit fina inslag den här helgen

Alla dessa måsten är de verkligen nödvändiga?

Att göra saker själv, att göra dem från grunden är något som tar tid och som kräver planering. Hembakat bröd är onekligen godast, men det innebär att jag måste prioritera min tid på ett sådant sätt att jag också hinner att baka. I ett hektiskt liv där en har fullt upp med livspusslet är de där prioriteringarna inte helt enkla. Många gånger handlar det om att lösa vardagen så enkelt som möjligt och då blir enkla lösningar det som en lättast väljer.

När tvätten får torka ute känns det betydligt roligare att hänga den. Älskar när kläderna luktar av sommar!

Att försöka göra förändringar när en befinner sig mitt i det där livspusslandet är nog ganska svårt. Särskilt om en verkligen önskar att göra saker i livet annorlunda. För min del är det tydligt så att jag känner mig stressad när jag inte hinner med de där sakerna som jag verkligen vill göra. När jag känner mig stressad över att alla mina plantor måste skolas om och jag egentligen inte har tid. Eller när jag för tredje gången på en vecka köper bröd för att jag inte har hunnit baka. Länge gick jag med ett konstant dåligt samvete och kände att jag aldrig räckte till. Att hur jag en försökte var det inte tillräckligt för att göra allt det där jag ville göra.

Att fika hör i min mening till livets viktigheter

Alltså tog jag mig tiden en dag när livet var lugnt och ledigt och funderade igenom vad jag verkligen tycker är viktigt att prioritera. Var alla de där sakerna jag försökte hinna med verkligen nödvändiga eller kunde jag kanske släppa taget om dem. Att äta bra mat varje dag i veckan hör till det jag ser som riktigt viktigt. Vi har här hemma i Hult under många år gjort matlistor för att underlätta planeringen. Nu började jag göra planeringen samtidigt som jag stämde av den mot min kalender. Dagar med mycket aktiviteter, när barnen skall hämtas och lämnas på olika håll är inte rätt dagar för att lägga lång tid på matlagningen. Alltså planerade jag in mindre tidsödade mat till hektiska dagar, alternativt sådant som kunde förberedas redan under helgen och sedan värmas. Planeringen tar lite tid medan den görs men underlättar livet varje dag vilket gör det värt att lägga tid på.

Kaffe i trädgården är något som ger energi 

Att dricka kaffe i min trädgård så snart solen skiner hör till det som jag verkligen älskar. Alltså släpper jag allt så snart solen skiner, gör mig en kopp kaffe och går ut och sätter mig. Det tog tid att lära mig inse att det faktiskt är helt okej att göra så. Att prioritera något bara för att jag vill och inte för att jag måste.

Hemmagjord marmelad

Jag insåg längs vägen dessutom att även om jag föredrar hembakat bröd så går det precis lika bra att köpa bröd. Dessutom tycker jag ju bäst om att äta knäckebröd och övriga familjen bryr sig inte så mycket. Alltså bakar jag när tid finns och när lusten faller på. I övrigt köper jag bröd och konstaterar att det fungerar alldeles utmärkt. Marmelad och sylt däremot prioriteras eftersom ingen i familjen hittat någon köpt sort vi gillar.

Mammas hembakta bullar

Bakning hör till sysslorna som jag verkligen gillar att ägna mig åt när jag känner att jag har tid. Däremot har jag insett att det tråkigaste jag vet är att baka kanelbullar. De är fantastiskt goda att äta men vansinnigt tråkiga att göra. De köpta är dock aldrig lika goda som de hembakta vilket skapar ett dilemma. Fast lösningen visade sig vara enkel! Mamma tycker nämligen att det är roligt att baka bullar och jag lämnar med varm hand över det till henne när hon är på besök i Hult.

Det finns givetvis fler måsten i livet, många av dem är alldeles nödvändiga och går inte att komma undan. Men planering har en tendens att göra dem mindre jobbiga och på så vis mindre krävande. Genom att sortera bort sådant som en faktiskt inte behöver göra blir livet lite enklare har jag upptäckt. Om jag dessutom planerar det övriga blir hela tillvaron helt annorlunda. Inte så att jag egentligen har mindre att göra men jag har plötsligt mer luft mellan sysslorna och hinner bättre med sådant som jag verkligen vill!

Att förlora sig själv

De senaste dryga två åren har varit något av det värsta i mitt liv. Förvisso har det varit år då det hänt otroligt mycket bra saker men detta har överskuggats av de många sorgerna. På kort tid förlorade jag två nära anhöriga, jag genomgick IVF, fick tre missfall inom loppet av ett år och blev dessutom sjuk. Mitt sätt att hantera allt detta var att öka tempot, att göra mer och mer för att helt enkelt inte ha tid att tänka och känna. Att ta in allt var för svårt och allt för mycket att mäkta med. Under en kort tid är det kanske möjligt att hantera svårigheter genom att inte hantera dem men i det långa loppet fungerar det inte. För mig resulterade det i att jag helt förlorade mig själv. Jag visste helt enkelt inte vem jag var längre, vad jag tyckte om eller vad jag ville med mitt liv. 

När hela ditt inre är i uppror blir dina val och hur du agerar därefter. Inte särskilt genomtänkt eller välgrundat och kanske helt i motsats till hur du brukar agera. Det kommer dessutom förr eller senare leda fram till den punkten då det inte fungerar att fortsätta öka tempot. Med några månaders distans till allt som skett och hur jag valde att hantera det blir det smärtsamt tydligt hur jag förlorade mig själv helt. Hur jag tappade intresse för det som tidigare har varit viktigt för mig. Det kom till och med att påverka mina allra närmaste relationer. När en inte orkar med det egna jaget är det svårt att vara uppmärksam och tillgänglig för människorna i ens närhet. När en inte hanterar sina egna känslor blir det dessutom svårt att tolka andra människor. Risken för feltolkningar är uppenbar och det öppnar upp för än mer av det svåra. När en bara pratar utan att lyssna till svaren blir kommunikationen sällan helt bra.

Att se tillbaka och se sig själv agera som en främmande människa är märkligt. Så mycket som jag skulle vilja gå tillbaka och rätta till men att gå bakåt är inte möjligt. Den enda vägen är som alltid framåt, nu med skillnaden att det finns en ny insikt. En insikt om att jag åter har hittat mig själv.

Att vara en lantis

För en tid sedan läste jag en artikel som radade upp ett antal punkter som bevisade om du var en lantis. En av punkterna handlade om att om du missar bussen är det bara att gå de tre kilometerna hem från busshållplatsen eftersom det inte kommer någon mer buss den dagen. Riktigt så illa är det inte i Hult, i alla fall inte på vardagarna, men det är en viktig fråga att prata om. Livet på landet var onekligen en utmaning innan jag hade körkort och min egen bil. En annan av punkterna handlade om att när du bor på landet ser du inte till din närmsta granne men du kallar alla inom de närmsta kilometerna för granne. Det där är verkligen sant och även en av anledningarna till att jag valt att bo som jag gör. Jag tycker att det är skönt att min trädgård inte gränsar direkt till en annan tomt.

Min trädgård är ett av mina stora intressen. Något som jag delar med många både i stad och på landet!

Resterande punkter upplever jag däremot som bekymmersamma. De handlade om hur den som bor på landet alltid går klädd i bekväma kläder och att det spelar ingen roll om det är jord eller olja på dem ens om du åker in till affären. Det handlade om att den som bor på landet alltid har på sig foppatofflor vart den än åker och vad den än gör. Här blir det problematiskt eftersom att det nu handlar om att beskriva människor och att ge dem egenskaper. När jag är hemma och arbetar i trädgården i Hult har jag på mig kläder som är anpassade efter trädgårdsarbete. Så skulle det även vara om jag haft min trädgård mitt i ett samhälle. Det betyder däremot inte att jag inte är intresserad av kläder och inte skulle bry mig om hur jag ser ut. Det är ju inte bara en enda typ av människor som bor på landet och de så kallade lantisarna ser inte ut på ett och samma sätt. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi just har valt att bo på landet. Precis som i en stad finns det de som i likhet med mig älskar kläder och inte riktigt har koll på hur många skor en egentligen äger. Sen finns det både de i staden och på landet som inte alls är brydda och kan åka direkt från att mecka med bilen till att handla.

Några av alla de skor som ryms i min klädkammare

Själva ordet lantis har en negativ klang och om den som bor på landet då beskrivs som någon som inte ens kan klä sig ordentligt blir det inte bättre. För egen del är jag den typen av lantis som älskar att greja i min trädgård, har en förkärlek för höga klackar och vintagekläder. För mig var det ett absolut måste att ha ett hus tillräckligt stort för att rymma ett bibliotek och ett rejält kök. Någon av mina grannar är den typen av lantis att hen gillar att mecka med sina bilar, bygger gärna egna om möjlighet finns. Hen tycker också om att grilla på altanen runt huset. Den där altanen hörde till ett måste för hen när huset byggdes om. En annan av mina grannar har under många år sålt kläder och har ett stort intresse för mode, en annan har doktorerat, någon är bonde, någon lärare och en annan är konstnär. En brokig skara människor således vars gemensamma nämnare är just det där att vi har valt att bo på landet.

Den här sortens lantis är vegetarian med en förkärlek för paprika

Jag har valt att bo på landet, att vara en lantis men det gör mig inte dum. Det gör inte heller att jag måste vara på ett särskilt sätt. Enda skillnaden mot att bo i staden är att vi har lite mer yta här på landet, lite färre folk och sämre kollektivtrafik. I övrigt är livet precis som det är överallt annars. Här finns gott om alldeles fantastiska människor samtidigt som det finns en del som är fantastiskt korkade. Det finns människor som lever sina liv och kommer att fortsätta att leva sina liv oavsett fördomar kring hur en lantis är.

Måndagsfunderingar

Det är måndag och en ny vecka väntar. Känner som lite barnslig förväntan inför det faktum att veckan avslutas med den första dagen av jul. I min mening är det från första advent fritt fram att helt gå in i julfirande. Varför spara in på krutet när det är något av det bästa som händer på året. Varför spara på julfirandet till att bara vara några dagar när det istället kan vara något som pågår under nästan en månad. På lördag väntar dessutom årets första julmarknad för min del och innan dess ska hemmet pyntas och bli fint. Köket är i det närmaste färdigt vilket innebär att det inte längre finns pågår något renoveringskaos i huset. Sedan renoveringen av mitt arbetsrum påbörjades i mellandagarna förra året har huset befunnit sig i ett ständigt renoveringsläge vilket frestar på tålamodet. Svårt att hitta de saker en behöver och helt omöjligt att hålla rent och snyggt när huset som sagt befinner sig i kaos. Steg för steg blir renoveringsobjektet för den händige till ett färdigt hus men än är det en del kvar att göra. Nu får det dock vänta till en bit in i januari innan nästa projekt sätts igång. Börjar bli lite trött på att leva med dessa ständiga renoveringar som huset i Hult kräver. Å andra sidan längtar jag efter att bli klar och köket var ett stort steg i rätt riktning. Något år till av arbete så bör huset vara helt färdigt och då skall jag enbart fokusera på min underbara trädgård. Jag har projekt och idéer för trädgården som nog kommer att hålla mig sysselsatt de kommande åren och det är något jag verkligen ser fram emot. Jag är helt enkelt den typen av människa som gillar att hålla mig sysselsatt. Nu väntar en ny vecka med högt tempo och som sagt det där adventspyntandes ska också pusslas in. En sak är jag helt säker på och det är att jul och renoveringar inte hör ihop på samma sätt som jul och stress inte heller gör det. Jag vill njuta jul helt enkelt!

Fångade en ekorre på bild i Edinburgh. Hen ser lite filosofiskt funderade ut.
Känns som om det representerar mina tankar denna måndag också.

Förtränger ondskan med rosor,skor och katter

Ibland får jag frågan om hur det kommer sig att jag skriver om de ämnen jag skriver om på VisaLiza. Varför jag väljer att fokusera på sådant som rosor, skor och katter när det finns så mycket viktigare saker att skriva om. Särskilt när en som jag är politiskt engagerad. Visst är det så att det finns mycket viktigt att skriva om och delge världen sina tankar om. Världen idag är en både skrämmande och hemsk plats på så många sätt. Då kan det vara skönt att inte alltid ta in allt det där svåra och det allvarliga. Ibland kan det vara skönt att helt få fokusera på att rosorna i trädgården är vackra. Det är nämligen själva grejen med just rosor, de är alltid vackra oavsett vad som sker i livet eller världen i övrigt. Det ligger något betryggade i det kan jag känna, att någonting i livet alltid är konstant.

Frågan om varför jag skriver om det jag skriver har också en annan dimension. Den som handlar om att det skulle vara mindre viktigt att skriva om sådant som trädgård, kläder och husdjur och där håller jag verkligen inte med. Det där är byggstenar i vardagen, en del av det som är livet och viktigt för mig. Ett par tjusiga klackskor är kommer inte att förändra världen, men de gör mig på gott humör. Det där humöret är i sin tur en viktig faktor i att just förändra världen. För den som menar att det finns mer eller mindre viktiga ämnen att skriva om eller för den delen intressera sig för skulle jag hävda att just modeindustrin är en av de viktigaste frågorna att skriva om just nu. Om en bransch som ständigt jagar vinster och där frågor som miljö och arbetsförhållanden hamnar väldigt långt ner i prioriteringsordningen. Att välja ett par skor handlar inte bara om att välja ett par skor som råkar vara snygga, det handlar också om att välja skor som har en snygg historia så att säga. Vem har tillverkat dem och var?

Skor och kläder är alltså politik precis som allt annat i livet. Det vill säga skor och kläder i likhet med livet i stort är viktigt. Fast ibland kan det vara skönt att inte ta in allt det svåra utan istället fokusera just på det där att rosorna är vackra, skorna är tjusiga och att katterna är gulliga och behöver klappas.

Jag väljer att förtränga ondskan med rosor, skor och katter och lite annat smått och gott som jag tycker om. Jag är sådan att jag behöver det vackra för att balansera upp och orka med allt det andra. Allt behövs och allt är viktigt även om somligt är enklare att hantera än annat.

The Ballad of Lucy Jordan

At the age of 37 she realized she'd never ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair...

Ett av mina livsmål var att komma till Namibia. Bilden är från förra hösten då jag var där för tredje gången.
Kanske en dröm att återvinna!

Minns den där sången från min barndom, the Ballad of Lucy Jordan med Marianne Faithfull från skivan Broken English. Tyckte mycket om den men förstod inte som barn vad den egentligen handlade om. Att Lucy Jordan i sångens slut väljer att ta sitt liv eftersom hon är så pass olycklig i sin tillvaro. Det där kan jag inte alls relatera till, däremot har den där sången ofta fått mig att tänka på hur det skulle kännas att bli just 37 år. I slutet av den här månaden är det ju just 37 år jag fyller och helt ärligt hade jag nog tänkt mig att det skulle kännas annorlunda. Så länge jag kan minnas har jag alltid haft en plan och ett mål. Just nu befinner jag mig i det märkliga läget att jag helt saknar en plan. För första gången i mitt liv har jag inte en aning om vad som väntar i livet vilket helt ärligt känns lite skrämmande. Jag saknar inte valmöjligheter, tvärtom finns det många olika möjligheter att välja mellan. Fast så var det ju det där med att veta vad jag vill och veta vad jag ska välja. För Lucy Jordan var drömmen om att åka sportbil genom Paris så stark att allt annat bleknade i jämförelse. För henne var den drömmen så pass stark att när hon insåg att den inte var möjlig att genomföra då ville hon inte något annat heller.

Jag tror att det är viktigt att drömma och att sätta upp livsmål att det fungerar som en drivkraft. Särskilt i de stunder då livet är tufft, i de stunderna tycker jag att det är en trygghet att veta vad jag strävar efter. Däremot tror jag att det är farligt att att inte kunna ändra sig. Att om en inser att något faktiskt är helt omöjligt att lösa kunna acceptera det. Annars är risken tror jag att allt annat bleknar precis som för Lucy Jordan. När jag gick genom mina fertilitetsbehandlingar hade jag aldrig med mig tanken att vad händer om det inte lyckas. Det fanns inte utrymme för den typen av tankar när jag befann mig mitt i processen. Nu när jag befinner mig på andra sidan efter tio års kamp för att bli med barn är det inte enkelt att gå vidare. Alla mina planer har ju varit i relation till att tanken var att jag skulle få barn. Den dörren är stängd och jag måste gå vidare, kan inte sitta och sörja resten av mitt liv för att jag inte får några biologiska barn. Det finns ju så mycket som är gott i livet och jag vill kunna njuta av det. Alltså behöver jag nya drömmar och nya mål, men vad?

Att leva fullt ut trots motgångar är en av mina absoluta ambitioner

Pratade med en av mina fina kloka väninnor om att jag inte vet vad jag vill. Hon påpekade: Du vet ju vad du inte vill! Så är det ju, jag vet många saker som jag definitivt inte vill med mitt liv. Kanske är det helt enkelt där jag skall börja för att hitta fram till vad jag vill. Jag vet med säkerhet att jag inte vill vara bitter och gräma mig över att livet passerade utan att jag tog några chanser. Jag vill leva, dansa och kanske till och med sjunga. Vill springa långt och fort, vill inte bara se världen utan också vara med och förändra den. Så då återstår bara att drömma nya drömmar, sätta nya mål och komma på vad som blir nästa steg. Just nu har jag verkligen ingen aning!

Sporadisk närvaro

Det blir just nu tämligen sporadiska uppdateringar här på bloggen. Det är mycket som skall hinnas med i livet just nu och dessvärre har bloggen inte riktigt hunnits med. Men var lugna den finns kvar bland mina prioriteringar och snart kommer uppdateringarna åter att bli fler. För den som ändå är nyfiken på vad som sker när jag inte uppdaterar så finns jag på Instagram och där är uppdateringarna betydligt fler. Så snart jag har en ledig stund väljer jag just nu att vara i trädgården. Gräver i mitt potatisland och mina odlingslådor för att kunna så till helgen. Jag har ägnat mig åt att skola om mina plantor och sedan ställa in dem i växthuset. Blir smått lycklig över att se växthuset åter fyllas med grönska. Min trädgård är den plats på jorden som jag älskar allra mest. Den är min stora stolthet och min plats för återhämtning och vila. En anledning till att jag inte tycker om vintern är att jag då inte har samma tillgång till min trädgård som under resten av året. Den tiden som är nu älskar jag däremot. Nu när det gröna är så där alldeles nytt och när en blir fånigt glad över att det åter är varmt ute och över att hela skogen i Hult är fylld med kvittrande fåglar. Då gör hjärtat små glädjesprång och det går som inte att motstå lyckan helt enkelt!

Mitt liv genom Instagram den senaste tiden

Avklarade små projekt

Just nu är jag inne i en synnerligen effektiv period. Jag tar tag i saker som blivit liggande under lång tid och ser till att få saker avslutade. En del stora saker som att ta tag i min mastersuppsats och andra lite mindre som att stryka gardiner eller att sy i knappar. För två år sedan köpte jag en kappa på loppis. Redan då när jag provade den kände jag att den var alldeles för lång i ärmarna. Ett ganska vanligt problem för mig som är kort. Eftersom kappan passade bra i övrigt köpte jag den trots allt och tänkte att jag kan ju lägga upp ärmarna. Kom hem med kappan, hängde in den i garderoben och har sedan inte använt den alls eftersom den inte passade.

Så idag när jag hängde undan mina vinterkappor hittade jag min fina lila kappa och tänkte att nu får det vara nog. Jag kan ju inte ha en kappa hängandes i garderoben och aldrig använda den. Alltså bestämde jag mig för att helt enkelt ta tag i att sy upp ärmarna. Det var betydligt enklare än vad jag väntat mig och nu har jag plötsligt en härlig vårkappa att använda.

När jag ändå plockat fram nål och tråd passade jag på att åtgärda lite fler plagg som blivit liggande. En av dem en riktig favorit. En klänning med söta små fåglar som under lång tid har saknat en knapp och där flera suttit löst. Inte heller det tog särskilt lång tid och en kan ju verkligen fundera över varför det skall vara så svårt att ta tag i den där projekten. När kappa och klänning var ordnade fortsatte jag att laga kläder för barnen, sy i knappar i en kofta och kände mig synnerligen nöjd när allt var klart. Bockar av punkten laga kläder på min lista och tar tag i nästa. Så otroligt skönt att få gjort allt det där som blivit liggande och som känts jobbigt just för att jag inte tagit tag i det!

Meningen med hela skiten

Jag har precis läst ut boken Meningen med hela skiten som är månadens bok i Den röda bokcirkeln som jag leder just nu. Förra boken vi läste var Egalias döttrar vilket är en bok jag läste för första gången redan när jag gick i sjuan. Den boken kom att på många sätt forma mig som människa, som feminist och väckte mitt politiska jag. En otroligt viktig bok för mig personligen. När jag tittar bakåt om ytterligare tjugo år tror jag att boken vi nu har läst kommer att ha haft än större betydelse för mig. Boken handlar kort och gott om vad som är viktigt i livet, hur du kan välja väg och prioritera sådant som du ser som viktigt. En av övningarna i boken handlar om att ha ett samtal med sin inre 85-åring. Att helt enkelt diskutera sina livsval och sitt liv med sitt framtida jag. Hur ser Liza 85 år på sitt liv när hon ser tillbaka. Vad har hon gjort, vad ångrar hon och vad känner hon var rätt prioriteringar? En otroligt intressant övning som ger mycket perspektiv på tillvaron.

Alltså bestämde jag mig för att ta ett samtal med min 85-åring och kom fram till att vi trivdes gott tillsammans och att hon besitter en trygghet i sina val som jag känner att jag många gånger saknar. Genom henne insåg jag också att jag under ganska lång tid har låtit ett annat jag välja väg. I höstas när jag var ute och reste hittade jag mitt 17-åriga jag längs vägen vilket var ett kärt återseende. Hon påminde mig om sådant som jag glömt bort. Att jag ville förändra världen, att jag ville se hela världen och att ingenting är omöjligt. Att går att genomföra om en bara bestämmer sig för det. Hon kände en del besvikelse över de val som mitt nutida jag har gjort och kunde inte alls förstå hur en stadstjej som hon kunde bo långt ut på landet. Det blev ett intressant möte mellan mina tre jag. Den unga, den äldre och klokare och den nutida förvirrade. Mitt äldre jag konstaterar att det förvisso var trevligt att resa iväg och träffa mitt 17-åriga jag men att hon kanske inte är den bästa av oss på att fatta kloka beslut. Hon har både mod och ambition men saknar en del erfarenhet och ansvarskänsla. Det kändes som lite fint att inse att en del av mina spretiga val och önskemål den sista tiden helt enkelt har styrts av mitt något yngre jag. Samtidigt har hon gett mig lite mer jävlar anamma som jag tappat bort längs vägen.

Det är en intressant tanke att föra ett samtal med sitt äldre jag men även med sitt yngre. Under en ganska lång tid har jag känt att jag har behövt hantera mitt unga jags besvikelse över mina val, har känt det som att jag har varit tvungen att försvara och förklara för henne varför jag valt annat än det hon drömde om. I ett samtal med mitt äldre jag vill jag höra att jag inte ångrar de val jag gjort i livet. Tror att en av mina största rädslor är att ångra mina val och att bli bitter över livet. Jag frågar henne om hon är nöjd med det liv hon levt och får svaret tillbaka att hon är inte bara nöjd hon är tillfreds. Hon säger att vi behövde lyssna till vårt 17-åriga jag för att ta ut en ny kompassriktning men att livsbesluten var något som överläts till den vuxna.  Jag skulle önska att hon säger att jag aldrig gav upp tanken och viljan om att förändra världen. Att jag vågade vara modig och ta stora beslut även om de innebar en annan färdriktning i livet. Min 85-åring säger till mig att det var bra att hitta tillbaka till mitt 17-åriga jag och påminna mig om saker jag glömt att jag drömt om. Däremot är hon inte den som skall fatta besluten i vårt liv. Hon saknar den livserfarenheten som både jag och min 85-åring har fått. Saker kan te sig lite enklare att förändra när en är just 17 år och en ännu inte har valt väg i livet. Min 17-åring har fått mig att känna mig gammal och som om jag har missat många av mina chanser. Just därför känns det verkligen skönt att prata med min 85-åring som påpekar att jag inte är särskilt gammal och att jag inte alls har missat chanser, jag har valt annorlunda. Hon säger till mig att jag skall göra det jag tycker om och att jag skall följa mina drömmar. Att de där drömmarna varit helt avgörande för att jag som 85-åring skall leva ett gott liv. Just det där med att leva ett gott liv där en inte ångrar sina val menar hon är meningen med hela skiten!

Liza 17 år! Riktigt trevligt att hitta tillbaka till henne för ett tag men nu får mitt lite äldre jag bestämma!

Vackert i vardagen

Vintage är en passion  jag som bekant har. Väskor, skor och klänningar är sådant som gör mig på synnerligen gott humör. Kort och gott älskar jag sådant som är vackert och ofta brukar det som är gammalt vara som vackrast. Livet består till största delen av vardagar och då vore det ju tråkigt att spara på de vackra kläderna. Sedan några år tillbaka är detta min strategi i livet och sedan dess har mina vardagar blivit betydligt roligare och jag gladare. Kanske inte så att de vackra kläderna gör vardagens sysslor roligare i sig men jag blir alltid på gott humör av vackra kläder och det mesta blir roligare med ett gott humör.

Förutom att vintagekläder är vackra är de också lite av en utmaning. Det är ju lite skillnad i att shoppa vintage eftersom det inte riktigt går att åka till närmaste köpcentrum som med konventionella kläder. Ibland kan det vara synnerligen frustrerande. Förra våren letade jag efter den perfekta vintageklänningen till en tjusig tillställning men lyckades inte hitta någon. Det resulterade i en ny klänning i gammal stil fast med jacka, skärp och väska från 50-talet. Så när en inte letar efter något särskilt då hittar en plötsligt flera klänningar i rätt stil och även rätt storlek. Jag har lärt mig att aldrig tveka även om jag hittar flera fantastiska klänningar samtidigt, en vet ju inte när en hittar en nästa gång! En given fråga är ju då hur många vackra klänningar som behövs? Får ofta den frågan även när det gäller skor och väskor. Mitt svar brukar vara: så många som det krävs! Ett lite mer nyanserat svar är kanske: så många som en hinner använda! Antalet vackra klänningar beror alltså på hur många tillfällen en har att använda dem. Om en sparar på tillfällena och bara klär sig vackert till fest då behövs inte särskilt många. För min del är varje dag ett bra tillfälle för en vacker klänning och således behövs många!

Hur skall jag hinna med allt?

I förra veckan kände jag verkligen en stark oro över hur jag skulle få tiden att räcka till. Kände mig trött och under press över alla måsten som helt enkelt måste genomföras. När en har mycket att göra behöver en prioritera om och välja annorlunda. Det som har varit enklast att prioritera bort då har varit träningen. Det har varit enkelt att välja bort den eftersom det frigjort tid för annat. Fast träningen är ju nyckeln till allt, det är ju den som gör att jag orkar och att jag mår bra.

Alltså tänk om och tänk rätt! Har sett till att noga planera in träningen i vardagen igen, bokat in tid med min PT och så har en vecka passerat. En vecka med regelbunden träning är något helt annat än en vecka utan träning. Känner mig åter pigg och fylld av energi. Har till och med tagit tag i den där listan med saker som jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Lite märkligt hur en kan må bättre av att göra mer. Fast egentligen inte särskilt konstigt alls med tanke på hur himla roligt det faktiskt är att träna. Märkligt hur jag hinner glömma bort det om det går för länge mellan passen. Då börjar jag istället att komma på ursäkter för att slippa träna. Det är dock inte många dagar som krävs för att åter vara tillbaka i sina gamla vanor och åter vara en tränande människa. Gör mer och orkar mer och känner nu inte alls någon oro för att livet innehåller mycket som skall göras.

Löpning och styrketräning hör till mina favoriter. Trots att det varit så i några år nu är jag fortfarande förvånad. Tänk att jag är en sådan människa som gillar att springa och att lyfta tunga saker!