Att vara i ett mellanrum

Befinner mig just nu i ett mellanrum. Jag är på väg hem och har avverkat den första etappen på min långa resa från Swakopmund till Munkedal. Imorse gick jag upp tidigt, packade mina saker, sa hej då till min familj här och blev upplockad av en buss. Sen färdades jag nästan fyrtio mil genom öknen för att komma tillbaka till Windhoek. Sedan har jag tillbringat dagen på Roof of Africa med kontorsarbete och att vänta på att bege mig till flygplatsen för resans nästa etapp. En lite märklig dag således men det kändes skönt att inte försöka hinna med att göra så mycket som möjlighet de här timmarna utan istället ta tag i mail och annat arbete som behövde göras. Det har varit en intensiv vecka iväg med otroligt många intryck. Jättefint att få träffa hela projektgruppen för Childrens movement här i Namibia och tillsammans gå igenom vad vi ska göra de kommande två åren. Att dessutom få åka ut till Jacob Muernge skolan och träffa ungdomar från olika skolor som är engagerade i verksamheten var ännu större. Där och då blev vårt projekt riktigt verkligt, ingen beskrivning i världen kan ersätta mötet människor emellan. Helt fantastiskt att se hur arbetet påverkar och skapar möjligheter för så många ungdomar här i Namibia. Det som alltid är svårare att hantera är besöken i kåkstäderna och den här gången särskilt besöket på ett barnhem. Har ju besökt flera barnhem förut men det påverkar mig alltid lika starkt.

När mina kamrater for hem till Sverige stannade jag kvar och begav mig till Swakopmund. Möjligheten att umgås med familjen där blev en kontrast mot det svåra som jag bar med mig. Jag njöt av möjligheten att kunna hämta upp min systerdotter efter skolan och kunna tillbringa några timmar helt själva. Med tanke på avståndet mellan våra hem är det ju inte något son hör till vanligheterna. Känner mig så otroligt priviligerad över möjligheten att fortfarande ha en koppling hit till Namibia och att nu kunna få vara med och bidra till utveckling och förändring. Jag är innerligt tacksam för de upplevelser jag bär med mig, både de som är svåra och de som är lätta att bära. Sammantaget ger de där upplevelserna mig energi och kraft att fortsätta mitt politiska engagemang. Varje liten handling bidrar till att förändra världen och det känns onekligen som något jag vill fortsätta med!

Som alltid lämnar jag Namibia uppfylld av möten och minnen

Alla dessa minnen

Då är sista dagen här och det är dags att återvända hemåt. Det har varit en intensiv tid här i Namibia och det känns som att jag har varit borta i flera månader. Det är märkligt att vara tillbaka i Windhoek igen. I staden som jag känner så väl och där varje plats bär på minnen. Förra gången jag var här passerade jag bara staden som hastigast men den här gången har jag haft tid att verkligen vara här. Tycker som lite synd om mina kamrater under de första dagarna som fick stå ut med mig när jag var som mest nostalgisk. När alla minnen fullkomligt välde fram och jag ville berätta för alla om allt fantastiskt som hänt mig här.

Nätverksträffen med Olof Palme Internationella Center var riktigt bra och givande och det känns som att jag har fått med mig mycket användbart hem. Fast som alltid sker det största i fikapauserna, det är ju då en nätverkar och knyter kontakter. Tar med mig så mycket goda exempel hem av arbete som görs i det lilla varje dag här i Namibia. Är djupt imponerad över dessa starka engagerade människor som varje dag bidrar till att förändra världen.

Efter nätverksträffen var slut for jag till Swakopmund för att umgås med familjen där. Så fint att vara tillbaka igen. Förra gången jag var där var jag väldigt sjuk och trött och orkade inte särskilt mycket. Den här gången har vi tagit igen detta med råge och hunnit med massor av aktiviteter och upplevelser. Det gäller ju att ladda upp ordentligt med minnen när det dröjer länge mellan gångerna vi ses.

Väl tillbaka i Windhoek har jag besökt skolor i Windhoek och fått möjligheten att möta engagerade elever och se vilka förutsättningar skolorna har här. Skillnaderna är stora mellan välbärgade områden och fattiga. Jag har haft möjligheten att återknyta kontakten med vänner från förr och jag har besökt både gamla och nya platser i staden.

Det har varit en fin tid i Namibia och det vackra och det härliga har vägt upp det svåra. För det är verkligen svårt många gånger att vara här. Att brottas med sin egen privilegierade tillvaro, att märka att en behandlas annorlunda på grund av något så märkligt som färgen på ens skinn och att veta att jag till skillnad från så många andra har hem och trygghet att återvända till. Allt det där är svårt! Samtidigt är det just de sakerna som motiverar mig, som får mig att fortsätta engagera mig politiskt!

Några ögonblick från tiden här i Namibia

Ett kartongskjul i öknen

Swakopmund som ligger precis där öken och hav möts. Precis vid havet är luften sval och skön och det är svårt att föreställa sig att öknens hetta ändå är så nära. Närmast havet ligger de fina husen, med trädgårdar och höga staket. Allra längst bort från havet ligger de informella bosättningarna där de allra fattigaste bor.

Intill järnvägsspåren, där hettan är i stort sett olidlig har en informell bosättning vuxit fram. Varje dag dundrar godstågen förbi. Tungt lastade av gruvnäringen.

Den som är som fattigast har inte mycket att välja på när det gäller att bygga sig ett hem. I andra delar av Namibia är skjulen byggda av plåt, men här i öknen består de till stor del av kartong, brädlappar, sopsäckar och annat som går att bygga av.

Trots knappa omständigheter lever människor sina liv här och försöker ordna tillvaron så gott det går. Det är ett hårt liv dessa människor lever med brännande sol som det inte riktigt går att värja sig från. När det blåser upp till storm är sanden obeveklig och tar sig in i varje skrymsle och vrå. När dimman drar in från havet och mörkret har lagt sig blir det isande kallt.

Allt tas tillvara och återanvänds så länge som det är möjligt. Att slänga något bara för att det förlorat sin ursprungsfunktion är inte något alternativ när en inte äger något alls.

Den största utmaningen är att kunna sköta sin hygien när det inte finns tillgång till varken vatten eller någon form av toaletter. Ett skjul byggt av sopsäckar rymmer en hink som fungerar som toalett. Att tvätta sig efteråt är inte möjligt och risken att sprida sjukdomar är stor.

Mellan skjulen går tung trafik som forslar byggmaterial till en närliggande byggplats.

Precis intill kartongskjulen byggs nu fina hus med både rinnande vatten och elektricitet. Ordentliga vägar håller också på att anläggas i området.

Fina hus med egen tomt och plats för både en och två bilar. Fast för människorna i kartongskjulen är detta inte en möjlighet att äntligen få bo i ett riktigt hus. Istället är detta hus med en hög prislapp och runt husen har även en mur börjat att byggas. Däremot har det visat sig svårt att sälja husen trots att de är alldeles nya och fina. Köparna känner sig osäkra och otrygga på grund av den informella bosättningen och tvekar därför inför att slå till. Alltså skall skjulen rivas och forslas bort. Människorna som bor där vet om detta men stannar ändå kvar, de har ju ingen annanstans att ta vägen. Många hoppas dessutom att de skall erbjudas någon form av alternativ. De har ju trots allt bott där de bor i åratal. Fast några alternativ har ännu inte getts och snart är rivningarna ett faktum.

Själv har jag möjligheten att åter sätta mig i bilen och köra tillbaka in till stan. Till mitt tillfälliga hem och med vetskapen att hemma i Hult väntar mitt hus, mitt hem som alltid är mitt. Jag behöver aldrig oroa mig för min säkerhet eftersom jag har en dörr som går att stänga och låsa och väggar som är solida. Känner en oändlig tacksamhet över att ha råkat vara född i en del av världen där jag är trygg och lever i både fred och frihet. Konstaterar att arbetet med att förändra världen är en ständigt pågående kamp som aldrig tar semester.

Att resa eller fly...

På söndag far jag till Zadar i Kroatien. Har varit där förut och sedan dess längtar tillbaka. Till staden, till landet och till Medelhavet. Grämer mig lite över att det blir en kort resa men det är ju ändå en resa. Tänker ofta på det där glittrande blå havet som är så vackert. Så läser jag att bara den senaste veckan har över 700 människor drunknat kust i Medelhavet. De har försökt fly krig och otrygghet men nådde aldrig fram. För mig är det bara att sätta mig på ett flygplan när jag vill ut i världen och på ett annat när jag vill hem. Skulle jag hellre vilja finns det även tåg och bussar att tillgå. Jag behöver inte frukta för mitt liv när jag reser över världen. Jag behöver inte välja mellan att stanna sär krig råder eller att ge mig ut på öppet hav i en osäker båt. Jag behöver inte oroa mig för mina barns säkerhet när de inte är i min närhet, jag vet att de ständigt befinner sig i säkerhet och är trygga. Att vara just trygg är en självklarhet för mig och har alltid varit eftersom jag råkar vara född i ett skyddat hörn av världen. För det är ju lite av ett lotteri vad en råkar hamna i världen. Blir det en kåkstad i Sydafrika, i krigets Syrien eller i välfärdslandet Sverige? Jag hade tur och kan genom det röra mig tämligen fritt över världen. Dessutom har jag genom livet haft tillgång till skola och till sjukvård när jag behövt. Har aldrig saknat tak över huvudet eller behövt gå hungrig. Jag har helt enkelt fått den högsta vinsten i livets lotteri vilket ibland kan vara lätt att glömma bort. Tänker så på de där människorna vars drömmar som försvann i havets djup. Jag vet ju inte alls vilka de var eller vad de drömde om. Däremot vet jag att de var ju människor precis som jag och de borde ha fått chansen att färdas längs en tryggare väg genom livet.

Idag är jag riktigt stolt!

Idag har jag haft den fina förmånen att vara med och arrangera Familjedag i Munkedal. Det var den samlade arbetarrörelsen i Munkedal som stod som arrangör för dagen. Vi ville skapa en dag för alla barn i Munkedal. En dag då storleken på föräldrarnas plånbok inte var det avgörande för om de skulle kunna delta. Alltså såg vi till att samla våra resurser och ideella krafter för att ge barnen något riktigt, riktigt roligt.

Det blev uppvisning med Cirkusexpressen och även chans att pröva på cirkuskonster.
Cirkusen hade även med sig en dansande elefant som uppskattades stort av alla. Räddningstjänsten var på plats och visade upp en av sina brandbilar vilket var mycket uppskattat. Det fanns möjlighet att testa barndans, poängpromenad med vinst till alla barn, det fanns även en basketbana, massor med leksaker, pysselhörna och en liten butik där barnen kunde leka affär. Asfalten i Folkets park fylldes snabbt av vackra mönster från gatukritor. Det ritades blommor, solar och hopphagar. Otroligt kul att se hur de tillfälliga konstverken växte fram.

Dagens mest lyckade aktivitet var dock vid Unga Örnars tält där alla barn fick möjlighet att krossa porslin. Tre tallrikar på en bräda, tre stenar per barn och succén var ett faktum. Tror att vi hade kunna krossa tio gånger så mycket porslin som faktiskt krossades.

Det kom otroligt mycket folk till parken och överallt kunde en se lekande glada barn. Ingen kommers, bara lek och glädje. Många av familjerna kom dessutom från närliggande asylboenden vilket gör mig särskilt glad. Känner mig otroligt stolt och glad över att ha fått vara med och ge dem lite guldkant i tillvaron. Trots att de bara är barn har de redan varit med om mer svårigheter än de flesta vuxna. Att fly sitt hem är både farligt och traumatiskt. Att komma till ett nytt land kan knappast vara särskilt enkelt, särskilt inte med en svår flykt nära i minnet. Idag fick dock även de barnen en chans att leka, stoja och ha det gott. Mest fantastiskt med den här dagen var just mötet mellan alla barnen som lekte. Det där med språk var inte så viktigt, det viktiga var att kasta boll tillsammans eller att rocka rockring. Såg två små killar som inte talade samma språk men ändå lekte affär tillsammans vilket gjorde mig lätt om hjärtat. Sällan har jag varit så stolt över att vara en del av arbetarrörelsen som idag! Idag har vi sysslat med solidaritet och skapat möjlighet för barn att leka och vara glada. Det är onekligen något att vara riktigt stolt över!

Frågor och svar

I slutet av sommaren förra året hade jag ett inlägg med frågor och svar. Det har ju gått en tid sedan dess så jag har åter samlat ihop de frågor som dykt upp. Några av frågorna ganska nya medan andra även denna gång har fått vänta på svar. Nåväl nu är det i alla fall dags.

Du bloggar inte så ofta längre, varför då?
Sedan i höstas har mitt bloggande blivit mer och mer sporadiskt vilket är något jag egentligen inte tycker om. Det har däremot varit mycket som konkurrerar om min tid vilket innebär att bloggandet inte riktigt hinns med. Bloggen är ju så mycket mer än själva inläggen som skrivs. Den kräver planering och genomförande. Tidigare har jag skrivit mycket om mina olika projekt och utflykter och då ständigt haft min kamera som en trogen följeslagare. När det mesta av det kreativa fått stryka på foten till förmån för möten, föreläsningar, kurser och sjukdom då uppstod den stora frågan om vad jag egentligen skulle skriva om. Tidigare har jag ju ständigt haft en uppsjö med bilder från alla mina projekt och kunnat skriva otaliga inlägg om detta.

Frukost i det gröna

 Som den där dagen när vi lite spontat åkte iväg och åt frukost på Borgmästarebruket i Munkedal. Med oss hade vi nybakade scones, brödkorg och till och med blommor till bordet som plockades på plats. Inte för att det skulle bli fina bilder utan för att det kändes som alldeles rätt sak att göra.

Min absoluta favorittårta, en fransk jordgubbstårta efter recept av Mia Öhrn

Bakning och matlagning hör egentligen till mina stora intressen. Att laga bra mat från grunden känns viktigt och är något som jag fortsatt väljer att prioritera. Har med tiden blivit mer och mer intresserad av både vegansk kost och raw food och tycker om att testa nytt. Att baka tjusiga tårtor hör dock till det där som jag inte riktigt hunnit med det senaste halvåret. Har inte heller prioriterat att ha kalas bara för att jag vill. Det är något jag måste ändra på. Kalas hör till det som är riktigt viktigt i livet och något som jag verkligen vill prioritera. Så när jag prioriterar det som gör mig glad och lycklig då har jag också mer material till bloggen så förhoppningsvis är min sporadiska närvaro snart ett minne blott.

Du älskar kläder och skor men skriver ofta om miljö hur går det ihop?
Vackra kläder, skor och väskor hör till livets riktigt viktiga enligt mig. Varför spara på allt det vackra när en kan se vardagen som en anledning att klä sig tjusigt? Det är dock möjligt att både vara en fashionista och att vara miljömedveten. I höstas testade Regina och jag utmaningen Four Fit Challenge. Det handlade om att under en vecka kombinera endast fyra plagg. Detta för att skapa medvetenhet kring hållbar konsumtion och hur fast fashion inte är ett hållbart koncept. Jag har tidigare skrivit om detta här på bloggen och på Livåleva

Mina outfits under Four Fit Challenge

För mig som älskar vintage är loppis och second hand givet när det gäller att köpa kläder. Det är dock inte bara vintagekläder jag handlar som är loppis. Försöker alltid att i första hand köpa det jag behöver på loppis. Det är inte alltid möjligt och då handlar det för mig om att tänka kvalitet och hur kläderna har tillverkats.

Mitt vintagejag

 Jag behärskar fortfarande inte konsten att sy vilket jag verkligen beklagar. Det är något som hör till de konster jag önskar lära mig. Däremot är jag en fena på att sy i knappar. Jag köper alltid knappar på loppis, finns ingen anledning att göra något annat. Priset är en bråkdel av vad nya knappar kostar och dessutom är det riktigt fina knappar som går att hitta. Ibland är det helt nödvändigt att byta ut knapparna eftersom någon saknas. Ibland väjer jag dock att byta knappar på en ny kofta och ersätta med gamla knappar just för att plocka fram vintagekänslan.

Sammetsjacka från 50-talet som i alldeles för många år saknade några knappar

Det är mycket Afrika på din blogg, varför?
Det enkla svaret på frågan är att jag i höstas vistades fyra veckor i Sydafrika och Kapstaden vilket gjorde djupt intryck på mig. Det lite längre svaret handlar om att jag redan 2005 besökte Namibia i södra Afrika första gången i samband med att jag gjorde en fältstudie till min kandidatuppsats i kulturvetenskap. Där och då inleddes vad jag tror är en livslång relation och jag söker ständigt efter en anledning att åka tillbaka. Under 2008 hade jag dessutom den fantastiska möjligheten att vara utbytesstudent vid universitetet i Namibia vilket var en otrolig upplevelse.

Bilder från besöket i Kapstaden 2015

 Kapstaden var inte en plats jag drömt om att besöka. Att jag hamnade just där var egentligen en slump. Jag hittade en intressant utbildning som ABF arrangerade och den råkade hållas just i Kapstaden. Nu har staden blivit en plats jag alltid kommer att längta efter att åka tillbaka till. Vyerna och landskapet är bland det vackraste jag någonsin har sett. Andlöst vackert och helt omöjligt att ta in på den korta tid som jag vistades i landet.

Fast mitt besök handlade ju inte om de vackra vyerna utan om de stora kontrasterna och de många orättvisorna. Genom utbildningen fick jag möta fantastiskt engagerade människor som varje dag arbetar på att förändra världen. Jag fick möjligheten att se i vilken misär människor lever i kåkstäderna, något som jag inte kunnat föreställa mig riktigt trots att jag läst om det. Läs gärna inlägget som jag skrivit om hur fattigdom i Kapstaden är en turistattraktion. Upplevelsen gör att jag känner att mitt politiska engagemang inte längre handlar om mitt eget intresse, det är en livsnödvändighet. Jag har möjligheten att påverka och förändra världen och det är inte något jag kan välja bort. Jag ser det som en skyldighet snarare än ett val. Jag råkar vara född i en del av världen där jag har fått fantastiska möjligheter bara genom detta. Jag har fått tillgång till utbildning och sociala skyddsnät vilket har varit helt avgörande för att jag ska kunna leva ett gott liv. Just därför känner jag hur viktigt det är att förstå att solidaritet inte begränsar sig till nationsgränser. Att solidaritet handlar om hela mänskligheten.

Maggy min syster i hjärtat

Resan fortsatte som sagt till Namibia och till min syster i hjärtat. Hon öppnade upp sitt hem för mig och gav mig en otroligt fin insikt i namibiska vardagsliv. Jag var sjuk hela tiden jag var där vilket gjorde att tempot fick bli tämligen lågt men det innebar också att vi verkligen tog vara på tiden att umgås med varandra. Lite utflykter hanns givetvis också med, men det viktiga var just det där att bara vara och att umgås. Att bara vara hör till något som jag är riktigt dålig på, det krävs egentligen att jag ska bli sjuk för att sänka tempot på allvar.

Jag längst ut på piren i Swakopmund förra året

Alltså din trädgård verkar helt fantastisk, några tips?
Min trädgård är inte bara fantastisk, den är min plats där jag tankar energi och kraft. Det är där jag är som allra lyckligast. Det är något alldeles särskilt att gräva i jorden och rent bokstavligt se hur ens arbete växer och grönskar. Min bästa stund på dagen är om kvällen när jag vattnar mina odlingslådor och växthuset. Förvisso tar det ganska mycket tid att vattna men det är min egen stund då jag kan vara i nuet och bara fokusera på att vara där och då.

Mitt växthus förra sommaren

Om jag ska ge tips om trädgården så är det nog att odla sådant som är ätbart. Dels för att det är skönt att veta vart maten kommer ifrån men också för att det blir ett tydligt syfte med arbetet. För att odla ätbart behövs inte särskilt mycket. Mycket av det jag odlar, odlar jag i hinkar och det passar bra även för en liten balkong. Det är dock något alldeles särskilt att kunna plocka solvarma tomater och äta dem precis när de skördats. Förra året var egentligen det första året då jag odlade på allvar. Skörden blev inte riktigt som jag tänkt mig, men jag lärde mig mycket. Det visade sig att squash är en alldeles fantastisk grönsak som passar till det mesta. I år har jag tagit fasta på detta och ser till att ha än fler squashplantor.

Blommande squash

 Att odla sådant som är ätbart är onekligen trevligt. Utöver att jag i år sett till att ha gott om squash så ser jag även till att odla gott om gurka. Dels sådan som kan ätas direkt men främst sådan som kan läggas in. Testade för första gången någonsin att lägga in gurka i höstas vilket var helt fantastiskt gott. Gjorde även egen bostongrurka och inlagda rödbetor vilket även det var otroligt gott.

Hemodlade rabarber till paj

För den som vill ha skörd men inte vill lägga något arbete i trädgården kan jag rekommendera att odla rabarber. Den är otroligt användbar och när en tröttnat på att göra paj kan den användas till att göra saft eller varför inte till att göra fantastiskt god rabarberkyckling.

Rosorna i min rosenträdgård

Även om jag tycker om att odla sådant som går att äta så är min stora odlingspassion rosor. Min rosenträdgård är verkligen min stora stolthet. Inte att förglömma att allt faktiskt inte måste ha ett särskilt syfte. Mina rosor odlar jag enbart för att de är vackra och gör mig glad. I år har jag tänkt testa att göra rosensocker men i övrigt är rosorna bara ögonfägnad.

Hur många djur har du egentligen?
Hmm ja hur var det nu med antalet djur i Hult? Två hundar, fyra katter, fem marsvin och en kanin. Tills alldeles nyss hade vi ytterligare en katt och en kanin men de lämnade oss inom loppet av en vecka. Jag har inte haft någon särskild plan kring att ha många djur, det har nog mest blivit så. Skyller på att jag inte hade några djur som barn trots att min högsta önskan var att få en katt. Eller nja jag fick faktiskt en hund när jag var tolv år så det var kanske inte helt sant. Däremot är det så att jag har väldigt väldigt svår för när djur och människor far illa. Av den anledningen har Hult blivit ett hem för många omplaceringsdjur. Vovven Ebba är en av våra omplaceringar och hon gör mig så otroligt stolt. I höstas tvivlade jag på att vi någonsin skulle få ordning på vår lilla vovve. Nu däremot har hon blivit en hund som ständigt viftar på svansen och som är mycket trygg och glad.  Det har förvisso krävts mycket arbete men det är härligt att se hur det verkligen har lönat sig. För den som inte orkar räkna ihop alla djuren kan jag berätta att det är totalt 13 djur i Hult. Jag har lite funderingar på en ny kanin och dessutom tänker jag varje sommar att det här är sommaren då jag ska skaffa höns. Vem vet kanske blir den här sommaren då det flyttar höns till Hult.

Ida

Ebba

Varför är du politiker?
Ja varför är jag egentligen politiker? Det är en fråga som jag ställer mig själv tämligen ofta. Det är nämligen inte helt enkelt att vara politiker ens på kommunnivå som jag är. Något som är nytt sedan en tid tillbaka är hot och andra otrevligheter. Jag har varit politiskt engagerad i över 20 år men i år är första gången som jag har upplevt hot. Det har förvisso varit allt annat än enkelt genom åren men jag har aldrig känt mig hotad. Det är som att människor inte förstår att även politiker är just människor. Sedan finns det en vanlig missuppfattning att vi som är politiker är heltidsanställda vilket inte stämmer. Jag är fritidspolitiker vilket innebär att mitt politiske engagemang är något jag sköter på min fritid. Jag får förvisso arvode för de timmar jag sitter på kommunalpolitiska uppdrag men de timmarna är tämligen få i förhållande till de timmar jag lägger ideellt. Alltså är det inte på grund av pengarna som jag är politiker. Istället handlar det om en ständig önskan om att vara en del i att förändra världen. Eftersom jag vet hur systemet fungerar så kan jag som inte låta bli att vara med och påverka. Jag vet att mitt engagemang har betydelse och att jag kan göra skillnad. Jag är faktiskt delaktig i att förändra världen. En liten kugge i ett större maskineri, men attans så viktig! Sen är det också så att jag faktiskt inte vet hur en skulle vara om en inte är politiskt engagerad. Jag gick med i SSU för snart 22 år sedan dess varit aktivt engagerad. Ibland tänker jag att det hade varit skönt att inte veta om hur världen fungerar och bara leva mitt eget liv i lugn och ro. Tänk så mycket tid jag haft till mitt förfogande då! Fast för mig är det inte något alternativ att inte vara engagerad, så länge som jag kan göra skillnad kommer jag att fortsätta vara en aktivist!

På första maj i Munkedal i år höll jag mitt första långa tal. Jag överlevde och gör det gärna igen!

Hur hittar du träningsmotivation?
Jag är ju en människa med tämligen spretiga intressen och en total oförmåga att följa en röd tråd. Just därför kanske jag verkligen behöver träningen. För min del är träningen en livsnödvändighet och kanske är det det som ger mig min motivation. Jag var med om en bilolycka när jag var tolv år då jag fick en whiplashskada. Genom träningen håller jag mig smärtfri vilket är helt fantastiskt! Jag trodde inte att det skulle vara möjligt med ett liv utan smärta men det är en realitet idag. Så länge som jag håller en regelbundenhet i mitt träningsprogram är jag helt utan smärta vilket är helt obeskrivligt. Sedan jag började träna på allvar har jag också insett att jag verkligen tycker om träningen. Jag gillar att utmana mig själv och att nå nya resultat. Min motivation blir väldigt enkel egentligen. Utan träningen har jag så pass ont att jag inte riktigt klarar av vardagen. Med träningen är jag helt utan smärta. Finns nog ingenting som är mer motiverande tänker jag. Men i övrigt skulle jag säga att om en funderar över att träna eller inte en dag så är det kloka valet alltid att träna. Träningen får mig att må gott och känna att jag har valt rätt. Det är ganska mycket värt skulle jag säga!

Den här bilden togs precis efter att jag för första gången sprungit en hel mil! Har aldrig varit så stolt som då!

Med en vacker prislapp

Väskor är onekligen en av mina passioner. Det går som inte att motstå vackra väskor, särskilt inte om de är vintage. För visst är det så att en alltid har behov av ännu en väska. Den senaste i samlingen är en riktigt fin skolväska. Känns riktigt passande nu när jag åter är student och skriver uppsats. I väskans foder står det Lars-Göran 1B. Undrar hur Lars-Göran kände när han packade väskan till första skoldagen i årskurs ett. Troligen var han både nervös och förväntansfull. Undrar vilket året var när han gick i första klass och kan inte låta bli att föreställa mig honom som min pappa som också hette Lars-Göran. Fast pappa kallades alltid för Lasse och tyckte inte riktigt om det mer formella namnet. Kanske var det även så för pojken som en gång ägde min väska. Jag tycker om föremål med historia och kan som inte låta bli att fundera över vad som hänt innan ett ting hamnat hos just mig.

Det här är en synnerligen praktisk väska och passar bra till mina många möten. Den rymmer kalender, Ipad och anteckningsboken samt de där glasögonen som jag borde komma ihåg att ha med mig. Den enda nackdelen är att det är ett enda stort fack i väskan. Det leder till att jag får tömma i stort sett hela väskan innan jag hittar mitt läppstift.

Något som jag älskar med vintageväskor är de många detaljerna. Förstärkta hörn gör att väskan får en betydligt längre livslängd och hållbarhet. Dessutom gör detaljerna helheten och är riktigt fina.

Finaste detaljen är nog det lilla låset! Så fint och lite speciellt.

Fast finast av allt på mina nya väska är ändå prislappen. Solidaritet är nog det vackraste ord jag vet. Tänk då att kunna kombinera min passion för väskor med att göra solidaritet i praktisk handling. Min förtjusning i väskor blir en liten del i arbetet för ett fritt Palestina, det är onekligen stort!

Ett öppet fönster

Det är som lite märkligt att jag som ateist ganska ofta kommer på mig själv med att citera bibeln. Fast även om en inte är troende finns det ju ändå vissa saker i den där boken som är kloka. Tänker ofta på det där om att när en dörr stängs öppnar herren ett fönster. Det ligger något fint i det att när en möjlighet inte längre är då kommer nya i dess ställe. Tror att det där är en viktig kunskap att bära med sig eftersom det i sin tur innebär att ingenting är omöjligt att förändra.

Igår satt jag och redigerade bilder från besök i kåkstäder i Kapstaden. Jag har medveten skjutit på uppgiften eftersom jag helt ärlig kände att det var en jobbig uppgift att ta tag i. Fast så hade jag bestämt att jag skulle skriva om det märkliga i att kåkstäderna även är turistattraktioner. Att det finns guidade turer som visar runt turisterna i kåkstadens vardag. Att gå igenom alla bilderna väckte många känslor från den där rundturen. Vet att jag där och då var mest förvånad över hur påverkad jag faktiskt blev av upplevelsen. Jag hade ju varit i en kåkstad förut, fast i Namibia och det var något helt annat. Där var jag på besök som inbjuden gäst och Katatura i Windhoek är något annat än Kapstaden. Jag trodde när jag kom till Sydafrika att jag var väl förberedd på vad jag skulle möta på grund av mina tidigare vistelser i Namibia. Kände mig tämligen självsäker och tänkte att det där livsomvälvande mötet det var jag med om redan för tio år sedan när jag första gången åkte till Namibia. Konstaterar ödmjukt att jag hade fel och att det är en lärdom i sig.

Ett öppet fönster i Langa i Kapstaden

Så efter att ha ägnat tid åt att redigera bilder, välja ut vilka som skulle vara med i mitt inlägg och sedan skriva då kändes det tungt. Så fick jag syn på bilden med det öppna fönstret och kom att istället tänka på alla de fantastiska organisationer som arbetar med att förändra vardagen för de som lever i fattigdom och utsatthet. De representerar ett öppet fönster och förändringsmöjligheter. Ingenting är omöjligt att förändra även om det ibland kan verka så! Läs gärna mitt inlägg Fattigdom som turistattraktion som handlar om rundvandringen i en kåkstad i Kapstaden.