Skiftet mellan vinter och vår

Tiden som är precis nu är nog min favorit om året. Stunden då världen skiftar från livlös och karg till att åter livfullt grönska. Skiftet mellan vinter och vår är egentligen ett ögonblick kort och på någon dag har mark och träd blivit gröna. Jag är lika hänförd varje år över hur det kan fungera varje år, att världen åter fylls av liv och att sommaren kommer tillbaka.

I helgen som gått kom värme och sol med besked. En sådan där helg som en egentligen skulle ha tillbringat i trädgården med att röja och rensa och förbereda inför trädgårdssäsongen. När det inte var möjligt då gäller det istället att se till att skapa sig utrymme att njuta av våren. Skiftet är ju så kort och då går det inte att tänka att en har några dagar ledigt längre fram. Våren väntar inte och då gäller det att njuta precis nu.

Så trots att jag tillbringat helgen på kurs på Viskadalens folkhögskola så har jag sett till att hitta stunder för att komma ut. I lördags morse fick jag en alldeles ljuvlig löprunda i den vackra miljön runt folkhögskolan. Såg till att komma ut extra tidigt eftersom jag ville ha tiden att verkligen kunna vara ute. Jag kan ibland vara en ganska motvillig löpare, men den här morgonen kände jag mig ivrig att springa och ville inte alls gå in. Lite som att bli utsläppt på grönbete kan jag tänka mig.

Sist jag tog den här vägen var det snö och kallt och det kändes mest plågsamt. Var helt genomfrusen när jag kom fram. Nu var det helt ljuvligt och trots att vägen var precis lika lång så kändes det helt annorlunda.

Så fint att kunna följa grönskan. Hur det faktiskt händer mycket på bara några timmar!

Förutom löpning tidigt om morgonen såg jag också till att komma ut när solen var på väg ner. Jag hade tänkt springa men distraherades helt av den fantastiska fågelsången. Det är verkligen en ynnest att ha tiden att gå en sakta promenad genom skogen och lyssna till fåglarna. På mjuka stigar som tidigare var okända för mig men som jag nu ser fram emot att åter trampa.

När en varit tvungen att tillbringa en ljuvlig vårhelg inomhus då får en också ta med sig våren in. Min tjusiga retroklänning med rosor blev ett sätt att känna att jag tog med mig våren.

När våren kom

Redan igår morse märktes det i luften. Visserligen var det lite kyligt i luften men den var varmare än vanligt och det luktade vår. Började dagen med att ge mig ut och köra några mil och med Bjertorps slott som destination. Vilken otrolig förmån att få möjligheten att vistas i en otroligt vacker miljö precis samtidigt som våren kom. Igår var det möjligt att promenera i tunn vårkappa utan att frysa och i morse tog jag årets första löprunda. Att börja dagen med att springa ute om morgonen är verkligen otroligt härligt. I vanliga fall har jag musik på hög volym när jag springer, men den här morgonen ville jag inte låta musiken störa den fantastiska fågelsången. Blir nästan fånigt glad över att det nu är så pass behagligt om morgonen att det är möjligt att ge sig ut och springa. Förvisso är det ju möjligt att springa även om det är kallt och mörkt om morgonen men då känns det enligt mig bara plågsamt. Om vintern trivs jag bäst med att springa på mitt löpband och slippa frysa.

Den här helgen kom våren och jag har verkligen passat på att njuta! Dels genom löpning tidigt om morgonen och dels genom att sitta ute i solen och göra just ingenting. Som jag har längtat efter att solen ska värma mitt ansikte, i år har det nästan känts som om våren helt gett upp hoppet om att komma hit.

Fika med utsikt

Underbar vårpromenad

Årets första löprunda utomhus

Solgul kofta för att matcha solskenet

14091 dagar

Idag har det gått precis 14091 dagar sedan jag föddes och påbörjade mitt liv, alltså lite drygt 38 år sedan. Fast plötsligt kändes mitt liv så oändligt mycket längre när jag ser det fördelat på alla mitt livs dagar. Hur har jag egentligen spenderat alla de där dagarna som jag hittills haft till mitt förfogande? De första si så där tusen dagarna minns jag inte särskilt mycket av utan får helt förlita mig till mammas minne och till alla mammas fotografier från den tiden. Några små fragment minns jag på egen hand och har frågat mamma genom åren om de där fragmenten verkligen kan vara minnen. Har några få minnesbilder av glittrande vatten, en arg svan som försöker bita mig i tårna och att det samtidigt åker förbi en hjulångare. Har alltid tänkt att det där kan inte vara ett minne men pratade med mamma om det för något år sedan och bekräftade lite förvånat att det där faktiskt hänt. Att vi en sommardag när jag skulle fylla tre år varit på utflykt, suttit på en brygga och tittat på en hjulångare samtidigt som det kom en arg svan. Märkliga små fragment som plötsligt kändes väldigt värdefulla, kanske är det där mina allra första minnen!

Ibland kan jag förvånas över hur jag helt kan glömma saker jag gjort. Att vissa saker är helt borta ur minnet innan jag tittar i ett fotoalbum, eller bland foton på datorn eller kanske rensar bland gamla saker. Då är det som att fotografiet eller saken fungerar som en nyckel och helt plötsligt är minnet tillgängligt igen. Jag har en låda i ett av mina förråd med saker från när jag var liten. Saker som inte passar in någonstans här hemma och som jag vet aldrig mer kommer att packas upp. Samtidigt är den där lådan riktigt viktig för mig eftersom det egentligen är en låda full med minnen. Några bokmärken, en naggad favoritmugg från barndomen, en neonrosa penna med glitter som en gång i tiden hade rosa bläck, en nästan utsliten frottékanin och liknande saker. Den lilla kaninen är faktiskt min första egna sak som jag äger. Den var en ständig följeslagare under mina första dagar, de som jag själv inte minns. Så trots att sakerna aldrig kommer att packas upp och användas igen är de viktiga, de innehåller ju minnet av många av mina dagar.

Något som följer mig som en röd tråd genom mina dagar, genom mitt liv är att jag har svårt att bara vara. Jag har svårt att känna att en dag varit värdefull om jag inte varit produktiv. Konstaterar att jag är en otroligt prestationsorienterad människa som faktiskt mår lite dåligt om jag slarvar med min tid. Det där är därför min prioritering varje dag, att kunna njuta av att inte göra något och inte se en dag som förspilld bara för att jag inte presterat något. Så för de tusentals dagar som väntar så hoppas jag att många av dem tillbringas med att bara vara och att jag lyckas göra det utan att få dåligt samvete.

En ögonblicksbild från en stund då jag stannade upp och njöt av solen och fångades på bild

Sommarönskan

En hektisk vår närmar sig sitt slut och nu väntar sommaren. Lite lugnare kommer det att bli men samtidigt vill jag ju hinna med allt och lite till under de ljuva, ljuva sommarmånaderna. Då när världen är varm och dagarna långa och ljusa. Då en samlar kraft och energi som skall räcka hela den långa vintern. Så vad jag vill med min sommar är att fylla den med härligheter.

Att strosa längs en strand hör till något av det bästa jag vet. Kanske är själva strosandet viktigare än stranden. Att en har tid att strosa innebär att en inte har en tid att passa utan helt enkelt kan njuta och ta sig fram i sakta mak. Den här sommaren kommer att innehålla bekanta stränder här hemma men också obekanta stränder på nya platser. I slutet av sommaren väntar en resa till Spanien och jag är onekligen förväntansfull inför att upptäcka stränderna där.

Min trädgård är mitt paradis och den plats där jag verkligen tankar kraft och energi. Där kan jag låta timmarna gå och märker inte ens att arbetet är hårt. Min sommar kommer att innehålla åtskilliga timmar då jag gräver, planterar, rensar ogräs och skördar. Bästa stunden på dagen är om kvällen då jag vattnar odlingarna och lyssnar på fåglarna.

När mörkret så faller under sensommaren, då tänder jag ljuslyktorna i rosenträdgården och njuter av doften från mina rosor och stillheten som där råder.

Jag önskar mig en sommar där den tidiga morgonen är varm. Då en kan äta frukost i uterummet eller rosenträdgården och börja dagen med solsken.

Min sommar skall innehålla gott om tid för fika med fina vänner. Kanske borde jag planera in en roadtrip i sommarsverige för att fika med de som jag sällan träffar. Det är egentligen inte vettigt att ständigt vara så pass upptagen att en inte hinner med att fika med fina vänner. 

För några år sedan började jag att sticka men kom sedan av mig. I sommar när jag sitter i min rosenträdgård om kvällarna då skall jag åter sticka. Vad det blir för resultat är inte så viktigt men jag ska sitta där med mina stickor och foga maska efter maska och njuta av tillvaron.

Att resa bort och komma hem

Lördagen inleddes med en tur på stan i Windhoek. Med besök på ett hanterkscenter, fika på stan och en stund i solen tillsammans med en kamrat från nätverksträffen. Sedan väntade en lång resa genom ödemarker ut till Swakopmund vid kusten.

Fängslande namibiskt landskap

Det är ett säreget landskap en färdas genom och jag tröttnar nog aldrig på scenerierna utanför fönstret. Den här resan hade jag dessutom ett riktigt intressant resesällskap. En läkare som forskar om tuberkulos och som verkligen inspirerande. Hon hade konstaterat att det fungerade inte att bara ge fattiga människor medicin mot sjukdomen, de behövde också mat för att det skulle fungera. Alltså hade hon startat upp ett matprogram kopplat till medicinprogramet och fått fantastiska resultat. Sånt där ger verkligen hopp om världen vilket kan behövas i dessa dagar.

Stranden i Swakopmund

Så for jag då genom öknen för att komma fram, för att komma hem! Det var nämligen känslan jag kände när jag såg Maggys hus. Det kändes skönt att komma hem efter en lång resa. Otroligt fint att ha rest till en annan del av världen och känna att jag har kommit hem. Så den här söndagen har jag haft något så märkligt som en helt ledig dag hemma. En dag då vi tittat på film, tagit det lugnt och svarat på alla frågor som en sexåring kan komma på. Att göra ingenting är synnerligen något ovanligt och dessutom riktigt skönt. Tänk då att dessutom avsluta en sådan dag med att i sakta mak strosa längs havet. Det är livskvalitet!

En helg i ensamhet

Den här helgen har jag varit ensam hemma i huset i Hult. Resten av familjen tillbringade helgen på läger med Unga Örnar och jag fick rå om hus och husdjur på egen hand. Insåg när jag började fundera över saken att det är nog tio år sedan det hände senast. Det är onekligen lite märkligt att vara ensam hemma i huset. Det hör inte till vanligheterna att vårt hus är tyst och stilla men det har det varit den här helgen. Det har varit riktigt fint att få vara ensam med mina egna tankar, med långa promenader med vovvarna och med alla de där sysslorna som jag aldrig tycks hinna med annars. Den här helgen hann jag inte bara med gamla dåliga samveten utan bra mycket annat. Såg till att bjuda in vänner på kafferep om lördagen och tillbringade stor del av dagen med att baka. Jag njuter fortfarande av att arbeta i mitt nya kök. Där allt finns ordnat precis som jag vill ha det och det finns gott om plats att breda ut sig på. Var sak har sin plats och det är enkelt både att baka och städa undan.

För att sammanfatta en ensam helg så har den haft i stort sett samma innehåll som en semesterresa. God mat, fika, promenader, prat med fina vänner och dessutom en hel del sol. Istället för att åka på semester blev den här helgen en hemester. Fram på söndagskvällen spetsade hundarna öronen när de hörde en bil närma sig. Nu äntligen var ordningen återställd och resten av familjen var åter hemma. Huset i Hult fylldes med ljud och rörelse så som det är menat att det ska vara.

Fika, vår och långpromenader har varit fina inslag den här helgen

Åter på väg

Åker tåg och susar fram genom kvällen. Läser en bok, lyssnar på musik och lutar mig tillbaka. Njuter som alltid av resan. Förr var jag alltid otålig när jag åkte tåg. Ville vara framme genast och såg tågresan som en synnerligen tråkig och onödig transportsträcka. Idag ser jag resan som egentid och ser fram emot att få tid för bara mig själv. Tid som jag kan spendera precis som jag vill.

Befinner mig på hemväg efter en helg då jag gått en ledarskapsutbildning på Bommersvik tillsammans med socialdemokratiska kvinnoförbundet. Det har varit en intensiv helg med många intryck som kommer att ta tid att smälta. Mest spännande var att få min egen ledarskapsprofil. Det var nästan lite läskigt att läsa och se hur väl profilen stämde in. Jag kunde le igenkännande till det som är mina styrkor. Samtidigt stod där svart på vitt de där sakerna som jag vet om men inte alltid vill erkänna. Det där som jag inte är så bra på. I min iver att nå resultat och komma framåt har jag en tendens att gå lite för fort fram och glömmer att kolla så jag har mina kamrater med mig. Jag vet ju om att det är såg nu vet jag dessutom varför. Just det där att förstå varför gör det enklare att faktiskt arbeta med det som är lite svårare. Styrkorna däremot de är jag till skillnad mot svagheterna stolt över. Fast det är ju det starka och det svaga som skapar helheten. Jag har genom åren gått flera ledarskapsutbildningar men det här är första gången jag går en med en tydlig feministisk inriktning vilket känns otroligt spännande och faktiskt lite befriande. At vara kvinna och ledare är inte alltid enkelt och det är skönt att kunna dela det med andra som befinner sig i samma situation.

Fullmatad med intryck var det skönt att kunna välja att läsa färdigt boken som jag började läsa på tåget upp till Stockholm. Skönt att förlora mig i en finstämd berättelse om människor och relationer. En berättelse som inte krävde något annat av mig än att jag följde med i texten. Alldeles lagom och helt rätt sätt att använda tågresan som bara är min.

Jag vill skratta mer!

När året nästan är slut känns det naturligt att blicka framåt. Känner mig nyfiken inför vad 2017 har att erbjuda. Detta trots, eller kanske just på grund av att de senaste två åren varit tunga. Tänker att 2017 vill jag ha anledning att skratta mer. Inte bara ett litet skratt så där i förbifarten. Jag vill skratta bubblande av glädje. Ett sådant där skratt som inte går att hejda!

Elvis får mig alltid på gott humör

Fast hur det än är med livet i stort finns det alltid tillfällen till skratt. Jobbar hårt på att se allt det positiva som sker även när livet är tungt. Jag kan ju faktiskt välja vad jag vill ge mest uppmärksamhet, det positiva eller det negativa. Att helt enkelt välja att vara glad är ju inte något som en bara kan göra. Däremot kan jag planera in sådant som jag vet gör mig glad. Som tid för min trädgård och tid för att fotografera.

Jag på Viskadalens folkhögskola i våras när jag pratade om sociala medier

Konstaterar när jag tittar igenom årets alla bilder så är det när jag föreläser eller håller kurs som jag trivs som allra bäst. Gillar utmaningen det ger och alla dessa fantastiska människor det gett mig möjligheten att möta. Mer av sånt och mindre av möten där människor mest bevakar sina egna positioner.

Från i somras när Regina skulle ta en bild på mig där jag skulle vara arg

Känner att jag det sista har sörjt så det räcker för en livstid. Har till och med skämts för att jag så att säga inte riktigt lyckas rycka upp mig och bli som förut. Fast det är ju så det fungerar med sorg, det är inte bara att gå vidare alla gånger. Fast helt utan förvarning kommer den där dagen då en känner att nu vill jag skratta mer. Nu vill jag göra det som är roligt och konstaterar att de lätta dagarna är fler än de svåra.

Mitt eget paradis

Tidigare idag gick jag igenom mina bilder i jakten efter julbilder. Tänkte jag skulle inspirera mig själv till lite pyssel här hemma. Istället fastnade jag länge med att titta på bilderna från när jag för några år sedan besökte Läckö slott. Själva slottet var helt klart fint men det som verkligen gjorde intryck på mig var slottsträdgården. Den var alldeles fantastiskt vacker och bestod av ett helt otroligt överflöd av både blommor och ätbart. En synnerligen fin kombination av det vackra och det praktiska. Jag kunde inte se mig mätt på allt det vackra och ville helst fånga varje blomma och varje blad genom linsen på min kamera.

Dessa tjusiga tistlar föll jag särskilt för. Har en plan för vart jag ska plantera likadana i trädgården i Hult

Jag var som förlorad när det gällde all uppfattning av tid. Hade jag varit i trädgården i en timme eller en dag? Det var som att betydelsen av tid upphörde att existera. Det enda som fanns var nuet och allt det vackra. En upplevelse för alla sinnen och inte bara för ögat eftersom luften var mättad av dofter från trädgården och själva luften sjöd av liv och rörelse.

Minns hur jag där och då tänkte att precis så här är det jag önskar att min trädgård skall vara. En plats där växtligheten talar högre än ord och där en förlorar sig helt inför deras skönhet.

Trädgårdsland i slottsträdgården

Insåg att just kombinationen av nytta och skönhet i sig är vacker. Maten som odlas är inte bara praktisk odling även den är vacker.

Vackert blommande squash i trädgården i Hult

Så när jag bläddrade genom de senaste två åren av trädgårdsbilder från min egen trädgård här i Hult insåg jag att jag faktiskt har lyckats. Förvisso är min trädgård inte fullständig ännu men den trädgård som finns skänker mig samma glädje och känsla som slottsträdgården på Läckö slott. Jag har en kombination av det praktiska som skall ätas och konstaterar att det onekligen skapar vackra blickfång i trädgården.

Hemodlad gurka

Det ligger också en extra glädje i att odla grönsaker och se hur ens framtida middag växer framför en ögon. De där sommarmiddagarna på egenodlade grödor smakar bättre än allt annat. Särskilt som jag vet vad som har krävts längs vägen från sådd till skörd.

Alla de där blommorna som bara är vackra men inte kan ätas kan även de ses som föda. De är näring för själen helt enkelt, det där som gör att en känner sig lätt om både hjärta och sinne.

Numera kan jag förlora mig även i min egen trädgård. Särskilt när jag har kameran med mig på jakt efter fjärilar Då kan minuter bli till timmar utan att en ens har reflekterat över att det är så.

Här är då mitt eget lilla paradis i somras. Det är inte många veckor sedan jag stängde dörren till växthuset för i år och ställde undan mina spadar och verktyg men jag längtar redan. Har storslagna planer för fler planteringar samt att utöka odlingarna än mer. Behöver ta ner en gran till våren och sedan får jag plats med ett tunnelväxthus om jag så skulle önska. Dessutom har jag fyllt på önskelistan med rosor som är absolut nödvändiga att plantera i rosenträdgården. Nu skall jag fylla på med doftande rosor och på så vis skapa en trädgård för alla sinnen.

Tid för detaljerna

Det har varit en riktigt fin höstdag idag. Med mild luft, sol och möjlighet att vara ledig. Så fint att ibland kunna välja bort alla måsten för sådant som en helt enkelt vill göra. Som att spendera någon timme med att köpa nya blommor till både hus och farstutrappen, som att dricka kaffe i sängen och att äta lunch riktigt länge. Eller varför inte ta en lite längre promenad med hundarna och verkligen ta sig tiden att se detaljerna i landskapet där vi promenerar. Sådant har jag gjort idag, sådant där som jag inte riktigt tar mig tiden att göra när det ständigt är så mycket annat som måste göras. Det märkliga är att när en tar sig tiden för allt det där som en önskar göra men inte måste, då blir alla måste plötsligt mindre tunga. Då går det av bara farten att ta tag i tvätten eller sopsorteringen eller vad det nu kan vara som är viktigt. Det roliga ger kraft och energi nog att få det tråkiga att kännas alldeles acceptabelt. Jag vet ju att det är så, ändå glömmer jag mellan varven och prioriterar bort det där som jag helst vill lägga min tid på. Alltså blev den här dagen till en dag då jag helt valde att göra det jag ville men ändå hann med det som måste göras av bara farten. Ska försöka komma ihåg att det är ju så det är tänker jag.

Med katten i solen

Katten Elvis är på många sätt min livscoach. Idag när solen sken då valde han att ligga på farstutrappen och bara njuta. Onekligen ett klokt val tänkte jag och gjorde samma sak. Har inte riktigt förmågan att göra alldeles ingenting och valde att även ta med mig en bok som sällskap utöver katten. Allt efter att solen förflyttade sig så flyttade även Elvis och jag runt i trädgården. Vi pausade vilan då och då och rensade lite ogräs och vattnade växthuset. Elvis vill helst sitta på mina axlar när jag vattnar och inspekterar mitt arbete efteråt. Så länge som han får vara med är han nöjd och det spelar egentligen inte någon roll vad jag gör. Jag fick ett infall nu om kvällen att möblera om pysselrummet. Inte helt enkelt att flytta möbler på egen hand med en katt på axlarna. Katten till trots blev resultatet gott och jag kunde återgå till solen och boken och det där med att göra ingenting.

Elvis

Affirmagram

Från att ha varit en lite tveksam användare av Instagram är jag idag en hängiven användare. I ett samtal för en tid sedan menade en kamrat att hen var så trött på Instagram eftersom alla bara vill visa upp hur perfekt deras liv är. Att det knappast är så att någon visar upp högar med tvätt, gråtande barn eller frukostgröt som har bränt. Jo några gör även det men det hör inte till det vanliga. Jag har funderat mycket kring det där samtalet och även kring varför jag själv är så förtjust i mediet. Konstaterar att det är just det positiva som gör mig så glad och att jag gärna både lägger upp bilder och följer andra. Någon gång har jag tänkt att jag gärna skulle vilja att mitt liv verkligen var så som det ser ut att vara på Instagram. Kommer sedan på att det är ju faktiskt precis så som mitt liv är, det är bara lite snyggare presenterat. Hur jobbig en dag än har varit är det ändå helt fantastiskt när rosenträdgården blommar. Jag blir alltid glad av att fika med vänner, av vackra skor och fina loppisfynd. Mitt flöde fylls av alla de där små detaljerna i vardagen som sätter guldkant på tillvaron och gör livet gott. När jag tittar bakåt är det också de där fina stunderna och de härliga detaljerna jag minns starkast. Det fina får det negativa att blekna! Att ha en stressig dag eller att ha hanterat svåra konflikter är alltid lite enklare att hantera om en väljer att ta in det positiva från dagen och släppa allt det negativa. För mig har Instagram blivit till en affirmation, till ett affirmagram helt enkelt. Något som får mig att fokusera på det positiva och välja bort det negativa.

Blandade bilder från de fina detaljerna som utgör mitt liv

Fjäril vingad

Det blir mycket trädgård just nu, men så är ju också årstiden sådan. Det är ju så mycket vackert att titta på och trädgården bjuder på otroligt fina fototillfällen. Jag har medvetet planterat blommor som fjärilar tycker om och det har nu gett resultat.

Att se fjärilar är numera inte något ovanligt. Jag behöver mig egentligen bara ta med mig kameran ut och välja vilken plantering jag skall fotografera. Fjärilarna är vänliga nog att ställa upp och låta sig fotograferas.

Det är något särskilt med att fotografera fjärilar. Du har ditt ögonblick i någon sekund sedan fladdrar de vidare. Det går inte att planera, tveka eller vänta det är nu precis nu om bilden ska fångas. Tror det är nyttigt att ibland ägna sig åt aktiviteter där en måste vara helt närvarande i nuet.

Det är lätt hänt att en blir kvar länge och betraktar fjärilarnas fladder över planteringarna.

Tänk vad lite som egentligen krävs för att en ska stanna upp i nuet. En trädgård, min trädgård är min oas och platsen där jag finner själslig ro.

Stannar upp en stund

Vaknade tidigt den här lördagsmorgonen, långt innan klockan ringde. Mitt sovrumsfönster är alltid öppet så här års och jag kunde höra fåglarna kvittra i trädgården. Spetsgardinen fladdrade lätt för vinden och en bit blå himmel syntes. På dagens agenda står egentligen allt för mycket planerat. Jag hade råkat boka in både Feministisk festival i Malmö och West Pride i Göteborg på samma helg. Egentligen lockade nog feminismen som mest men när mitt resesällskap ändrade sig kändes det plötsligt väldigt långt till Malmö. Alltså blev valet att fullfölja planen om West Pride och ta tåget till Göteborg tidigt om morgonen. Fast när jag låg där i min säng och tittade ut genom det öppnar fönstret konstaterade jag att det som behövdes göras idag är att stanna upp. Att ta mig tiden att lyssna till fåglarna och att sitta länge i min trädgård. Allt det där andra finns ju kvar ändå, men den här morgonen när jag söker stillhet den finns bara här och nu. Så idag stannar jag upp, andas djupt och konstaterar att stillhet ibland är nödvändigt för att väga upp ett snabbt tempo.