Kanske var det en dröm eller fragment av sommarminnen som gjorde sig påminda när längtan efter våren börjar bli allt för stor. Har med åren insett att jag är ganska känslig för frånvaron av ljus och värme. Jag avskyr verkligen att frysa och konstaterar att jag egentligen borde flytta till ett varmare land för att slippa den svenska vintern helt. Å andra sidan kanske våren inte skulle kännas så där ljuvlig och fantastisk om det inte var så efterlängtad som den faktiskt är när den väl kommer. Som med så mycket annat här i livet krävs ofta det som är lite svårt för att en till fullo skall uppskatta allt det fina en har omkring sig. Om allt ständigt skulle vara lätt tror jag risken är stor att en skulle missa att stanna upp och njuta av det enkla. Alltså uthärdar jag vintern eftersom jag vet att belöningen kommer i form av barnslig förtjusning över upptäckten av vårens första tussilago. Kort efter det väntar solvarma dagar i skuggan av ett träd. Då ska jag tänka tillbaka på mina iskalla promenader från bussen och känna hur otroligt skönt jag har det i sommarvärmen.
| En strand där jag en sommar tillbringade mycket tid i skuggan med att göra just ingenting |