Tre år senare

Idag är det tre år sedan Ebba blev en del av familjen och nu känns det märkligt att hon inte alltid har varit här. Numera är det konstigt att tänka att Ida länge var ensam hund i familjen. När Ebba kom tvivlade jag på om hon skulle kunna stanna. Hon hade bott i flera hem tidigare och var rädd för precis allt. Trots att hon var nästan två år var hon inte helt rumsren och hon skällde konstant. Att någon reste sig upp ur soffan var tillräckligt för att hon skulle skälla besinningslöst i någon timme. Hon har ett gällt skall som skär i huvudet och situationen var ohållbar. I mötet med andra människor blev hon så rädd att hon bara skakade. Helt ärligt var jag beredd att ge upp och tänkte att det bästa för henne kanske inte var att fortsätta försöka. Så en dag när jag satt och tittade på TV då hoppade hon upp i mitt knä och kröp nära intill mig. I den stunden kände jag att den rädda lilla hunden litade på mig och kände att jag ville henne väl. En tid senare började hon för första gången att vifta på svansen och var en allt gladare hund.

Solälskande vovven Ebba

Idag är Ebba en trygg, men bestämd liten dam. Om hon vill bli klappad då duger det inte att greja med datorn eller att göra något annat eftersom hon helt enkelt lägger sig på tangentbordet. Hon sover helst under täcket nära de människor hon älskar. När hon blir rädd då kryper hon upp i famnen och litar på att vi ska ta hand om henne.

Ebba vill gärna sova nära och hålla tass

När det kommer besök då skäller hon fortfarande och jag inser att det där lyckas jag nog aldrig få henne att sluta med helt. Däremot så finner hon sig efter någon minut och när hon fått hälsa brukar hon vara nöjd och accepterar att det kommer in gäster i hennes hem. Det har varit ett hårt arbete att få henne att bli en trygg och glad hund men det är verkligen värt varje möda. Hon är en ljuvlig liten varelse som jag är innerligt tacksam över att ha i mitt liv. Hon är smart, rolig, söt och även lite knäpp. Om en hund kan sägas ha humor då passar det in på Ebba!

Trygg tillsammans med storasyster Ida

Hunden Ida var inte helt förtjust över att behöva dela sin familj med en jobbig liten hund. Ebba dyrkade genast sin storasyster medan Ida länge var avvaktande mot den nya familjemedlemmen. Ida är fortfarande noga med att markera att hon är den som bestämmer av de båda. Hon skulle aldrig acceptera att Ebba hälsar först när jag kommer hem. Ebba har till sist lärt sig och väntar snällt på sin tur numera. Så fint att se dessa båda tillsammans när de är ute på promenad eller ligger och sover. Ida hade blivit en ganska bekväm vovve innan Ebba men den lilla sätter fart på henne. Ida är till skillnad från Ebba en hund som alltid varit trygg och alltid varit omgiven av människor som älskar henne. Hon är lugnet och Ebba är kaos och tillsammans är de båda helt underbara!

Selmer

Berättelsen om mig är inte bara berättelsen om Liza utan också en berättelse om katten Selmer. I nästan 18 år har han funnits vid min sida och varit min följeslagare genom hela mitt vuxna liv. Mycket har hänt under alla dessa år men Selmer har ständigt varit där och varit en del av mitt liv. Under påskhelgen blev han sjuk och behövde akut till veterinären igår. Det var först när samtalet kom att han vaknat ur narkosen och mådde bra som jag kände att jag kunde andas igen. Jag vet ärligt inte hur mitt liv skulle vara utan honom, han har ju alltid funnits där.

Selmer och jag sommaren 2016

När Selmer var kattunge åkte jag hela vägen till Hovmantorp i Lessebo för att hämta hem honom. Jag anade att han skulle bli en speciell katt eftersom hans mamma var den mest sociala katt jag någonsin träffat. Jag mötes av en kattunge med alldeles för stora öron och svans i förhållande till resten av kroppen. Eftersom min morbror sagt att det var en liten kattjej skulle katten heta Selma men jag konstaterade att någon Selma var det inte och ändrade namnet till Selmer. Det var egentligen en lite märklig stund den där första gången jag träffade Selmer. Det var som om han förstod att han skulle följa med mig och att vi hörde ihop. Ibland tänker jag att han måste vara den mest tåliga av katter med tanke på alla förändringar i livet som jag har utsatt honom för. Ett kort tag var jag sambo, sedan bodde Selmer och jag en vända hemma hos min pappa innan vi flyttade in i en egen liten etta. Jag reste ganska mycket under en tid och då brukade min granne titta på TV i min lägenhet och hålla katten sällskap. Under en tid mådde jag väldigt dålig och hade svårt att ta mig ur sängen. Livet var lite mer än vad jag klarade av just då. Selmer fanns där närvarande, ställde aldrig några krav som jag inte klarade av och jag mådde gott av att ha honom hos mig. Det var en tuff tid och jag är honom evigt tacksam för att han fanns där för mig!

Livet förändrades och singelliv byttes mot familjeliv och barn, flyttade mellan olika lägenheter och till sist till hus. Det blev fler katter i mitt liv men också marsvin, kaniner och hundar. Vad gäller hundarna har Selmer varit tydlig i sitt ogillande även om han till sist resignerat och tillåter dem att bo i hans hem. För det är ju så det är när en delar sitt liv med en katt! Selmer är vänlig nog att låta mig bo i hans hem och ta hand om honom. Han ser sig som familjens ledare och för husfridens skull låter jag honom hållas. Hunden Ebba har gjort några försök att sätta sig upp mot honom men fick snabbt lära sig vem det är som bestämmer.

Han är hemma igen och på bättringsvägen. Jag förstår att han är gammal och inte alltid kommer att finnas kvar hos mig, men jag är innerligt tacksam över att det inte var dags riktigt än.

Ett fint litet liv

För ganska många år sedan hittade jag en kanin i trädgården i Hult. Det var en mager, smutsig och tämligen eländig liten krake jag hittat. Hon var så pass trött och utmattad att jag med lätthet kunde fånga henne och ta med henne in. Under månaderna innan hade vi sett flera kaniner som inte haft samma tur som kaninen som skuttade in i trädgården i Hult. Vi gav henne namnet Betty och efter några veckor hade hon hämtat sig och var en stark och välmående kanin. Däremot var hon fortsatt skygg och litade inte på människor. Hon markerade tydligt att hon inte ville bli klappad och var mest nöjd om hon fick skutta runt på egen hand och upptäcka saker. Några som hon däremot älskade var marsvinen som hon delade bur med. De blev till hennes ungar som hon både vårdade och tucktade. Allt efter att åren gick blev Betty en stark och självsäker kanin men fortsatt skygg. Ibland när hon var riktigt nöjd böjde hon fram sitt huvud och ville att jag skulle klia henne en gång mellan öronen. Försökte jag klia mer då bet hon mig helt enkelt. En bestämd liten dam med tydliga gränser helt enkelt.

Det har gått en vecka sedan hon lämnade oss och hon är onekligen saknad. Samtidigt tänker jag att vilket fint litet liv hon fick ändå. Istället för att möta döden i skogen för alla de där år sedan tillbringade hon sitt liv tillsammans med våra marsvin. De där marsvinen blev noga ompysslade av Betty varje dag. Inte dumt att ha en kaninkompis som pysslar om en och tar hand om en.

Det är lite ledsamt varje gång en måste ta farväl av sina husdjur. De gör livet lite rikare bara genom att finnas. Jag hade inte planerat att skaffa en kanin till den där dagen då jag hittade Betty. Hon hade däremot bestämt sig för att hitta ett hem och så blev det.

Villkorslös kärlek

Jag har varit på resande fot i några dagar men är nu åter hemma i mitt Hult. Som alltid väntade katten Elvis på mig när jag kom hem sent om söndagskvällen. Alltid lika tålmodig och väntar alltid på att jag ska komma hem. Det är verkligen en villkorslös kärlek. När jag är hemma är han min ständige följeslagare och när jag är iväg då inväntar han helt enkelt min återkomst.

Elvis vill ständigt ha uppmärksamhet

Vad jag gör spelar inte så stor roll för Elvis så länge som han får vara med. Alltså har jag en katt som sitter på mitt skrivbord och gärna försöker lägga sig på tangentbordet. Eller så sitter han på mina axlar när jag gräver i trädgården eller rensar ogräs. Tittar jag på TV då rullar han ihop sig till en boll i mitt knä och dricker jag kaffe i rosenträdgården då lägger han sig på bordet. Helst mellan mig och min kaffekopp. Tar jag fram kameran då vill han alltid vara med. Jag tror att han tycker om att jag är stilla och fokuserad när jag fotograferar eller fotograferas. Jag har bild efter bild från olika fotograferingar där Elvis bestämt sig för att också vara med.

Älskade Elvis

Min mirakelkatt Elvis är ju egentligen sjuk och enligt oddsen skulle han inte längre finnas här. Fast han är här och dessutom mer närvarande än någon annan. Det är onekligen fint att vara älskad av en katt. Att veta att för honom då blir allt bra så snart jag svänger in på gårdsplanen.

Kattliv

Att dela sitt liv med en katt eller fler är att acceptera att jag inte längre är den som styr i mitt hem. Ett hem som rymmer en katt är alltid kattens hem i första hand och ditt i andra hand. Hur en än försöker är det helt omöjligt att bestämma över en katt. De är egensinniga och självständiga varelser som konstaterar att deras mening med livet är att ha det gott och att bli klappade. Om en accepterar att katten är hemmets härskare då väntar en fin tillvaro.

Selmer

Katten Selmer har jag delat nästan 17 år tillsammans med och det är omöjligt att tänka mig tillvaron utan honom. Han är katternas katt och den som bestämmer i huset i Hult. Det senaste året har han blivit lite mer av en bekväm gubbe och ligger helst och sover på sin kudde på soffan i vardagsrummet. Nåde den som flyttar på Selmers kudde, då står han och jamar tills dess kudden är på sin rätta plats igen. Han är allt mer noga med att tala om när han inte är nöjd med tillvaron. Som när jag inte är snabb nog att öppna ytterdörren för honom. Resterande katter använder kattluckan, men inte Selmer. Han har sina egenheter Selmer men han är också den som känner av när jag inte mår bra. Som ligger och sover på min mage när jag är sjuk och som gärna inspekterar mitt arbete när jag sitter vid datorn. Vi känner varandra utan och innan Selmer och jag och står ut med varandras egenheter.

Nemi

Nemi är den yngsta av katterna i Hult. Jag ser henne fortfarande som min lilla kattunge men konstaterar att hon blir åtta år i år. Hennes mamma Saga var även hon en av katterna här i Hult. Liten och försynt men mycket saknad när hon lämnade oss. Nemi tillbringar helst sina dagar på elementet i vardagsrummet eller i fåtöljen på mitt rum. Hennes superkraft är att riva sönder papper och förvandla det till mycket små bitar. Ursäkten att hunden åt upp ens läxa kanske inte brukar vara sann. När det gäller ursäkten att katten strimlat läxan så har den ursäkten dessvärre varit sann.

Mirakelkatten Elvis

Miraklet i Hult heter Elvis! Han är svårt sjuk och borde enligt veterinären inte vara vid liv och definitivt inte må bra. Det har gått många år sedan vi fick besked att han troligen inte skulle överleva mer än några veckor till. Fast mirakelkatten överlevde och lever fortfarande och jag är tacksam över varje dag som han finns kvar. Elvis är min ständige följeslagare här hemma i Hult. Han följer med mig på promenader med hundarna, när jag arbetar i trädgården eller när jag lagar mat. Så länge som han får vara med är han till freds med livet. De kvällar jag är på möten sitter han på farstutrappen och väntar tills dess jag kommer.

Så om en accepterar kattens villkor ger den dig i gengäld villkorslös kärlek. En katt är en livskamrat och lojal på sitt eget lilla vis.

Nisse

För precis två månader sedan flyttade kaninen Nisse in i huset i Hult. Jag hade egentligen tänkt att det skulle vara en kaninhona den här gången men när barnen och jag träffade Nisse var det kärlek vid första ögonkastet. Vi visste att han skulle trivas hos oss och helt enkelt var den rätte kaninen.

Nisse har hunnit bli fyra månader och är fortsatt både nyfiken och social.

Kaninen Sixten brukade ofta vara med mig ute i trädgården och till min förtjusning gillar Nisse också att vara med och greja. Vi har en bra arbetsfördelning Nisse och jag. Han äter upp allt ogräs jag rensar ur rabatterna. Mycket praktiskt.

Till en början var Nisse mycket skeptisk till att ha på sig sele och koppel men nu trivs han fint.

En solig septemberdag i trädgården i sällskap med en busig kanin är inte så tokigt. Särskilt inte när sommaren är på ett tillfälligt återbesök.

Den längsta av månader

Tittar tillbaka på juli som nu passerats och ersatts av augusti sedan några dagar tillbaka. Tänker att det känns som om juli rymmer fler dagar och timmar än alla andra månader. Helt otroligt så mycket härligt och fint som har hunnits med under denna högsommarmånad. Augusti har inletts med ett något lugnare tempo där tjejerna är på Popkollo i Trollhättan på dagarna och under tiden jag väntar på dem sitter jag och skriver på min mastersuppsats.

Juli inleddes med att kidsen åkte på läger med Unga Örnar i en vecka. Det blev märkligt tomt och tyst i Hult när det plötsligt bara var jag hemma. Eller för att vara korrekt jag och hundarna, katterna och gnagisarna. När barnen var iväg passade jag på att umgås med mamma och lyckades göra riktigt fina loppisfynd. Inte ofta jag hittar fina resväskor på loppis numera vilket gjorde mig riktigt glad. Dessutom tillbringade jag två dagar på Hamburgsund Pride, Sveriges minsta pridefestival tillsammans med ABF vilket var otroligt roligt och peppande. Hann även med shopping i Göteborg, fika med vänner samt att vara i min trädgård och jobba med odlingarna. Märkligt så mycket en hinner när en är ensam hemma.

När kidsen väl var hemma igen var det åter full fart i tillvaron. Vi har numera en trettonåring i Hult och hon firades ordentligt med kalas. Yngre barnet och jag tog oss en tur till Malmö under några dagar och det är verkligen en stad jag tycker om att besöka. Skönt dessutom att åka tåg både dit och hem och få tid och möjlighet att läsa. Jag har ju gett mig själv en egen bokutmaning över sommaren. Har inte någon bestämd siffra på hur många böcker som ska läsas men jag läser och räknar dem för mig själv.

Väl hemma från Malmö var det fullt fokus på trädgården för min del. Rosenträdgården blommar ju alldeles ljuvligt och dessutom är det mycket arbete med odlingarna. Har känt mig lite stressad i sommar över att jag inte riktigt hunnit med min träning. Konstaterar dock att trädgårdsarbetet kompenserar väl för färre gymbesök och löprundor.

Sorg och glädje ligger nära varandra och vi fick säga farväl till vår lilla katt Saga vilket var mycket ledsamt. Hon var sjuk och beslutet att låta henne gå var alldeles rätt men likväl svårt. Märkligt hur både Cleo och Saga nu är borta med tanke på att det är katten Elvis som är sjuk och som förbryllar veterinären genom att både fortsätta leva och dessutom må rikigt bra. Sorgen lindrades lite av vår nya vän Nisse som flyttat in i Hult. Han är söt, kaxig och väldigt nyfiken och är redan ett uppskattat tillskott i familjen.

 
Under några dagar for Regina, Sophie och jag på vad vi kallade för #tantroadtrip i södra Skåne. Med risk för att vara tjatig så måste jag bara åter säga vilket fantastiskt landskap! Sydkusten är verkligen fantastiskt vacker och jag tror inte det går att få nog av landskapet. Är därför riktigt glad över att ha en resa till Rügen via Trelleborg planerad om några veckor. Ska verkligen bli roligt att åter susa fram längs de skånska vägarna och njuta av det vackra landskapet.

Under hela juli har huset i Hult befunnit sig i ett totalt kaos sedan köket började rivas. Nya fönster är på plats i köket och en dörr har öppnats upp mellan kök och matrum. Däremot är det verkligen kaos i resten av huset. Just därför känns det skönt att mitt rum, kidsens rum och uterummet är mer städade och ordnade än vanligt. Skönt att kunna kliva från kaos till kosmos och sedan stänga dörren om sig.

Under juli har jag hunnit med sådant där som verkligen är viktigt. Har lyckats få tid att umgås med alla mina barn och även med barnbarnet och med mamma. Har lyckats träffa vänner som jag ser alldeles för sällan och verkligen haft tid att umgås.

Avslutade juli med en tur till Tjörn för att umgås med faster, kusiner och kusinbarn. Känner att jag har blivit bättre på att göra utrymme för det viktiga i livet. Att arbete inte är det främsta utan istället de människor som finns i livet, sådant som en mår gott av och som sätter guldkant på tillvaron. Juli har verkligen varit en månad med överflöd av livets goda. Känner mig mycket tacksam över detta!

Älskade Ida

Känner att jag ofta just nu undrar vart tiden egentligen tog vägen. Hur kan åren gå så fort som de gör? Idag fyller älskade vovven Ida 6 år. På samma gång som jag undrar hur fort tiden gått kan jag inte tänka mig en tillvaro utan Ida. Hon är en rakt igenom alldeles underbar hund som gör livet lite bättre bara genom att hon finns. Hon är busig, snäll och helt fantastisk. Hon har sina små egenheter i likhet med alla andra varelser. Hon älskar stenar och plockar gärna in dem från trädgården. Dessutom älskar hon vitkål och vill därför alltid vara med när marsvinen och kaninen ska få mat. Då sitter hon och väntar tålmodigt till även hon får den efterlängtade kålen.

 Att få Ida kändes synnerligen märkligt efter att jag varit van vid den tidigare hunden Adde. Han var en omplaceringshund som krävde otroligt mycket arbete. Dessutom var han en stor hund som krävde mycket aktivering varje dag.  Ida däremot hon bara är. Vill jag greja i trädgården då följer hon mig i trädgården hela dagen. Hon lägger sig i skuggan och tittar på när jag gräver. Ibland kan hon få för sig att hjälpa till men då räcker en enkel tillsägelse för att hon ska låta bli.

Lite lat har hon blivit med åren Ida men det löste sig när hunden Ebba flyttade in. Bra att ha en liten kompis som aktiverar. Dessutom är jag helt övertygad om att den största anledningen till att Ebba idag är den lugna och trygga hunden hon är beror på Ida. Det kändes lite läskigt att gå från att ha en hund till att ha två. Tänk om det inte skulle fungera! Tänk om den nya hunden inte skulle vara lika enkel att hantera som Ida. Ebba är verkligen ett yrväder och helt olik Ida. Två Ebba hade en inte orkat med men dessa två tillsammans fungerar utmärkt. Ebba får upp farten och busigheten hos Ida. Ida jordar Ebba och får henne att komma ner i varv. En perfekt kombination!

Firar älskade Ida idag och tänker att jag verkligen är lyckligt lottad som har en så fin kamrat i mitt liv. En liten solstråle som sprider glädje vart hon än kommer.

Frågor och svar

I slutet av sommaren förra året hade jag ett inlägg med frågor och svar. Det har ju gått en tid sedan dess så jag har åter samlat ihop de frågor som dykt upp. Några av frågorna ganska nya medan andra även denna gång har fått vänta på svar. Nåväl nu är det i alla fall dags.

Du bloggar inte så ofta längre, varför då?
Sedan i höstas har mitt bloggande blivit mer och mer sporadiskt vilket är något jag egentligen inte tycker om. Det har däremot varit mycket som konkurrerar om min tid vilket innebär att bloggandet inte riktigt hinns med. Bloggen är ju så mycket mer än själva inläggen som skrivs. Den kräver planering och genomförande. Tidigare har jag skrivit mycket om mina olika projekt och utflykter och då ständigt haft min kamera som en trogen följeslagare. När det mesta av det kreativa fått stryka på foten till förmån för möten, föreläsningar, kurser och sjukdom då uppstod den stora frågan om vad jag egentligen skulle skriva om. Tidigare har jag ju ständigt haft en uppsjö med bilder från alla mina projekt och kunnat skriva otaliga inlägg om detta.

Frukost i det gröna

 Som den där dagen när vi lite spontat åkte iväg och åt frukost på Borgmästarebruket i Munkedal. Med oss hade vi nybakade scones, brödkorg och till och med blommor till bordet som plockades på plats. Inte för att det skulle bli fina bilder utan för att det kändes som alldeles rätt sak att göra.

Min absoluta favorittårta, en fransk jordgubbstårta efter recept av Mia Öhrn

Bakning och matlagning hör egentligen till mina stora intressen. Att laga bra mat från grunden känns viktigt och är något som jag fortsatt väljer att prioritera. Har med tiden blivit mer och mer intresserad av både vegansk kost och raw food och tycker om att testa nytt. Att baka tjusiga tårtor hör dock till det där som jag inte riktigt hunnit med det senaste halvåret. Har inte heller prioriterat att ha kalas bara för att jag vill. Det är något jag måste ändra på. Kalas hör till det som är riktigt viktigt i livet och något som jag verkligen vill prioritera. Så när jag prioriterar det som gör mig glad och lycklig då har jag också mer material till bloggen så förhoppningsvis är min sporadiska närvaro snart ett minne blott.

Du älskar kläder och skor men skriver ofta om miljö hur går det ihop?
Vackra kläder, skor och väskor hör till livets riktigt viktiga enligt mig. Varför spara på allt det vackra när en kan se vardagen som en anledning att klä sig tjusigt? Det är dock möjligt att både vara en fashionista och att vara miljömedveten. I höstas testade Regina och jag utmaningen Four Fit Challenge. Det handlade om att under en vecka kombinera endast fyra plagg. Detta för att skapa medvetenhet kring hållbar konsumtion och hur fast fashion inte är ett hållbart koncept. Jag har tidigare skrivit om detta här på bloggen och på Livåleva

Mina outfits under Four Fit Challenge

För mig som älskar vintage är loppis och second hand givet när det gäller att köpa kläder. Det är dock inte bara vintagekläder jag handlar som är loppis. Försöker alltid att i första hand köpa det jag behöver på loppis. Det är inte alltid möjligt och då handlar det för mig om att tänka kvalitet och hur kläderna har tillverkats.

Mitt vintagejag

 Jag behärskar fortfarande inte konsten att sy vilket jag verkligen beklagar. Det är något som hör till de konster jag önskar lära mig. Däremot är jag en fena på att sy i knappar. Jag köper alltid knappar på loppis, finns ingen anledning att göra något annat. Priset är en bråkdel av vad nya knappar kostar och dessutom är det riktigt fina knappar som går att hitta. Ibland är det helt nödvändigt att byta ut knapparna eftersom någon saknas. Ibland väjer jag dock att byta knappar på en ny kofta och ersätta med gamla knappar just för att plocka fram vintagekänslan.

Sammetsjacka från 50-talet som i alldeles för många år saknade några knappar

Det är mycket Afrika på din blogg, varför?
Det enkla svaret på frågan är att jag i höstas vistades fyra veckor i Sydafrika och Kapstaden vilket gjorde djupt intryck på mig. Det lite längre svaret handlar om att jag redan 2005 besökte Namibia i södra Afrika första gången i samband med att jag gjorde en fältstudie till min kandidatuppsats i kulturvetenskap. Där och då inleddes vad jag tror är en livslång relation och jag söker ständigt efter en anledning att åka tillbaka. Under 2008 hade jag dessutom den fantastiska möjligheten att vara utbytesstudent vid universitetet i Namibia vilket var en otrolig upplevelse.

Bilder från besöket i Kapstaden 2015

 Kapstaden var inte en plats jag drömt om att besöka. Att jag hamnade just där var egentligen en slump. Jag hittade en intressant utbildning som ABF arrangerade och den råkade hållas just i Kapstaden. Nu har staden blivit en plats jag alltid kommer att längta efter att åka tillbaka till. Vyerna och landskapet är bland det vackraste jag någonsin har sett. Andlöst vackert och helt omöjligt att ta in på den korta tid som jag vistades i landet.

Fast mitt besök handlade ju inte om de vackra vyerna utan om de stora kontrasterna och de många orättvisorna. Genom utbildningen fick jag möta fantastiskt engagerade människor som varje dag arbetar på att förändra världen. Jag fick möjligheten att se i vilken misär människor lever i kåkstäderna, något som jag inte kunnat föreställa mig riktigt trots att jag läst om det. Läs gärna inlägget som jag skrivit om hur fattigdom i Kapstaden är en turistattraktion. Upplevelsen gör att jag känner att mitt politiska engagemang inte längre handlar om mitt eget intresse, det är en livsnödvändighet. Jag har möjligheten att påverka och förändra världen och det är inte något jag kan välja bort. Jag ser det som en skyldighet snarare än ett val. Jag råkar vara född i en del av världen där jag har fått fantastiska möjligheter bara genom detta. Jag har fått tillgång till utbildning och sociala skyddsnät vilket har varit helt avgörande för att jag ska kunna leva ett gott liv. Just därför känner jag hur viktigt det är att förstå att solidaritet inte begränsar sig till nationsgränser. Att solidaritet handlar om hela mänskligheten.

Maggy min syster i hjärtat

Resan fortsatte som sagt till Namibia och till min syster i hjärtat. Hon öppnade upp sitt hem för mig och gav mig en otroligt fin insikt i namibiska vardagsliv. Jag var sjuk hela tiden jag var där vilket gjorde att tempot fick bli tämligen lågt men det innebar också att vi verkligen tog vara på tiden att umgås med varandra. Lite utflykter hanns givetvis också med, men det viktiga var just det där att bara vara och att umgås. Att bara vara hör till något som jag är riktigt dålig på, det krävs egentligen att jag ska bli sjuk för att sänka tempot på allvar.

Jag längst ut på piren i Swakopmund förra året

Alltså din trädgård verkar helt fantastisk, några tips?
Min trädgård är inte bara fantastisk, den är min plats där jag tankar energi och kraft. Det är där jag är som allra lyckligast. Det är något alldeles särskilt att gräva i jorden och rent bokstavligt se hur ens arbete växer och grönskar. Min bästa stund på dagen är om kvällen när jag vattnar mina odlingslådor och växthuset. Förvisso tar det ganska mycket tid att vattna men det är min egen stund då jag kan vara i nuet och bara fokusera på att vara där och då.

Mitt växthus förra sommaren

Om jag ska ge tips om trädgården så är det nog att odla sådant som är ätbart. Dels för att det är skönt att veta vart maten kommer ifrån men också för att det blir ett tydligt syfte med arbetet. För att odla ätbart behövs inte särskilt mycket. Mycket av det jag odlar, odlar jag i hinkar och det passar bra även för en liten balkong. Det är dock något alldeles särskilt att kunna plocka solvarma tomater och äta dem precis när de skördats. Förra året var egentligen det första året då jag odlade på allvar. Skörden blev inte riktigt som jag tänkt mig, men jag lärde mig mycket. Det visade sig att squash är en alldeles fantastisk grönsak som passar till det mesta. I år har jag tagit fasta på detta och ser till att ha än fler squashplantor.

Blommande squash

 Att odla sådant som är ätbart är onekligen trevligt. Utöver att jag i år sett till att ha gott om squash så ser jag även till att odla gott om gurka. Dels sådan som kan ätas direkt men främst sådan som kan läggas in. Testade för första gången någonsin att lägga in gurka i höstas vilket var helt fantastiskt gott. Gjorde även egen bostongrurka och inlagda rödbetor vilket även det var otroligt gott.

Hemodlade rabarber till paj

För den som vill ha skörd men inte vill lägga något arbete i trädgården kan jag rekommendera att odla rabarber. Den är otroligt användbar och när en tröttnat på att göra paj kan den användas till att göra saft eller varför inte till att göra fantastiskt god rabarberkyckling.

Rosorna i min rosenträdgård

Även om jag tycker om att odla sådant som går att äta så är min stora odlingspassion rosor. Min rosenträdgård är verkligen min stora stolthet. Inte att förglömma att allt faktiskt inte måste ha ett särskilt syfte. Mina rosor odlar jag enbart för att de är vackra och gör mig glad. I år har jag tänkt testa att göra rosensocker men i övrigt är rosorna bara ögonfägnad.

Hur många djur har du egentligen?
Hmm ja hur var det nu med antalet djur i Hult? Två hundar, fyra katter, fem marsvin och en kanin. Tills alldeles nyss hade vi ytterligare en katt och en kanin men de lämnade oss inom loppet av en vecka. Jag har inte haft någon särskild plan kring att ha många djur, det har nog mest blivit så. Skyller på att jag inte hade några djur som barn trots att min högsta önskan var att få en katt. Eller nja jag fick faktiskt en hund när jag var tolv år så det var kanske inte helt sant. Däremot är det så att jag har väldigt väldigt svår för när djur och människor far illa. Av den anledningen har Hult blivit ett hem för många omplaceringsdjur. Vovven Ebba är en av våra omplaceringar och hon gör mig så otroligt stolt. I höstas tvivlade jag på att vi någonsin skulle få ordning på vår lilla vovve. Nu däremot har hon blivit en hund som ständigt viftar på svansen och som är mycket trygg och glad.  Det har förvisso krävts mycket arbete men det är härligt att se hur det verkligen har lönat sig. För den som inte orkar räkna ihop alla djuren kan jag berätta att det är totalt 13 djur i Hult. Jag har lite funderingar på en ny kanin och dessutom tänker jag varje sommar att det här är sommaren då jag ska skaffa höns. Vem vet kanske blir den här sommaren då det flyttar höns till Hult.

Ida

Ebba

Varför är du politiker?
Ja varför är jag egentligen politiker? Det är en fråga som jag ställer mig själv tämligen ofta. Det är nämligen inte helt enkelt att vara politiker ens på kommunnivå som jag är. Något som är nytt sedan en tid tillbaka är hot och andra otrevligheter. Jag har varit politiskt engagerad i över 20 år men i år är första gången som jag har upplevt hot. Det har förvisso varit allt annat än enkelt genom åren men jag har aldrig känt mig hotad. Det är som att människor inte förstår att även politiker är just människor. Sedan finns det en vanlig missuppfattning att vi som är politiker är heltidsanställda vilket inte stämmer. Jag är fritidspolitiker vilket innebär att mitt politiske engagemang är något jag sköter på min fritid. Jag får förvisso arvode för de timmar jag sitter på kommunalpolitiska uppdrag men de timmarna är tämligen få i förhållande till de timmar jag lägger ideellt. Alltså är det inte på grund av pengarna som jag är politiker. Istället handlar det om en ständig önskan om att vara en del i att förändra världen. Eftersom jag vet hur systemet fungerar så kan jag som inte låta bli att vara med och påverka. Jag vet att mitt engagemang har betydelse och att jag kan göra skillnad. Jag är faktiskt delaktig i att förändra världen. En liten kugge i ett större maskineri, men attans så viktig! Sen är det också så att jag faktiskt inte vet hur en skulle vara om en inte är politiskt engagerad. Jag gick med i SSU för snart 22 år sedan dess varit aktivt engagerad. Ibland tänker jag att det hade varit skönt att inte veta om hur världen fungerar och bara leva mitt eget liv i lugn och ro. Tänk så mycket tid jag haft till mitt förfogande då! Fast för mig är det inte något alternativ att inte vara engagerad, så länge som jag kan göra skillnad kommer jag att fortsätta vara en aktivist!

På första maj i Munkedal i år höll jag mitt första långa tal. Jag överlevde och gör det gärna igen!

Hur hittar du träningsmotivation?
Jag är ju en människa med tämligen spretiga intressen och en total oförmåga att följa en röd tråd. Just därför kanske jag verkligen behöver träningen. För min del är träningen en livsnödvändighet och kanske är det det som ger mig min motivation. Jag var med om en bilolycka när jag var tolv år då jag fick en whiplashskada. Genom träningen håller jag mig smärtfri vilket är helt fantastiskt! Jag trodde inte att det skulle vara möjligt med ett liv utan smärta men det är en realitet idag. Så länge som jag håller en regelbundenhet i mitt träningsprogram är jag helt utan smärta vilket är helt obeskrivligt. Sedan jag började träna på allvar har jag också insett att jag verkligen tycker om träningen. Jag gillar att utmana mig själv och att nå nya resultat. Min motivation blir väldigt enkel egentligen. Utan träningen har jag så pass ont att jag inte riktigt klarar av vardagen. Med träningen är jag helt utan smärta. Finns nog ingenting som är mer motiverande tänker jag. Men i övrigt skulle jag säga att om en funderar över att träna eller inte en dag så är det kloka valet alltid att träna. Träningen får mig att må gott och känna att jag har valt rätt. Det är ganska mycket värt skulle jag säga!

Den här bilden togs precis efter att jag för första gången sprungit en hel mil! Har aldrig varit så stolt som då!

Ett år med Ebba

För ett år sedan hade jag börjat fundera på att det skulle vara roligt med två hundar istället för en. Hann knappt tänka klart den tanken innan Ebba lite märkligt flyttade hem till oss. Hon hade inte möjlighet att bo kvar i sitt hem och vart skulle hon då ta vägen? Hon skulle snart bli två år och var en nervös tjej som varit med om många uppbrott i sitt korta liv.

Redan innan frågan ställdes om hon kinde flytta in kände jag en stark samhörighet med Ebba. Kände att hon skulle trivas och ha det gott i Hult. Jag hade ju egentligen tänkt mig en cockerspaniel till. En vovve till som var lika snäll och fin som Ida. Istället blev det en dvärgpinscher med stor mängd energi.

Så har ett år passerat och Ebba blir snart tre år. Hon är trygg, glad och ibland lite väl kaxig. Hon mår gott i livet helt enkelt. Hon sätter bra fart på Ida vilket kan behövas eftersom hon tenderar att vara lite lat. Samtidigt följer Ebba sin stora kompis och vill alltid vara nära och är mån om hennes uppmärksamhet. Ibland kan alltså det mest oplanerade bli alldeles fantastiskt bra!

Sorg utan förvarning

Den här dagen har varit en synnerligen svår och märklig dag. Idag var jag nämligen tvungen att ta beslutet att låta min älskade Cleo somna in. 14 år fick vi tillsammans och det är svårt att tänka sig tillvaron utan älskade lilla Cleo. Hon som alltid kände på sig när en inte mådde riktigt bra och då alltid såg till att hålla sig nära. Som sov alldeles nära och gärna kurrade i mitt öra. Genom åren har vi stått inför det här beslutet förut. Hon har vid två tillfällen varit svårt sjuk och en gång attackerad av en mink. De där gångerna tog jag strid för henne, jag visste att hon skulle bli bra och att det var rätt beslut att ta. Genom det fick vi många fler år tillsammans och hon har varje dag gjort min vardag lite behagligare. Alltid kärleksfull och aldrig krävande, bortsett från om jag råkade skiva ost. Enligt Cleo var nämligen ost det bästa som fanns.

I morse visste jag dock med säkerhet att den här gången var det fel att välja striden. Hon hade troligen blivit påkörd av en bil men tog sig trots allt hem. Ena tassen helt obrukbar och det hördes att hon hade svårt att andas. Höll henne i min famn och insåg där och då att den här gången skulle det inte bli bra. Efter många timmar hos veterinären bekräftades detta och Cleo fick till sist bege sig iväg på sin egen resa. Är märkligt tomt här hemma ikväll, ingen Cleo som kommer och buffar på mig när jag sitter i min fåtölj och skriver på datorn. En liten stunds klappande och sedan var hon nöjd och lade sig att sova.

14 år är en lång tid även i en människas liv och vi har hunnit uppleva mycket tillsammans. Jag kommer att sakna henne och det kommer ta tid att vänja sig vid en vardag utan Cleo. Egentligen hette hon Cleopatra men det var det aldrig någon som orkade säga. Dottern Anna försökte när hon var liten. När hon skulle vara sträng mot katten brukade hon kalla henne för Cleoprata Kettil! Jag brukade nämligen alltid säga Anna Norrgran när jag skulle markera ordentligt när hon var liten. Med både förnamn och efternamnet då visste hon att nu var mamma irriterad.

Livet förändras, Anna är vuxen och Cleo är innerligt saknad. De senaste åren har inneburit många förändringar av det svåra slaget och då har Cleo ständigt funnits där. Den här gången får jag hantera det svåra utan hennes stöd.

Cleo

Katten med förmåga att hitta de mest märkliga sovplatser.

På katters vis

Det är kväll och katten Elvis kommer och gör mig sällskap i fåtöljen. Där vi är vill Elvis också vara. De andra fyra katterna i Hult är förvisso tillgivna även de men inte på samma sätt som denna katt. Han är med oss hela dagarna och trivs gott med våra hundar. Ibland tänker jag att han kanske inte vet om att han är just en katt utan kanske tror att han är en hund. Har tidigare skrivit om vår mirakelkatt som överlevde när hans mamma dog när han bara var dagar gammal. Han flaskmatades för att överleva och jag tror att den närheten med människor på det sättet när han var kattunge har präglat honom starkt. Vi fick honom när han bara var fyra veckor gammal vilket egentligen är alldeles för tidigt.

Det har gått två och ett halvt år sedan vi fick veta att Elvis har ett förstorat hjärta och lungödem och med det var döende. Han fortsätter dock att vara vår mirakelkatt och mår gott. Han har ju ingen aning om att han är sjuk och tur är väl det. Kanske är det så att vi människor tenderar att fokusera på det som gör livet svårt för oss istället för att leva livet. Om Elvis visste om att han var döende skulle han kanske hantera livet på ett annat sätt. Nu vet han inte det och gör varje dag på katters vis.

Elvis har mycket att lära mig om livet. Jag tenderar nämligen att oroa mig för sådant jag inte kan påverka. Han lär mig att vara mer i nuet och se till att verkligen leva. Vi är tacksamma för varje dag vi har honom kvar, men det där borde ju egentligen gälla livet i stort. Varje dag är en gåva och bör hanteras på bästa sätt. Enligt Elvis är bästa sätt att spana i trädgården, äta lite, sova lite, ta en tur till i trädgården, få någon att klappa honom, sova lite....