I denna ljuva sommartid

Även om det för varje månad tycks ta allt längre tid att göra en återblick över månaden som gått så är det något jag tycker om att göra. Det är så fint att samla livets viktiga händelser under en månad i ett inlägg och få en möjlighet att minnas och reflektera över de dagar som alldeles nyss passerat. Juni har ju en tendens att inte alltid vara en ljuvlig sommarmånad. Ofta bjuds vi på tämligen mycket regn och kyla lagom till midsommar. Så även i år även om det var betydligt mindre av det dåliga vädret än annars. Nu när halva juli har passerat är regn och svalka snarare något mycket efterlängtat.

Sol, hav och bohuslänska klippor

Juni har verkligen varit en ljuvlig sommarmånad även om det kändes som att jag inte riktigt hann med att njuta av sommarblommorna och grönskan.

Strandfrukost, examen och blomstertid

Månaden inleddes med en härlig picknickfrukost på stranden. Så härligt att ha stranden bara några minuters väg bort. Det ger guldkant på tillvaron och gör det enkelt att göra en kort utflykt mitt i vardagen. Maltes stig är verkligen en favoritpromenad för mig och har det sista även visat sig fungera alldeles utmärkt som löparrunda. Motsatsen till en utflykt till stranden är kanske en tur till Göteborg. Kidsen och jag mötte upp lillsyster på hennes examensdag och åt middag på restaurang för att fira att hon nu är färdig radiojournalist.

Barndomsstad, hemmafix och ljumma kvällar

Att få hålla kurs om ämnen som engagerar en är alltid en förmån. Om kursen dessutom hålls med utsikt över Bohus fästning och även innehöll en guidad visning då är det onekligen riktigt fint. Fast även om det är fint att komma iväg så är det också gott att ha tid att vara hemma och pyssla och greja. Jag har länge tänkt att jag skulle göra i ordning ett av rummen i källaren till arbetsrum men det har som inte hunnits med. Till sist såg jag till att helt enkelt ta mig tid att göra ordning rummet. Eftersom källaren inte är inredd och i ordning så blir det ett tillfälligt rum, ett sommarrum. I vinter kommer det vara för kallt att sitta där och arbeta, men nu är det alldeles ljuvligt! Tänk vilken lycka en varm sommar som denna att ha ett svalt rum med utsikt över trädgården.

En tur till Stockholm med inspirerande möten

I mitten av juni fick jag möjligheten att åka till Stockholm och under en dag lyssna på inspirerande föreläsningar med politiska företrädare från olika delar av landet. Jag måste erkänna att det är något lite märkligt med möjligheten att få träffa vår statsminister och byta några ord med honom. Det är verkligen något fint och värdefullt med vårt öppna demokratiska samhälle som gör sådana möten möjliga!

Det känns som att havet och min altan har blivit denna sommarens kännetecken. Så ofta jag kan ger jag mig ut till havet. Älskar de karga bohuslänska klipporna och den saltmättade luften. Vissa mornar när jag sitter i soffan på min altan då luktar det salt i luften trots att havet ligger flera kilometer bort.

Altanhäng, vänner och träning

Jag har lovat mig själv att se till att ha mer tid till sådant som är viktigt för mig. Vet att jag ständigt återkommer till vikten av att prioritera träningen men behöver ofta påminna mig själv. Min kropp mår bra av att träna och träningen ger mig både balans och fokus. Själen mår gott av att umgås med familj och vänner. Ett riktigt fint tillfälle var när Regina och Erika kom över för att titta på premiären av Younger. Massor av prat samt bubbel och jordgubbar gjorde det till en riktigt fin kväll.

Midsommar med tårta, blomster och Wiknerspelen

Till midsommar bjöds det på lite svalare väder, men det är väl helt enligt traditionen tänker jag! Eftersom rosenträdgården i Hult blommade för fullt redan till midsommar var det i år enkelt att skapa en tjusig midsommartårta. Midsommardagen bjöd dessutom på ljuvligt väder vilket gjorde det riktigt trevligt att som alltid fira dagen på Kaserna. Jag vet inte riktigt varför det alltid är ett firande på midsommardagen istället för på midsommarafton men tycker om att det är så. Då blir det midsommar i två dagar istället för bara en.

Trädgårdsarbete, kvällspromenader och familjetid

Under stor del av våren låg jag efter med mina odlingar men i juni lyckades jag äntligen fått tagit tag i att plantera om allt och och dessutom göra ordning uterummet till ett växthus. Nu har altanen fått en konkurrent när det gäller vart jag ska dricka mitt morgonkaffe! Träningen är en del i balansen i tillvaron för mig men trädgården är nog den andra. I trädgården kan jag arbeta i timmar utan att titta på klockan eller känna mig stressad. Arbetet tar den tid det tar och det går inte att jäkta eller skynda på. Odlingarna växer inte snabbare även om jag skulle vara stressad.

Rosor, Sörbygdsdagen och en tur till Gotland

Juni avslutades med en heldag i Hedekas på Sörbygdsdagen. Alltid lika fint arrangerat och så trevligt med möjligheten att träffa folk och dessutom titta på alla fina bilar. Lite ovant dock att inte vara ensam om tjusiga lockar i håret och retrokläder! Efter en dag bland folk var jag tämligen trött och ville inte något hellre än att tillbringa kvällen i min soffa framför någon film. Istället packade jag min bil med allt som kunde behövas för en vecka iväg och körde sedan hela vägen till Oskarshamn och tog en färja till Visby. När vi lade ut från Oskarshamn bjöds vi på en fantastisk solnedgång och jag konstaterade att det varit både en riktigt fin dag och att juni varit en riktigt fin månad i livet.

En vit fläck på min karta

Vissa platser förblir märkligt nog en vit fläck på kartan trots att de egentligen känns välbekanta. Insåg igår att Fjällbacka är en sådan plats för mig. Att jag kört igenom samhället flera gånger men aldrig stannat och faktiskt besökt platsen. Känns lite som att jag fortfarande håller på och upptäcker den här delen av Bohuslän fast jag bott här så länge. Älskar att ge mig ut och åka längs slingriga landsvägar och på så vis upptäcka nya platser. Fast helt ärligt var jag själv lite förvånad när jag insåg att Fjällbacka faktiskt var en i stort sett okänd plats för mig.

Fjällbacka

Ibland saknar jag verkligen att bo nära havet. Det är något särskilt med havet och klipporna som jag tycker om oavsett årstid. En promenad längs havet ger mig alltid ett lugn inombords oavsett hur mycket kaos som än råder i övrigt.

Kungsklyftan

Jag har egentligen haft tanken i flera år på att åka till Fjällbacka och gå genom Kungsklyftan. Ni vet den som är med i filmen om Ronja Rövardotter. Igår var det en bitvis spännande promenad eftersom det fortfarande var gott om is på sina ställen. Det blev att klättra lite och se noga vart en satte sina fötter. Men en så imponerande plats! Titta på stenblocken som sitter fastkilade. De är gigantiskt stora men sitter ordentligt fast.

När en passerat Kungsklyftan finns det en trappa som leder upp på berget. Den är rejält brant vilket gör att det blir ett motionspass att ta sig upp. Det är dock helt värt ansträngningen eftersom utsikten är helt fantastisk. Hav och klippor så långt ögat kan nå. Dessutom var det vindstilla och solen värmde. Svårt att inte bli lätt om sinnet när våren och solen äntligen har kommit!

Uttrycket en lisa för själen kändes verkligen passande när jag stod och tittade på utsikten igår. Promenader i solen med en vacker utsikt är sådant som jag verkligen borde prioritera mer i vardagen.

Längs saltvägen till Henties Bay

Sista dagen jag var och hälsade på Maggy i Swakopmund i april for vi på en utflykt. Målet för vår resa var den lilla staden Henties Bay nära åtta mil norr om Swakopmund. Att köra bil i Namibia var något av en utmaning för mig eftersom de har vänstertrafik. Därför var det skönt att komma ut ur staden och köra med havet till väster och öknen till öster. Vägen vi färdades på var en lite annorlunda väg eftersom det var en saltväg. När dimman drog in från havet blev det alldeles glashal att köra på. För att få bättre grepp på vägen var det bara att svänga ut lite i sanden och se till att däcken blev sandiga. Onekligen en lite annorlunda upplevelse.

Väl framme i Henties Bay möttes vi av en liten stad mitt ute i öknen. Det är en otroligt vacker plats men ändå lite svårt att förstå att någon en gång i tiden valt att bosätta sig på en så pass karg plats.

Atlantvågorna som slår in mot stranden är enorma. Trots att vi befann oss ute i öknen var det allt annat än varmt eftersom det blåste in starka vindar från Atlanten.

Stranden är ändlöst lång. Bara sand och hav så långt ögat kan nå!

Vi hittade lekfull konst med havet som fond. Tycker om hur konstnären har utgått från stenarnas naturliga form och använt i sitt konstverk.

När dimman drog in mojnade vinden och staden blev märkligt varm och tyst. Lite som att svepas in i spunnet socker tänker jag mig. Vi hittade ett trevligt litet café längs huvudgatan och serverades en riktigt god lunch följt av kaffe och möjligheten att bara sitta och njuta av tillvaron. Det var en sömnig liten stad vi besökte men den gjorde intryck på mig och jag har ofta återvänt dit i tanken. Det visade sig dessutom finnas mycket att upptäcka i omgivningarna vilket vi inte alls hann med vilket gör att jag helt klart måste åka tillbaka till Henties Bay nästa gång jag är i Namibia.

Precis utanför den lilla staden stannade Maggy och jag för att spana in ett vrak. Dessutom passade vi givetvis på att ta en gemensam bild. Vi kisar i den starka solen men jag älskar den här bilden. Vi hade en riktigt fin dag tillsammans och jag kände att de där timmarna kommer för alltid att finnas kvar i mitt medvetande. Då gör det inget att jag gör märkliga miner på bilden, för det här är en bild där jag är rakt igenom lycklig!

Det kändes lite märkligt att svänga av vägen och åka ut på stranden. Där fanns ju till synes inte något annat än sand och hav.

Väl framme såg vi då skeppet som lidit skeppsbrott vid stranden. Fram till augusti 2008 var detta en båt som färdades längs havet och hade en besättning. Sedan skeppsbrottet har det istället blivit ett utflyktsmål på vägen till eller från Henties Bay.

Båtens besättning har ersatts av fåglar som numera ser detta som sitt hem.

Det blev en riktigt fin utflyktsdag längs saltvägen från Swakopmund. Mycket prat men också långa stunder av behaglig tystnad. En sådan där tystnad mellan två människor som känner sig helt trygga med varandra. Det är onekligen något riktigt fint att ha människor där en trivs med att vara tyst tillsammans.

Binz

När jag gjorde min årskrönika för några dagar sedan satt jag och tittade igenom bilder från året som gått. Så många vackra platser jag varit på och så många resor som gjorts. Den resan som nog gjorde djupast intryck på mig var resan Frida och jag gjorde till Rügen i Tyskland. Trots att vi bara var där i lite mer än ett dygn så vandrar mina tankar ofta till den resan. Exakt vad det var som gjorde just den resan särskilt speciell vet jag inte riktigt egentligen. Det var förvisso otroligt vackert, men jag har varit på många vackra platser. Mitt resesällskap var synnerligen trevligt, men jag brukar sällan resa med otrevliga människor. Kanske var det då den oväntade gåvan att få en sommarhelg vid havet i slutet av september. Att solen sken från klarblå himmel och det var varmt som en sommardag. Kanske var det just kombinationen av allt det vackra, en vän där samtalet alltid är otvunget och att vi besökte sommaren.

På resans andra dag som var en söndag passade vi på att se lite av ön. Vi hade sett orten Binz på kartan och såg att den låg intill Prora som var vår enda egentliga måste på hela resan. Eftersom Binz låg nära intill tänkte vi att det kunde vara en passande plats att besöka. När vi väl kom dit snurrade vi runt och försökte hitta en parkering i centrum men utan resultat. Konstaterade att där verkade ändå ganska tråkigt och bestämde oss för att fortsätta vidare direkt till Prora. Det visade sig vara enkeltriktat i stort sett överallt vilket innebar att vi tvingades in på en väg vi inte alls hade tänkt oss. Först lite irriterade men ganska snart byttes det mot ständiga utrop om hur vackra husen var.

Vilken tur att det var enkelriktat och att vi med det inte gav oss av och missade denna otroligt vackra lilla plats. Nästan så att det var löjligt vackert och pittoreskt.

Vi tog oss tid att strosa genom en park och kom sedan ut till huvudgatan som ledde oss ner till havet och piren. Där möttes vi av en oändligt lång sandstrand och vatten som glittrade i solskenet.

På stranden fanns lustiga små solstolar som även fanns att köpa som souvenirer. För den som så önskade gick de att köpa som prydnadssak, kylskåpsmagnet eller varför inte som motiv på en t-shirt?

Sen var det ju den där sanden. Alldeles perfekt och härlig att gå barfota i.

Vi strosade i sakta mak, njöt av utsikten och av solen. Av att allt var så där löjligt perfekt som livet väldigt sällan är. En stund helt utan stress och där det var möjligt att bara vara. 

Besöket i Binz avslutades med fika på ett konditori med ett gigantiskt utbud av kakor, tårtor och bakelser. Svårt att välja när valmöjligheterna är många! Till sist lyckades vi bestämma oss, fikade i lugn och ro och fortsatte sedan till Prora.

Längtan efter ljus

En stund idag satt jag i solen på en bänk vid en spårvagnshållplats. Det var inte kallt och solen tycktes faktiskt värma. Blundade en stund och insåg i den stunden hur mycket jag saknar ljuset. Inte en helt oväntad insikt precis så här i slutet av november. Där i solen tidigare idag när jag slöt mina ögon kom jag att tänka på tre platser med helt fantastiskt ljus.

Den första av dem är Skanör i Skåne som jag besökte i somras. Tittar ofta på bilderna från den där dagen Regina, Sophie och jag spenderade på stranden i Skanör. Det där ljuset var verkligen något alldeles särskilt.

Tanken på den skånska stranden fick mig så att tänka på Skagen och ljuset där. I min mening inte lika spektakulärt men onekligen omtalat. Molnen till trots var det en varm och skön dag då jag promenerade längs stranden i Skagen förra sommaren.

Båda de där stränderna och ljuset påminde mig om Namibia. Mitt älskade Namibia där havet möter öknen. Egentligen inte särskilt märkligt att tankarna vandrade även dit eftersom det idag är precis ett år sedan jag senast for därifrån. Undrar om det hör till den ökade mängden år i mitt liv att jag börjar tänka mer och mer på årsdagar. Ju äldre en blir desto mer finns det att minnas. Både det en gläds över, det en saknar och det en ångrar.

Där öken och hav möts finns en bit av mitt hjärta

Idag för ett år sedan vaknade jag tidigt om morgonen på ett hotell i Windhoek i Namibia. Kände mig lite omtumlad av alla upplevelser från de två veckor jag tillbringat i Kapstaden och av känslan att vara ensam. I över två veckor hade jag i stort sett inte varit ensam alls. Dagarna tillbringades på kurs och sedan delade jag boende med mina kurskamrater. Därför var det en märklig känsla att helt ensam fara till flygplatsen i Kapstaden och sedan ta ett plan på egen hand till Namibia. Den där måndagsmorgonen för ett år sedan vaknade jag tidigt på samma sätt som jag gjort hittills under resan. Skillnaden var att jag åt frukost ensam istället för tillsammans med Malin som även hon var morgonpigg. Efter frukosten packade jag ihop mina tillhörigheter och tog en buss genom öknen med Swakopmund som destination. Det var en resa på flera timmar på den skumpigaste av vägar. Vid sista stoppet såg jag plötsligt någon jag kände igen. Där var hon, Maggy min namibiska syster! Hon och hennes familj kom och mötte mig dryga timmen från Swakopmund. Är nog ett av de finaste välkomnande jag fått i mitt liv.

Så kom jag till sist till staden där havet möter öknen. En plats där jag varit förut men då inte haft tillräckligt med tid för att verkligen känna in platsen.

Det blev långsamma dagar med mycket familjetid, strosande längs havet och gott om tid att njuta av tillvaron. En total kontrast mot det tempo som mitt liv annars präglas av. Alldeles nödvändigt eftersom jag var sjuk under hela vistelsen. Att vara just där var precis vad jag behövde där och då för att processa allt jag varit med om och att få tid att verkligen umgås och ta igen förlorad tid. Inte helt enkelt det här med att bo i olika världsdelar.

Att tempot var lägre var alldeles nödvändigt efter den tidigare delen på resan. Det betyder däremot inte att upplevelserna var färre. Att tillbringa en dag på stranden och se vågorna slå mot sanden är en upplevelse och lite av en konst. Att känna hur du andas i takt med havet och hur sanden är varm mot huden.

Att vara en del av en familj och ett annat vardagsliv är svårare än vad en kan tro. Samtidigt är det smått fantastiskt att få vara med om. Att få möta upp vid förskolan vid dagens slut, att ta en promenad längs stranden och sedan handla lite till kvällens middag. Äta tillsammans och titta på TV och diskutera nyheterna tillsammans. Se hur väderprognosen bjuder på regn över hela södra Afrika utom just där vi var. Hos oss hade det inte regnat på två år och ämnet både oroade och engagerade.

Viktigast av allt var förmånen att hålla handen och vinna tilliten hos en femåring som inte träffat mig på flera år. Hon, hennes föräldrar, vardagen, ökensanden och havet allt det där sammantaget gör att en bit av mitt hjärta lämnades kvar. För att hjärtat skall vara helt måste jag helt enkelt ständigt återvända!

Sassnitz

En fredagseftermiddag för en månad sedan satte Frida och jag oss i bilen och for hela vägen till Trelleborg. Tidigt nästa morgon tog vi båten över till Tyskland och kom till kuststaden Sassnitz. När det gällde Rügen som helhet var mina förväntningar höga men jag hade inga förväntningar alls på Sassnitz. Vi parkerade i ett parkeringshus och strosade längs havet för att hitta någonstans att äta lunch. Det vi hittade var en otroligt charmig liten stad som vi nog egentligen önskat oss mer tid i.

Till att börja med fanns där en pir. Av någon anledning är jag svag för platser som har just en pir. Precis intill låg dessutom en mycket trevlig vegansk restaurang. Verkligen inte vad jag förväntat mig så jag var onekligen positivt överraskad. God lunch med trevligt sällskap och vacker utsikt är onekligen ett trevligt sätt att spendera en lördag på. Lägg dessutom till att det var strålande sol och härlig sommarvärme.

Den gamla delen av staden är verkligen en charmig sekelskiftesbadort. Den påminde mig om Marstrand i mina egna barndomstrakter. Kan tänka mig att återvända hit och ha som mål att bo i något av de där vackra husen. Att i sakta mak strosa längs stranden, äta god mat och läsa en bok vid havet. Tänker redan att den där semestern måste planeras in i min kalender.

De där husen är onekligen helt omöjliga att motstå med alla sina vackra detaljer. De flesta platser är förvisso tilltalande när solen skiner och vinden är ljum. Fast här skulle jag nog trivas även om hösten när havet är grått och vinden viner. Tänk vilken dramatik precis utanför fönstret när det blåser upp till storm. När vi lämnade Sassnitz var det onekligen med känslan av att vi stannat för kort och det ser jag som något tämligen gott.

Ett fyrbesök med fara för livet

När Regina, Sophie och jag var i Skanör passade vi på att besöka fyren i Falsterbo. Jag hade läst att den skulle vara något alldeles särskilt och ville gärna se den när vi ändå var i närheten. Vi följde skyltarna genom det lilla samhället och hann mer än en gång undra om vi verkligen var på rätt väg. Men precis då kom en ny skylt som visade oss vägen tills vi till slut kom fram till en golfbana. Det visade sig nämligen att enda vägen till fyren gick genom en golfbana. Det kändes onekligen som det var med fara för livet som vi promenerade i rask takt till fyren. Det satt till och med skyltar om att om en hörde någon ropa fore! då skulle en krypa ihop och skydda huvudet. Känner mig onekligen inte mer välvilligt inställd till golf efter denna upplevelse.

Fast vi tog oss igenom golfbanan och väl framme väntade otroligt vackra vyer och en perfekt plats för lite fika. Här var ett annat landskap än sandstränderna vid Skanör men lika säreget vackert som där.

Den där fyren vi kom för att se skymtar till vänster men glömdes nästan bort till förmån för det vackra landskapet.

Vände vi blicken mot norr fanns där ett ordentligt landmärke i form av Öresundsbron.

Och fyren vi kom för att se, ja den var vacker och den var gammal. Dessvärre fick vi betrakta den på avstånd då det inte var möjligt att komma riktigt nära.

Tycker om fyrar och deras historia. Tänk vilken viktig roll de har fyllt genom att lotsa människor rätt genom mörka vatten. Tror att alla människor mår gott av att ha en fyr i sin närhet om den råkar befinna sig i livets bottenvik. Lotsas du rätt då kommer du åter till lugna vatten.

Sälsafari

I november när jag var i Sydafrika gjorde vi några fina utflykter. Den mesta tiden spenderades i Community House med föreläsningar och det gör att de utflykter som gjordes blev särskilt minnesvärda. Den där första dagen när vi landade i Kapstaden for vi raka vägen till hotellet, lämnade våra väskor och gav oss sedan av igen. Vi hade flugit hela natten och jag var både trött och mör. Landskapet vi färdades genom var dock så vackert att en glömde bort att vara trött.

Första stoppet på vår utflyktsdag var i Hout Bay för att åka på sälsafari.

Det är något alldeles särskilt med att vistas till havs på en båt. Har alltid älskat havet och blir nästan barnsligt glad av att åka båt.

Vet att jag den där första lördagen i Kapstaden önskade att det skulle ha varit soligt. Förvisso var det ganska varmt, men jag saknade solen. När jag gick igenom bilderna från båtresan i Hout Bay konstaterar jag att landskapet kommer mer till sin rätt med det väder som var. Det är något riktigt fängslande med molnen som sveper ner över bergstopparna.

Målet för båtresa var att få se sälar och detta lyckades vi med. Redan innan vi kom fram till platsen där sälkolonin höll till kunde en känna lukten av dem. Har aldrig tidigare funderat över hur en säl luktar men konstaterar att många sälar i grupp luktar mycket och inte helt angenämt!

Som förr och uppväxt i Bohuslän är sälar inte något särskilt exotiskt egentligen. Ändå blir jag lika glad varje gång jag ser en. Den här gången var det dessutom fler än jag hade möjlighet att räkna!

Det är något särskilt med sälar ändå. Ett mycket märkligt djur egentligen. Klumpigt på land men smidigt och graciöst när de är i vattnet.

Livet som säl ser ut att vara ett ganska gott liv. Att ligga på en klippa och njuta av tillvaron är onekligen inte särskilt dumt!

När en tröttnar på att vila är det bara att kasta sig i havet!

Även om det var en upplevelse att se sälarna är det ändå landskapet som gjorde störst intryck. Kombinationen av klippor, hav och moln var både dramatisk och vacker.

Fördelen med att alltid ta många bilder är att det blir möjligt att upptäcka detaljer som en kanske missade där och då. Det finns dock en risk med att alltid betrakta världen genom kameran eftersom en då inte blir så social. Behöver bli lite bättre på att hitta en balans mellan fotograferandet och det sociala. Samtidigt är det ju så otroligt roligt att fotografera och tänk, hemska tanke om en skulle missa någon detalj och sedan gräma sig över det!

Samma klippa fast från ett annat perspektiv. På väg till nästa stopp stannade vi en stund för att titta på utsikten. Samma vyer fast ur olika perspektiv. Andlöst vackert och något som jag alltid kommer att bära med mig.