Semester!

Nu gäller det att ligga lågt och göra så lite som möjligt för att hjärnan ska hinna komma ikapp.
Så himla skönt och behövligt.

Slutspurt

Nu är vi på upploppet. Målrakan in i julledigheten.
Jag maxar med att sitta hemma idag på förmiddagen för att i lugn och ro hinna med så många bedömningar som bara är möjligt.

I eftermiddag ska det julmat-handlas. Systemet. En mental check på julklapparna.
Sedan är det att andas sig igenom. På torsdag kl. 12 går jag på jullov. Det ska bli så djävla skönt.

Sånt som händer

Jag har tandvärk. Det är snart 1½ vecka gammalt. Det är fantastiskt tröttsamt och jag tänker att det kanske är dags att typ ringa tandläkaren.

Jag har inte fått besked om jag får de 2500 kr som jag ansökt om bidrag i friskvård. Jag kommer inte ens in på hemsidan och de känner inte till mig jobbmail. Jag ringde deras support förra veckan. Inte ett ljud.

Jag jobbar som satan. Och där är det tre steg fram, ett steg tillbaka hela tiden.

När vi inte tittar på fotbolls VM (eller skidor) är det serien London Kills som rullar.

Längtar efter jullov!

Det snurrar på nu.
Det är mycket på jobbet. Jag känner mig hopplöst efter med rättningar, bedömningar och planeringar.
Men städ, tvätt och hem. 
Idag stannade jag hemma istället för att följa med till fritidshuset och riva.
Jag behöver sitta i soffan och planera nästa vecka samtidigt som vinterstudion rullar. 
Stryka lite stryktvätt.
Göra ett långkok och sippa på ett glas rött.
Men vi har adventspyntat. Jag jagade ut mig själv och hängde upp slingorna på utsidan.
Nu ska bara adventslådorna ner till förrådet igen. Det känns som en stor sak att ta tag i.
Och räkningarna ska betalas igen.
Om tre veckor kommer äldsta hem från sitt halvår i USA. Det ska bli mysigt!
Vi ska bara ta oss dit först.

Vad var det som hände?

Oktober försvann innan jag hann blinka. Och nu har vi gjort en tredjedel av november. I dag är det fredag, vad hände med den här veckan? Det är inte så att todo-listan växer eller att ingenting blir gjort, herrejösses, tvärt om. Men det känns som om jag slungas fram. Det är inte ens bara måndagar och fredagar, det bara är massor, hela tiden. Jag brukar tycka att den här tiden är lite tråkig, mörk och deppig, men det hinner jag inte ens reflektera över.

Move!

Ligger i soffan och kurerar en förkylning. Borde gjort det förra veckan men tog mig inte tiden och då kommer det surt tillbaka.

Att njuta av ledigheten

Äntligen! Idag sov jag till 08.58. Jag la mig vid 22-22.30 och sov som en stock hela natten.
Kanske det vänder nu!

Är du vaken, Lars?

Vaknar vid 02. Har sovit 4 timmar. Det är varmt och Mannen snarksover.
Ligger kvar i sängen en stund och begrundar mina alternativ.
Tassar upp och lägger mig och läser en halvtimme. Försöker somna om på soffan.
Ger upp efter en kvart och sätter mig med datorn.
Ser det illa ut när fröken ger återkoppling på uppgifter 03.25? Det är möjligt, men det orkar inte jag bry mig om. 
Nu när klockan är 04.30 börjar jag bli sjukt hungrig och funderar på att lägga ner tanken på att skriva utvärderingar till alla mina olika kurser och istället fixa kaffe och två älskade leverpastejmackor. 
Idag är det fredag och jag ser fram emot gubbakvarten när jag kommer hem från jobbet i eftermiddag.

Det är mycket nu

Att jobba som lärare är extra stressigt i betygstider. Det är mycket att rätta, bedöma, betygsätta och jaga elever som givit upp, trots att du själv ser att det är möjligt att nå målen. Dagarna fylls av individuellt stöd och blås-lampa-utryckningar. Fast så är det egentligen hela året om. Och de allra flesta klarar det. Och många är färdiga trots att det är en och halv vecka kvar. Men vaknar jag då i vargtimmen är det svårt att slappna av, svårt att somna om. Lika bra att ge upp och gå upp. 

Så nu sitter jag här och funderar på hur jag ska släpa med mig och baxa över elever över till den godkända sidan. Och gör upp planer, stryker, lägger till, ändrar om - allt för att de ska lyckas, utan att jag tömmar på kvalitet och betygskriterier. Det värsta är när alla mina planer går i stöpet när eleven inte dyker upp. Då tänker jag att det finns ju andra jobb, som man inte måste investera så mycket energi och känsla i.

God morgon världen. Nu kör vi in i kaklet - en dag till!

Veckan som sprang förbi

Det är mycket nu. 

Hösten rullar in med allt vad det innebär.

Det är massor på jobbet. Men jag skiter i att gå in på det. Det hjälper inte att gnälla. Det är bara att göra och att göra det så bra som jag orkar.

Men hemma är det lugnt. Barnen har sina träningar som de själva tar sig till. De sköter sina åtaganden, sin tvätt, inte städningen av sina rum (men de är ju inga övermänniskor), sina läxor.

Om vi ställer mat på bordet är de nöjda. Och det är mysigt att vi ofta kan äta kvällsmat samtidigt. Samla ihop oss och prata. Det blir som balsam. För eleverna på jobbet har bekymmer på olika sätt och jag är så glad och tacksam över att vårt tonårsliv för tillfället är bekymmersfritt.

En ny-gammal känsla

I söndags blev jag rastlös.

Jag var uttråkad.

Det var så länge sedan jag kände den känsla. Ett halvår, 8 månader.

Det kliade i kroppen och jag vill bara "hitta på något".

Jag har inte velat hitta på något på väldigt, väldigt länge.

Jag hittade på en loppis.

Jag hittade på lite vårtecken.

Att sätta den ena foten framför den andra

Jag har känt mig jetlaggad sedan jag började jobba.
Sjukt seg i både kropp och knopp.
Hur länge ska det hålla i sig?

Min pappa säger att jag pratar hela tiden. Visst är det då konstigt att jag nu inte finner orden. Att jag är tom. Efter år av oro är nu slaget över och jag får fortsätta utan en syster.
Eftersom andra kan uttrycka sig bättre än mig, så är jag nu för en gångs skull tyst.

Här ligger jag och pustar

Studentkalas igår. Det blev en härlig dag för dottern och det var allt vi ville.
Huset sover men jag har varit vaken ett par timmar, duschat och tagit hand om den sista disken. Men av hänsyn till de som sover kan jag inte gör mer än att ligga här och pilla mig i naveln. Men det funkar ganska bra en dag som den här.

Som det blev

Kom hem från jobbet lite sliten.
Tog en dusch.
La mig lite på sängen för att känna lite på den bara...
Nu, snart två timmar senare...

Lite diskbänksrealism

Diskmaskinen ska tömmas.
Återvinningen ska bäras ner.
Tvätten ska vikas ihop och den nya tvätten ska hängas.
Blommorna ska vattnas.
En kort uppskattning är att det tar 20 minuter.
20 minuter är inte lång tid, men startsträckan... Den tar minst 20 minuter den också.

Det var allt.
Vardag.
En torsdag som kom - och gick.

Tillbaka på jobbet

Tur att det är fredag. En arbetsdag per vecka är egentligen perfekt. Synd bara att det var just den här fredagen. Jag var inte liksom redo. Jag hade så mycket ledighet kvar i mig som vill ut.
Fem veckor kvar till Sportlov.
Fem.
Det kan gå.

4:e dag jul

På julafton tog vi en mycket kort promenad.

På juldagen lämnade jag inte huset *läs soffhörnet*. På Annandagen skjutsade jag till träningar och samlingar och stödhandlade lite mat. Igår skulle jag köpa två julklappar till våra "gudbarn" (säger man fortfarande så?) och hamnade på en mellandagsrea från helvetet, men jag höll ut och gjorde fina fynd, trots att vi timmen innan sagt att "vi skulle hålla igen".

Annars har det inte hänt så mycket.

Mycket fötterna på soffbordet.

Jag blir helt förslappad.

Underbaart, som Morsans spelmän sjunger.

Snoozze

Det är något alldeles fruktansvärt svårt att komma upp på morgonen. Något alldeles fruktansvärt.
Igår släckte jag 20 över tio, efter att ha läst i 30 minuter. Långt tidigare än vanligt. Ikväll siktar jag på 22. Sharp.
Sjukt trött och seg.

Mental härdsmälta

På lördag åker vi till Danmark. Vi jobbar fram till fredag och Mannen är på jobbresa. Skolavslutningar, sjukhusbesök, matcher, träningar. Ja, precis som vanligt. Fullt ös - medvetslös.

Så jag packar när jag har tid. Det är så man gör när man inte har tid. De här tre kassarna har stått packade i två veckor kanske. Lakan, handdukar, kaffe och diskborstar.

I söndags skulle jag fortsätta packa. Mellan alla tvättmaskiner som rullade.

Jag letade efter den lila Stadiumväskan i gott och väl 20 minuter. Vände upp och ner på förrådet under trappen. Men ingenstans. (Däremot hittade jag utflyktsfilten, som vi letat efter i en månad.) Igår, vid middagen, 20.30 - vi lyckas inte få till det när normala människor äter middag, hittade jag väskan...

In mellan stolsbenen. Lite lila. Och då blir jag ju lite rädd för mig själv. Men också glad för få var ju det problemet löst...