365 dagar...

 ...på ett år och det går inte en dag som jag inte tänker på min storasyster.
Det kan vara en låt på radion, en doft, en mening, en bok, ett klädesplagg, ett minne som poppar upp eller något som händer som jag hade velat dela med henne.
350 av de dagarna kommer minnet och går. En observation i mitt medvetande. Ett sorgset leende, ett skratt.
Sedan är det de där 15 dagarna, då sorgen stannar kvar lite längre, då ett sorgset leende inte räcker.

I veckan skulle jag invänta Sara och barnen på deras hotell. En kompis till familjen väntade där också. När jag kliver in i restaurangen tittar en kvinna förvånat upp på mig och ler igenkännande. Vi hade aldrig träffats förut men jag är så lik min syster till utseendet att det inte var några tveksamheter från hennes sida vem jag var.

Ibland när jag är ledsen lyssnar jag på den här:

Hemkommen *2

Först var jag på en weekend-get-away med min man.

Vi åt god mat, badade oss rena och köpte många ostar.

Sedan åkte jag till familjen i Stockholm. Där stektes det pannkakor på altanen. 

Sedan var jag på kyrkogården och hälsade på min syster. Det var så surrealistiskt och fint och sorgligt på samma gång att jag fick sätta mig på trappan till kapellet och andas och gråta lite. 

Sedan satte jag mig i bilen och kastade mig ut i Stockholms trafiken och tog en omväg hem.

Sånt händer. Sånt händer mig i alla fall.

Nerstängd

Vi fördriver tiden här hemma, med ett nyköpt 1000-bitarspussel, svampplock (och rensning) och sedan läser jag en del böcker. Det är så jobbigt med mörkret. Det är så osäkert med pandemin.

Under vårens nedstängning var det skönt. Sorgen efter min systers sjukdomstid och bortgång gjorde att jag inte ville annat än att stänga mig inne och jag var inte i behov av att vara social. Jag har inget behov av att vara social nu heller, men jag bjuder till mer nu. Tar mig ut. Nu har de strängare restriktionerna gjort att jag kan dra mig tillbaka igen. Slicka mina sår några veckor. Plöja några böcker och lägga några bitar himmel på mitt pussel. Nöjd så. Men mörkret i november känns mörkare i år. Mer nattsvart. 

Det som blir mest konstigt

Vi har varit hos min systers familj några dagar.  Hos min svägerska och barnen. I huset som min syster älskade. Som hon såg som sitt slott, sin borg. Hela huset är fyllt av min syster. Och det känns bra att vara där.  Vi har målat och grävt, byggt mur och hetsat på min svägerska på en ny dörr. Vi har firat min systerson,  ätit gott och suttit uppe länge och pratat. Det är när vi kommer till kyrkogården som det känns konstigt. Den platsen har inget som jag förknippar med min syster. Det finns inget liv där. Och runt min syster var det liv.

Torsdagen den 6 februari

Vacker, sorglig, intim.

Så var min systers avskedsceremoni.

Den ceremonin som vi så länge hoppats att slippa. Familjen har fått en ny tideräkning. Före och efter.

Nu famlar vi oss fram i verkligheten - efter -

Karins död. Vi gör så gott vi kan. 

Utsikt från ett tågfönster