Det är en sak som jag tänkt på...

...de senaste dagarna.
En barndomsväns pappa har gått bort och begravts. Det var ingen närvarande pappa och jag tror att jag träffat honom en gång. Jag glömmer aldrig när min vän anförtrodde sig mig om sin pappa och deras relation. Att hon försökt skydda sin mamma genom att lägga sig på henne när han var full och slog. Jag kanske var 13 år då och händelsen hade utspelat sig flera år tidigare. För mig, i min skyddade uppväxt, var detta något oerhört. Något så ofattbart. Något som man läste om i tidningen.
Jag var naiv. Jag var blåögd och oskuldsfull.

Jag är tacksam över min naivitet och önskar alla barn det.

Jag är tacksam över min pappa och hans sätt att visa vad manlighet är. Jag är tacksam över att vara beskyddad och att jag utan oro alltid kan vända mig till honom.

Jag är tacksam mot min man. Det enda han vill ha av mig är kärlek och bekräftelse. Aldrig skuld och underkastelse. Att jag i mitt liv fått uppleva trygghet, vänskap och kärlek. Från livets början och i skrivande stund.

Jag tycker inte att det är för mycket att begära. Det är en mänsklig rättighet. För alla män och kvinnor. Det skakar mig att för så många kvinnor är hemmet den farligaste platsen att vara på. Är det inte dags att ta tag i det här?

Internationella kvinnodagen...

...firas genom att välkomna fyra starka kvinnor hit till mig idag. I över 25 år har vi varit vänner och vi har följts åt genom studier, kärlekar, barnafödande, separationer, husköp och livets stora och lilla. Nu är det 1 1/2  år sedan vi alla sågs tillsammans, senast i Örebro. När vi träffas har vi kräftskiva och den här gången inget undantag.

En liten kärleksförklaring

Jag växte upp i ett hem med en engagerad mamma. Hon tog in världens händelser till vårt köksbord. I VI-skogen i Afrika finns det hektar av träd skänkta genom min mamma. I Amnesty Internationals regi har mamma skickat otal med vykort till världens alla hörn för att upprätthålla de Mänskliga rättigheterna.

Jag och mina systrar har suttit med på körövningar med mammas kör Till Freds och dåsat till afrikanska freds- och kampsånger. Under min uppväxt har jag gått i demonstrationer mot kärnkraft och i andra för Fred. Bilden nedan är från 15 maj 1982, då vi gått fredsmarschen i Göteborg med några vänner.
I Afrika finns minst en get uppkallad efter min mor.

Igår somnade Nelson Mandela in efter en tids sjukdom och världen är lite fattigare idag. Jag kommer ihåg när han släpptes ur fängelset 1990, då jag var 15 år. Tanken på att det fanns hopp, att orättvisor kunde rättas till, väcktes till liv. Hans budskap om försoning, istället för vedergällning, är något vi bör reflektera över i vår tid.

Detta är en liten kärleksförklaring till min mamma och alla de modiga människor som vågar lyfta blicken, som orkar, trots hårt motstånd, fortsätta sin enträgna kamp mot orättvisor i vår värld.

Kärlek och kramar till er idag.

1 mars

I ett soldränkt Arvika i vinterskrud har känslorna legat utanpå hela dagen.
I den vackra lilla kyrkan vid den isbelagda Kyrkviken såg vi tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släkters gång. Som en påminnelse om livets skörhet och hur kort vår tid i jordelivet är.

Gullegris

Men vad äter dom? Grannen bjuder flott på leverpastej!

Dagen efter igår

Att vara på kalas är kul.

Att vara på kalas med sina barndomskamrater är både kul och speciellt.

Vi är ju samma lika, faktiskt, som för 20 år sedan. Lite färre luvtröjor och med smalare byxben. Men med lika mycket attityd *läs värme*. Jag tar det lungt idag. X antal glas vin igår gör att allt går lite långsamt idag.

Detta kan väl knappast stämma?

Fick en inbjudan från klassfesten.com. Trevligt, tänkte jag och ögnade igenom adresslistan. Nästan hälften bor kvar i stan.

Jaja, jag har ju inte direkt kommit så långt jag heller.

2½ mil.

Fast om man räknar alla mil jag flängt fram och tillbaka så blir det ju en sträcka i alla fall. Skall man mäta graden av lycka genom att ränka antalet mil man tagit sig från hemstaden, så blir det ju lite patetiskt. Det inser jag också.

Sedan skulle jag räkna ut vilket jubileum det handlade om och stötte genast på patrull.

-91 till nu.

20 år?

Skulle inte tro det.

Jag räknar allvarligt flera gånger och inser tillslut att det faktiskt är 20 år.

Ja, den festen kommer jag i alla fall inte gå på. Det är ju bara massa gamlingar som kommer vara där och då passar ju inte jag in...

Fast det är rätt trevliga gamlingar. Det är det ju förstås. Och om jag fyller dem med punkbräs från Blåkiosken, så kanske det funkar.

Och hur jag än försöker förneka det så var ju den här fan så bra. Fan så bra.

En ovanlig måndag

1. Jag jobbade hemifrån och fick massor gjort.
2. Jag var hos en naprapat för första gången i mitt liv.
3. En barndomskompis var på besök med sina fina lilla tjej.
4. Ljusparty i en förort med glada arbetskamrater.

Sånt som inte kan förklaras

Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas
världsensamhet,
där Vintergatan rullar
ett bjärt dött skum
och där du söker ett fäste
i hisnande rum.

Jag vet: det går inte.

Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop,
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.

Karin Boye