Lång, seg och regnig väg mot fest i Skåne

Nu är det hög tid att avsluta den evighetslånga berättelsen om vår bilsemester. Jisses, det är ju snart jul!

Vi lämnade slottet i Oberwesel för en lång bilfärd norrut. Började med att köra längs Rhen till Bad Honnef

där vi som många gånger förr kikande in i Birkenstocks lagerförsäljning. Här finns ett otroligt utbud av deras sandaler även för en storfotad kvinna som jag. Men det är tyvärr inte några låga priser länge.

Sedan var planen att vi skulle stanna i en park som Piet Oudolf designat, men vädret sade något annat. Och det var bilköer. Autobahn så som man inte vill ha den.

Resan tog en och en halv timme längre tid än beräknat, men sedan sken solen när vi kom fram till vårt enkla övernattningshotell. Inget tjusigt på något sätt, men precis lagom när man bara ska sova och fara vidare.

Det låg en grekisk restaurang på andra sidan gatan och den var bra! En grekisk sallad till förrätt

bläckfiskringar med grönsaker till huvudrätt

och den obligatoriska ouzon efteråt. Sedan sov vi gott!

Nästa dag var det färja, Danmark och Öresundsbron som gällde

för att anlända till Flädie Vingård utanför Bjärred i Skåne och checka in på rummet.

En kort promenad bort bor mammas ursnygga halvsyster som denna dag fyllde 60 år. Vi drack bubbel och åt goda snittar i deras trädgård.

Sedan promenerade vi tillbaka till vingården där de dukade borden väntade på sällskapet.

I vingårdens trädgård grillades det kött och inomhus stod alla goda tillbehör uppdukade.

Efter mat och tal och hurrarop gick vi tillbaka till värdfolket och umgicks in på småtimmarna. Nästa morgon gick vi dit igen för att umgås en stund innan vi for den långa vägen hem till Stockholm och sönerna.

Snipp snapp snut, så var den långa resan slut!

(Och om du tyckte att vi var borta lyxigt länge så har du helt rätt. Å andra sidan var detta vår första längre resa på tu man hand (efter att sönerna rest hem) på 28 år ...)

Att bo på slottet Schönburg i Oberwesel

Efter några timmar i det rostiga järnverket var det dags för mera bilfärd. Vi körde upp till Rhen och följde vägen längs floden. Här har jag åkt många gånger men tröttnar aldrig på vyerna.

Ett av de många slott och borgar som kantar Rhen ligger i Oberwesel och det var dit maken fick styra bilen. Vi har varit här förr, då har vi fikat men nu skulle vi - äntligen - bo på slottet! Sedan jag var här med två väninnor för ett antal år sedan har jag riktigt längtat efter att det skulle passa att få bo här.

Här finns gårdar och serveringar som man kan besöka även om man inte bor på själva hotellet.

Vid det här bordet med bästa utsikten över Rhendalen satt vi förra gången vi var här.

Nu gick vi in genom porten till hotellet

checkade in och fick vår lilla diskreta nyckel.

På rummet låg ett brev från slottsägarna,

sängen var inbyggd i ett magnifikt träparti

och på det broderade örngottet låg en mozartkula.

I dörren till badrummet satt ett blyinfattat fönster med ett porträtt,

inne i badrummet fick en skytteglugg ett eget fönster

och i ett normalare fönster stod sådant som anstår ett slottshotell.

Vid vår soffa väntade sherryn, så vi tog våra glas

och gick ut på vår privata terrass

med utsikt över slottsmurarna

och över dalgången bakom Oberwesel.

Här finns många varianter på rum med egna entréer och uteplatser

eller ett helt litet hus för sig själv om man inte vil bo inne i själva slottsbyggnaden.

Hela byggnaden är lite som en labyrint, här finns ytterligare en gård och uppe på taket syns vår uteplats.

Utanför hotellrummen finns det gott om mysiga sittplatser med den rätta slottskänslan.

I priset ingår också en fyrarättersmiddag, så vi letade oss fram till en av matsalarna.

Det kändes så lyxigt att få sitta ned vid ett vackert dukat bord

som samtidigt hade charmigt udda bestick!

Före vår meny fick vi en liten aptitretare med sniglar.

Förrätten var en kräftcocktail med avokado- och wasabikräm,

mellanrätten en kycklingbuljong med grönsaker och strimlade örtpannkakor,

huvudrätten kalvfilé med bea, sparris och rosmarinpotatis - men där bad jag om att få annan sås så jag fick en rödvinssås istället -

och efterrätten en krämig äppelkaka med ingefärs- och chokladglass.

Nästa morgon var det dags att äta igen,

förutom alla vanliga och flera ovanliga saker på frukostbuffén fanns såklart lämplig dryck om man så ville.

Jag drack dock mitt vanliga te som serverades i den snillrika tekannan och med elegant sil.

När vi satt oss vid vårt bord serverades dessutom en liten äggkokott, ytterligare en överraskning. Mätta, belåtna och lite bortskämda satte vi oss åter i bilen för nästa långa biltur hemåt.

Om det var dyrt att bo här? Ja, jag tyckte det när jag bokade men bestämde mig för att det var nu eller aldrig. Rummen finns i många olika prisklasser och jag valde med omsorg. När jag sedan fick bokningsbekräftelsen insåg jag att fyrarättersmiddagen ingick, det hade jag helt missat, och då vart det plötsligt inte alls så farligt dyrt :-)

En orgie i rost, detaljer och hissnande vyer - Völklinger hütte

Vi lämnade Frankrike för en lång bilfärd. Första etappen var på fyra timmar och tog oss precis över gränsen till Tyskland. Vi åt en enkel pizza till lunch, sedan var det dags för en mäktig upplevelse.

Ni som följt min reseberättelse har sett att sevärdheterna varierat mellan slott, trädgårdar, marknader, konstmuseum, loppisar och mer udda saker som ubåtsbunkern, bautastenarna, sardinfabriken, skulpturgrottan, kustnära vandringen och nu: ett nedlagt järnverk.

Völklingen järnverk var i bruk 1873-1986 och blev det första industriella monumentet på UNESCOs världsarvslista 1994. Som mest arbetade mer än 17 000 människor 1965, men att flera tusen var tvångsarbetare under andra världskriget står enbart att läsa som en rad bland alla andra. Detta är uppenbarligen inte ett minnesmärke i stil med ubåtsbunkern, men nog hade jag velat veta mer om hur förhållandena var för dessa fångar.

Nåja.
Vi var här för vyerna, för rosten och för det maffiga i resterna av en stor industri. Vi fick mer än jag kunnat hoppas på. (Maken var dessutom intresserad av det rent industriella, men den delen sparar jag till en annan gång.)

Så
på med hjälmen,
upp på stegar och trappor
och sedan låter jag bilderna tala utan kommentarer.

Efter några timmars klättrande och fotograferande fick maken nya koordinater till bilen och så åkte vi mot ett maffigt boende. Detta var - förutom bilåkandet - en i sanning maffig dag!