Om den snedfördelade synen på preventivmedel.

"Om du och din partner är helt säkra på att ni inte vill ha fler barn och du inte önskar genomgå vasektomi är sterilisering av kvinnan en alternativ metod. Denna är lika säker som sterilisering av mannen."
- Från Universitetssjukhuset Örebro

Min första reaktion är att ja, eller så tar du som man bara och gör det.
Någon gång kan väl ansvaret ligga på mannen.
Kvinnan har, mest troligt, redan gått en längre period av sitt liv och ätit hormoner eller tagit i och ur spiraler (och det ska männen veta, att ta ut en spiral gör så helvetets ont, jag var sängliggande ett dygn efteråt, och då har jag en rätt stor vana vid smärta och har fått höra från div. läkare att min kropp börjat vänja sig vid smärta).

För jag drar mig.
Jag hade tänkt sätta i en spiral igen, men jag känner mig rätt trött på all smärta min kropp ska behöva stå ut med.
För att inte tala om hormonerna, jag har nog med egna att tackla tack så mkt.
Så vi började se om det fanns några alternativ, och tydligen så blev den här p-staven för män inte en hit, EFTERSOM MÄN INTE ÄR SÄRSKILT INTRESSERADE AV DET.

Blir versaler och svordomar-arg när jag tänker på det.
Jaha, så de kan bli underhållningsskyldiga om en kvinna föder ett barn de inte vill ha, men tror nog att de hade armbågat sig fram till den där p-staven om det var de själva som riskerade att bli gravid, ta beslut kring behålla eller inte, och allt det jobbiga känslomässiga som kommer oavsett vilket beslut man tar.

(Det finns undantag, jag vet att det finns det, jag lever ju med ett av dessa guldexemplar, men de är för få för att göra skillnad på preventivmedelsmarknaden.)

Om H&M-killar som inte får glöda.

Det här är gammalt.
Jag tänkte skriva om det för ca två veckor sedan, men iaf. Nu då:

H&M har en samling kläder som heter "Neon makes you glow".
Jag är mkt förtjust i den där neongula färgen som stöter mot grönt.
Lite som färgen i vår ena hall faktiskt.



Men killarnas version under samma namn:

De ska tydligen inte få glöda på samma sätt som tjejerna.
Inte glöda alls faktiskt.

Om fel sorts män.

Nog kanske de fortfarande finns, de där männen.
Eller det är jag övertygad om att de gör.
Men nog finns det så pass många som INTE skräms av att kvinnan är framgångsrik, som kanske mest faktiskt bara tänker på det med stolthet och stöttar henne, att man inte bör dra alla män över en mans-kam.

Blondinbella träffar helt enkelt fel män.
Så jag tycker att hon ska vara glad att fortfarane hon är singel.

Om kloka ord.

Min make är klok.

" Jag är mest fascinerad av att både borgerliga och andra politiker talar om att vi ska vara flexibla på arbetsmarknaden. Medan alla trygghetssystem vi har bygger på fasta anställningar."

"Får jag vara ledig med lön, eller nedsatt arbetstid under småbarnsåren kan jag tänka mig att jobba till döden sen."

Apropå förslag om att arbeta till 75.
Från en statsminister som tror att det finns folk kvar i det här landet som faktiskt tror att man jobbar med samma sak hela sitt liv.
Den bilden slutade jag ha när jag var omkring 20.

Man kan läsa mer om saken här.
Av min kloka vän Jenny W.
(Jag omger mig av kloka människor, på så sätt slipper jag tänka själv och behöver bara citera samt länka. Puh och tack och lov.)

Om kön.

Jag har så svårt för ordet "hen".
Inte innebörden av ordet, för det är rätt märkligt att vi inte har haft något könsneutralt tidigare.
Utan hur det låter, hur det ser ut.
Det estetiska helt enkelt.

Hen.
Jag får inte till det naturligt.

Tänkte även på det här med hur endel försöker att dölja barnets kön.
Inte berätta vad det är, för det är inte det viktiga, och det är klart att det inte är det viktiga om det är en pojke eller flicka.

Själv är jag ändå alltid nyfiken.
Inte för att jag vill veta om jag ska placera in barnet i ett pojkfack eller i ett flickfack, utan helt enkelt för att jag vill veta allt om det som är det nya barnet.
Precis av samma anledning som jag vill veta vilken ögonfärg barnet har, eller hårfärg, om barnet har mammans näsa eller pappans haka, gärna försöka höra vad det kan bli för röst av de där små lätena de gör till en början.
Och om barnet mår bra, och är friskt, så klart.

Jag vet inte något annat sätt att få en uppfattning om ett helt nytt barn, när de är så nya att de fortfarande är inom sig i en osynlig liten livmoder.
Det är ju inte som att jag kan konversera det och fråga om framtidsdrömmar.

Om jag levde i en annan tid.

Fina frugan frågade.
Och jag har helt plötsligt väldigt svårt att fantisera.
Föreställa mig själv i en annan tid än denna.

Nog kan det hända att jag ibland drömmer om de vackra aftonklänningarna på 10-talet.
Om herrarna i frack och tjusiga middagar med artigheter och dans.
Eller tebjudningar.
Och besök hos sömmerska med hattaskar under armen och ett inslaget paket av något man handlat, istället för en massa plastpåsar.

Men alla tider har sina brister.
Och levde jag i den tiden men hade mina åsikter jag har nu, hade jag så klart blivit djupt olycklig av den orättvisa kvinnosynen och klasskillnaderna i samhället.

Jag tänker att även våra föräldrar hade ett sämre jämställt samhälle, att de har tagit strider för vår skull så att vi nu kan leva bra.
För det borde ju ha skett ändring sedan våra föräldrar var unga.
Och då slår det en lite extra hårt det där om att vi har ganska långt kvar innan det är ett jämställt samhälle.
Det är konstigt att jag ändå ser det som att den största striden redan är tagen.

Men den kanske är det?
Och det är de här sista "småbitarna" som är de segaste.
Precis som när man packar upp efter en flytt eller en resa.
Det går fort i början, men sen är det lätt hänt att det där sista blir liggande ända fram till nästa flytt eller resa.

Om jag levde på 10-talet.
Är det inte helt omöjligt att jag sällat mig till suffragetterna.

Om idioter.

Om man försöker förnya sitt sätt att förmedla olika försvarsspel.
Och väljer att göra det med liknelser som hela tiden refererar till kvinnor och deras sätt att vara.
Rent sexuellt.
"Sofia gillar att klä sig utmanande och gillar att ta för sig i sängen."
"Genom att i rätt läge hångla och tafsa på Sofia får vi ut optimalt resultat."

Och beskriver hur spelarna ska agera i de olika försvarsspelen.
"I sängen kan du riva sönder hennes kläder och smiska henne på rumpan"
"Släpp loss monstret släpp loss Petra"

Hur kan man då förminska det genom att kalla det för "en miss i arbetet".
Jag tycker inte att det är en miss.
Det är en genomarbetad idé och något man tänkt på länge.
Att räkna fel i en slutrapport kan vara en miss.
Att publicera ett reportage om Kanarieöarna när man lovat ett reportage om shopping kan vara en miss.
Men det här?
Det är idioti och vore det inte skönt om man för en gångs skull bara erkände det?
"Ja det var ett riktigt dålig idé och vi fattar inte hur någon vi anförtrott kan tänka i så förnedrande och nedvärderande banor."


Tränaren för Engelholms FBC:s pojklag i innebandy hade mer än en dålig dag på jobbet.

Om att ge sitt barn mat.

Det första argumentet för amning man får höra, som inte handlar om barnets hälsa (det vet vi väl ändå vid det här laget att barnets hälsa kan bli precis lika bra utan modersmjölk?).
Är den att det är så praktiskt.
Att man har maten med sig.
Nu har jag aldrig ammat så jag vet inte alls hur praktiskt det är, men min tanke är ändå att det väl måste vara lite begränsande också?
Att man måste hitta en plats att amma på, att man kanske inte kan ta fram bröstet mitt på gångstigen om det är kallt eller blåsigt ute.

Vi gav Torsten ersättning och vissa gånger när han blev panikhungrig var det så skönt att bara kunna ge honom en flaska fast vi var mitt i en rask och stressad promenad till att hinna någonstans.
(Kanske går även när man ammar, som sagt, jag vet inte.)
Jag tyckte att ersättning var väldigt praktiskt.
Att min käraste kunde vara den som steg upp och gav mat om jag var för trött.
Eller kanske satt på toa?

Fast Torsten var visserligen ett väldigt lyxigt barn, som tyckte att kall ersättning var precis lika god som varm.
Vi hade iaf alltid en termos varmt vatten i skötväskan så vi hade alltid maten med oss.

När jag väntade Torsten hade jag långt innan jag ens blivit gravid ganska svårt att tänka på amning.
Det gav mig nästan fysisk smärta i bröstvårtorna, ungefär som såna man får om man tänker sig att någon skulle ta en osthyvel och hyvla över dem.
Därför lät vi det vara väldigt flytande, beslutet om hur vi skulle ge honom mat.
Jag hade i åtanke att alla mina försvarskänslor ang. mina bröst kanske skulle ändras när det låg ett barn på mitt bröst, och att barnet kanske inte alls skulle kunna äta från en flaska eller ens bli koppmatad.
Så vi sa hela tiden.
Och jag kände hela tiden.
Att vi ser vad som händer, vi provar allt.

När han sedan var ny och vi låg på bb kom en snäll äldre kvinna till oss och visade de olika sätten.
Torsten åt från koppen utan problem.
Och han gillade att suga på flaskans napp.
När vi försökte ge honom mitt bröst blev det aldrig något självklart grepp om bröstvårtan för honom, den kampen hade vi kunnat ta, och han hade fått vara hungrig några dagar eftersom det aldrig riktigt kom någon mjölk på den vecka jag ändå gav bröstmjölken en chans.
Men varför ta upp en kamp när modern inte vill, och barnet klarar andra alternativ bättre?
Men jag provade pumpa, jamen för att om maten ändå fanns i mig kunde vi ju ge honom sån.
Om än i flaska.

Min försvarsinställning gentemot brösten var däremot precis lika stark som innan.
Jag fick tvinga mig själv att trycka på start-knappen till bröstpumpen, blundade och räknade ner och sen stålsätta mig för att inte stänga av på en gång.
Det fick mig att känna mig fången, utelämnad och som att min kropp fortfarande inte var min.
Efter nio månader av foglossning, karpaltunnelsyndrom, samt mystiska utslag över hela kroppen som kliade som tortyr, var jag i stort behov av att få ha den just bara för mig själv.
Så vi fortsatte med enbart ersättning.
Tanken att det skulle vara mindre praktiskt har aldrig slagit mig.

Den här gången känner jag mig inte lika rädd för amningen.
Den här gången ska jag till och med ha det som alternativ nummer ett.
Inte alls för barnets skull, jag vet att barnet mår lika bra av ersättning, och med ersättning vet man dessutom precis hur mkt barnet ätit och det sover ofta bättre med ersättning i magen.
Nej, utan för min egen skull, för min fåfängas skull och för att jag vill att livmodern ska få mer hjälp att dra ihop sig.
För att någon ska suga ur mig energidepåerna jag har ett sådant överflöd av på kroppen (om det nu blir så, är det någon som skulle gå upp i vikt av amning så blir det jag, viktuppgång är det jag gör riktigt bra).
Även om råden från min sjukgymnast jag hade förra graviditeten fortfarande ringer i öronen, att har man svår foglossning ska man tänka på att den blir kvar i kroppen så länge som man ammar.
Eftersom de ämnen som ger foglossning dröjer sig kvar iom just amningen.

Men även denna gång får vi helt enkelt se.
Ändra oss efter det som funkar bäst.
Livet brukar bli lättare då.

Om förr och sen.

Hej jag lever.
Och jag föder inte barn.
(Inte än på några veckor.)

Men jag försöker göra färdigt en bildbok från Torstens första levnadsår.
Innan nästa unges levnadsår tar vid tänkte jag.
Därför är jag insjunken i minnen hela dagarna, och har gått igenom så många bilder från när han var ny att jag nästan blir förvånad när han kommer hem från förskolan och pratar med mig.





Gamla känslor kommer närmre ytan när man går in i gamla bilder.
Tiden från när han var ny, och från när jag började om skolan tre veckor efter förlossningen.
Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att det syns på mig.
Tröttheten.
Och under vintern och våren även nedstämdheten, utbrändheten.

Det funkade då, jag visste att vi gjorde på rätt sätt, jag är glad att det kändes bra.
Men den här gången är det min tur att vara hemma första tiden.
Första tanken var att jag skulle vara hemma heltid i fyra månader och att vi sedan skulle dela föräldraledigheten och arbeta 50% vardera.
Men arbetssituationer förändras, och nu har jag ett jobb att gå tillbaka till, bara ingen redaktion, så det lockar mindre att kasta sig tillbaka i arbetet.
Och min man är inne i mediabranschens berömda las-ekorrhjul och varje sommar är vägen in i en ny vikarieperiod.
Jag stannar hemma till hösten.

Förra gången var en annan sak.
Då var det tvärtom.
Då passade det bättre att fadern pausade karriären, så att det den här gången blev "hans tur" är mest för att det passar vårt liv bättre.
Man kan inte alltid göra allt med millimeterrättvisa.

Och den här gången får jag inte kalla kårar längs med hela ryggraden bara av blotta tanken på att amma.
Så kanske jag till och med gör det.

Man tror man varit med om något förr, men det är alltid olika, varje upplevelse är en upplevelse i sig.
Det finns inget slentrianmässigt i att få barn, det tror jag även en fembarnsförälder skulle säga?

Om att hitta sin personliga stil.

Sarah frågade. "Om att sticka ut. Om att uttrycka sig (öppet för tolkning!
T.ex genom kläder texter, musik, inredning etc.).
Om att känna sig annorlunda (om du känt så någon gång)."
Det är svårt att reflektera över sig själv, och kanske särskilt över något som nog mest ligger i andras ögon.
Jag ser det inte som att jag har en "personlig" stil, jag har ju bara det jag tycker är fint.
Ej heller har jag tänkt ofta på om jag sticker ut eller inte, eftersom jag är så van vid att se mig själv (varje dag ser jag, eller hör jag, mig själv, det är oundvikligt) att jag blir hemmablind.

Det jag vet är att en stil, en smak, är lika svår att förtränga som en handstil eller ens röst.
Man kan försöka men så fort man går på instinkt så faller det tillbaka till samma läge.
Så varför ändra?

Ibland vill jag ha lite mer sober stil, se lite mer vuxen och lyxig ut.
Men hur jag än gör slutar varje dag ändå med något färgstarkt, pråligt och/eller glittrigt.
Och nästan alltid från loppis.

Någon gång när jag suttit på möte med chefredaktörer och marknadschefer och avdelningens publisher, då kanske jag har tänkt att jag inte är precis lika vuxen som de.
För att de sitter i sina svindyra väl-kemade plagg och bara luktar så där dyrt och exklusivt som jag aldrig kommer att göra.
Välborstade hår som klippts hos frisör har de också (fast nu har ju jag också det, iaf det senare, men inte förr, då klippte jag mig alltid själv).

Jag har inga regler jag håller mig till vare sig när det kommer till kläder eller hem.
Är det fint är det fint, då får en tekanna från 40-talet stå intill en kitschig plastram från Ikea, det blir ju också fint.

Hur kritisk jag än alltid är mot mig själv tänker jag av någon anledning till slut ändå "jaja men det där är ju hur de är och jag är ju så här".
Och så bara fortsätter jag att vara så.

Om pappakroppen.

Min mans kropp genomgick en förändring när vi fick barn.
Då var han en tjugonånting med välrakade kinder och ansad mustasch, dessutom bakade han ofta kakor.

Ända sedan vi fick barn har fokus legat på hur han ska komma tillbaka till den han var för några år sedan.
För som han är nu var han ju inte innan vi fick barn, alltså måste han tillbaka till det som var.
Till exempel har han mkt mer hår nu också, och är trettinånting istället.
Snart kommer det väl en mage som putar också, den typiska pappakroppen.

Eller va?
Det kanske inte finns någon typisk kropp, kroppen kanske ändras för att vi lever, för att tiden går, och även om det för många kvinnor blir en stor skillnad från före och efter att ha burit ett barn (eller flera) i sin kropp, så är förändringen oundviklig.

Den som vill se ut som innan man födde barn.
Dvs som flera år yngre än man är (och åren blir fler och fler hur vi än kämpar emot).
Den personen kommer för evigt att känna sig ofullständig.
För vi blir inte yngre, därför är det orimligt att vi ska försöka se ut som yngre.

Sophie skrev så bra om hur det i slutänden ändå handlar om vår självkänsla.

Och förresten.
Min man behöver ju inte alls återställa någon kropp, han har blivit förälder men kroppen var inte samma insats som för mig.
Deras kroppar ändras också med tiden, men det är väl nästan aldrig det som står i fokus när man talar om just kroppar?

Om elpriser och krönikor.

Först.
Jag har svårt för krönikor som ska beröra flera ämnen.
Börja med norrlänningar och sluta med ekar?
Då känner jag det bara som att jag missat något i mitten, eller hela den röda tråden.

Sen.
Det här med elpriserna som ska vara lägre för norrlänningar.
Debatten som råder kring detta verkar fokusera på helt fel sak.
Att det blir orättvist för varför ska norrlänningar ha elen billigare bara för att det är kallare i norr.

Det handlar väl om fraktkostnaden?
Elen som produceras i Lappland får längre sträcka till Skåne än till Arvidsjaur, då låter det rimligt att varan måste kosta lite mer ju längre den behöver fraktas.
Det är samma sak med dagligvaror.
Ett blöjpaket kostar mer på Ica i Arvidsjaur än på Ica i Ektorp, samma med Nans mjölkersättning.

Visst har jag tänkt "oj vilken skillnad" när jag är hos mina föräldrar på besök.
Jag har alltid utgått ifrån att det handlar om frakten.
Inte bara efterfrågan, utan om tillgängligheten för butiken.
Däremot har jag aldrig tänkt att det är orättvist att de som bor i södra Sverige kan handla blöjor för några kronor mindre.

Om den bästa mannen.

Jag har den bästa mannen jag kan få.

När jag träffade honom kände jag direkt "det här är en man jag vill ha barn med, det här är en man som det skulle gå att ha barn med även om inte vi lyckas fortsätta med varandra".

Vi tycker inte lika om allt, men det är fantastiskt att vi tycker så lika om de stora frågorna.
Och om de där småsakerna som lätt kan bli stora diskussioner.
Som vad barn ska heta, hur väggar ska se ut, och vilken mat man borde äta.

Dessutom finns det inget i honom som tänker att "det är kvinnans uppgift".
Han överöser mig med komplimanger (har levt i förhållanden där komplimangerna slutar efter något år, för man "har ju redan sagt det", javisst, förra våren).

Han älskar hela mig, trots att jag kan vara väldigt besvärlig med saker som egentligen inte borde spela någon roll.
(Som "nej! inte de här handdukarna! de matchar inte duschdraperiet!" och då säger han bara "okej okej" och nästa gång är det "rätt" handdukar.)

Dessutom är hans ständiga svar "ja fast vadå, du har ju ont" när jag säger att jag har dåligt samvete över att han måste göra exakt allt här hemma.
Det uppskattar jag särskilt eftersom jag hört från vänner och bekanta att det faktiskt existerar män.
Som tycker att man fortfarande ska dela hushållsarbetet slaviskt med 50% trots att kvinnan ligger på soffan och håller på att spy, eller inte kan röra sig för att hon har foglossning.
Ord som "lat" har då förekommit.
(Ord som "idiot" dyker då inte helt obefogat upp i mitt huvud.)

Men inte min man.
Han anpassar maten efter mitt illamående.
Kommer hem ett efter nattjobb och stiger sedan upp för att lämna Torsten, efter fem timmars sömn.
Även när jag varit hemma hela dagen, och ska vara hemma hela nästa dag.
Diskar all hemsk disk jag inte ens orkar röra ett finger åt, skyndar sig att handla mer mjölk och laga en middag jag sen bara ska kunna värma i micron.
Och hämtar stolar som jag köper utan att säga ett ord till honom, stolar som han inte alls tycker att vi egentligen behöver.
Allt innan han åker till sitt jobb igen.

Allt sådant som jag så klart tycker är självklart, eftersom jag mår som jag gör, men som jag inte desto mindre känner mig tacksam över.
Eftersom jag vet att inte alla människor fungerar så.

Jag borde fortsätta skriva om hur fantastisk han är, för jag är långt ifrån klar med allt fint som är han.
Men det får räcka för den här gången.
Med att konstatera att han är den bästa för mig.

Om yrke nummer ett.

Jag hörde på radion i morse om förskolor som provar GPS-västar på sina barn.
Okej det är väl bra, var min första reaktion, med tanken färsk på den förtvivlade förskolepersonalen som gick omkring på Slussen och ropade efter en pojke tidigare i höstas.

Men sen började jag fundera.
GPS-västar kanske inte är den ultimata lösningen?
Teknik är inte felsäkert (inget är 100% felsäkert), och sen kan barnet.
Precis som Malin Wollin skriver.
Försvinna och visserligen återfinnas, men olyckan kan ha hunnit före ändå och barnet ligger ändå under ett transportmedel.

Det bästa vore att höja förskolepedagogernas yrke till den status det i mina ögon har.
De tar hand om våra barn! De tar hand om framtiden!
Jag vet att det är klyschigt att säga så, just att barnen är vår framtid, men det är sant.
Klyschor är sällan osanna.

Högre lön och mer pengar, så att personalen kan få vara många fler och mindre stressade.
Kanske hinner man se barnet som tänker gå på egen promenad, om man bara behöver hålla koll på några få?
Istället för en halv avdelning.

Jag skulle gärna betala mer i skatt för att få en bättre barnomsorg.
Och jag förstår att man i de flesta fall nog behöver få egna barn först, innan man inser vidden i detta.
Och det absurda i att man ens tänker tanken på att genomföra besparingar på barnomsorgen.
Det är något jag vid varje val undrar över – varför talar politikerna bara om allt som ska kosta mindre om man väljer deras parti?
Är vi för dumma för att förstå resonemang om höjda avgifter för att få högre kvalitet?

Om Backa och andra områdens problem.

Jag ser på reprisen av Debatt.
Om bråken mellan kriminella i Backa.
Och då i längden även ungdomarnas stökighet.

En av ledarskribenterna på Göteborgs-Posten tycker att man ska sluta skylla på att det inte finns några ungdomsgårdar.
Att varje människa har ett eget ansvar, och inte kan sätta eld på saker med förevändningen att det inte finns några ungdomsgårdar.
Och visst.
Det är sant.
Men.

Varje människa har inte samma bakgrund.
Det är inte möjligt för en person som ständigt motarbetats av polis eller andra myndigheter.
Som har för mkt oro i kroppen för att kunna fokusera på skolan, som kanske har ett helt annat problem än bara rastlösheten.
Att ta sig själv i kragen och bara skärpa sig.
De behöver vägledning.

Visst måste det svida i dessa ungdomars ögon och tillit.
När kommunen satsar mer på en tunnel för bilar än på ungdomarna.
Jag skulle aldrig börja kasta sten eller tända eld på saker bara för att jag inte hade någon ungdomsgård när jag växte upp.
Men det kanske var för att jag var säker i mig själv, för att jag såg samhället som något som kunde hjälpa mig nå dit jag ville, för att det fanns vuxna människor runt mig som lyssnade.
Som inte buntade ihop mig med de som gjorde fel, som aldrig anklagade mig för saker bara för att jag skulle ha umgåtts med nämnda bunt.

Visst ligger det allra mesta i människans eget ansvar.
Men kom inte och säg åt någon med problem att det bara är att skärpa sig och fokusera på skolan.
Tanken har säkert redan nått dem, problemet är bara större än så.

Om toaletter.

Det är inte så konstigt att det alltid är långa köer till damernas toaletter.
Pissoarer för herrarna finns det överallt, men vi kvinnor förväntas knipa.

Och att vi skulle gå på toa samtidigt?
Männen står i långa rader, axel mot axel, vid en stänkande (stinkande) ränna.

Om den ständiga humorvinklingen på män och sex.

Filmen Nio månader med Hugh Grant gick på teve i eftermiddags.
Är det inte rätt tröttsamt med den lite humoristiska vinklingen av mäns ständiga iver efter sex?

Hon gravid och bara "okej, nu efter två månader mår jag inte illa längre och brösten gör inte ont så jag tänkte att eftersom vi inte haft sex på dessa hela två månader kanske vi kan ha sex igen redan i dag?" och han bara:
Notan!

Måste det vara så roligt?
Är det roligt? Missar jag poängen med min ihopsnörpta mun?
Männen kan ju inte heller tycka att det är roligt i längden att alltid framställas som så.
Sex i första hand, alltid och för evigt.

Om problemen som gör det svårt för oss andra att utveckla samhället.

En vän till mig fick höra att hon hellre ville ha en flicka.
Än den pojke hon älskar så innerligt.
Eller snarare, det barn hon älskar, för vad det än hade varit för kön hade kärleken varit precis lika intensiv.

Orsak?
Hon hade klätt honom i en blommig mössa.

Är det bland dessa kommentarfällare vi försöker uppfostra våra barn till jämlikt tänkande?

Om stora bakar och A:n och V:n.

Har tänkt på att männen i tunnelbanan.
De som tar all min plats.
Kanske lika mkt som jag stör mig på deras platsstöld, stör sig på min.
Min bak är inte den smalaste och de kanske tycker jag inkräktar.

Vidare tänkte jag att våra kroppsformer fyller ut sätena som A:n och V:n, bara att deras snarare är som ett stort jäkla X som försöker roffa åt sig precis allt tomrum min bak inte redan erövrat.

Om för snart ett år sedan.

För snart ett år sedan tog jag min examen, och fick vara hemma med Torsten oavbrutet i nästan tre månader.
Inte förstod jag då precis hur utarbetad jag var.
Man bara kör på.

När jag tänker tillbaka på min sommar med Torsten får jag ibland nästan tårar i ögonen, det blir iaf några stick därbak och jag måste tänka på annat.
Jag skulle ha pratat med någon, någon professionell och kanske skulle jag egentligen också ha behövt vara sjukskriven för att återhämta mig.

Jag känner mig fortfarande sliten efter mina månader efter förlossningen, de tio månaderna som jag fortsatte på högvarv och skulle bli klar med skolan samtidigt som jag hade mitt (roliga, men ändock ännu ett åtagande) jobb, samtidigt som vi packade ihop lägenheten och flyttade till en ny stad.
Och ja, genomförde min slutpraktik, det krävde natuligtvis sin energi bara det.

Torsten fick inte vara med hela sin mamma, jag bara höll mig just ovan ytan, i sommar tänker jag att vi ska ta revansch.