Illustrationer i Finlands Natur 2025

För ett år sedan plitade jag ihop detta inlägg med illustrationer gjorda för artikelserien Artporträttet i tidskriften Finlands Natur under åren 2023 och 2024. Läge för det här årets motsvarighet nu då kanske?

Tokstrikt lateral eller dorsal vy utan bakgrund har varit mitt genomgående tema.

Först ut 2025 var padda, Bufo bufo. 

Läge att påminna om mystiskt svartögda paddhanar dokumenterade vid Storsand.

Därefter följde makaonfjäril, Papilio machaon.

Det blev det både larv och vuxen fjäril.

I höstnumret var det dags för nötkråka, Nucifraga caryocatactes. Valde den smalnäbbade underarten N. c. macrorhynchos som ju är den man ser här på utgångspunkten.

Slutligen, i nr. 4 för året, blev det småvessla, Mustela nivalis, i vinterdräkt.

Nu är det dock över för den här gången och hoppeligen hittar redaktionen någon ny illustratör som vill ta hand om uppdraget inför kommande år. Hur kul det än varit att göra dessa illustrationer så är jag i behov att prioritera andra projekt den närmaste tiden.

Sedan artikelserien inleddes har det blivit totalt 30 st porträtt för Finlands Natur och det känns som en fin och jämn siffra att avsluta på. 

Oplitidae

Ibland postar folk kvalster till mig. Med postar menar jag inte bilder skickade via e-post eller sociala medier. Nej, det är fysiska kvalster i fysiska paket som landar i den fysiska postlådan ute vid den fysiska gatan.

I djurväg inbegriper den här bloggen allt mellan himmel och jord. Någon speciell inriktning är inte uttalad. Eventuella frekvent återkommande besökare har kanske ändå noterat att jag tenderar ha viss dragning mot vissa taxonomiska grupper. Steklar är ett sådant exempel. Speciellt brokparasitsteklar. Spindlar gillar jag också. Men båda nämnda grupperna brukar jag ibland ha mentala pauser från. Varför vet jag inte. Det blir bara så.

En grupp som dock ständigt får neuronerna att skicka elektriska impulser mellan varandra är kvalster. Denna ofantligt stora och diversa samling svårobserverade kryp ackompanjerad av begränsad biologisk litteratur full av stora informationshål och svårfunna beskrivningar. Helt hopplös djurgrupp att fatta tycke för. 

Under årens lopp har, främst i Sverige, uppenbarligen ett rykte om min kvalstervurm spridit sig. Beror rimligen på otaliga kvalsterkommentarer i diverse "vad är det här för småkryp-grupper" på Facebook. 

Med ovan nämnda i åtanke står det sannolikt klart att kvalstren i det här inlägget tillhör dem som skickats till mig. Kvalstren hade upptäckts klamra sig fast på terrariedjur och följaktligen uppstod oro kring huruvida kvalstren kunde vara skadliga för terrariedjuren - i det här fallet en skorpion, Euscorpius italicus.

På första - av terrarieägaren Fredrik McPede Häljesgård tagna - fotografiet ser man att det handlar om kvalster i infraordningen Uropodina (ordn. Mesostigmata, rovkvalster). I den här delen av världen är det, vad jag nu erinrar mig, inga andra som uppvisar dylik rund och slät "ryggsköld" samt klänger fast på större evertebrater. Eller jo... det finns. Men de är mycket mindre - bara kring 200 μm (0,2 mm) jämfört med minst dubbla storleken och med en del tydliga diagnostiska karaktärer som inte återfinns hos Uropodina.

Jag fick hem ett litet rör med bottensubstrat (jord) innehållande en försvarlig mängd kvalster. Antagligen kring 150 - 200. Rejäl mängd kvalster i liten mängd substrat. Drygt 50 stycken av varierande storlek plockades ut och sparades. Kvalstren är inte bevarade i sprit och har i all enkelhet tagits av daga i frysen samt därefter tillåtits torka. Merparten av dem håller formen men när innandömet torkar krymper det ihop varpå ett oregelbundet mönster skymtas genom kutikulan och som således inte har med deras egentliga utseende att göra.

Utseendet på honornas genitaliesköld - den rundade formen centralt på undersidan - gick inte att återfinna i den Uropodina-litteratur jag dittills hade samlat på mig. Sköldformen hör till de diagnostiska karaktärerna.

Kom samtidigt på att det var rätt länge sedan jag kollat om Wolfgang Kargs Acari (Acarina). Milben Unterordnung Parasitiformes (Anactinochaeta) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben (1989) fanns tillgänglig på något webb-uppkopplat antikvariat. 

Minsann! 

Ett exemplar väntade på köpare och det beställdes omgående.

Boken är dock redan gammal och saknar föga förvånande ett försvarligt antal arter. Kvalster-arten i det här inlägget hör till de där saknade. Men boken är det oaktat riktigt bra och gav bekräftelse gällande kvalstrets taxonomiska hemvist på familjenivå.

Bilderna ovan och nedan är de två första jag tog. Ljussättningen blev aningen skarp. Rättade till den grejen men konstaterade även att det skarpa ljuset också framhäver detaljer som nästan försvinner när ljusdiffusionen är starkare.

Kvalstrets familjetillhörighet är Oplitidae (ingick tidigare i Trachyuropodidae). Därefter har identifieringsprocessen tagit stopp och släkte är än så länge oklart. Det är kanske inte ens möjligt att avgöra på basis av det här bildmaterialet.

Tack till Jenő Kontschán för bekräftelse av familjetillhörighet!

Pillade bort andra och (del av) tredje benet på vänstra sidan hos ett av kvalstren för att få visuell åtkomst till peritremen (åsliknande struktur) vid andningsspirakeln som är en av de diagnostiska karaktärerna i bestämningen av dessa kvalster. Peritremen syns dock inte jättetydligt i bilden nedan. Den är kort och bildar i sin främre del en utåt och bakåtriktad krok. 

Här ett äldre inlägg med omnämnande av peritreme i familjen Macrochelidae.

Peritremen hos släktet Oplitis bör vara lång och krokig. Det skulle antyda att just Oplitis inte är aktuellt i det här fallet. Hos övriga släkten är den kortare och "enklare" men utgående från vad jag hittills hittat är det inget släkte eller någon art som uppvisar utåt och bakåtriktad prestigmatid peritreme-krok.

En annan karaktär jag hittills inte heller sett motsvaras i artbeskrivningar är placeringen och riktningen av de strukturer som bildar små kanter eller fåror på ryggskölden.

Trevligt nog har ett antal av de vuxna honorna utskjutna chelicerer. De kan som synes sträckas ut en god bit. Bland Uropodina-kvalstren är chelicererna försedda med saxklor och kan, med vätsketryck och muskelindragning, skjutas ut och dras in. Muskelfästet sitter relativt långt bak i kroppen. Saxklornas utseende är också diagnostisk karaktär men jag har för närvarande inte möjlighet att fotografera så små motiv på vettigt sätt.

Jag vågar inte uttala mig mer preciserat om kvalstrets diet eftersom bestämningen inte kommit längre än Oplitidae. Bland Uropodina är många av släktena och arterna rovdjur på främst nematoder. Flera äter också svamp och andra organiska ämnen. I dynghögar där bland annat arter i släktet Uropoda ofta befinner sig är just svamphyfer troligen viktig födokälla. Men där får också små fluglarver sätta livet till. Här och här hittas deutonymfer av någondera art i släktet Uropoda.

Många Oplitidae-kvalster är kopplade till myror - eller termiter där sådana finns - på vilka de också kan ses lifta. I motsats till Uropodidae-kvalstren som liftar i deutonymfstadiet, och då genom att kleta fast stig med ett stelnande sekret, är foretiska Oplitidae-kvalster vanligen vuxna.

En del Oplitidae-kvalster är förknippade med död ved. Många myror bygger i och för sig också bo i död ved.

I det här fallet råder det osäkerhet kring vad kvalstren exakt kommit in med i terrariet. Därför går det inte heller att med säkerhet säga huruvida inläggets kvalster har säker koppling till myror och/eller död ved. Bör även tillägga att deras hemvist är en lövskogsdunge på en ort något norr om Stockholm.

Med tanke på den stora mängden kvalster i terrariets marksubstrat har miljön tjänat dem gott. Men eftersom de klättrat upp på terrariedjuren får man spekulera att födokällan börjat tryta och att kvalstren hoppats på lift till ny plats. Foresi (liftande) är dessa kvalsters primära spridningsmetod.

Hanarna känns igen på att deras genitaliesköld har annat utseende. Hanarna bland de insamlade kvalstren är generellt aningen mindre än honorna.

Nymferna har lite klenare kutikula/skal och blev i flera fall deformerade när de torkade. Men några behöll ändå formen. De är ungefär hälften så stora som de vuxna honorna och med ett innandöme som förmodligen torkat ihop till nästan ingenting är det i stort sett bara ett tomt skal som fotograferats.

I det här inlägget från 2021 syns Uropodina-kvalster på raspryggstekeln Rhyssa persuasoria (underfam. Rhyssinae, fam. Ichneumonidae, brokparasitsteklar). Inte omöjligt att det också handlar om något kvalster i familjen Oplitidae. Abies-veden i vilken stekelhonorna under flera år parasiterat på hornstekellarver är också hem för myror.

Inlägget uppdateras ifall artbestämningsprocessen leder vidare till släkte och t.o.m. art.

DNA-sekvensering vore förstås alltid fördelaktigt i dylika sammanhang.

Referens:

Karg, Wolfgang. 1989.

Acari (Acarina). Milben Unterordnung Parasitiformes (Anactinochaeta) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben

Der Tierwelt Deutschlands. 67. Teil. Web Gustav Fischer Verlag Jena

Månen 7.11

Ibland blir nattsömnen kortare när det är fullmåne. 

Inte för att fullmånen gör att jag sover dåligt. Det känns konstigt att ha sämre sömn bara för att solen lyser på hitsidan av något som är mellan 356 000 km och 406 700 km långt bort och som jag dessutom inte ser i sovrummet.

Nej, det handlar förstås om att jag kan få ett behov av att gå ut med kameran för att ta ett fotografi eller två.

7.11 var månen som synes inte längre riktigt full. Men vädret var fördelaktigt.

Så jag plockade ut mitt gamla Canon FD 150-600 f5.6 och monterade en Canon FD 2x-A-extender på det.

1200 mm således. Har testat kombinationen många gånger förr men utan att nå särskilt tillfredsställande resultat. Den här gången tänkte jag också se hurudan skillnad det blir jämfört med RF 200-800. Jämförelser bör ju helst ske vid samma fotograferingstillfälle eftersom de atmosfäriska förhållandena ofta spelar stor roll.

Första bilden ovan är en enskild bild tagen med 80-talslinserna.

Här jar jag stackat 9 exponeringar i Photoshop. Orsaken till det är att enskilda delar av månen kan vara skarpa och andra oskarpa pga. ljusbrytningar i atmosfären. Sådana områden syns i den första bilden. Ljusbrytningarna böljar av och an vilket innebär att skärpan och oskärpan ständigt byter plats. Stackningen innebär att programvaran använder de skarpa delarna ur respektive exponering och då finns chans att merparten av månen kan framträda med bättre skärpa.

Slutligen tog jag några fotografier med det nya objektivet (nedan). 

Här är bilden mer beskuren eftersom 800 mm inte fyller bildytan med lika mycket måne som 1200 mm. 

Nu har jag än så länge inte bemödat mig om att göra en fokusstackning av bildmaterialet erhållet med den nya optiken. Så fotografiet nedan dras med en del "regional oskärpa".

- Men dragningskraften då?

... hör jag någon fråga. Är det inte den man sover sämre av?

- Vi människor består ju av närmare 60% vatten och alla vet ju hur månen drar med sig en tidvattenvåg runt hela jordklotet. Klart vi påverkas!

Men nä. Vattnet i vår kropp påverkas givetvis inte mer än resterande molekyler i kroppen. Dessutom borde vi i så fall påverkas varje gång månen passerar över himlavalvet och inte enbart när den är full. 

Utöver det utövar objekt i vår omedelbara närhet ständigt större gravitation på vår kropp än vad månen gör.

Bådaviken 1.11. Fågeltornet

Det ser ut som om en nästan fem decennier lång era är över.

Femte oktober möttes jag i den lokala Nykarleby-gruppen på Facebook av bild på delvis riven och igenbommad trappa samt skylt om att fågeltornet i Bådaviken är tillfälligt ur bruk.

Det gick nästan en månad innan jag själv kom mig iväg för att begrunda situationen. Under tiden har jag varit i kontakt med olika berörda parter för att reda ut exakt vad som föranlett detta samt hur framtiden för tornet kan tänkas se ut.

Att tornet sett sina bästa dagar råder det inget tvivel om. Men den bärande stommen är så vitt "vi" - dvs. talkokrafterna i Jakobstadsnejdens Natur r.f. (JNN) - kunnat konstatera i erforderligt skick. Smärre delar har under årens lopp bytts ut. Senast för ett år sedan byttes golvplankor och material på räcket.

Något direkt svar på om det är hela tornet eller vissa specifika och utbytbara delar i konstruktionen som dömts ut har inte erhållits.

Ett större renoveringsbehov är dock något som obönhörligt kommit närmare de sista åren. Dessutom är trappan brant och ska inte tas med slapp lattjo-attityd oberoende hur gott dess skick än skulle vara.

Tornet byggdes av föreningen med material som donerades av staden Nykarleby. Invigningen skedde 1978. En berättelse om detta finns här på Nykarlebyvyer.

Sedan dess har det berömda vattnet runnit under broarna och så småningom överfördes marken tornet står på från staden Nykarleby till Forststyrelsen.

JNN har förvaltat tornet och trodde sig också äga tornet. Men några dokument om vem ägaren egentligen är verkar inte finnas. Det var kanske mindre relevant då när det begav sig. Av den anledningen är det så att tornet nu rimligen också juridiskt ägs av Forststyrelsen. 

Den rivna trappan och förbommningen är utförd av en Forststyrelsen-anställd som dömt ut tornet ur säkerhetssynpunkt och skridit till verket med såg och kofot. Det står nu också klart att tornet landat i Forststyrelsens lista över rivningsobjekt och därmed så småningom rivs ner. Några planer på nytt torn finns inte och Forststyrelsen är en part som av såväl ekonomiska som ansvarsmässiga orsaker inte vill bygga eller ens förvalta fågeltorn.

Att uppföra ett nytt torn på platsen kräver utöver själva byggkostnaderna därmed också en ansvarstagande part samt godkänt avtal med och arendekostnader till Forststyrelsen. JNN är i skrivande stund knappast förmöget att åstadkomma detta på egen hand. Hur det ser ut från stadens håll är för tidigt att säga. Fågeltorn är måhända inte högst på åtgärdslistorna i dagens kommunala vardag.

Synd på många sätt. Observationsstatistiken från tornets 47 år är hyfsat omfattande och den långa perioden av datainsamling ser nu ut att huggas av. Ur vetenskapligt (ornitologiskt) hänseende är det beklagligt eftersom långa dataserier förmedlar verifierbara insikter om ekologiska förändringar på ett sätt som kortare observationsperioder självfallet inte gör. Här spelar också begreppet citizen science roll eftersom besökare noterat sina observationer i tornets gästbok.

Visst kan man även framöver bedriva ornitologisk observation i Bådaviken. Men metodiken spelar alltid roll beträffande jämförbarhet observationer emellan och därmed även hur observationsdata kan användas vetenskapligt. Bådaviken är dessutom ett område omöjligt att överblicka utan högt belägen utkiksplats. Under den gångna sommarens fågelinventering kunde jag konstatera att den absoluta merparten av arterna var möjliga att se eller höra från just tornet. Mer precis räkning och kartering behövde visserligen ske genom rundvandring i området, men för artantal och övergripande bild är tornet generellt mycket god observationsplats.

Tornet har också varit ett relativt populärt besöksmål i Nykarleby. Det vittnar både gästboken och kommentarer i sociala media om. 

Det ser med andra ord ut som om jag får hitta ny första maj-tradition och att eventuell medverkan i tornens kamp nu bör ske från någon annan utkikspunkt.

... åtminstone inkommande vår.

För man vet ju aldrig och hoppeligen kunde någon lösning dyka upp för en fortsättning på höghöjdsspanandet ut över Bådaviken. Det vore prima både ur ornitologisk synvinkel och för alla oss i lokalbefolkningen som gärna har tornet som återkommande utflyktsmål.

Bådaviken 1.11. Svamp och träd

Tolkar jag nätteckningen rätt bör detta vara vårtig röksvamp, Lycoperdon perlatum, snarare än någon av förväxlingsarterna. Det nätliknande mönstret uppträder när vårtorna ramlat av i slutskedet av fruktkroppens existens. 

Här bör det vara violett geléskål, Ascocoryne sarcoides, som letar sig ut ur stammen på en död björk. Nu borde jag förstås försöka reda ut vilka lavarna är också. Den grönaktiga ska väl vara ordinär blåslav, Hypogymnia physodes, och den grå med bruna runda apothecier är rimligen grenkantlav, Lecanora pulicaris. Centralt i bild i anslutning till geléskålen till höger finns något som skulle kunna vara skrynkellav, men osäkerhet råder.

I den äldre strandskogen på gränsen mot granskogskanten lyste plötsligt dessa blad upp i mossan. Ekplantor konstateras numera allt längre norrut i landet. Hemma i trädgården är de vissa år många. Men där står ju en stor gammal ek. De allra flesta småplantorna brukar vanligen inte klara första vintern men en viss förändring är alltså i görningen. Ekarna har tydligen svalt den stora klimatförändringsbluffen med hull och hår och borde läsa expertutlåtanden i kommentarsfälten på sociala medier för att erhålla sanningen av personer som minsann inte hjärntvättats av empirisk och verifierbar observationsvetenskap.

Om det alls finns några ollonbärande ekar i närheten av Bådaviken vet jag inte. Skulle i så fall vara vid någondera sommarstuga några hundra meter bort. Men nötskrikor är förmodligen orsak till dessa två plantor och då kan ekollonen ha transporterats längre sträcka. Blir intressant att se om vintern överlevs.

 

Bådaviken 1.11. Djur

En grupp på ca 50 st änder var samlade i Bådaviken. Gräsänder, bläsänder och krickor.

Roligt att se bläsänderna. De syns i viken annars enbart under tidig vår och försvinner därefter men tycks återkomma på höstarna. Jag har allt för sällan besökt och spanat ut över Bådaviken den här tiden på året.

Makromojänger var inte medhavda. Vargspindeln, som ser ut att vara större piratspindel, Pirata piscatorius, är således fotograferad med telegluggen.

Besöket var kort och mest bara en liten lördagsutflykt för att erhålla frisk luft och se hur området såg ut denna vackra höstdag.

 

Bådaviken 20.9. Gambrus bipunctatus (?)

Det var nästan en månad sedan jag senast hade besökt Bådaviken. Då dokumenterade jag ett par kvadratspindlar i porsbuskarna (Myrica gale) på gränsen mellan de yttersta strandskogsträden och vad som kan sägas vara strandäng.

Försökte se om några kvarvarande och mer äggstinna kvadratspindelhonor kunde tänkas vara vid liv. Hittade inga. Ihopvävda blad som troligen innehöll äggsäckar fanns i alla fall. Men spindlarna verkade vara väck. Med andra ord döda.

Vad jag däremot råkade få syn på var denna parasitstekel.

Det är en kokongparasitstekel (underfam. Cryptinae) som klev upp på handen när jag försökte vrida porsbladen för att få den dokumenterad ur någorlunda lämplig vinkel.

Stekeln tillhör släktet Gambrus och om min än så länge, på parasitstekelforum, obestridda artbestämning är korrekt bör det vara G. bipunctatus. 

Kroppslängden är ca 6-7 mm.

Redigering 22.11.2025: G. tricolor ska inte negligeras i artbestämningsekvationen.

Vad G. bipunctatus parasiterar på verkar vara okänt enligt de källor jag hittills nosat reda på. Men de arter i släktet vars värddjur är kända parasiterar alla på fjärilslarver. Sannolikt gör även G. bipunctatus det.

Redigering 22.11. 2025: Hittade uppgifter om G. bipunctatus som kokongparasit hos ett antal arter bland nattflyn (fam. Noctuidae)

Bådaviken 20.9. Agelastica alni

Betänk att den här bloggen existerat sedan februari 2013 kombinerat med det faktum att jag synnerligen ofta rör mig i områden med alar (Alnus) där jag dessutom spanar efter småkryp.

Att allövbagge, Agelastica alni, inte dokumenterats förrän 20.9.2025 är smått anmärkningsvärt.

Visserligen skruppar (ljuger på österbottnisk dialekt) jag väl en smula. För jag är ganska säker på att larverna i det här inlägget är allövbagge. Men ändå liksom. Vuxna skalbaggar räknas väl lite mer på något sätt? 

Eller? 

Egentligen inte, förstås! 

Men alltså anmärkningsvärt att jag inte fotograferat vuxna allövbaggar förrän nu.

Det här året har de varit riktigt talrika på sina håll.

Bådaviken. Viltkamerabilder i augusti

Har varit ett långt uppehåll vad inläggsmakandet beträffar. Men det oaktat lever bloggen. 

Jag har helt enkelt inte haft tid eller ork att spendera energi åt det här internetskrymslet den senaste månaden.

Ifall du som läser det här inte följt bloggen kan jag till kännedom nämna att jag under sommarhalvåret gjort inventering och kartering av åkergroda och fåglar i Bådaviken, Nykarleby. Många av inläggen gjorda sedan medlet av april är således biprodukter av inventeringsuppdraget.

Som en liten del av inventeringen hade jag också viltkamera i ett undangömt hörn av glosjön som bildar central del i Bådaviken. Kollar du inläggen publicerade i juni och juli hittar du en del bilder och snack utgående från sådant som viltkamerorna dokumenterat.

En av kamerorna lämnades kvar i augusti och en bit in i september. 20.8 hade den dock fyllt minneskortet och således inte tagit bilder därefter.

Min förhoppning var att rördrommarna skulle komma förbi med ungar i släptåg. Några sådana fanns tyvärr inte på bild och rent allmänt var det ganska magert vad djurmotiv beträffar.

Krickor (första bilden) verkade dock befinna sig rätt ofta framför kameran i augusti. Tidigare under sommaren dokumenterades de endast enstaka gånger.

Mårdhund hade tidigare inte fastnat på bild men 5.8 kom två stycken förbi. 

Tyvärr får man tillägga.

Att mårdhund finns i området är ingen överraskning. Deras spår ser man allt som oftast under vinterhalvåret och arten är ju vanlig mest överallt häromkring. 

Det är dock bekymmersamt att de rör sig inne i vassen och även på hyfsat djupt vatten. Såväl ägg som fågelungar är absolut i farozonen.

5.8 gjorde också bruna kärrhöken (honan) en kort visit framför kameran. Tyvärr delvis skymd av den uppväxande vassen. 

Gräsand har varit vanligaste motivet under merparten av viltkameronas aktiva tjänstgöringsperiod.

11.8 fladdrade denna suddiga klump upp i kamerans synfält. På basis av totalt två bilder kunde jag trots otydligheten dra slutsatsen att det är vattenrall. 

Vattenrall dokumenterades av en annan viltkamera på samma plats, men riktad åt ett annat håll, tidigare under sommaren.

Inventeringen och karteringen då?

Jo den blev klar med tillhörande rapport i september. Områden där åkergroda lekt under året är kartlagda och samma gäller var den ena och den andra fågelarten huserat och häckat. 

Trädgården 7.9. Araneus diadematus

Bara ett litet återbesök i trädgårdens ena växthus för att titta till dess korsspindlar.

Här är två av de stora honorna.

Over and out.

Trädgården 6.9. Muscina pascuorum

31.8 fotograferades en husfluga (fam. Muscidae) vilken jag tolkade som Muscina pascuorum.

På samma ekstam fick jag 6.9 fler bilder av en fluga som med större säkerhet kunde bestämmas till nämnda art. 

Det ändrar förstås inte graden av säkerhet gällande artbestämningen av den första flugan, men den nya dokumentationen bekräftar att arten finns i trädgården och artkrysset är inte längre efterföljt av ett litet frågetecken.

Referens:

Vikhrev, N. E., Esin, M. N. (2023) 

Notes on Palaearctic Muscina (Diptera, Muscidae).

Amurian Zoological Journal, vol. XV, no. 1, pp. 31–41. 

https://www.doi.org/10.33910/2686-9519-2023-15-1-31-41

Trädgården 6.9. Pollenia sp.

Oddsen är väl rätt goda för att denna hona i släktet Pollenia (fam. Polleniidae, daggmasksflugor) hör till samma art som hanarna jag dokumenterade en vecka tidigare.

(Missad fokus med andra bilden. Den får komma med ändå)

Men art-frågetecknen kvarstår och jag släpper dem för att gå vidare med livet.

Trädgården 6.9. Drapetisca socialis & Cymbaeremaeus cymba

31.8 blev denna hane av barkmattvävare, Drapetisca socialis, artens första trädgårdskryss. 

På samma björkstam dök den här honan upp 6.9. 

Bladlusen ser jag för lite av för att bemöda mig om att tänka på artbestämning, men kvalstret framför spindeln var trevlig bifångst. Det är för övrigt inte alldeles ovanligt med den här typen av bifångst när man dokumenterar småkryp.

Kvalstret i fråga är en nymf av hornkvalstret (underordning Oribatida) Cymbaeremaeus cymba. Tyvärr hade jag inte rätt optik på kameran för så här små småkryp. Det oaktat är artens nymfer av sådant särpräglat utseende att man vågar säga bu eller bä.

Trädstammar, speciellt på bok längre söderut, är var C. cymba vanligen hittas. De sägs ofta återfinnas i ömsade skinnrester av halvvingar (ordningen Hemiptera) och känd föda är grönalger.

Referens:

Krantz, G. W., Walter, D. E. 2009.

A Manual of Acarology

Chapter 15, page 464. Norton, R. A., Behan-Pelletier, V. M.

A Manual of Acarology. ISBN 978-0-89672-620-6. 2009