Astrid Lindgrens värld i höstskrud

Igår var vi i Vimmerby på Astrid Lindgrens värld där det var höstlovsöppet. Jag har annars bara varit där på sommaren men det fungerade bra på hösten också, speciellt en solig dag som igår. Allt var inte igång som under högsäsong, men vi kunde hälsa på Pippi, Emil och Rasmus på luffen i alla fall.

Här kan man annars möta dem alla: Madicken och Lisabet, Karlsson på taket, Ronja, Bröderna Lejonhjärta och många fler. Jag gillar hur husen ligger insprängda i naturen - här finns skog, hagar, och mitt i grönskan hittar man också en bit av Karlsson på takets Vasastan:

 

Villa Villekulla:

 

Katthult, i väntan på det stora husförhöret:

 

Och naturligtvis finns det en bokaffär:

 

Vi hade en trevlig dag, och jag blev påmind om att jag är sugen på att läsa Astrid Lindgrens Krigsdagböcker.

________________________________________________________________

Det litterära Kristianstad

Lite här och var i min hemstad Kristianstad har Gustaf Hellström-sällskapet placerat ut skyltar med citat från olika författare med anknytning till staden, till exempel just Gustaf Hellström och författare som Eva Ström, Birgitta Trotzig och Hjalmar Söderberg.

Ibland ordnar sällskapet också rundvandringar, och en sån var jag och sambon med på i somras.

Nu är det ju kanske inte lika rafflande som att vandra i Millennietrilogins fotspår i Stockholm eller nåt annat lika välkänt, men jag tycker det är ett väldigt bra  sätt att lyfta fram stadens litterära historia.

Vi fick till exempel utpekat huset där snörmakaren i Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé bodde, och andra platser som har anknytning till författaren. En annan intressant anekdot var när Lars Wivallius på 1600-talet i väntan på avrättning satt fängslad i en slags "fängelselåda" mitt på Stora torg. Hans brott var att han låtsas vara en svensk adelsman (Kristianstad var vid den här tiden danskt) och hade "besovit en adelig jungfru." Han låg där i lådan i ungefär tio veckor, bunden till händer och fötter och i en ohygglig stank, men lyckades till sist rymma.

Lite nya boktips blev det också. Till exempel har jag precis börjat läsa Eva Ströms Den flödande lyckan (2011), och jag gillar verkligen det jag läst hittills.

________________________________________________________________

Bokgeografi Italien

Bokgeografin leds av Linda på Enligt O - hon är vår reseledare när vi varje vecka tipsar om böcker, författare och kultur från ett speciellt land. Den här veckan gör vi ett nedslag i Italien.
 

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Italien eller är skriven av en författare med anknytning dit.
 

En stor favorit hos mig är Silvia Avallones Stål, som kom ut på svenska 2012. Boken handlar om de unga flickorna Anna och Francesca i den toskanska kuststaden Piombino. De växer upp i arbetarklassmiljö, ständigt i det stora stålverkets skugga, och från denna Italiens baksida får man uppleva deras storslagna drömmar om ett bättre liv.
 

En annan stark läsupplevelse med anknytning till Italien är Dan Browns Angels and Demons (2000). Ni känner förstås alla till professor Robert Langdon, som ofta hamnar i händelsernas mitt tack vare sina stora kunskaper om symboler. Angels and Demons utspelar sig i Rom och Vatikanstaten och inbäddat i själva mysteriet är otaliga konstverk, symboler och platser hämtade ur verkligheten. Förutom att det är en riktigt spännande bok, var jag extra fascinerad eftersom jag precis hade varit på en studieresa med jobbet just i Rom.
 

Några fler böcker av italienska författare som jag läst och tyckt om, vill jag gärna nämna. En liten tunn roman med mycket innehåll är Alessandro Bariccos Silke (på svenska 1998), där vi kan läsa om Hervé Joncour som reser till Japan för att handla med silkesmaskar. En annan favorit är Paolo Giordanos Primtalens ensamhet (2009 på svenska), som handlar om den starka men komplicerade vänskapen mellan Mattia och Alice. Till sist vill jag nämna Italo Calvinos vackra bok Invisible Cities (originalet från 1972). I boken bjuder Kublai Khan in Marco Polo för att han ska berätta om alla städer han besökt. Men trots alla platser han berättar om, är det ändå alltid en variant av hemstaden Venedig som Marco Polo beskriver.
 

På tal om Venedig, skrev jag i en bokbloggsjerka för ett tag sedan om just Venedig som en litterär miljö. Det finns verkligen massor med romaner som utspelar sig i Venedig, till exempel verk av Shakespeare, Evelyn Waugh och Jeanette Winterson. Läs hela inlägget om Venedig här.
 

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Italien. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
 

Andrea Camilleri (1925 -) är författare till böckerna om den sicilianske polisen Salvo Montalbano. Camilleri föddes på Sicilien men bor numera i Rom. Han har förutom att skriva Montalbano-deckarna också skrivit andra romaner, och har dessutom arbetat med teve och teater. Men visst är det som Montalbanos skapare han är mest bekant för oss.
 

Jag gillar böckerna, men får erkänna att jag nästan är ännu mer förtjust i filmatiseringarna med Luca Zingaretti i huvudrollen. Jag älskar den sicilianska miljön: Montalbanos lilla lägenhet med havet strax utanför, och de otaliga restauranger där han avnjuter sin mat under absolut tystnad. Och vem kan låta bli att charmas och roas av den godhjärtade Catarella, som alltid klantar till det på något vis?
 

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Italien, som du inte läst, men är nyfiken på.
 

Jag har aldrig läst något av Umberto Eco. Hans välkända Rosens namn (till svenska 1983) står  i bokhyllan - en fin pocket med guldig rygg. Jag känner ju till handlingen från filmversionen, men jag är nyfiken på bokupplevelsen!
 

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Italien.
 

Var ska jag börja? Konsten, operan, maten och vinet... Det finns så otroligt många fantastiska inslag i den italienska kulturen! Jag reser gärna dit och upplever en mix av allt det där, och på hemmaplan lagar jag gärna italiensk mat och lyssnar på italiensk opera.

 

 

Heden som litterärt landskap, hos Emily Brontë, Arthur Conan Doyle och Håkan Nesser

Jag har länge sett fram emot att läsa Håkan Nessers senaste roman Levande och döda i Winsford, inte bara för hans omisskännliga lite gammaldags språk och för spänningen som man förväntar sig även när boken ifråga inte är en tydligt uttalad deckare. Nej, den här gången var jag extra nyfiken på miljön i boken. Nesser gör nämligen som flera andra författare före honom och använder sig av det karga engelska hedlandskapet som bakgrund till sin berättelse.

Att använda en miljö för att skapa en viss stämning och för att spegla karaktärernas personligheter är förstås inget nytt i litteraturen. Hedlandskapet med sin vildhet och vidsträckta ödslighet är den plats där Catherine och Heathcliff,  huvudpersonerna i Emily Brontës roman Svindlande höjder (1847), springer runt i sin barndom. De upplever heden som sin tillflykt, med frihet utan gränser, och det är som om de smälter ihop med själva vildheten och mystiken som heden utstrålar.
 

Catherine och Heathcliff representerar, tillsammans med själva huset Wuthering Heights, naturens vilda, passionerade och samtidigt farliga sida. Deras kärlek trotsar alla gränser och har något nästan övernaturligt över sig. Motsatsen, det som i boken representerar det kultiverade, är det andra huset i berättelsen, Thrushcross Grange, där familjen Linton bor. Av olika anledningar kommer Catherine att gifta sig med Edgar Linton, men hon ska alltid längta efter att försonas med Heathcliff och med heden. Det är omöjligt att tänka sig Svindlande höjder utan att också tänka på det här speciella landskapet, i det här fallet inspirerat av hedarna i Yorkshire, i norra England.


I Baskervilles hund av Sir Arthur Conan Doyle från 1902, är det en annan hed som utgör miljön i berättelsen. Legenden om helveteshunden som förföljer släkten Baskerville utspelar sig på Dartmoor, hedlandskapet i Devon i sydvästra England.


Holmes och Watson blir inbjudna när slottsherren Sir Charles Baskerville hittas död. Legenden om spökhunden har därmed fått nytt liv -  flera personer har hört mystiska ylanden från heden och har också skymtat en jättehund med glödande käftar.


Boken är en detektivberättelse med en ruskig mordgåta i centrum. Heden är det perfekta landskapet för att bygga upp den kusliga stämningen. Den ödsliga heden täcks ofta av en mystisk dimma, på nätterna blir det kolsvart och det finns också slukhål, vattenfyllda svackor där marken inte bär. Det är helt enkelt en mörk och kuslig plats, där det inte alls är svårt att tänka sig en spökhund som ylar i natten.


Också hos Conan Doyle finns motsättningen mellan natur och kultur. Personerna som bor vid heden är också de mörka till sinnet och oförutsägbara. I kontrast till detta står förstås Watson och Sherlock Holmes, med sin logik och sin bakgrund i det upplysta London.


Så kommer vi då till Håkan Nessers Levande och döda i Winsford, och jag blev verkligen inte besviken efter att ha läst boken.


Romanen handlar om Maria Holinek som hyr ett ensligt hus uppe på heden i Exmoor i Somerset i sydvästra England, där hon bor ensam med sin hund Castor. Hon kallar sig för Maria Andersson och utger sig för att vara en författare som behöver skrivro. Samtidigt uppdagas för läsaren att något har hänt med hennes man. Undan för undan får man ta del av vad som tidigare skett och hur Maria har hamnat där hon nu är. Det är spännande och kuslig läsning, med dödshot, döda fasaner som någon lagt på hennes trapp, och så denna ovisshet om vad som egentligen har inträffat.


Heden är också hos Nesser stämningsskapande. Dess ödslighet passar Maria väl, men samtidigt är det något kusligt över omgivningarna, när dimmorna hindrar henne att se längre än några meter framför sig och när natten lägger heden i ett kompakt och ogenomträngligt mörker.


Men det symboliserar också en frihet. Ingen här vet vem Maria egentligen är, och hennes långa promenader över heden med Castor ger henne den avskildhet hon behöver. Hon kan vandra i timmar utan att träffa någon annan än vildhästarna. Det finns många beskrivningar av heden i romanen:


Man ser kilometervis åt alla håll, för att inte säga miltals, och inte så mycket som en byggnad. Inga tecken på mänsklig verksamhet överhuvudtaget, knappt ett träd ens; bara ljung, ärttörne och ormbunkar. Strävt gräs, mossa och lera. Himlen kommer oerhört nära i sådana landskap. Vi följde en sorts stig i nordostlig riktning, jag antar att det är vildhästarna som trampat upp den; den tycktes försvinna och komma tillbaka, på sina ställen var det för blött och vi fick lov att forcera den grova ljungen, bokstavligen tränga oss igenom den, men Castor uppfattade det hela som en stimulerande utmaning och jag märkte att hans inställning smittade av sig på matte. En förunderlig känsla av frihet snuddade vid mig, av någonting ursprungligt och vilt (s. 120).


När man läser Nessers roman kan i alla fall inte jag låta bli att också ta in de andra två skildringarna av heden i mitt medvetande - naturligtvis existerar inga skönlitterära verk isolerade, utan de är alltid i en slags dialog med det som tidigare är skrivet. Och Nesser gör det bra. Riktigt bra!


Titel: Svindlande höjder
Författare: Emily Brontë
Översättare: Birgit Edlund
Utgivningsår: 2010 (originalet Wuthering Heights från 1847)
Förlag: Bonnier Pocket
Antal sidor:439

Titel: Baskervilles hund
Författare: Arthur Conan Doyle
Översättare: Charlotte Hjukström
Utgivningsår: 2012 (originalet The Hound of the Baskerville från 1902)
Förlag: Novapress


Titel: Levande och döda i Winsford
Författare: Håkan Nesser
Utgivningsår: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 422

Bokbloggsjerka - Venedig som bokmiljö

På fredagar  ställer Annikas Litteratur- och kulturblogg bokrelaterade frågor i sin bokbloggsjerka. Om man vill vara med, ska man denna vecka svara på följande:

Berätta om en ”bokmiljö” som du har besökt alternativt gärna skulle vilja besöka. Naturligtvis är det även okej att ta upp fiktiva miljöer om du vill det!

Jag vill gärna berätta om Venedig, kanske en av de mest litterärt omskrivna städerna. Jag och sambon gjorde ett besök där när vi bilade runt i nordöstra Italien för några år sedan, och att stiga iland vid kajen utanför Markusplatsen var nästan som att stiga in i en bokmiljö.

Det vilar i mitt tycke en magisk känsla över Venedig. Den ger nästan intryck av att vara en sagostad där den vilar på pålar ute i en lagun - en vacker sagostad som kanske blir än vackrare för att man vet att den är dömd att gå under. Visste du att staden sjunker med ett par millimeter varje år?

De vindlande gränderna och broarna, som ibland  inte tycks vara på samma plats från gång till gång, gör att det är lätt - och trevligt - att irra bort sig. Ibland glömmer man att det faktiskt bor vanliga människor här. Människor som går till arbetet och skolan, som handlar mat, hänger tvätt och lever helt vanliga liv. För det går inte att komma ifrån att staden känns som en kuliss, nästan som en hägring. Venedig är platsen för karnevalen, där alla regler åsidosätts. Det är förklädnadernas plats, där allt inte är som det verkar. Det är skönheten och undergångens plats, i en melankolisk blandning.

Redan innan jag hoppade iland i Venedig kändes det som att jag hade varit där. Och det hade jag ju, genom alla böcker och filmer som utspelar sig där.

Det finns klassiska verk som utspelar sig i Venedig, som Shakespeares The Merchant of Venice eller Thomas Manns Döden i Venedig. I Evelyn Waughs Brideshead Revisited tillbringar Sebastian och Charles en tid här, och Henry James The Wings of the Dove har också Venedig som en av sina miljöer.

Men också mer moderna författare har fascinerats av staden. Jeanette Wintersons The Passion, Italo Calvinos Invisible Cities och Salley Vickers Miss Garnet's Angel är alla en slags kärleksförklaringar till Venedig.

Vill man läsa deckare har Donna Leon skrivit en hel serie som utspelar sig i Venedig, till exempel Klädd för döden och dansken Christian Mørk har skrivit den spännande De tio härskarna.

Bokbloggsjerka - Var skulle min roman utspela sig?

Fredagen är här, och så också Annikas bokbloggsjerka. Veckans fråga är: Om du skulle skriva en bok, var skulle den i så fall utspela sig:

• i en stad?
• på landet?
• på en fiktiv plats?
• på havet?
• i framtiden?
• i det förflutna?
• i nuet?
• i Sverige eller utomlands?
• annat?

Nu är det ju så att jag redan har skrivit den där boken, som för övrigt kommer att göras tillgänglig för läsning på ett eller annat sätt senare i höst. Men mer om detta vid ett senare tillfälle!

Jag har valt att kalla min roman Ett ögonblick i sänder, och den utspelar sig i en icke namngiven svensk småstad. Jag har medvetet valt att inte uppge någon speciell "riktig" stad, även om många av platserna är inspirerade av miljöer som finns i verkligheten. Men jag gillar att det blir sådär allmängiltigt, som om det kunde ha varit i vilken småstad som helst. Kanske blir det till och med ännu lättare för läsaren att uppleva det som att platsen på något sätt känns väldigt bekant, om den inte är namngiven? Det har varit min teori i alla fall.

Just platser är annars väldigt viktiga för mig när jag skriver eller fantiserar kring olika projekt. Ibland är det just en geografisk plats som sätter igång idéflödet i mitt huvud. Till exempel vill jag någon gång väldigt gärna skriva något som utspelar sig i London. Då skulle jag, till skillnad från mitt första exempel, vara mycket tydlig med olika platsnamn och beskrivningar av de verkliga miljöerna. För läsaren skulle det helst bli som att de själva vandrade runt i London och upplevde det som boken skildrade.

Men det behöver inte vara just en stad som sätter igång processen. I Ett ögonblick i sänder är det en trappuppgång som står i fokus. När jag tänker på romanen nu är det huset med huvudpersonernas lägenhetsdörrar som jag ser framför mig. Steg i trappen, någon som går över golvet i lägenheten ovanför, porten som slår igen...

Också i det nya projekt, som lite sådär försiktigt börjar ta form i mitt huvud, är platser ett slags utgångspunkter. Mycket kretsar kring en övergiven sommarstuga vid havet och ett rum i en lägenhet mitt i stan med en stor flygel och tavlor som täcker väggarna nästan ända ner till golvet. Ja, det är nog så att just "var" en bok utspelar sig, är avgörande i mitt fall.



En bra plats för sommarhuset i en ny romanidé?

En annan sak som jag lagt märke till i mitt skrivande, är att det verkar som att det är lättast att skriva om en "verklig" plats när man inte längre befinner sig där. Det är naturligtvis en fördel om man tillbringat mycket tid på platsen så att man känner den väl, men det är inte förrän man får lite distans till den som den låter sig skildras. Det är som ett slags skimmer lägger sig över minnena av platsen och beskrivningarna blir skapade genom känslan av platsen, mer än de faktiska detaljer man ser när man är på plats. Så upplever jag det i alla fall.