Det kan kvitta av Agota Kristof

 Det kan kvitta av Agota Kristof är en novellsamling med riktigt korta texter, ofta bara två till tre sidor långa. 

I boken skildras skildras livet ofta som futtigt jämfört med vad det kunde ha varit. Det finns en tomhet i människornas liv och de längtar efter något, fast de inte riktigt tycks veta vad det är. 

En man flyttar från sitt barndoms hus men lyckas aldrig hitta tillbaka till samma känsla av lycka någon annanstans, trots rikedomar och flera fastigheter runtom i världen. 

En kvinna fyller år och hennes man ordnar en fest för henne, fast innan kvällen är över blir det uppenbart att det som vanligt är hon som fått ordna det mesta. När festen är slut stirrar hon tomt in i badrumsspegeln medan mannen snarkar på soffan i vardagsrummet.

En man är övertygad om att han är en stor författare. Ännu har han inte skrivit något men om han bara hittade rätt ämne, skulle han skriva en stor roman. Problemet är att vilket ämne som helst inte skulle duga för hans stora begåvning. Så han väntar.

Jag gillar Kristofs noveller. De är intressanta, ibland gåtfulla och mycket läsvärda.

Titel: Det kan kvitta

Författare: Agota Kristof

Översättare: Marianne Tufvesson

Utgivningsår: 2021

Förlag: Wahlström & Widstrand

Antal sidor: 73

Sammanfattning av månadens språk i april: ungerska

Dags nu att sammanfatta det som blivit läst från månadens språk i april, som var ungerska.

För mig blev det inte så mycket tid till utmaningen som jag hade tänkt, men jag läste i alla fall en roman som jag tyckte mycket om (klicka på länken för att komma till min recension):

Izas ballad av Magda Szabó

Vad läste ni andra?

Lämna gärna en länk/länkar till det som ni läst och skrivit om från ungerskan, eller skriv helt en titel/titlarna direkt i kommentarsfältet.

Månadens språk: Izas ballad av Magda Szabó

Till månadens språk i april hade jag många böcker översatta från ungerskan att välja på. Jag började faktiskt på ett par stycken olika, men fastnade inte riktigt. Sedan började jag läsa Izas ballad av Magda Szabó.

Romanen handlar om Iza, en kvinna som växte upp som enda dotter till Vince och Etelka i en ungersk landsbygdsort. Iza har alltid varit en plikttrogen dotter och god medmänniska. Hon var en flitig student och senare en läkare som alltid tog sig tid för sina patienter.

När Vince dör blir Etelka ensam och  Iza erbjuder sin mamma att flytta till Budapest med henne, så att hon inte ska bli ensam i huset. Modern får ett fint rum i Izas lägenhet, men de flesta av föremålen som hon varit van vid under ett långt liv rationaliseras bort i flytten. Både Iza och Etelka är fast beslutna att göra vad som är rätt, men allting tycks istället utvecklas åt det sämre.

Etelka är van att sköta om ett hus och att ständigt ha något för händerna. Hos Iza finns hemhjälp och Iza tycker att mamman nu ska få vila sig efter ett hårt och arbetsamt liv. Men Etelkas tillvaro blir i och med detta innehållslös och fattig. Iza tycker hon gör det enda rätta, men märker också hur hennes eget liv blir påverkat. Hennes frihet krymper och hon känner att hon hela tiden måste ta hänsyn och bekymra sig om sin mor. Det är uppenbart att båda kvinnorna handlar utifrån en starkt inpräntad uppfattning om hur saker och ting ska vara, men det är också tydligt att de är mycket olika varandra. Som läsare hoppas man att de åtminstone ska börja prata med varandra för att försöka förstå den andre, men så blir det inte. Istället växer bara klyftan mellan dem.

Izas ballad är en fin skildring av en mor- och dotterrelation. Jag är riktigt glad att jag till slut valde just den boken bland alla de andra i min ungerska läshög.


Titel: Izas ballad
Författare: Magda Szabó
Översättare: János Csatlós
Utgivningsår: 1963 i original, men 2018 i den här utgåvan
Förlag: Nilsson
Antal sidor: 375

Månadens språk är ungerska

Nu är april äntligen här - förhoppningsvis med lite härligt vårväder - och det innebär också att månadens språk är ungerska.

Min inspirationshög (mestadels från biblioteket) innehåller lite av varje. Nilsson förlag står för två böcker jag är riktigt nyfiken på: Resa i månljus av Anton Szerb och Izas ballad av Magda Szabo. Troligen kommer jag att läsa åtminstone en av dem under april.

Annat jag letat fram är romaner av stora ungerska författare som Péter Esterházy, Imre Kertész och Péter Nádas - av dessa har jag bara läst Imre Kertész tidigare.

Jag har också hittat Észters arv av Sándor Márai - av honom har jag tidigare läst Glöd, som jag minns att jag gillade (även om det var riktigt längesedan jag läste den).

I högen finns också böcker som jag aldrig tidigare hört talas om, men som alla verkar intressanta: Tolken av Agnes Gergely, Motståndets melankoli och Satantango av Lázló Krasznahorkai, Gryningsfeber av Péter Gárdos och Stillheten av Attila Bartis.

Klicka på länkarna för att läsa mer om böckerna.

Imorgon kommer ett inlägg där jag sammanfattar de som blivit läst från månadens språk i mars: kinesiska. Håll utkik efter det och bidra gärna med dina länkar.

Agota Kristof: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen

Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen är något av det bästa jag läst på länge. Egentligen i första hand inte på grund av handlingen och tematiken, utan snarare sättet den är skriven på.

Volymen består alltså av tre romaner, men de känns så nära besläktade med varandra att de lika gärna hade kunnat vara tre delar i en och samma roman. I Den stora skrivboken möter vi tvillingarna Claus och Lucas som när det blir krig, skickas från Stora staden till sin mormor i en den lilla byn K på landet. Den gamla kvinnan sliter hårt för att få ihop mat och pengar och det går rykten om henne att hon har mördat sin man. Byns invånare kallar henne för häxan och hon är alkoholiserad och elak. Pojkarna får inget lätt liv hos henne, men de tar sig an det hårda arbetet och de hårda orden blir till vardag.

De håller också på med olika övningar för att bli mer uthålliga - de slår varandra för att stå ut med smärta, de skymfar varandra för att känna sig oberörda av allt det elaka de får höra av andra, de plågar djur för att öva sig på grymhet. Bara när de slutar äta för att klara hungern bättre, tycker mormodern att de går för långt eftersom de inte orkar arbeta.

Pojkarna lär sig själva att läsa och skriva och nedtecknar allt de är med om i den stora skrivboken. De anstränger sig för att beskriva allt så exakt som möjligt och undviker att skildra känslor. Den stora skrivboken är skildrad ur ett vi-perspektiv. Vi får aldrig uppleva något ur bara den ena tvillingens synvinkel, vilket gör att man närmast upplever pojkarna som en enda människa.

När man sen kommer till Beviset och Den tredje lögnen börjar man som läsare ana att något inte stämmer. Är händelserna i Den stora skrivboken bara en påhittad historia? Finns det i själva verket bara en pojke? Det är också intressant att notera att namnen Claus och Lucas är anagram, vilket förstås inte är en slump. Vid något tillfälle i Den tredje lögnen konstaterar Claus att "jag försöker skriva sanna berättelser, men efter ett tag blir berättelsen outhärdlig just för att den är sann och då är jag tvungen att ändra på den." Böckernas handling ändras gång på gång, trots att detaljerna, personerna och olika teman återkommer gång på gång. Kanske är det bara så här det går att närma sig det fasansfulla som ett krig gör med människorna.

Ingen av romanerna skildrar några scener vid fronten, utan snarare handlar Kristofs historier om vad kriget gör med vanliga människor. Det är en brutal värld som skildras, med hunger, fasa och ensamhet. Kriget tar fram det värsta hos människorna. De utnyttjar varandra, utövar våld och perversa handlingar, och samtidigt är längtan efter kärlek närmast en desperation hos många av dem. Flykten är ett återkommande tema, liksom ensamheten och behovet att skriva ner berättelserna. Jag har också läst Kristofs självbiografiska bok Analfabeten, där just dessa teman återkommer. Också den är mycket läsvärd.


Titel: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen
Författare: Agota Kristof
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 432

Titel: Analfabeten
Författare: Agota Kristof
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 53