November & december 2023

Det blev aldrig av att jag sammanfattade november månads läsning, så nu får det blir både november och december i ett och samma inlägg.

Jag läste flera böcker för barn och unga. Mats Strandbergs Pestblommor tyckte jag mycket om. Den handlar om Magdalena och hennes lillasyster Ebba som lever i 1710-talets Stockholm. När pesten drabbar staden tvingas de flytta ut till slottet Svartdamm, där deras elaka moster bor. Boken är spännande och lite kuslig, och jag gillar den historiska miljön. 

Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson har skrivit Fula tjejer, som handlar om en högstadieskola i Gnesta där någon skapar instagramkontot "Fula tjejer". Alla blir rädda för att bli nästa person att få sitt foto publicerat på kontot, och bokens huvudpersoner - tre ganska olika tjejer i klassen - går ihop för att försöka ta reda på vem som ligger bakom. Det finns också en andra och tredje del i serien, Jobbiga tjejer och Svaga tjejer. 

Jag passade också på att läsa Augustprisvinnaren för bästa barn- och ungdomsbok. Jag har hittills gillat allt jag läst av Oskar Kroon, och hans Vitsippor och pissråttor var inget undantag. Kaj ser upp till sin storebror Krister som kan precis allting, om rymden, om parallella universum om vilken buss man ska ta. Men tyvärr är Krister mobbad, och det verkar bara bli värre och värre. Till sist bestämmer sig Kaj och hans kompis Naima för att sätta stopp för elakheterna. Boken är illustrerad av Hanna Klinthage. 

Flera bra romaner blev också lästa under november och december, och faktiskt blev det ett nordiskt urval. Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar blev jag riktigt förtjust i. Den handlar om tre syskon - trillingar - som hamnat på olika platser i världen. Nu är de vuxna och man får följa hur de försöker få rätsida på tillvaron - allt i uppväxten kanske inte är som de trodde. Jag gillar att romanen emellanåt har en ganska skruvad handling, och vi får besöka intressanta platser som till exempel London och Påskön. 

Jag tyckte också om norska Ingvild H. Rishøis Stargate: en julberättelse. Boken är uteslutande berättad ur flickan Ronjas perspektiv. Hennes pappa är alkoholist och hon och storasyster Melissa får mestadels klara sig själva. När pappan missköter ett tillfälligt jobb som julgransförsäljare, tar Melissa över arbetet, och även Ronja får en viktig uppgift. Boken är fint berättad och väldigt sorglig. Jag passade också på att läsa om "Den lilla flickan med svavelstickorna" av H C Andersen, eftersom den har en viktig roll i Rishøis bok.

Till Danmark blev det också en tur, genom Solvej Balles Om uträkning av omfång 1. Den utspelar sig förvisso inte i Danmark utan i norra Frankrike där Tara Selter bor med sin man Thomas. Boken har en mycket speciell handling. Varje morgon när Tara vaknar är det den 18 november, och hon börjar skriva ner de hundratals 18 novemberdagar hon lever i. För henne passerar ändå tiden på ett sätt - till exempel läker ett brännsår hon fått på handen - men för alla andra är den det 18 november för första gången, och hennes man har till exempel inga minnen av den gårdag - en annan 18 november - som de tillbringat tillsammans. Det här är den första boken av sju, och det ska bli spännande att se hur berättelsen utvecklar sig.

Också en isländsk roman hann jag med. Einar Kárasons Öppet hav är också en ganska speciell bok. Den handlar om Guðlaugur Friðþórsson, en man som efter ett skeppsbrott simmar under sex timmar i iskallt vatten för att mirakulöst nog rädda sig i land. Under tiden han simmar far tankarna hit och dit, och vi får ta del av olika anekdoter och minnen, mestadels från isländska Västmannaöarna. Boken är den sista i en trilogi om isländska olyckshändelser och hjältemod. Jag har tidigare läst de andra två, som jag också verkligen gillade: Stormfåglar och Tunga moln.

Lite poesi blev det också. I oktober när jag var i Porto, köpte jag med mig en diktsamling av Fernando Pessoa hem. Self-analysis and thirty other poems innehåller ett urval av dikter av Pessoas många sätt att skriva. Han skrev i olika stilar under flera olika pseudonymer, och det här var en bra bok att få en bild av variationen i hans författarskap. 

Till sist, en deckare. Jag gillar Sara Strömbergs serie om journalisten Vera Bergström i Åre och nu har jag läst Skinn, den tredje boken i serien. Vera får i uppdrag att skriva en artikelserie om ett så kallat cold case från trakten, ett brutalt mord på en pappa och hans två små barn. Naturligtvis dyker det under arbetet upp nya spännande ledtrådar som förbisetts i polisutredningen. Och mördaren är fortfarande på fri fot.

April 2023

Nu har det redan gått några dagar in i sköna maj, och det är hög tid för mig att sammanfatta april månads läsning.

Jag inledde månaden med att läsa Skärvor av minnen, en bok av den senaste ALMA-pristagaren Laurie Halse Anderson. Boken handlar om Hayley och hennes pappa Andy som är krigsveteran. Far och dotter har länge kuskat land och rike runt - pappan lider av posttraumatiskt stressyndrom och hanterar vardagen bättre när de ständigt är på väg. Nu bestämmer han ändå att Hayley ska avsluta highschool på en och samma plats. Hayley börjar skolan, hittar nya vänner och lär också känna Finn, en kille som får henne att öppna upp sig kring sin situation. 

Jag deltog också i barn- och ungdomskonferensen Litteralund, där just Laurie Halse Anderson var på plats i samtal med Johanna Koljonen. Hon var verkligen inspirerande att lyssna till och belönades med stående ovationer. Andra intressanta programpunkter inkluderade exempelvis Shaun Tan och Beatrice Alemagna. Litteralund håller alltid riktigt hög klass och i år var alltså inget undantag. 

En deckare blev det också under april. Jag läste Djävulspakten av Max Seeck, den tredje delen i en serie om kommissarie Jessica Niemi i Helsingfors. Den kände finansmannen Eliel Zetterborg hittas mördad i sitt hem och det blir Jessicas kollega Jusuf Pepple som leder utredningen. Niemi har egna problem från sitt förflutna att handskas med, och båda de här händelseförloppen ger spännande läsning. 

En ganska annorlunda bok var I vidundrets mage av Edward Carey. Det här är en bok som handlar om Geppetto, mannen som skapade trädockan Pinocchio som sedan fick liv. Pinocchio rymmer hemifrån, Geppetto ger sig ut i en ranglig båt på havet i sin jakt på pojken, och det slutar med att Geppetto slukas av en enorm fisk. Inifrån fiskens mage ombord på ett skepp som fisken svalt, skriver Geppetto ner sin sorgliga berättelse. 

Till bokcirkeln läste jag Lina Nordquists roman Dit du går, följer jag. Den var både gripande och välskriven, men jag tyckte det var jobbig läsning på grund av ämnet. Vi följer två olika berättelser, båda svåra att uthärda. Det är fattigdom, svält och elände, och det handlar också om att vara fast i en tillvaro utan att ha ork eller vilja att välja något annat. Med detta sagt, kan jag kan ändå absolut förstå att boken valdes till Årets bok 2022. 

Den sista boken jag hann med under april var Edith Södergrans Världen är min. Södergran är en av mina favoritpoeter, och i den här nya samlingen finns både hennes dikter och en mängd svartvita fotografier som hon själv tagit. Rekommenderas!

Mars 2023

Mars var en månad som innehöll både Nobelpristagare, ALMA-pristagare och en kanske blivande Nobelpristagare. Dessutom läste jag två konstböcker, så det blev en trevlig mix.

I mina läsmål för 2023 har jag bland annat bestämt mig för att fokusera på romaner på engelska och hyllvärmare, och när jag läste The Mystic Masseur av V.S. Naipaul slog jag två flugor i en smäll. Ja, egentligen fyra flugor i en smäll, eftersom jag också kunde pricka av Naipaul på listan över Nobelpristagare och dessutom skriva in boken på Trinidad och Tobago i Jorden runt på 100 böcker. Boken handlar om Ganesh, en enkel man som gör en nästan ofattbar resa: från skollärare till massör till författare, och till sist blir han en känd politiker och får en riddarorden. Romanen utspelar sig bland indiska invandrare på Trinidad, och jag skulle vilja beskriva den som en humoristisk skröna. 

ALMA-pristagarna jag läste var australiensiska Sonya Hartnett och österrikiska Christine Nöstlinger. Hartnetts Thursday's Child är både annorlunda och gripande. Den  handlar om en fattig familj med många barn, och vi får tar del av berättelsen genom mellanflickan Harpers ögon. Det är hela tiden en kamp för att få pengarna att räcka till, och hettan och torkan gör inget lättare. Det speciella är att Harpers bror Tin börjar gräva sig ner under huset, och lever sedan sitt liv i de här underjordiska gångarna. Familjen accepterar att Tin väljer ett så annorlunda liv, men samtidigt får hans grävande på sätt och vis katastrofala följder.

Också Christine Nöstlingers Burkpojken är riktigt läsvärd. Fru Bartolotti får en dag ett paket, vilket i och för sig inte är så konstigt, eftersom hon hela tiden beställer saker som hon sedan glömmer bort. Alltså tror hon att hon möjligen kan ha beställt paketet som innehåller en stor burk. Men när hon öppnar burkar kommer till hennes stora förvåning en livs levande pojke ut. Pojken är förprogrammerad till att aldrig göra fel och han är oerhört väluppfostrad. Detta ser Fru Bartolotti och pojkens nya vän Kitti till att ändra på. 

Konstböckerna jag läste handlade om Madeleine Pyk, och det beror på att jag nyligen har köpt en av hennes tavlor. Alltså ville jag ta reda på mer om henne. Titta - jag ser och Madeleine Pyk: "jag leker att jag lever" av Anja Notini, innehåller båda texter om och av Pyk, och har rikligt med bilder från hennes konstvärld.

Den sista boken som blev läst i mars var också den i mitt tycke den bästa, nämligen Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan. Jag har länge varit nyfiken på Knausgård, men så har jag dragit mig lite för alla de där tusentals sidorna i Min kamp. När sedan Morgonstjärnan kom ut tyckte jag det kunde vara dags. Jag blev verkligen oerhört imponerad och förtjust i både själva berättelsen och kanske framför allt sättet Knausgård berättar den på. Han är helt mästerlig på att frammana stämning och närvaro, och jag tycker han fångar bokens nio huvudpersoner som om de verkligen är helt unika individer. Vi möter exempelvis journalisten Jostein, litteraturvetaren Arne, sjuksköterskan Solveig och prästen Kathrine. Hela boken utspelar sig under två dagar, och det som alla personerna lägger märke till under de här dagarna, är att djuren börjar bete sig underligt, och att det dyker upp en nya stark stjärna på himlen. Är detta något slags tecken?

Nu är jag sugen på att kasta mig över den andra delen i Knausgårds serie, Vargarna från evighetens skog, men jag får ge mig till tåls lite. Först ska jag till exempel läsa den senaste ALMA-pristagaren, Laurie Halse Anderson, och det blir säkert också riktigt bra. Jag har faktiskt aldrig blivit besviken på en ALMA-pristagare.

Juli & augusti

Här kommer en sammanfattning av sommarens läsning under juli och augusti. Det blev en ganska blandad kompott, men ett tema hade jag bestämt mig för på förhand, nämligen att läsa ikapp författare som tilldelats ALMA-priset.

Nederländska Guus Kuijer som vann priset 2012 hade jag aldrig läst något av, så jag lånade hem Florian Knol: Ett alldeles vanligt kaos. Det är en charmig bok om pojken Florian som en dag upptäcker att en sparv gärna vill sitta på hans huvud i det röda håret. Andra stora händelser i Florians liv är att Katja från hans skola förklarar att hon är kär i honom, och att de båda lär känna gamla fru Raaphorst som verkar glömma och blanda ihop saker och ting. Tillsammans bestämmer de sig för att hjälpa den gamla damen.

Jag har också läst två böcker av 2011 års vinnare, Shaun Tan från Australien. Cikada är en bilderbok som handlar om kontorsarbetaren Cikada som blir mobbad på sin arbetsplats, och som i slutet genomgår en fantastisk förvandling. Ankomsten är en bok helt utan ord, där illustrationerna skildrar en familj som emigrerar till ett nytt land. Båda böckerna är riktigt läsvärda.

Jag har länge tänkt läsa Bridge to Terabithia av Katherine Paterson, och eftersom också hon är en ALMA-prisvinnare passade det ju bra nu (hon vann 2006). Boken handlar om Jess Aarons som tränar för att blir den snabbaste pojken i skolan. Men den dag kommer en ny tjej, Leslie Burke, till klassen, och det visar sig att hon springer ännu fortare. Jess och Leslie bor grannar och utvecklar en nära vänskap. Tillsammans skapar de fantasilandet Terabithia i skogen på andra sidan ett vattendrag som de svingar sig över med hjälp av ett rep.

Dessutom har jag läst en bok av en ALMA-pristagare till, men Meg Rosoff hade jag redan läst sedan tidigare. Den här gången valde jag The Great Godden, om en familj en sommar på sitt lantställe. Boken har massor av härlig sommarkänsla, men när bröderna Kit och Hugo kommer för att bo med familjen, blir det början på något mörkare som kommer att förändra livet för dem alla. Jag gillar verkligen allt jag läst av Meg Rosoff, och den här boken är inget undantag.

Förutom ALMA-pristagare har jag läst många andra riktigt läsvärda böcker. Jag har läst om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten till min bokcirkel, och jag tyckte om möjligt ännu mer om den nu. Det är verkligen en av mina absoluta favoritböcker. 

Annat jag verkligen gillade var Elly Griffiths The Locked Room (jag läser varje ny bok om Ruth Galloway så fort jag får tag på den), Nina Wähäs Babetta (fascinerande och välskrivet om kvinnlig vänskap) och Vivian Gornicks skildring av sitt liv i New York, i Den udda kvinnan och staden. Dessutom hann jag med John Ajvide Lindqvists och Mia Ajvides humoristiska bok Alternativa fakta om fåglar och Eva Ströms diktbok från pandemiåret, Jag såg ett träd (riktigt bra!).

Till sist, en bok som jag inte blev riktigt klok på, men som jag ändå inte kan släppa taget om: Lapvona av Ottessa Moshfegh. Jag förväntade mig något annorlunda, eftersom alla Moshfeghs böcker känns nyskapande och speciella. Boken är fängslande och välskriven och samtidigt är människorna och händelserna i den nästintill groteska. Ibland beskrivs detaljer som ligger nära det som vi tycker är "normalt", men som ändå är vridet ett par varv till så att det känns fel. 

I centrum står Marek, en pojke som är missbildad sen födseln. Han är son till en fattig fåraherde och bor i utkanten av byn. Längst upp på berget bor Villiam, herren över dem alla, som vältrar sig i lyx och förnedrar sina tjänare. Andra intressanta personer är prästen Barnabas, som inte bryr sig om religion men som gärna är med och delar makten och rikedomarna, och den blinda häxan Ina som har ammat nästan alla barn i byn. Boken är verkligen en läsupplevelse som ger en mycket att fundera på.

Bokbyte i bokcirkeln: från Blå till Brännmärkt

Vi träffades i bokcirkeln i veckan och diskuterade Blå av Maja Lunde.

Blå har två parallella berättelser. Från 2017 läser vi om Signe, en kvinna i sjuttioårsåldern som seglar ensam på sin båt Blå. Vi får också följa henne genom barndomen och ungdomen, och hennes kamp för att försöka bevara älvarna och naturen i hemtrakten i Norge. 2017 är hon på väg över havet för att hitta den man som hon en gång älskat.

Den andra berättelsen utspelar sig 2041 i Frankrike, i ett förtorkat landskap där vatten är en bristvara och bränder härjar. David är på flykt undan bränderna med sin dotter Lou. De tar sig till ett flyktingläger där de hoppas finna mamma Anna och lillebror August som de blev åtskilda från i branden. Innan boken är slut har på sätt och vis de två berättelserna knutits samman.

Vi är alla överens om att vi verkligen gillar Lundes sätt att skriva, och att en fängslande historia nog är ett bra sätt att nå ut med klimatbudskapet. 

Boken vi fick med oss hem är Brännmärkt av Lizette Edfeldt, och den blir den sista i det tema om miljö & klimat som vi haft sedan sent i våras. Det är en bok som jag egentligen inte alls vet något om, men jag ser fram emot att bekanta mig med den. Någon som läst?

Litteralund 2021

 
Jag har deltagit i Litteraralund, den bokfestival för barn och unga som arrangeras i Lund vartannat år. Den här gången var festivalen helt digital, men jag måste säga att det har fungerat riktigt bra att lyssna. Helt klart var detta ett av de mest proffsiga online-arrangemang jag deltagit i under pandemin.

Några av favoritinslagen efter två dagars konferens är de här:

Mona Monasar berättar om sin diktsamling Modersmål från 2019.

Jag gillar Oskar Kroon som skrivit Mitt fönster mot rymden, Vänta på vind och Överallt och ingenstans. I höst kommer det två nya böcker - det ser jag fram emot.

Mårten Sandén samtalar med Pija Lindenbaum...

... och Emma Adbåge om barnets perspektiv i deras böcker.

Jag älskar verkligen Baek Heenas bilderböcker - här ser vi henne med två av huvudena hon använde till illustrationerna av huvudpersonen i Magiska godiskulor.

Bart Moeyart, en annan ALMA-pristagare som är en stor favorit. Nu är jag sugen på att läsa hans Bröder. 

Himlabrand av Moa Backe Åstot

I Himlabrand skildrar Moa Backe Åstot tonårskillen Ánte, som slits mellan att leva enligt de samiska traditionerna och att kunna följa sitt hjärta. 

Ánte vill inget hellre än att fortsätta med rennäringen, både för att han som familjens enda barn vill föra traditionen vidare och helt enkelt för att han älskar livet med renarna. 

Samtidigt upplever han allt tydligare den trångsynthet som tycks finnas i hans närhet, och när hans känslor för kompisen Erik utvecklas till något djupare vet han inte vad han ska ta sig till. Är det ens möjligt att vara renskötare och gay?

Det är inte bara fördomarna Ánte slåss mot - han är inte heller säker på att Erik besvarar hans känslor. Boken skildrar Ántes starka längtan efter kärleken, samtidigt som han vill vara precis som alla andra. 

Bokens miljö är också något som lockar. För mig som skåning är det förstås spännande att läsa om rennäringen, och jag kan tänka mig att miljön är viktig som igenkänning för ungdomar som kommer från liknande bakgrund som författaren. Samtidigt känner nog precis alla igen sig i tonårskärlekens våndor och kan inspireras av en huvudperson som vågar gå mot strömmen. 

Titel: Himlabrand

Författare: Moa Backe Åstot

Utgivningsår: 2021

Förlag: Rabén & Sjögren

Antal sidor: 206

Thornhill av Pam Smy

Pam Smys Thornhill är en bok som kombinerar ord och bild på ett speciellt sätt.

Ella har precis flyttat och från sitt fönster ser hon en övervuxen park och det som en gång var flickhemmet Thornhill. Trots att hemmet är igenbommat ser hon att det lyser i ett av husets fönster och hon skymtar en mystisk flickgestalt i trädgården. Ellas historia berättas i bilder, långa partier av suggestiva, mörka och lite kusliga illustrationer.

De delar av boken som berättas i text är Marys historia. Hon var en av de föräldralösa flickorna som bodde på Thornhill på åttiotalet och texten är hennes dagbok. Vi får läsa om hur hon blir mobbad och utsatt för grymma handlingar av de andra flickorna, både psykiskt och fysiskt. Mary får inte någon hjälp av de vuxna på Thornhill - det är en vuxenvärld som verkar välja att se åt andra hållet när något händer.

Det här är en mörk och sorglig historia, vilket förstås redan bokens omslag signalerar. Jag gillar hur text och bild samspelar och trots sina 540 sidor är boken snabbläst med ett starkt driv framåt.


Titel: Thornhill
Författare: Pam Smy
Översättare: Caroline Bruce
Utgivningsår: 2019
Förlag: Berghs
Antal sidor: 540

Jag klyver er itu av Tamara Mivelli

Jag klyver er itu av Tamara Mivelli är en bok för unga vuxna. Den handlar om Mary som flyttar hem till sin pojkvän Filip.

Marys egen familj ser inte ut som den gjorde förut. Föräldrarna har skilt sig, pappan har en ny familj och mamman bor med Marys lillebror Ebi i en ny lägenhet. Familjen har invandrarbakgrund och Mary funderar mycket på sitt ursprung och hur det är att se annorlunda ut.

Mary blir på sätt och vis en del av Filips familj nu, en familj där mamman är utmattad och inte arbetar längre och där pappan är tryggheten.

Mitt i allt detta försöker Mary hitta sin egen plats och vad hon vill göra med sitt liv. Men det känns som att hon inte kommer någonvart. Hon verkar inte veta vad hon ska ta sig för men ser varje dag hur Filip går till skolan, och sedan har planer på att göra lumpen.

Boken är skriven i små korta scener, de flesta i nutid men även med vissa tillbakablickar. Jag tycker verkligen om det här sättet att skriva, där jag som läsare får fylla i och pussla ihop helheten.


Titel: Jag klyver er itu
Författare: Tamara Mivelli
Utgivningsår: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 123

The Amber Spyglass av Philip Pullman

Jag har ett bra tag nu haft sista delen i Philip Pullmans His Dark Materials kvar att läsa, men nu har det äntligen blivit av.

Jag vet inte varför jag har skjutit upp läsningen - det är väl bara så det blir ibland - för The Amber Spyglass är precis lika bra som de andra två delarna: Northern Lights och The Subtle Knife.

Vi får följa Lyra och Will och deras kamp för att rädda alla de parallella världarna i Pullmans universum. Gamla bekanta som pansarbjörnen Iorek Byrnison och aeronauten Lee Scoresby finns med. Dessutom får vi stifta bekantskap med en helt ny värld med varelser som på ett alldeles speciellt sätt lever i symbios med naturen runt sig. Det är verkligen ett storslaget äventyr som skildras och det kändes nästan lite sorgligt att äventyret var över, när jag slog igen bokpärmarna.

Tur då att Pullman också har skrivit La Belle Sauvage: The Book of Dust Volume One och Secret Commonwealth: The Book Of Dust Volume Two, som båda utspelar sig i samma universum som den första trilogin.

Eftersom Philip Pullman tilldelades ALMA-priset 2005, så passar jag också in boken i min utmaning Litteraturpristolvan.


Titel: The Amber Spyglass
Författare: Philip Pullman
Utgivningsår: 2000
Förlag: Scolastic
Antal sidor: 522

Litteraturpristolvan: Alla är ledsna nuförtiden av Bart Moeyaert

Den första boken jag läst till utmaningen Litteraturpristolvan är Alla är ledsna nuförtiden av belgiske Bart Moeyaert. Författaren tilldelades ALMA-priset 2019.

Boken handlar om tolvåriga Bianca som ständigt känner sig bortvald, för att hennes lillebror Alan har blivit hjärtopererad flera gånger och behöver mycket av mammans uppmärksamhet och för att föräldrarna är skilda och hennes pappa har flyttat och bor med en ny kvinna.

Bianca är en person som inte säger så mycket, men som har hur mycket tankar som helst inom sig. Hennes mamma säger att hon är vildsint och pappan verkar ha kallat henne ohanterlig när han förklarar att hon kanske inte behöver kommer så ofta till honom och den nya frun. Det verkar inte helt enkelt att vara Bianca.

Men en dag kommer en kompis till Alan till huset för att leka, och det visar sig att hans mamma är Billie King, en teveskådis som Bianca beundrar. Det är med hjälp av Billie och de saker hon säger som Bianca mot slutet av boken verkar hitta en strategi för hur hon ska kunna vara den Bianca hon vill vara, och hur hon ska kunna visa den här sidan och komma överens bättre med alla i familjen.

Jag gillar Moeyerts bok. Han låter hela tiden läsaren vara medskapare i det som händer, och trots att boken har ett lättillgängligt språk och inte är så lång, ryms en stor läsupplevelse under ytan. Jag hoppas att fler av Moeyaerts böcker blir översatta till svenska.


Titel: Alla är ledsna nuförtiden
Författare: Bart Moeyaert
Översättare: Annika Johansson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Antal sidor: 152

Hästpojkarna av Johan Ehn

Johan Ehns Hästpojkarna handlar om Sasha och Janek, två unga pojkar som växer upp på ett barnhem i tjugotalets Tjeckoslovakien.

På barnhemmet som drivs i Sokolrörelsens anda tränar pojkarna gymnastik enligt devisen "en sund själ i en sund kropp." De är i totalt samspel med varandra och verkligen skickliga gymnaster, men de är också utsatta för de äldre killarnas elakheter.

Janek finner tröst i hästarna och speciellt Král, en häst som han till och med verkar kunna kommunicera med. Oftast är det bara hästarna och Sasha som kan få Janek lugn när han får ett av sina anfall.

När killarna råkar i trubbel och Janek behandlas illa, planerar Sasha deras rymning. När tidpunkten är inne får han släpa en sjuk Janek med sig, men bort från barnhemmet kommer de, om än med stor möda. Det är nu de upptäcker cirkusen och en ny möjlighet öppnar sig när de blir anställda som hästakrobater.

Efter cirkustiden hamnar pojkarna i Berlin. Klubbarna här erbjuder en frizon för homosexuella (för killarna har nu insett vilka känslor de har för varandra), men efterhand som nazisterna tar makten och samhället blir hårdare, blir det också allt svårare för pojkarna att leva som de vill.

Hästpojkarna har också ett nutida berättarplan, där Anton - också en hästpojke - arbetar i hemtjänsten och kommer i kontakt med en äldre man som bara bor i köket i sin lägenhet och som inte tycks kunna prata längre. Anton fascineras av gubben och efterhand utvecklas en fin kontakt dem emellan.

Det historiska planet i Hästpojkarna är spännande, med intressanta miljöer och delvis skrämmande handling. Det är kanske det här som gör boken så speciell, men jag gillar också berättelsen om Anton och den äldre mannen. Berättarplanen hakar förstås i varandra (som sig bör), och det är snyggt gjort. Det är lätt att leva sig in i den intuitiva kärleken mellan Janek och Sasha, och jag tycker om att läsa om den betydelse kontakten med ett djur kan ha (och då är jag inte ens hästtjej).

Jag gillar verkligen Hästpojkarna.


Titel: Hästpojkarna
Författare: Johan Ehn
Utgivningsår: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Antal sidor: 362

Berör och förstör: Dikter för unga

Jag är glad att Rabén & Sjögren har en poesiantologi för unga i sin höstutgivning, och jag är glad att också jag som inte längre är riktigt så ung, kan ta del av den.

Urvalet i Berör och förstör: Dikter för unga är gjort av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Samlingen innehåller 79 dikter av svenskspråkiga författare från år 1999 och framåt.

Jag hittar dikter av gamla bekanta som Kristina Lugn, Bodil Malmsten och Johannes Anyuru, men här finns också många diktare som är helt nya för mig.

Den här boken kommer att ligga på mitt nattygsbord under hösten - en dikt då och då, en bok att återvända till.




Titel: Berör och förstör: Dikter för unga
Redaktörer: Athena Farrokhzad & Kristofer Folkhammar
Utgivningsår: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 176

Kärleken vi inte förstår av Bart Moeyaert

När belgiske Bart Moeyaert tilldelades 2019 års ALMA-pris blev jag förstås nyfiken på hans böcker. Nu har jag läst ungdomsboken Kärleken vi inte förstår.

Boken är skriven i tre scener och handlar om en familj i upplösning. Första scenen utspelas under en bilfärd, där några syskon reser tillsammans med sin mamma och en man hon träffar, samt dennes hund. De är på väg till den äldre systerns hus och det är uppenbart att barnen inte tycker om mammans nya man. Det leder till och med till våldsamheter mellan mamman och sonen och de yngre syskonen försöker förtränga det som händer runt dem, medan de fantiserar om systerns hus där de ska äta tårta och svalka sig med iskall svagdricka.

I andra scenen kommer ett brev som meddelar att mormodern har dött. Familjen ärver den gamla kvinnan, men det visar sig att de inte bara handlar om pengar och saker. Mormodern ger dem också en människa att ta hand om: Skip de Bootsman. Men vem är han? Och ska han verkligen bo hos dem?

I tredje scenen har brodern flyttat och försöker skapa sig ett eget liv, samtidigt som han saknar familjen och de saknar honom.

Med små medel ger Moeyaert oss ögonblicksbilder där relationerna ställs på sin spets. Varje scen låter oss ana konflikterna, men han skriver oss inte på näsan. Det blir upp till läsaren att foga samman skeendena till en skildring av en familjs komplicerade kärlek till varandra.


Titel: Kärleken vi inte förstår
Författare: Bart Moeyaert
Översättare: Annika Johansson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Gilla böcker
Antal sidor: 107

Fjädrar av Jacqueline Woodson

Jag har läst Fjädrar av Jacqueline Woodson, 2018 års ALMA-pristagare. I samband med att Woodson fick priset läste jag hennes Brown Girl Dreaming som jag verkligen gillade, och inte heller Fjädrar gjorde mig besviken.

Bokens huvudperson är Frannie, en ung svart tjej i sjuttiotalets USA, som bor i en stad som delas på mitten av en motorväg. På den ena sidan bor bara svarta, som Frannie och hennes skolkamrater, och på andra sidan motorvägen bor bara vita som går i en egen skola.

En dag kommer det en ny kille till Frannies klass, en kille som är vit och som med sitt långa hår ser ut som Jesus. Hans närvaro rör om i klassen - vissa tycker han ska åka tillbaka till andra sidan motorvägen, men andra tror att hans uppdykande och likhet med Jesus faktiskt har en djupare betydelse.

Bokens titel är hämtad från Emily Dickinsons dikt "Hope is the thing with feathers". Woodson har alltså gett sin bok namnet Fjädrar och låter samtidigt innehållet kretsa kring just hoppet - det är riktigt snyggt gjort, utan att det känns minsta konstlat. Frannie har en döv bror som hoppas träffa en cool hörande tjej, Frannies kompis Samantha hoppas att den nye killen verkligen är Jesus, och Frannies familj hoppas att mamman - som tidigare fått två missfall - ska föda ett syskon som överlever. Dessutom faller snön som vita fjädrar på flera ställen i boken.

Jag tycker mycket om den här boken. Den är snyggt konstruerad med fin symbolik, och samtidigt innehåller den massor av intressanta tankar och känslor för att bara vara ca 150 sidor lång.


Titel: Fjädrar
Författare: Jacqueline Woodson
Översättare: Alva Dahl
Utgivningsår: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 158

Litteralund i bilder

Jag har varit på barn- och ungdomskonferensen Litteralund i dagarna två, och det har verkligen varit givande. Mina favoritföredrag ser ni bilder från här, tillsammans med foton från ett vårlikt men kallt Lund. Själva konferensen var i AF-borgen, så det var som att kliva rakt tillbaka till minnena från studenttiden. 

Jessica Schiefauer och Johanna Thydell i samtal med bibliotekarien Martin Bensch.

Klimatforskaren Alexandra Nikoleris diskuterar Slutet med Mats Strandberg.

Flora Wiström (till höger) får textrespons på sin kommande roman Hålla andan, av skrivpedagogerna Johan Blomgren och Therese Granwald.

Neverworld Wake

Neverword Wake av Marisha Pessl är en märklig roman, vilket faktiskt är precis vad jag hoppades på. Också hennes tidigare romaner bygger på väldigt speciella idéer, och jag har gillat både Special Topics in Calamity Physics och Night Film. Neverworld Wake är den första av Pessls böcker som riktar sig till unga vuxna.

Bokens huvudperson Beatrice Hartley, kallad Bee, återförenas med sina skolkompisar som hon inte träffat på över ett år. De var det coola gänget som alla såg upp till, och alla verkade ha sina speciella talanger. Men allt förändrades när en av dem, Beatrices pojkvän Jim, dog under mystiska omständigheter.

I början av romanen kommer Beatrice till Wincroft, en i gängets föräldrars herrgård, där de andra har samlats. Hon är nervös för hur de ska ta emot henne och också nervös för hur hon själv ska reagera efter att inte ha pratat med någon i gänget sedan den hemska olyckan. Frågan som hon egentligen vill ställa, är vad de vet om vad som hände med Jim?

Beatrice följer med viss tvekan gänget med ut och festar, och när de - ganska förfriskade - är på hemväg igen, kör bilen av vägen i det dåliga vädret.

Det är när de vaknar upp igen på Wincroft och en mystisk man knackar på, som underligheterna börjar. Mannen förklarar att de alla har fastnat i en tidsskärva och efter bilolyckan är de varken döda eller levande. Det enda sättet för dem att komma ur "the Neverworld Wake" är att i en omröstning välja ut vem av dem som ska fortsätta leva.

Mycket i berättelsen kretsar kring omständigheterna kring Jims död, men det handlar också om vänskap och lojalitet, allt förpackat i pulshöjande thrillerform. Jag gillar Neverworld Wake.


Titel: Neverworld Wake
Författare: Marisha Pessl
Utgivningsår: 2018
Förlag: Delacorte Press
Antal sidor: 336

Moder Justitia

Bakom Instagramkontot och nu diktsamlingen Moder Justitia döljer sig Ida Eklöf.

Eklöfs texter tar sitt ursprung i feminism och jämlikhet, och det verkar finnas ett starkt rättvisepatos hos henne. Ibland blir jag förbannad på orättvisorna hon skildrar, ibland skrattar jag åt hennes vassa formuleringar. Emellanåt känns texterna personliga och utlämnande.

Ett exempel från samlingen får du här:

"ensam hemma

Gömd bakom gardinen
mitt varmaste deltagande
utan att frysa

till is av alla sociala koder som är så svåra att minnas utantill
på beställning vid varje tillställning som kräver nåt annat
än mysbyxor och riktigt prat med riktiga människor

Genom persienner blir alla randiga.
Det tycker jag är lite småkul."


Titel: Moder Justitia
Författare: Ida Eklöf
Utgivningsår: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 109

Brown Girl Dreaming

Jag har läst Brown Girl Dreaming av årets ALMA-pristagare Jacqueline Woodson. Boken är en självbiografisk skildring i diktform, och den är något av det bästa jag läst på länge.

Vi får följa med till Woodsons tidiga barndom i Greenville i South Carolina, och vidare till uppväxten i New York. Vi får möta morföräldrarna som Jacqueline och hennes syskon emellanåt bor hos, och den ensamstående mamman som arbetar för att försörja familjen. Både Greenville och New York är viktiga platser för Woodson och verkar ha en stor del i att hon blev den person hon blev.

Som läsare kommer man oerhört nära det som Woodson beskriver, förmodligen för att diktformen skalar av allt det onödiga och fokuserar på de viktiga ögonblicksbilderna: detaljerna, dofterna och känslorna. Jag kan riktigt känna smaken av majsbröd, höra syrsornas sång och känna den röda jorden mellan mina fingrar.

Utanför barnens lilla värld pågår de stora skeendena: de svartas kamp för frihet är förstås en viktig bakgrund för att förstå Woodsons plats i världen.

Boken är också en skildring av hur Woodson blev författare. Jacqueline tyckte inte hon hade någon speciell talang, men hon var bra på att ljuga och att hitta på berättelser och detta ledde henne till orden:

"How can I explain to anyone that stories
are like air to me,
I breathe them in and let them out
over and over again."

I maj ger Natur & Kultur ut Brown Girl Dreaming på svenska.


Titel: Brown Girl Dreaming
Författare: Jacqueline Woodson
Utgivningsår: 2014
Förlag: Puffin
Antal sidor: 349

Vinnaren av ALMA-priset 2018: Jacqueline Woodson

Foto: Carlos Diaz

Läs mer om Jacqueline Woodson, årets ALMA-pristagare, här.

Juryns motivering lät så här:

"Jacqueline Woodson låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp."

Jag har inte läst något av författaren tidigare, men blir sugen på att läsa till exempel hennes självbiografiska bok Brown Girl Dreaming.