Sammanfattning av Novelltolvan i mars

 

Mars månad har vi i Novelltolvan 2025 ägnat åt noveller skrivna av den amerikanska författaren Shirley Jackson. Hon är känd för sina mörka berättelser, där en krypande obehagskänsla efterhand visar sig allt mer befogad. 

Jag lånade hem samlingen som kort och gott heter Noveller, utgiven på Modernista förlag 2024. Boken innehåller nästan trettio noveller, både av tidigare och senare datum. Den kanske mest kända novellen - som också är min favorit - heter "Lotteriet." Den utspelar sig på torget i en liten by dit alla invånarna kallas för att delta i ett årligt återkommande lotteri. Varje  familj skickar i tur och ordning fram sina representanter för att dra en papperslapp ur en låda. Novellen är mästerligt uppbyggd, i sina väl planterade detaljer och själva stämningen, och den anses med rätta vara en av 1900-talets främsta skräcknoveller. 

Också i de andra novellerna är det något som inte står riktigt rätt till. "Demonälskaren" handlar om en kvinna som gör sig i ordning för att åka iväg med Jamie, den yngre man hon ska gifta sig med. Vi följer hennes förberedelser samtidigt som hon resonerar hur livet med Jamie kommer att bli, vilka kläder som passar bäst och vilka hon ser yngst ut i. Hela tiden håller hon ett öga på klockan för att vara klar den tid de har bestämt att han ska hämta henne.

I "Ondskans eventualitet" får vi möta Miss Adela Strangeworth, en kvinna som känner alla i den lilla stad där hon bor. I novellens inledning är hon på väg till matbutiken och småpratar glatt med alla hon möter. Hon har alltid bott i staden i ett gammalt hus på en gata med namnet Pleasant Street. Hon är noga med att påpeka att hennes morfar var en av stadens grundare och hon håller fortfarande liv i de rosenbuskar som hennes mormor en gång planterade. Som läsare undrar man efter ett tag om allt verkligen är så idylliskt som det först ter sig. 

Den sista av Jacksons noveller jag hann med var "Ett besök", en novell där Margaret får följa med sin skolkamrat Carla hem till hennes storslagna hus. När Carlas bror Paul och hans vän kommer dit, följer en sommar med roliga upptåg, danser och båtturer. Margaret blir visad runt i de överdådiga rummen som sällan används. Här finns till och med ett högt torn, som ingen verkar vilja svara på frågor om. 

Jag gillade att läsa Shirley Jacksons noveller, och särskilt "Lotteriet" kan jag verkligen rekommendera!

Hur har det gått med din novelläsning?

Om du vill får du gärna lägga in länkar här i inlägget till det du läst och skrivit om, så kan vi lättare klicka oss runt och ta del av varandras läsupplevelser.

Oktober 2024

Oktober har redan passerat, och det är dags att sammanfatta månadens läsning.

I Novellresan 2024 åkte vi till Stephen Kings Maine. Jag läste tre noveller - en omläsning av en gammal favorit och två helt nya noveller från hans senaste novellsamling. Se vilka noveller jag läste och vad jag tyckte här.

Under månaden blev jag också klar med den tredje delen i Karl Ove Knausgårds serie om Morgonstjärnan. Nu läste jag Det tredje riket och fick återstifta och fördjupa bekantskapen med flertalet personer från den första boken. Jag tyckte särskilt om att läsa ur Toves perspektiv, en kvinna med psykisk sjukdom som i första boken enbart beskrevs genom sin mans ögon. Också Gaute, den äkta mannen till prästen Kathrine, får mer spelrum och min bild fördjupas. De stora skeendet i romansviten, att en mystisk ny stjärna dyker upp på himlen och hur den påverkar människorna på olika sätt, finns också här. Faktum är att tidslinjen är ganska lik den i första romanen, men alltså skildrad ur något andra perspektiv. Det känns lite som att jag tagit del av en - mycket fängslande - säsong två av en serie, men att jag nu - fortfarande - vill veta vart allt ska ta vägen. 

Ö av Sara Bergmark Elfgren hade jag varit nyfiken på sedan den kom ut, och jag blev inte besviken. Romanen handlar om Mirjam och hennes komplicerade relation till sin halvsyster Nia, om mäns våld mot kvinnor, allt skildrat i en laddad miljö från personerna barndom. Många ingredienser som borgar för fängslande läsning alltså. Jag gillade!

Den sista boken jag hann med under oktober var månadens bokcirkelbok, Lisa Ridzéns Tranorna flyger söderut. Den här romanen handlar om den äldre mannen Bo och hans tillvaro, med hunden Sixten och en inte helt självklar relation till sonen. Bos fru bor numera på ett demensboende och hans tillvaro krymper allt mer samman. Hemtjänstpersonalen kommer och sköter om honom och vissa får han bättre kontakt med än andra. När sonen tycker att Bo inte klarar av att ta hand om Sixten längre, växer konflikten dem emellan. Det är en fin och känslomässig skildring, men kanske inte riktigt min typ av bok. Det ska i alla fall bli kul att prata om den i bokcirkeln och se vad alla andra tyckte. Tranorna flyger söderut har utsetts till Årets bok 2024.

Novellresan i oktober: Sammanfattning av Maine

Under oktober månad uppehöll sig Novellresan 2024 i Stephen Kings Maine. Jag läste en del King när jag var yngre, men på senare år har det inte blivit mycket alls. Därför tyckte jag det kunde vara kul att återstifta bekantskapen med hans berättelser. 

Om du vill får du gärna lägga in länkar här i inlägget till det du läst och skrivit om, så kan vi lättare klicka oss runt och ta del av varandras läsupplevelser.

Ur Stephen Kings senaste novellsamling Så du vill ha det mörkare läste jag två noveller. "Det femte steget" handlar om den pensionerade Harold Jamieson som börjar samtala med en främling som slår sig ner på hans bänk i Central Park. Mannen berättar att han är nykter alkoholist och att han följer ett AA-program. Nu frågar han Harold om han kan tänka sig att hjälpa honom med det femte steget. Eftersom det är King som skrivit, anar man snabbt att händelserna inte kommer att utveckla sig som Harold tänkt sig.

Jag läste också "Knäppa Willie", en novell som skildrar en ung pojke som är bästa kompis med sin farfar. Willie har svårt att skaffa kompisar och många tycker han är konstig och knäpp. När farfar blir dödligt sjuk, vakar Willie vid hans sida. Ända in i det sista.

Ur samlingen Årstider läste jag långnovellen "Höstgärning". Jag tror faktiskt att jag läst novellen förut, fast för en herrans massa år sedan. Jag har också sett filmatiseringen Stand by Me, med bland annat River Phoenix i en av huvudrollerna. Novellen handlar om tolvårige Gordie och hans tre killkompisar som ger sig ut på en vandring längs tågrälsen för att försöka hitta pojken Ray som de tror kan ha blivit påkörd av tåget. De både lockas och skräms av att kanske hitta hans döda kropp. Det här är en spännande berättelse som får mig att kastas tillbaka till min egen skoltid (när jag läste mycket King). Förutom spänningen gillar jag också att läsa om killkompisarnas vänskap och deras olika roller i gänget. 

Hur har det gått med er novelläsning?

Mars 2024

Under mars månad läste jag mestadels noveller, delvis förstås tack vare min läsutmaning Novellresan 2024. Men jag läste också ett par av novellerna i Jeanette Wintersons samling Night Side of the River: Ghost Stories. Både "App-arition" och "The Old House at Home" är spökhistorier som visar hur modern teknik kan utplåna gränserna mellan liv och död. Det känns som att Winterson fortsätter sin tematik från romanen Frankissstein, där artificiell intelligens var en viktig beståndsdel. Jag hann inte läsa alla novellerna i samlingen, men det finns ju kvar där och väntar på mig.

Månadens resmål i Novellresan var Mårbacka, så jag läste fem olika noveller av Selma Lagerlöf: "Meli", "Morbror Ruben", "Bortbytingen", "Stenen i sjön Rottnen" och "Hur adjunkten fick prostdottern". Vad jag tyckte om de olika novellerna kan du läsa här. Kort sagt, jag tröttnar aldrig på Selma Lagerlöf. 

Till  bokcirkeln läste jag Kerstin Ekmans Hunden. Vi läser just nu böcker på temat djur, så den här kortromanen passade ju perfekt. Bokens berättare är en grå liten hund, som kommer bort från sitt hem och tvingas klara sig i skogen. Förutom att det är spännande att läsa ur en hunds perspektiv, är Ekman verkligen mästerlig på att skildra skogslandskapet. Hon är en stor favorit. 

Den sista boken jag hann med i mars var Marigold och Rose av Nobelpristagaren Louise Glück. Boken  handlar om tvillingarna Rose och Marigold och deras första levnadsår. Flickorna upptäcker världen omkring sig och blir på det klara med att de har helt olika personligheter. De märker också att deras föräldrar ibland undanhåller saker från dem. Också här är det ganska speciellt med berättare som inte är tillhör de vanligaste. Visserligen kan inte tvillingarna prata, men deras tankar får vi ändå ta del av. Ett annorlunda grepp. 

Juni 2023

Om maj var en skral läsmånad, så var juni desto bättre. Jag inledde läsningen med Julie Otsukas Simmarna, som jag verkligen tyckte om. Boken handlar om en grupp människor som tillbringar en stor del av sin tid med att simma i en viss bassäng. Detta är deras tillflykt från den riktiga världen där uppe, och när en spricka i bassängens botten upptäcks hotas hela deras tillvaro. 

Jag blev också väldigt sugen på att läsa noveller, så jag lånade hem en hel hög novellixer från biblioteket. Det blev en salig blandning av både klassiska författare och lite nyare: 

Apollo av Chimamanda Ngozi Adichie, Det är så man gör av Rachel Cusk, Löftet & Aldrig så lite man inte är gift av Elin Wägner, Barnet av Ann Charlotte Leffler, Historia av Sonja Åkesson, Garm av Rudyard Kipling, En Realist av Victoria Benedictsson och Näst efter en hund av Agatha Christie.

När jag var i Hay-on-Wye förra månaden köpte jag The Sundial av Shirley Jackson. Den har jag också hunnit läsa under månaden. Det var klart underhållande läsning. även om jag inte tycker den håller samma klass som t ex We Have Always Lived in the Castle. I The Sundial får invånarna i ett hus genom en mystisk profetia reda på att jorden ska gå under och det är bara de som finns i huset som kommer att överleva. De börjar smida planer på hur de ska klara sig när världen runtomkring dem kommer att vara ödelagd.

I bokcirkeln läste vi Mia Kankimäkis Kvinnor jag tänker på om natten, en riktigt intressant och inspirerande bok. Författaren vänder sig till sina så kallade nattkvinnor, och samlar på tips om hur hon själv skulle kunna leva sitt liv. Vi får läsa om författare som Karen Blixen, äldre tiders kvinnliga upptäcktsresande och bortglömda kvinnliga renässanskonstnärer. För att nämna några.

Jag återvände också till åttiotalet med John Ajvide Lindqvist bok Sommaren 1985. På en ö i Roslagens skärgård träffas kompisgänget som vanligt när sommaren kommer. De är i fjortonårsåldern och det är tydligt att relationerna håller på att förändras nu när de blivit äldre. Killarna i gänget åker ut till den svårtillgängliga ön Svärtan, och det är där de upptäcker det otroliga. En livs levande sjöjungfru. Inte en gullig Ariel, utan en människoliknande havsvarelse som mer liknar ett rovdjur. Hon är fastbunden och lämnad för att dö, men killarna bestämmer sig för att rädda henne och tar henne med tillbaka och gömmer henne i ett vattenfyllt badkar i en sjöbod. 

I min utmaning Jorden runt på 100 böcker gjorde jag ett nedslag i Brasilien, genom Andréa Del Fuegos roman Syskonen Malaquias. När deras föräldrar dör i ett blixtnedslag tvingas de tre syskonen Nico, Julia och Antonio att skiljas åt. Bröderna återförenas senare, och letar efter sin syster. Det här är en skildring av den fattiga brasilianska landsbygden under början av 1900-talet. Realismen blandas med inslag av magisk realism.

Den sista boken jag hann med i juni var Tove Alsterdals Djuphamn, den sista delen i trilogin om polisen Eira Sjödin i Ådalen. Jag gillar den här trilogin - böckerna är välskrivna och spännande, med intressanta personporträtt. Förutom polisutredningarna har Eira sina egna problem att handskas med. Hennes mamma är demenssjuk, hon har en bror som sitter i fängelse och dessutom är hon gravid utan att veta säkert vem som är barnets pappa. 

Nu hoppas jag på en fortsatt bra sommar med mycket läsning. 

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

Jag har länge sett fram emot John Ajvide Lindqvists senaste roman Vänligheten.

Med förhandsinformation om att det skulle vara den "snällaste" av författarens böcker och med tanke på att det är fråga om en riktig tegelsten på över 700 sidor, var min nyfikenhet förstås stor. Nu har jag läst och jag blev verkligen inte besviken. 

Romanen kretsar kring sex personer i trettioårsåldern i staden Norrtälje. Vi har väninnorna Siw och Anna, Max och Johan som också är kompisar, och dessutom Marko, Max och Johans klasskamrat sedan barndomen, och Markos syster Maria. 

Romanens längd gör att jag verkligen får lära känna huvudpersonerna på djupet. De är alla skildrade med värme och har samtidigt både bra och mindre bra sidor. Förutom nutidsskildringen får vi tillbakablickar, som gör det tydligt varför de agerar som de gör. Här finns plats för både tragik och humor, och det blir inte tråkigt en enda sekund.

Som så ofta med Ajvide Lindqvist är boken full av musikreferenser. Dessutom finns här mycket andra populärkulturella referenser, som till exempel Pokemon Go som flera av huvudpersonerna ägnar sig åt. Det är riktigt underhållande att läsa om.

Romanens inledande och avgörande händelse är när en mystisk gul container hittas övergiven i hamnen. När man till slut lyckas öppna den är det mer än bara en tragedi som uppdagas. Något ondskefullt rinner ut och börjar påverka hur människorna i Norrtälje ser på varandra. 

Den tidigare vänlighet som gick att se mellan människorna i stan  - även främlingar - börjar så sakteliga förändras till något annat. På ett briljant symboliskt vis lyckas författaren skildra hur svåra tider och motsättningar, kan ta fram det värsta i människorna. Det otäcka som händer i Ajvide Lindqvists roman är en skrämmande parallell till dagens på många sätt splittrade samhälle. Jag kan bara hoppas att det i vårt eget samhälle till slut är vänligheten som segrar.

Titel: Vänligheten

Författare: John Ajvide Lindqvist

Utgivningsår: 2021

Förlag: Ordfront

Antal sidor: 716

Eight Ghosts: The English Heritage Book of New Ghost Stories

I Eight Ghosts har åtta brittiska författare inspirerats av varsitt historiskt besöksmål av de över 400 som English Heritage förvaltar. Resultatet är ett antal spökhistorier som utspelar sig på olika slott, en ruin från romartiden och en bunker från kalla kriget.

Detta är mysryslig läsning som kanske hade passat ännu bättre en mörk höstkväll, men det funkar fint också i sommarvärmen. Anledningen till att jag överhuvudtaget hittade boken var att jag såg att Max Porter hade bidragit med en novell till samlingen, och eftersom jag verkligen gillar hans två romaner, Grief is the Thing with Feathers och Lanny, blev jag sugen på att läsa. 

De andra författarna går inte heller av för hackor. Här finns ett bidrag från en annan av mina favoritförfattare, Jeanette Winterson, och andra namn är till exempel Mark Haddon, Sarah Perry och Kamila Shamsie. Det ska sägas att alla noveller i samlingen inte tilltalar mig lika mycket, men till favoriterna hör just Max Porter med novellen "Mrs Charbury at Eltham", där ett speciellt kartrum (som finns på riktigt) spelar en viktig roll. 

Boken har också ett avsnitt med fakta om de olika besöksmålen i novellerna (och fler därtill), där det berättas om vilka spöken och övernaturligheter som tydligen ska förekomma. Jag har inte besökt något av novellernas resmål i verkligheten, men väl några av de andra som nämns. Några spöken har jag däremot inte sett till, även om det är trevligt att läsa om dem.

Titel: Eight Ghosts: The English Heritage Book of New Ghost Stories

Författare: Mark Haddon, Jeanette Winterson, Sarah Perry, Andrew Michael Hurley, Stuart Evers, Kamila Shamsie, Kate Clanchy och Max Porter

Utgivningsår: 2017

Förlag: September Publishing

Antal sidor: 214

Tisdagstrion: Spännande & otäckt

Snart är det Halloween och jag tänkte att "spännande & otäckt" kunde vara ett passande tema för tisdagstrion. Det går förstås lika bra med en spännande deckare som en ruskig skräckroman. Eller varför inte en barnbok om spöken? Det är du som bestämmer.

Tolka temat på valfritt sätt, tipsa om tre böcker och lämna en länk så att vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips.

1. En bok som både är spännande och otäck är Marisha Pessls Night Film. Den handlar om journalisten Scott McGrath som anar oråd när skräckfilmsregissören Stanislas Cordovas dotter hittas död. Han börjar söka efter den gäckande regissören i en mörk labyrintisk thriller som verkligen ger läsaren hög puls.

2. Mats Strandbergs Hemmet är också en läskig historia. Boken utspelar sig till stora delar på ett demensboende där Joels mamma Monica flyttar in. Men frågan är om det bara är demensen som gör att Monica får våldsamma utbrott och verkar veta saker hon rimligen inte borde känna till?

3. Till sist, Kristina Ohlssons Sjuka själar, en skräckroman med personer som försvinner, en prästgård och nedgrävda järnkors. Extra underhållande för mig blir det att boken utspelar sig i Kristianstad där jag (och Kristina Ohlsson) växte upp.

Tisdagstrion: Verklighetsflykt

Den här veckan är temat för tisdagstrion "verklighetsflykt." Böcker och läsning är verkligen ett oslagbart sätt att fly verkligheten för en stund, antingen det rör sig om skildringar av rena fantasivärldar eller mer verklighetstrogna skildringar som uppslukar en så att man drömmer sig långt, långt bort.

Tolka temat på valfritt sätt, tipsa om tre böcker och lämna en länk så att vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips.

1. För mig är deckare både avkoppling och verklighetsflykt, antingen det är nyare mer thrilleraktiga böcker, eller som här som i exemplet jag valt till trion, av det mer klassiska slaget: Agatha Christies 4.50 från Paddington.

2. Jag försvinner också gärna in i Harry Potters värld. Trollkarlar, magiska varelser och kampen mellan gott och ont är väl typisk verklighetsflykt, men här finns samtidigt massor som helt enkelt är mänskligt: hur det känns att vara föräldralös, hur är det att bo på ett internat, hur viktigt det är med vänskap och kärlek.

3. Till sist, John Ajvide Lindqvist böcker, som både är briljanta och skänker verklighetsflykt. I Himmelstrand utmanar han dessutom gränserna för vad som ens går att föreställa sig, men bevisar bara att en riktigt skicklig författare kan få en läsare att tro på vad som helst.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jag gillar John Ajvide Lindqvists böcker och har länge haft Människohamn oläst (av någon oklar anledning). Den blev perfekt sommarläsning.

Boken utspelar sig på Domarö i Roslagens skärgård. En vacker vinterdag är Anders och Cecilia där med sin sexåriga dotter Maja och de bestämmer sig för att gå över isen till Gåvasten och fyren som finns där. De spanar ut över de vita vidderna och Maja pekar ivrigt och vill visa Anders något hon har fått syn på, men han kan inte se något. Maja klättrar ner och far iväg över isen och Anders och Cecilia låter henne springa i förväg. Det finns ju ingenstans hon kan komma bort här.

Men det är just vad som händer. Ena sekunden ser de Maja springa över isen. Nästa är hon spårlöst borta, som uppslukad. Det är nu mardrömmen börjar.

Boken fortsätter några år senare när Anders, försupen och deprimerad, återvänder till ön i ett försök att börja sitt liv på nytt. Men han märker snart att det är något särskilt med Domarö och de som bor där, något som de äldre bofasta alltid tycks ha vetat.

Förutom Anders lär vi känna hans farmor, Anna-Greta, och Simon, mannen hon i många år varit särbo med. Det berättas också om andra öbor och handlingen tar oss långt tillbaka i tiden. Skärgårdslivet beskrivs, med fiske, havtorn och malört, steniga klippor och båten som kommer med badgäster på sommaren. Men idyllen är inte vad den verkar.

Något är i görningen. Brevlådor vandaliseras, hus sätts i brand och skrämmande typer på en flakmoppe drar runt i skogen om nätterna. Liket av drunknad kvinna som försvann för över ett år sedan flyter i land.

Och Anders får tecken som kanske tyder på att Maja ändå finns.

Det är spännande och välskrivet och mitt i alla hemskheter blir jag särskilt road av tonårskillarna Henrik och Björn som talar till varandra genom The Smiths-citat. Ajvide Lindqvist verkar ha haft kul när han skrev boken och jag har kul när jag läser den. Fast jag blir ganska rädd också. Som sig bör.


Titel: Människohamn
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2008
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 449

Läs en novell IV: Fåglarna av Daphne du Maurier

Alfred Hitchcocks filmatisering av Fåglarna minns jag sedan barndomen, när jag - förmodligen av misstag - hamnade framför teven och fick se stora svärmar av fåglar gå till attack mot människorna. Läskigt, tyckte jag då, och det tycker jag fortfarande.

Hitchcocks film är löst baserad på en novell av Daphne du Maurier, här hämtad ur Modernistas samling Fåglarna och andra noveller.

I novellen får vi följa Nat Hocken, en förtidspensionerad krigsveteran och familjefar. När han tar paus i sitt arbete och äter sin medhavda matsäck, tycker han om att betrakta fåglarna som flyger ute vid udden och in mot land. Den här hösten verkar fåglarna ovanligt rastlösa och oroliga, och de verkar också vara fler än vanligt.

På natten väcks Nat av knackningar mot fönstret och när han öppnar det för att se vad som står på, ser han flaxande vingar och märker att något hackar honom på handen. När det efter en stund hörs fler knackningar, vaknar också hans fru och ber honom se efter vad det är som låter. Ännu en gång öppnar han fönstret, den här gången i barnens sovrum, och nu blir han attackerad av ännu fler fåglar.

Nat försöker förklara fåglarnas märkliga beteende med det ovanligt snabba väderomslaget, men när han försöker prata med andra om vad som hänt, är det ingen som tycks ta honom på allvar. Han tar med sig de döda fåglarna från huset för att begrava dem på stranden, och då får han syn på måsarna. Långt ut på havet gungar de på vågorna. Tusentals, tiotusentals måsar som bara verkar vänta på något.

Författaren bygger verkligen upp en obehaglig stämning i novellen. Detta att fåglarna tycks samla sig som för en attack och att ingen mer än Nat verkar ta fåglarnas hot på allvar, gör att man förstås anar det värsta. Trots att jag kände till hemskheterna från filmatiseringen, tyckte jag ändå att det var spännande att läsa novellen. Och riktigt samma handling som filmen, har novellen inte.

Jag passar in "Fåglarna" på nr. 37 i novellutmaningen: "Läs en novell som har samma titel som en film."


Titel: "Fåglarna"
Ur: Fåglarna och andra noveller
Författare: Daphne du Maurier
Översättare: Gerd Lilliehöök
Utgivningsår: 2017
Förlag: Modernista
Antal sidor: 43

Kaffepaus à la John

I John Ajvide Lindqvists bok om skrivande, Misslyckas igen, misslyckas bättre, får vi följa arbetet med hans sju romaner, från Låt den rätte komma in, till X - den sista platsen.

Boken bygger på anteckningar från varje romans tillblivelse, varvat med nyskrivna kommentarer. Det blir både underhållande och lärorikt, och det är väldigt intressant att läsa om hur han egentligen tänkte när han skapade de böcker jag tycker så mycket om.

Det är också kul att jag känner mig så hemma i många av hans förebilder, som Selma Lagerlöf eller Gabriel García Marquez. Eller som i mycket av den musik han refererar till och inspireras av i sitt skrivande.

Jag kan också konstatera att jag ännu inte läst Människohamn, vilket jag såklart måste göra. Det kan väl passa bra en ruggig höstkväll. Om jag vågar.

Veckans topplista: Spökhistorier

Varje vecka kör Johannas deckarhörna sin topplista. Den här gången är det passande nog spökhistorier som är temat.

Här kommer mina fem tips (utan inbördes ordning):

1. Michelle Paver har skrivit flera spökberättelser. Thin Air utspelar sig under en klättringsexpedition till Himalaya under 1930-talet.

2. Hittills gillar jag allt jag läst av Neil Gaiman, och i hans The Graveyard Book finns det gott om spöken. Pojken Bod växer nämligen upp som den enda levande människan på en kyrkogård.

3. Selma Lagerlöf är en fantastisk berättare. Några av hennes läskigare noveller finns samlade i Spökhistorier.

4. En riktigt läskig spökberättelse är The Woman in Black av Susan Hill. En advokat kommer till ett hus för att ordna upp ett dödsbo. Han upptäcker snart att ingen vill prata med honom om Eel Marsh House, den efterlämnade egendomen, som ligger spöklik och omhöljd av dimma ute i sankmarkerna.

5.Till sist, de charmiga spökena i Harry Potter-böckerna. Jag tycker särskilt mycket om nearly-headless-Nick.

Klassisk spänningslitteratur: en sammanfattning

Under sommaren hade Johannas deckarhörna en utmaning som gick ut på att läsa spänningslitteratur av modell äldre. Nu är det dags att sammanfatta det som blev läst.

Jag passade på att bekanta mig med den amerikanska författaren Shirley Jackson och hennes mörka och psykologiska skräckberättelser. Favorit blev utan tvekan We Have Always Lived in the Castle (1962), men jag läste också The Haunting of Hill House (1959) och novellen "The Lottery" (1949), som för övrigt har ett mycket intressant sätt att bygga upp spänningen.

En annan riktig klassiker i skräckgenren är The Turn of the Screw (1898) av Henry James. Boken handlar om en guvernant som kommer till ett hus för att ta hand om barnen Flora och Miles. Huset visar sig vara bebott av spöken och det verkar som om barnen på något vis står i förbindelse med dem.

Jag har också läst Sjöwall Wahlöös polisroman Den vedervärdige mannen från Säffle (1971) Den ingår i min utmaning 3 x 3 under 2018, men den är ju också ett bra exempel på klassisk spänningslitteratur. Jag gillar hur Sjöwall Wahlöö skildrar polisarbetet i sextio- och sjuttiotalets Stockholm, på ett sätt som verkligen känns realistiskt.

Klicka här för att se vilka titlar Johanna och de andra som var med i klassisk spänningslitteratur under sommaren läste.

Fyra skräcknoveller

Novellix senaste presentask innehåller fyra skräcknoveller av Stephen King, John Ajvide Lindqvist, Karin Tidbeck och Edgar Allan Poe. Inget dåligt startfält för en skräckbox, måste man säga.

Trots att jag läst Poes Den svarta katten många gånger genom åren, gillar jag den fortfarande. Den alkoholiserade huvudpersonen som går från djurälskare till djurplågare är intressant, och slutet gillar jag verkligen.

Stephen Kings Lite krasslig, bara är för första gången översatt till svenska. Jag känner direkt igen mig i den psykologiska King-stämningen och hur vissa omständigheter kan få människor att handla på de mest irrationella sätt.

Karin Tidbeck är ett nytt namn för mig, och hennes Lussiferda är tyvärr den novell som jag är minst förtjust i. Handlingen är intressant, men jag tycker inte riktigt att hon når ända fram. Hemskheterna bara antyds, och det i sig tycker jag i vanliga fall om - det kan ju ofta vara mer läskigt med antydningar än när detaljerna skrivs ut - men i det här fallet tycker jag faktiskt att författaren ger mig för lite. Jag vill veta mer, helt enkelt.

Ajvide Lindqvists Nattrodd är min favorit av de fyra novellerna. Jag gillar de två huvudpersonerna Alice och Monika, två äldre damer som varit vänner i över sjuttio år. Varje sommar campar de på en ö i skärgården, och jag tycker om att läsa om deras förståelse för varandras små egenheter när de slår läger och installerar sig för en avkopplande kväll och natt på den ensliga ön. Men utflykten blir förstås inte riktigt som de tänkt sig.


Titel: Den svarta katten
Författare: Edgar Allan Poe
Översättare: Helena Hansson
Utgivningsår: 2018
Förlag: Novellix
Antal sidor: 24

Titel: Lite krasslig, bara
Författare: Stephen King
Översättare: Lena Jonsson
Utgivningsår: 2018
Förlag: Novellix
Antal sidor: 34

Titel: Lussiferda
Författare: Karin Tidbeck
Utgivningsår: 2018
Förlag: Novellix
Antal sidor: 32

Titel: Nattrodd
Författare: Johan Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2018
Förlag: Novellix
Antal sidor: 40

Thin Air

För ett tag sedan läste jag Michelle Pavers bok Dark Matter som handlar om en arktisk expedition, och blev då sugen på att också läsa hennes andra spökberättelse, Thin Air. Kanske borde jag inte läst dem så tätt inpå varandra, för de har ganska många likheter.

Båda beskriver ett iskallt landskap, båda utspelar sig på 1930-talet och båda är spökberättelser där tidigare äventyrares öden kommer tillbaka för att hemsöka de nya expeditionerna. Det är klart att det är omöjligt att inte jämföra och tänka att det är lite samma sak, när man läser bok nummer två med bok ett i färskt minne.

Hursomhelst är ändå Thin Air både spännande och läskig. Men mest av allt gillar jag miljön. En expedition ger sig av för att bestiga Kangchenjunga, världens tredje högsta berg. Vi får läsa om hur de tålmodigt klättrar uppåt och etablerar olika läger på vägen mot toppen. De tar sig med hjälp av stegar över stora sprickor i isen, de undviker laviner och de lider av höjdsjuka. Inte en expedition jag skulle vilja delta i, det är ett som är säkert.

Bokens huvudperson är Stephen, som är expeditionens läkare. Hans bror Kits har en framträdande position i gruppen och det råder en ständig underliggande konflikt mellan bröderna. De gillar helt enkelt inte varandra. I gruppen finns två klättrare till och de servas alla av inhemska bärare, som klättrar minst lika skickligt som de vita deltagarna, utan att få något erkännande alls. Det är nog precis som det var i verklighetens bergsbestigarexpeditioner.

Efterhand som de tar sig längre upp på berget, blir Stephen alltmer illa till mods. Han ser oförklarliga saker i ögonvrån, men vet inte om det bara är höjdsjukan som påverkar honom. Kanske är det ingen bra idé att följa i fotspåren av en tidigare expedition som slutade i katastrof?


Titel: Thin Air
Författare: Michelle Paver
Utgivningsår: 2016
Förlag: Orion books
Antal sidor: 228

Tematrio - Rädsla

Lyrans tematrio handlar den här veckan om rädslor:

"Berätta om tre böcker som gjort dig rädd!"

1. Det är ingen hemlighet att jag gillar John Ajvide Lindqvists böcker, och den kanske allra läskigaste av hans texter är "Våran hud, vårat blod, våra ben" från novellsamlingen med samma namn. En pappa och en son flyttar till ett ruckel i skogen efter att mamman i familjen dött. Pappan tvingar sonen att ta pianolektioner, men efter en tid av "Blinka lilla stjärna" hör pappan sonen spela en märklig uppsättning toner som väcker oro och obehag hos honom. Trots att pappan inte kommer ihåg melodin tycks han veta exakt vilken nästa ton ska bli.

2. Marisha Pessls roman Night Film gjorde mig också rädd. Boken handlar om jakten på skräckfilmsregissören Stanislas Cordova, som ingen har sett på över trettio år. Hela berättelsen är som en labyrint av illusioner, onda aningar och kusliga stämningar - boken var helt omöjlig att lägga ifrån sig och riktigt läskig.

3. Till sist, Doktor Sömn av Stephen King. När jag läste den här boken hade jag inte läst något av King på åratal, men jag upptäckte att hans värld fortfarande var riktigt läskigt och underhållande. Boken handlar om Dan Torrance, pojken från The Shining som nu är en vuxen man, fortfarande med sina paranormala förmågor intakta. Detta "skimmer" använder Dan nu för att hjälpa personerna på ett hospice över till andra sidan.

Hemmet av Mats Strandberg

I Hemmet av Mats Strandberg återvänder Joel till sin uppväxtort för att ta hand om sin mamma, som ska flytta in på demensboendet Tallgläntan.

På Tallgläntan arbetar Nina, Joels bästa vän från barndomen. Dock har de inte setts sedan tonåren när Joel stack till stan och Nina valde att stanna kvar i småstaden. Båda är nervösa inför att mötas igen, och båda är arga på den andre för att det blev som det blev. Nina tycker om att arbeta med de gamla, medan Joel gör sitt bästa för att förstå den annorlunda situation han och hans mamma har hamnat i.

Mamma Monikas demens blir allt mer utvecklad efter att hon flyttat in på hemmet. Hon får raseriutbrott och säger märkliga saker till folk om detaljer hon inte rimligen kan veta något om. Det handlar ofta om djupa hemligheter som personerna aldrig berättat för någon annan. Att man som dement inte riktigt är sig själv längre är förstås en del av diagnosen, men i Monikas fall börjar man ana att "inte vara sig själv" betyder något mycket, mycket värre.

Jag gillar hur smart Strandberg väver ihop omständigheterna kring demens med ett skräckscenario som han själv liknar vid Exorcisten. Jag tycker också om hur han skildrar sina karaktärer med värme och förståelse - åldringarna på boendet blir tydliga personligheter, och både Joels och Ninas liv och omständigheter är skildrade på djupet. Möjligen skulle jag kunna invända att jag aldrig blir särskilt rädd när jag läser, men visst är det obehagligt. Slutet är jag också mycket förtjust i.


Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 339

X : den sista platsen

John Ajvide Lindqvists senaste bok är X : den sista platsen, den sista fristående delen i den trilogi som också består av Himmelstrand och Rörelsen : den andra platsen.

Den här gången handlar boken om Tommy T, en avdankad kriminalreporter som hamnar mitt i en historia han inte kan låta bli att börja luska i. Referenser till en mystisk X dyker upp. Troligen är han en mäktig gängledare och ryktet går att han får folk att begå självmord bara genom att tala med dem. När ett stort parti kokain når Stockholm verkar allt peka mot denne X.

X : den sista platsen har en helt annat stil än Ajvide Lindqvists tidigare romaner. Boken är närmast en hårdkokt thriller, med tröstlösa förortsmiljöer, våld och tortyr. Stilen passar till historien författaren vill skildra - det är mörkt, grymt och förstås, spännande. Författaren har också uppfunnit ett slags eget slang, där vi hittar ord som "brorsa" (knarkkung), "näsa" (en som snortar kokain) och "putta" (att langa).

Som vanligt står Ajvide Lindqvist på de svagas sida. Han skildrar de utsatta, de som samhället glömt. En annan framträdande person i boken är Tommys systerson Linus, en kille från den fiktiva Stockholmsförorten Gårdsstugan där en stor del av handlingen utspelar sig. Han går från att vara en strulig tonåring till att bli en "brorsa." Vi får också läsa om Tommy T:s flickvän Anita, som hela sitt liv försörjt sig som prostituerad. Till och med Tommy T:s hund, en mops kallad Hagge, är något bedagad med sin benprotes. Till detta persongalleri, som jag skulle älskat i vilket fall som helst, läggs skräcken och det närmast utomvärldsliga som ger boken sin extra dimension.

Naturligtvis har jag höga förväntningar på att få läsa om hur den här historien hänger ihop med de tidigare böckerna i trilogin. Det oändliga gröna fältet utan någon sol på himmeln,  Peter Himmelstrands musik som ett ständigt ackompanjemang, och de mystiska upplevelserna i Brunkebergstunneln. Och jag tycker verkligen att Ajvide Lindqvist levererar.


Titel: X : den sista platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2017
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 441

Våran hud vårat blod våra ben

Vissa av novellerna i John Ajvide Lindqvists senaste bok har tidigare varit utgivna på engelska och vissa har publicerats i andra sammanhang, som till exempel "Speciella omständigheter" som jag läst i  Novellix utgivning. Nu samlas skräckberättelserna i Våran hud vårat blod våra ben. 

Precis som vanligt när man läser Ajvide Lindqvist är det lätt att dras med in i hans speciella universum och också oerhört svårt att sluta läsa, trots - eller kanske på grund av - alla hemskheter.

Vi får möta onda sagoväsen, ett barn som står och spejar längst fram i fören på en Finlandsfärja, en by där det dyker upp svart hår som får invånarna att minnas en tidigare händelse, en klassåterförening på en ö i skärgården som får minst sagt otäckt och oväntat besök...

Det är stor variation på händelserna i novellerna och jag imponeras av att författaren överhuvudtaget lyckas tänka ut allt. Som vanligt är texterna mycket välskrivna och berättelserna blir aldrig reducerade till enbart skräck. Människoödena i sig är minst lika intressanta, vilket också tilltalar mig.

En av mina favoriter i samlingen är den tidigare nämnda "Speciella omständigheter", eftersom den i sin klassiska form med något hotande bakom en stängd dörr ger mig rysningar och faktiskt får mig att känna mig rädd på riktigt. En annan favorit är titelberättelsen "Våran hud vårat blod våra ben". I efterordet där Ajvide Lindqvist skriver lite om de olika novellerna och hur de kom till, konstaterar han själv att den här novellen kanske är det mest otäcka han har skrivit. Och jag kan bara hålla med.

Novellen handlar om en pappa och en son som flyttar till ett ruckel i skogen efter att mamman i familjen har dött i en bilolycka. För att sonen inte bara ska hålla på med sina tevespel mutar pappan honom med höjd veckopeng om han börjar ta pianolektioner. Det visar sig att sonen har talang för pianospelandet och efter några veckor av "Lilla snigel" och "Blinka lilla stjärna" hör pappan för första gången sonen spela de toner som sen ska få en ödesdiger betydelse för handlingen. Tonerna väcker oro och obehag, och trots att pappan inte kan minnas en melodi tycks han ändå veta precis vilken ton som ska komma härnäst. Och sen blir det bara värre och värre...


Titel: Våran hud vårat blod våra ben
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2016
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 336