April 2026

 

Under april månad läste jag av någon anledning ganska många barnböcker. Jag kan varmt rekommendera Augustin Erbas trilogi om Vilma och hennes äventyr i andra världar och tider där hon möter diamantdrakar, slemvävare och öronkrypare, och en och annan person ur historien. Förutom äventyrskänslan har böckerna en helt fantastisk och sarkastisk humor som jag tycker mycket om. Böckerna i trilogin är Det gula ljuset, En gömd värld och Dödsmärkt. Läs den första och sen finns det stor chans att du slukar de andra två av bara farten.

Jag har också läst Fabian Göransons andra seriebok om Klara, Teknokraternas plan. Boken fortsätter där den augustprisade första delen Klara - Tvättbjörnarnas stad slutade och beskriver Klara och de andra tvättbjörnarnas kamp mot teknokraterna och den mystiske Doktor Nuragen som vill riva all gammal bebyggelse och istället bygga hus i betong och glas. Riktigt spännande läsning och fint med kombinationen av text och illustrationer. 

Bilderböcker blev det också i april, eftersom 2026 års ALMA-pris tilldelades kanadensiske Jon Klassen. Jag hade redan läst flera av hans böcker, men passade på att låna hem de två jag hade kvar, nämligen Vi hittade en hatt och Det är inte min hatt. Hattar verkar vara vanligt förekommande i Klassens böcker och hans minimalistiska och humoristiska berättarstil skildrar teman som osäkerhet, ägande och moral. Ett bra val (som vanligt) av ALMA-juryn.

I bokcirkeln fortsatte vi läsa böcker med biografiskt eller självbiografiskt innehåll genom Viktor Noréns Jag går min väg. Boken handlar om Noréns uppväxt, hur han tidigt bestämde sig för att bli rockstjärna och hur musiken på olika sätt följt honom genom livet. Här finns också fina skildringar av betydelsen Noréns familj har för honom och sorgliga inslag som när vännen Kristian Gidlund går bort i cancer. Boken fick mig att lyssna på bröderna Norén och deras olika band på Spotify och jag tittade också på serien Bröderna Noréns underbara resa på SVTplay. 

Sista boken jag hann med i april var japanska Mieko Kawakamis roman Alla nattens älskare. Kulturkollos världsdelsutmaning var under april på temat Asien och jag blev genast sugen på att läsa något från Japan. Alla nattens älskare handlar om Fuyuko, en korrekturläsare i trettioårsåldern som lever ett tyst och tillbakadraget liv i Tokyo. Hon saknar nära relationer och upplever att hon mest betraktar livet på avstånd. När hon börjar försöka bryta sitt mönster och öppna sig för andra väcks både en stark längtan efter närhet och en rad svåra och omvälvande känslor. En riktigt bra bok. 

Februari 2026

I februari läste jag fyra böcker av ganska olika slag. Jag inledde med Vivian Gornicks självbiografiska bok Aldrig färdig: En obotlig omläsares memoarer. I boken beskriver Gornick mötet med litterära verk som har påverkat henne genom livet, och vi får läsa om författare som Marguerite Duras, D.H. Lawrence och Doris Lessing, för att nämna några. Det är intressant hur hon uppfattar böckerna olika beroende vilket ålder och livssituation hon befinner sig när hon läser dem. Precis så är det, tänker jag. Samma bok kan verkligen bli helt olika läsupplevelser. 

Till bokcirkeln läste jag Michael Cunninghams The Hours, en roman som är inspirerad av Virginia Woolf och hennes roman Mrs Dalloway. Vi får följa tre kvinnor: Virginia Woolf (år 1923) som börjar skriva romanen Mrs Dalloway, Laura Brown (år 1949) som läser Mrs Dalloway och känner sig kvävd av sitt traditionella liv, och Clarissa Vaughan (på 1990-talet), en kvinna som förbereder en fest för sin vän i New York (precis som Mrs Dalloway förbereder en fest i Woolfs roman). De tre kvinnornas livsöden flätas samman, genom kopplingarna till Woolfs bok och teman som kvinnlig frigörelse, psykisk ohälsa och dödlighet.

Jag återvänder ofta till Tove Janssons muminböcker, och nu passade jag på att läsa om Trollkarlens hatt. Muminfamiljen hittar en svart hatt som visar sig ha magiska krafter. Allt som läggs i hatten förvandlas till något annat: äggskal blir moln och inne i muminhuset växer det fram en djungel. Vi får träffa karaktärer som Tofslan, Vifslan och Mårran, och familjen ger sig ut på ett äventyr till Hattifnattarnas ö. 

Sista boken jag hann med i februari var Abdellah Taïas Ett arabiskt vemod. Kulturkollo har en Världsdelsutmaning som jag hänger med på, och Taïas bok fick representera Afrika, som är platsen för januari och februaris läsning. Den handlar om en ung homosexuell pojke som växer upp i Marocko på 1980-talet, och hur han försöker hitta sin frihet och identitet. 

December 2022

Nu börjar december närma sig sitt slut, och för den delen hela 2022. Månadens läsning var en trevlig blandning, med både romaner, en ungdomsroman och en memoar.

Anneli Jordahls Björnjägarens döttrar: en berättelse om sju systrar har tagit sin inspiration från den finska klassikern Sju bröder av Aleksis Kivis från 1870, men utspelar sig istället i finsk nutid och handlar alltså om systrar istället. Jag gillade verkligen den här boken. Systrarna Leskinen lever i skuggan av sin väldige far, björnjägaren, och när han dör drar de till skogs, bort från civilisationen, och bosätter sig i ett skogstorp femton mil från närmaste stad. De brottas, jagar och super, och lever ett hårt och brutalt liv. Men det finns också olikheter i syskonskaran - flera är vilda och grova, men någon av dem hade hellre velat leva i stan och kanske få lära sig läsa. Det är spännande att läsa om systrarna, hur de uppfattas som en enhet, men också att det finns rivalitet mellan dem. Boken nominerades till Augustpriset - välförtjänt, tycker jag.

Jag har också läst en bok från ett nytt land i min utmaning Jorden runt på 100 böcker. Ananda Devis Eva ur spillrorna utspelar sig på Mauritius och handlar om fyra vänner som lever i en fattig förort till huvudstaden Port Louis. Berättelsen växer fram genom de fyra olika perspektiven: poeten Said, Evas vän Savita, och Clélio som är rebellen. Dessa tre vill rädda den fjärde personen, Eva, som säljer sin kropp för att överleva. En gripande roman från en plats jag aldrig tidigare läst om.

John Ajvide Lindqvist har skrivit en deckare, Skriften i vattnet, och den ville jag såklart läsa. Bokens premiss är att huvudpersonen Julia Malmros fått i uppdrag att skriva nästa bok i Millennium-serien, och för att lära sig mer om hur hon ska kunna skriva om Lisbeth Salander på ett trovärdigt sätt, tar hon kontakt med hackern Kim Ribbing. Men det visar sig att förlaget inte tror på hennes manus och det blir inget med Millennium-boken (vilket tydligen också hände Ajvide Lindqvist). Istället blir Julia vittne till hur Olof Helander, en affärsman som bor på grannön, och hans midsommargäster, blir brutalt nedskjutna av två män i en båt. Julia och Kim dras in i utredningen av Midsommarmassakern, och det är Julias före detta man, Johnny, som är utredningsledare. Det här är spännande och välskrivet med intressanta personporträtt, och dessutom finns det en dos humor mitt i den rafflande thrillerintrigen.

2022 års vinnare av Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok gick till Ellen Strömbergs Vi ska ju bara cykla förbi, och den var jag såklart riktigt nyfiken på. Manda och Malin går i nian och är bästa vänner. De vill gärna träffa en snygg kille, gå på fest eller bara att något överhuvudtaget ska hända i den lilla staden de bor i. Oftast cyklar de när de ska någonstans, och när de får reda på att killarna de har spanat in ska på en viss fest, bestämmer de sig för att bara cykla förbi. Kanske kan de få syn på killarna, eller ännu hellre kanske killarna lägger märke till just dem. Det är med stor igenkänning jag läser om Mandas och Malins tonårsliv. Särskilt den där rastlösa känslan av att något bara måste hända, och att man absolut inte vill gå miste om något. Klart man bara måste cykla förbi då.

Den sista boken jag hann med att läsa under 2022 blev Eva Dahlgrens Instrumenten: Memoarer under konstruktion, del 1. Jag läser inte memoarer eller självbiografier så ofta, men den här tyckte jag verkligen om. Kapitlen är inte kronologiskt ordnade, utan texterna utgår från olika teman och funderingar, och helheten byggs på allteftersom. Jag läser om Evas kärlek till instrumenten, får glimtar ur hennes barndom och hur hon tar hand om sina åldrande föräldrar. Här finns också minnen från artistlivet, om familjelivet med Efva Attling och upplevelser från olika resor. Mycket läsvärt.

Nu står snart ett nytt år för dörren. Återstår att utse 2022 års bästa läsupplevelser (kommer snart på bloggen) och sedan är det dags att se fram emot nya läsupplevelser, en fortsättning på tisdagstrion och kanske någon ny läsutmaning.

Månadens tema är biografier/självbiografier

 

I maj är månadens tema biografier och självbiografier. Jag har lånat hem flera jag är sugen på, till exempel Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine, Arash Sanaris Sverigevänner: historien om hur pappa och jag försökte blir svenskast på Tjörn och Betlehem Isaaks Mitt liv utan dig. 

Jag är också nyfiken på Negra Efendics Jag var precis som du och har länge velat läsa Fatima Brenners bok om Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken. 

En annan bok som jag lånat hem är Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf, en av mina favoritförfattare. Jag vill sätta världen i rörelse är något av en tegelsten, så kanske hinner jag bara med den om jag väljer boken till utmaningen. Men jag tror ändå det är med Selmas värld jag kommer att börja.

Agota Kristof: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen

Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen är något av det bästa jag läst på länge. Egentligen i första hand inte på grund av handlingen och tematiken, utan snarare sättet den är skriven på.

Volymen består alltså av tre romaner, men de känns så nära besläktade med varandra att de lika gärna hade kunnat vara tre delar i en och samma roman. I Den stora skrivboken möter vi tvillingarna Claus och Lucas som när det blir krig, skickas från Stora staden till sin mormor i en den lilla byn K på landet. Den gamla kvinnan sliter hårt för att få ihop mat och pengar och det går rykten om henne att hon har mördat sin man. Byns invånare kallar henne för häxan och hon är alkoholiserad och elak. Pojkarna får inget lätt liv hos henne, men de tar sig an det hårda arbetet och de hårda orden blir till vardag.

De håller också på med olika övningar för att bli mer uthålliga - de slår varandra för att stå ut med smärta, de skymfar varandra för att känna sig oberörda av allt det elaka de får höra av andra, de plågar djur för att öva sig på grymhet. Bara när de slutar äta för att klara hungern bättre, tycker mormodern att de går för långt eftersom de inte orkar arbeta.

Pojkarna lär sig själva att läsa och skriva och nedtecknar allt de är med om i den stora skrivboken. De anstränger sig för att beskriva allt så exakt som möjligt och undviker att skildra känslor. Den stora skrivboken är skildrad ur ett vi-perspektiv. Vi får aldrig uppleva något ur bara den ena tvillingens synvinkel, vilket gör att man närmast upplever pojkarna som en enda människa.

När man sen kommer till Beviset och Den tredje lögnen börjar man som läsare ana att något inte stämmer. Är händelserna i Den stora skrivboken bara en påhittad historia? Finns det i själva verket bara en pojke? Det är också intressant att notera att namnen Claus och Lucas är anagram, vilket förstås inte är en slump. Vid något tillfälle i Den tredje lögnen konstaterar Claus att "jag försöker skriva sanna berättelser, men efter ett tag blir berättelsen outhärdlig just för att den är sann och då är jag tvungen att ändra på den." Böckernas handling ändras gång på gång, trots att detaljerna, personerna och olika teman återkommer gång på gång. Kanske är det bara så här det går att närma sig det fasansfulla som ett krig gör med människorna.

Ingen av romanerna skildrar några scener vid fronten, utan snarare handlar Kristofs historier om vad kriget gör med vanliga människor. Det är en brutal värld som skildras, med hunger, fasa och ensamhet. Kriget tar fram det värsta hos människorna. De utnyttjar varandra, utövar våld och perversa handlingar, och samtidigt är längtan efter kärlek närmast en desperation hos många av dem. Flykten är ett återkommande tema, liksom ensamheten och behovet att skriva ner berättelserna. Jag har också läst Kristofs självbiografiska bok Analfabeten, där just dessa teman återkommer. Också den är mycket läsvärd.


Titel: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen
Författare: Agota Kristof
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 432

Titel: Analfabeten
Författare: Agota Kristof
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 53

3 x 3 under 2018: Bildhuggarens dotter av Tove Jansson

Jag gillar verkligen Tove Jansson, så i utmaningen 3 x 3 under 2018 passade jag på att låta ett tema baseras på hennes böcker. Inte några Mumin-böcker - fast jag älskar Mumin! - utan helt andra titlar. Först ut är hennes barndomsskildring Bildhuggarens dotter.

I novelliknande kapitel får jag följa med in i  Tove Janssons barndomsvärld. Det finns både kapitel från Skatudden i Helsingfors där Tove växte upp i ett bohemiskt konstnärshem, och kapitel som utspelar sig i sommarhuset i skärgården.

Bokens titel syftar på Toves pappa som var skulptören Viktor Jansson. Tove har sin sovplats på en hylla ovanför studion, så hon befinner sig hela tiden mitt i skapandet och de fester som pappan har med sina vänner. Modern är illustratör, så genom sina föräldrar får Tove redan tidigt en uppfattning om konsten och dess villkor.

En del händelser känner jag igen från Mumins värld, som Muminpappans fascination för stormar. Även i verkligheten blir Toves pappa upprymd av dramatiskt väder, när det stormar och vattnet stiger och hotar att svepa med deras ägodelar ut i havet.

Jag tycker också mycket om barndomens känsla av magi och mystik som boken förmedlar. Fantasin är alltid närvarande och är en lika viktig del av barndomen som det verkligt upplevda. Jag tycker också om kontrasten mellan tryggheten i det bohemiska hemmet och farligheterna till exempel just med stormen.

Jag ser fram emot att läsa de andra två titlarna i min 3 x 3: Rent spel och Den ärliga bedragaren.


Titel: Bildhuggarens dotter
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 2003 (ursprungligen 1968)
Förlag: Schildts
Antal sidor: 167

Giving Up the Ghost av Hilary Mantel

Det tar inte många rader av läsning förrän jag är helt uppslukad av Hilary Mantels självbiografi Giving Up the Ghost (engelska originalet från 2003, och nyligen utgiven på svenska som Skuggan av ett liv).

 

Boken handlar om Mantels tidiga år, om den fattiga uppväxten först i en liten by i Derbyshire och sedan i närliggande Cheshire. Hennes mamma träffar en ny man och under en period bor alla de tre vuxna under samma tak, tills pappan till slut försvinner helt ur Hilarys liv när hon är i elvaårsåldern. Hilary går klosterskola, och när hon så småningom ska välja karriärväg blir det juridikstudier vid London School of Economics.

 

Men det är sjukdomen som kommer att forma mycket av hennes liv, och som jag har hört henne säga i intervjuer, kanske har en stor del i att hon blev författare. Redan i tjugoårsåldern märker hon mer och mer av den smärta som ska följa henne under åren, hon söker hjälp men blir felaktigt diagnostiserad med psykologiska problem. Inte förrän många år senare, får hon rätt diagnos, endometrios. Hon opereras med sterilitet som resultat, och när sjukdomen något år senare kommer tillbaka drabbas Mantel av kraftig övervikt och en kropp hon knappt känner igen på grund av biverkningarna från medicineringen. Men trots orättvisan i att bli drabbad av något så grymt och trots det lidande Mantel går igenom, känner man aldrig att texten är självömkande.

 

Mantels uppväxt är en dyster skildring som hon frammanar med en otrolig känsla för detaljer och ett rakt och ärligt tilltal. Hon lyckas verkligen återge hur barnet Hilary upplevde sin omvärld, och med barnets blick lägger hon märke till detaljer som hon kanske inte fullt ut förstod då. Stort (att en ny man flyttar in i deras hus) och litet (att hennes mamma bytte hårfärg) förundrar lilla Hilary med samma styrka, och det är en förundran som hon lyckas överföra till läsaren. Jag tänker flera gånger, att här läser jag det som barnet Hilary berättar för mig, inte alls någon tillrättalagd tillbakablick från en vuxen.

 

Boken är också full av de bortgångna, av minnen av det som var och av det som aldrig blev. Hilary hade ett nära förhållande till mor- och farföräldrar och också när de inte längre finns där, är de och andra viktiga personer för henne, närvarande i hennes tankar. Med en far som inte längre fanns hos familjen och med den vuxna Hilarys tankar på det barn hon aldrig fick, verkar det som om livet till lika delar består av det verkligen levda och det liv som levs inom henne.

 

Boken avslutas med ord riktade mot skuggorna, mot de som inte längre är i livet:

 

"I will always look after you, I want to say, however long you have been gone. I will always feed you, and try to keep you entertained; and you must do the same for me. This is your daughter Ilary speaking, and this is her book."

 

 

Titel: Giving Up the Ghost

Författare: Hilary Mantel

Utgivningsår: 2003, men min upplaga från 2013

Förlag: Fourth Estate

Antal sidor: 252

 

 

Min bokliga resa, del 5: Virginia Woolfs St Ives

I somras var jag och familjen på resande fot i sydvästra hörnet av England. Vi besökte flera platser med litterär anknytning och jag började skriva om dem här på bloggen i temaserien Min bokliga resa. Sedan slog tidsbristen till på allvar och den bloggpaus som följde gjorde att de sista Englandsinläggen aldrig blev färdiga. Men nu - medan ett iskallt decemberregn slår mot rutan - tänkte jag drömma mig tillbaka till sommaren och berätta för er om St Ives.

 

Vi anlände till St Ives med tåg, vilket måste vara det bästa sättet att ta sig dit eftersom rälsen följer den vackra kustlinjen. När man sedan når fram till själva staden, med bebyggelsen som sprider sig uppåt från hamnen, är det svårt att inte  bli charmad. St Ives är helt enkelt en fantastisk plats.

 

Någon som St Ives betydde oerhört mycket för är författaren Virginia Woolf (1882-1941). Hon tillbringade flera av sin barndoms somrar i St Ives och det tycks vara en tid som verkligen formade henne. I den självbiografiska boken Ögonblick av liv återfinns många beskrivningar av just denna tid och plats:

 

"Om livet har en grund som det står på, om det är en skål som man fyller och fyller och fyller - då står min skål utan tvivel på detta minne. Minnet av att ligga till sängs mitt emellan sömn och vaka i barnkammaren i St Ives. Av att höra vågorna brytas, ett, två, ett, två och skicka ett vattenplask över stranden, och sedan brytas, ett, två, ett, två, bakom en gul rullgardin. Av att höra en rullgardin dra sin lilla knopp över golvet när vinden blåste ut gardinen. Av att höra detta plask och se detta ljus och av att känna: det är nästan omöjligt att jag skulle vara här, av att känna den renaste extas jag kan föreställa mig (s. 30)."

 

Virginias familj hyrde under flera år Talland House, som ligger ovanför Porthminster Bay (vid den strand som man först passerar med tåget på väg in i St Ives). Så här beskriver hon både staden och huset i ytterligare ett utdrag ur Ögonblick av liv:

"Det var en blåsig, bullrig, fiskluktande, skränig stad med trånga gator, som en mussla eller skålsnäcka till färgen, lik skaldjur, ostron eller musslor i en hög.

     Vårt hus, Talland House, låg utanför staden, på kullen. Åt vem Great Western Railway hade byggt det, vet jag inte, men det måste ha varit någon gång på fyrtio- eller femtiotalet, förmodar jag, ett kvadratiskt hus, likt en barnteckning, karakteristiskt bara genom sitt platta tak och räcket med korsade träläkter som löpte runt taket. Det hade, när vi kom dit, en underbar utsikt - tvärsöver bukten till Godrevy-fyren" (s. 73).

 

Just utsikten mot Godrevy-fyren är troligen bekant för den som har läst Woolfs roman To the Lighthouse (Mot fyren) från 1927. Även om bokens händelser utspelar sig på skotska Isle of Skye är det utan tvekan sin barndoms St Ives som Woolf modellerar romanens miljö på. När vi var uppe och gick bland gatorna som ligger ovanför Porthminster Bay tog jag det här fotot där fyren skymtar som en pytteliten vit prick i fjärran:

Med hjälp av en bild från Wikipedia kan ni också se hur fyren ser ut på närmare håll:

Där är den alltså, denna fyr som på sätt och vis är så central i en av mina absoluta favoritromaner. I To the Lighthouse befinner sig Mr. och Mrs. Ramsay och deras åtta barn i sitt sommarhus tillsammans med några gäster: den äldre poeten Augustus Carmichael, Charles Tansley - en yngre man som blint beundrar Mr. Ramsay, och konstären Lily Briscoe. Här utspelar sig en middagsbjudning där Mrs. Ramsay är den centrala gestalten - hennes inre personliga tankar vävs samman med de yttre skildringarna av hur hon ser till att alla känner sig bekväma och blir en del av samtalet runt  bordet. Hela boken bygger på den här sortens ström av bilder från personernas inre, vilket gör att man kommer oerhört nära dem.

 

Yngste sonen James högsta önskan är att besöka fyren nästa dag, och bokens inledningsmening lyder: "Yes, of course, if it's fine to-morrow, said Mrs. Ramsay." Men utflykten blir inte av. Inte förrän många år senare när inget längre är sig likt, varken i världen i stort eller i familjen Ramsay, guppar så i bokens tredje del en båt på väg ut mot den efterlängtade fyren.

 

Förutom att gå runt och tänka på Virginia Woolf, kan man göra mycket annat trevligt i St Ives. Vi åt till exempel jättegoda Cornish pasties  - ett slags pajer som är perfekta som en snabblunch när man är på språng (tyvärr blev stora delar av min sambos pasty uppsnappad av en aggressiv fiskmås). Vi var också på stadens kanske mest populära besöksmål, Tate St Ives (en filial till konstmuseet Tate i London).

 

Om du någon gång kommer till Cornwall, kan jag varmt rekommendera ett besök i St Ives. Och du, läs To the Lighthouse också. Det kommer du inte att ångra.

 

 

 

Titel: Ögonblick av liv (Moments of Being)
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Harrriet Alfons
Förlag: Alba
Utgivningsår: 1977 (engelska originalet 1976)

Titel: To the Lighthouse (Mot fyren på svenska)
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Penguin
Utgivningsår: 1992 (originalet från 1927)

Tematrio - HBTQ

Ämnet i veckans tematrio är läsvärda böcker med någon form av HBTQ-tema. Jag är gärna med och tipsar, speciellt för att vara en motvikt till de trångsynta människor som inte tycker att alla ska få älska vem de vill.

1. Mitt första exempel är en självbiografisk bok med den märkliga titeln Moab Is My Washpot. Författaren som skildrar sin uppväxt och ungdom är ingen mindre än Stephen Fry. I boken skriver han om när han som ung pojke började på internatskola, om litteraturen och den första kärleken.

2. Bok nummer två blir ytterligare en självbiografi, nämligen Why Be Happy When You Could Be Normal? av Jeanette Winterson. Jag har alldeles nyss skrivit om boken här, men jag kan inte låta bli att nämna den igen, eftersom den är helt fantastisk!

3. Till sist vill jag tipsa om Jonas Gardells debutroman, Passionsspelet. Den verkar inte gå att köpa i handeln längre, men ett besök på biblioteket eller något antikvariat borde kunna lösa problemet. Boken handlar om Johan och Hampus, och redan här, i Gardells första roman, återfinner vi två av de teman han ofta skriver om: religion och kärlek.

Why Be Happy When You Could Be Normal?

Jeanette Wintersons debutroman Oranges Are Not The Only Fruit från 1985, handlar om en adopterad flicka i en frireligiös familj i norra England. Det är uppenbart att romanen till stora delar bygger på Wintersons egen uppväxt, och  med självbiografin  Why Be Happy When You Could Be Normal? (2011) tar hon nu ytterligare ett steg mot att göra upp med sin bakgrund.

 

Jeanette Winterson föds 1959 i Manchester. Hennes mor som bara är sjutton år gammal kan inte ta hand om henne, så istället adopteras Jeanette av familjen Winterson i Accrington. Där växer hon upp i en religiös, livsförnekande och känslokall miljö, som styrs med järnhand av Mrs. Winterson.

 

Mrs. Wintersons känsloutbrott och galna beteende kuvar Mr. Winterson, som inte är en kraft att räkna med. Jeanette bestraffas på ett många gånger oförutsägbart sätt, och tillfällena är många då hon antingen sitter och sover på yttertrappan eftersom hon blivit utelåst, eller är instängd i den mörka kolkällaren. Samtidigt vill Mrs. Winterson att Jeanette med sitt läshuvud ska bli missionär.

 

I det wintersonska huset är böcker förbjudna; det finns bara några biblar och så av någon märklig anledning legenderna om Kung Arthur. Dessa älskar Jeanette och när hon är på biblioteket för att låna kriminalromaner åt Mrs. Winterson (ni märker vilken dubbelmoral som råder!), blir hon förstås lockad av alla böcker. Eftersom hon inte vågar sig fram till bibliotekarien ger hon sig istället på att läsa från hyllan med skönlitteratur, i alfabetisk ordning från A till Z.

 

Jeanette läser klassikerna (och konstaterar i boken vilken tur det är att Austen börjar på A!) och börjar köpa på sig sina favoriter, som hon gömmer under madrassen i sin säng. Efterhand som böckerna blir fler och svårare att dölja, anar Mrs. Winterson oråd. Hon rotar under madrassen och drar fram Lady Chatterley's Lover, vilket förstås får henne att fullkomligt gå i taket. Hon sliter ut alla Jeanettes böcker och ordnar ett bokbål på gården.

 

När Mrs. Winterson sedan hittar Jeanette i sängen med en flicka från församlingen, blir det omöjligt för Jeanette att stanna kvar. Det är också då modern yttrar orden som också är bokens titel - när Jeanette står vid ytterdörren frågar Mrs. Winterson henne, med anledning av flickan:

 

'Jeanette, will you tell me why?'

   'What why?'
   'You know what why...'
   But I don't know what why... what I am... why I don't please her. What she wants. Why I am not what she wants. What I want or why. But there is something I know: 'When I am with her I am happy. Just happy.'
   She nodded. She seemed to understand and I thought, really, for that second, that she would change her mind, that we would talk, that we would be on the same side of the glass wall. I waited.
   She said, 'Why be happy when you could be normal?' (s. 113-114)

Jeanette tar sig bort därifrån, hon lyckas ta studenten med toppbetyg och studerar sedan i Oxford. Och hon blir författaren Jeanette Winterson. Det är tydligt att litteraturen - både den hon läser och de böcker hon själv skriver - blir hennes livlina, hennes sätt att överleva.

Flera av Wintersons romaner har samma tema: längtan. Den tar sig uttryck som längtan efter förståelse, efter gemenskap och längtan efter kärleken. Hon måste lära sig att älska, men ännu mer måste hon lära sig att låta sig bli älskad av någon annan. Mot slutet av Why Be Happy When You Could Be Normal? får vi läsa om hur hon söker upp sin biologiska mor, ett viktigt steg mot att stilla den längtan som alltid funnits.

Why Be Happy When You Could Be Normal? är känslosam läsning. Winterson är rörande uppriktig och utelämnar inget. Samtidigt är boken fylld av den galghumor som vi känner igen sedan tidigare, och som vanligt är språket helt fantastiskt.

Allt detta sammantaget gör att Why Be Happy When You Could Be Normal? är en av de bästa böckerna jag läst på länge.


Titel: Why Be Happy When You Could Be Normal?
Författare: Jeanette Winterson
Utgivningsår: 2011
Förlag: Vintage
Antal sidor: 230