Intertextualitet - det är det verkligen fråga om när man läser Anthony Doerrs roman Ljuset vi inte ser. Boken har två huvudpersoner: den tyska barnhemspojken Werner och den franska flickan Marie-Laure som blivit blind. Handlingen utspelar sig under andra världskriget och medan Werner blir alltmer fascinerad av radioapparater och också blir en mycket skicklig radioreparatör, upptäcker Marie-Laure världen genom Naturhistoriska museet i Paris. Hon fascineras speciellt av olika vattenlevande varelser och det känns givet att hennes favoritbok är Jules Vernes En världsomsegling under havet:
Ljuset vi inte ser är skriven i korta, närmast filmiska, scener och trots att det är en hyfsat tjock roman går den på grund av detta fort att läsa. Perspektivet skiftar hela tiden mellan de två barnen och man anar förstås att de så småningom kommer att mötas. Det är en bok att gilla, vilket jag läser mig till att många läsare runtom i världen också verkar göra
Som nästan alltid när jag läser en roman där en annan roman figurerar i handlingen, blir jag sugen på att också läsa den. Därför fick Jules Vernes bok följa med mig hem från biblioteket idag.
Titel: Ljuset vi inte ser
Författare: Anthony Doerr
Utgivningsår: 2015 (2014 i original)
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark
Antal sidor: 596