Sammanfattning av månadens språk i juni: grekiska

Juni är redan förbi och det är dags att sammanfatta det som blev läst från månadens språk som var grekiska.

Jag fokuserade helt på noveller och läste samlingen Grekland berättar: Fikonträdets sång (klicka på titeln för att läsa min recension).

Hur gick det för er andra? Jag ser fram emot att få höra vilka böcker ni valt.

Lämna en länk till det ni läst eller skriv helt enkelt in titeln/titlarna i kommentarsfältet nedan.

Månadens språk: Grekland berättar: Fikonträdets sång

I juni är månadens språk grekiska och jag har läst novellsamlingen Grekland berättar: Fikonträdets sång.

Samlingen har en stor bredd och visar på många sidor av det samtida Grekland. Vi får möta 21 författare i sammanlagt 26 noveller, och flera av texterna skildrar livets svårigheter.

I "En grabb från Thessaloniki" av Sotiris Dimitriou stöter några arbetare på en hemlös kille, och tonen är hård och brutal.

I "Snubblade du, eller?" träffas en mor och en dotter för första gången på ett halvår. Mamman vill inget hellre än att nå fram till dottern, men dottern verkar spela ett tufft spel där man inte vet vad som är sanning och lögn. Som läsare tycker man först att dottern verkar onödigt hård mot sin mamma, men sen förstår man att mamman har ett spelberoende och förmodligen har gjort livet svårt för dottern.

I "Klädpoker" träffar en ung kvinna på en gammal klasskompis som hon börjar prata med. Hon ger klasskompisen sin adress och vips står den här kvinnan från förr och hennes pojkvän utanför dörren och behöver någonstans att bo. Pojkvännen verkar inte ha något att ta sig för, men kvinnan försvinner ut på mystiska nattliga jobb som förbryllar huvudpersonen.

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: jag gillar verkligen de här novellsamlingarna i Tranans berättarserie.


Titel: Grekland berättar: Fikonträdets sång
Författare: Loukia Dervi, Nikos Davetas, Alexis Stamatis, Theofano Kalogianni, Vasilis Amanatidis, Galatia Rizioti, Soti Triantafillou, Chroistos Chrysopoulos, Ersi Sotiropoulou, Andonis Peris, Anastasis Sichlimiris, Amanda Michalopoulou, Sakis Serefas, Giorgois Adamidis, Sophia Nikolaïdou, Giorgos Gozis, Sotiris Dimitriou, Glikeria Basdeki, Thodoris Gonis, Ilias L. Papamoschos, Agni Stroubouli

Översättare: Jan Henrik Swahn

Utgivningsår: 2007
Förlag: Tranan
Antal sidor: 270

Månadens språk är grekiska

Månadens språk i juni är grekiska, och här kommer några titlar att inspireras av.
Naturligtvis går det bra att välja fritt mellan antika texter översatta från klassisk grekiska, och moderna texter översatta från nygrekiska.

I Tranans novellserie (som jag ofta tipsar om) finns texter från Grekland samlade i Fikonträdets sång. Jag hade också en novellsamling stående i bokhyllan här hemma: Modern Greek Short Stories, som är utgiven av det grekiska förlaget Odysseas Publications.

För den som vill läsa lyrik finns till exempel den store poeten Kavafis, eller om man vill läsa något lite modernare, I kroppens främmande land av Kiki Dimoula.

Dramatik finns det förstås gott om från det antika Grekland. Varför inte en tragedi av Sofokles, eller ett drama av Aischylos eller Euripides? Jag har läst ganska många av de antika dramerna, dels när jag pluggade litteraturvetenskap, dels när jag tillbringade mycket tid i Grekland och helt enkelt var intresserad, och jag kan varmt rekommendera dem. Själv kanske jag läser nåt lite modernare den här gången, och har hittat En snabb kyss av Maria Lainá, en monolog tänkt för teatern.

Intressant är förstås också Homeros episka verk Iliaden och Odysséen, båda riktiga urklassiker.

Romaner översatta från nygrekiskan har jag också hittat några stycken. En klassiker från 1949 är Nikos Kazantzakis Zorba, spela för mig. Något mer nutida romaner är Mörderskan av Alexandros Papadiamantis, Sömngångaren av Margarita Karapanou, Sick-sack mellan pomeransträden av Ersi Sotiropoulous och Les Liaisons Culinaires av Andreas Staikos. Klicka på länkarna för att läsa mer.

Nu återstår bara det vanliga nöjet att fundera vad som ska inleda min läsning.

Tjugo träd och en apelsin

Månadens språk i maj är turkiska och jag blev nyfiken på romanen Tjugo träd och en apelsin. Författaren heter Hamdi Özyurt, är född i Turkiet men bor numera på Gotland.

Romanen handlar om en man och en kvinna, båda födda utanför Sverige, som möts på en tågstation mitt i natten. Mannen är karikatyrtecknare och medan han tecknar ett porträtt av kvinnan, berättar hon historien om sin farfar Harry.

Boken beskrivs som en verklighetsbaserad kärlekshistoria, och det är det verkligen, även om det inte är en romantisk berättelse mellan ett kärlekspar (som man hade kunnat tro), utan en berättelse om den starka kärleken mellan en farfar och hans sondotter.

Den unge Harry beger sig till New York där han tjänar sitt uppehälle. Hemma på Korfu väntar frun, men han fortsätter att arbeta i USA och kommer bara hem på somrarna, även sedan han och hans fru fått barn. När hans barnbarn föds blir hon snabbt sin farfars ögonsten, och när kartongerna med gåvor från USA kommer med posten, är det alltid hon som får de flesta presenterna. På ålderns höst planterar farfar Harry tjugo apelsinträd som han sköter med minutiös noggrannhet, bara för att flickan ska få en alldeles perfekt apelsin.

Det här är en mysig bok med en fin historia. Det enda tråkiga för utmaningen är att handlingen utspelar sig i Grekland och inte i Turkiet, men det spelar kanske inte så stor roll. Översatt från turkiskan är den ju i alla fall.


Titel: Tjugo träd och en apelsin
Författare: Hamdi Özyurt
Översättare: Claire B. Kaustell
Utgivningsår: 2013
Förlag: Storge
Antal sidor: 138

Kaffepaus à la Annika & Jakob

Jag dricker kaffe och bläddrar i Annika Thors Odjuret i labyrinten och andra grekiska myter. Här finns berättelserna om om Ikaros som flög för nära solen, om odjuret Minotaurus, om kung Midas med åsneöronen och många fler. Alltihop är fantastiskt illustrerat av Jakob Wegelius (han med Legenden om Sally Jones, ni vet).

Nominerad till Augustpriset: Mary

Den fjärde av årets sex augustprisnomineringar som jag läst är Mary av Aris Fioretos.

Mary är en tjugotreårig arkitektstudent i sjuttiotalets Grekland, styrt av militären. Hennes politiskt aktive pojkvän Dimos planerar en revolt, och en kväll under studentdemonstrationerna blir Mary gripen och anklagad för statsfientlig verksamhet. Hon förs till säkerhetstjänstens högkvarter där hon blir förhörd och torterad, men hon vägrar att tala och avslöja Dimos. Efter tretton dagar blir hon tillsammans med några andra kvinnor och en liten pojke skickad till en isolerad fängelseö.

Det är en utsatt tillvaro kvinnorna får utstå, och samhörigheten med varandra är det enda de kan förlita sig på. För att överleva gäller det att kunna skilja på sig själv och den smärta som både fysiskt och psykiskt hela tiden hotar att förgöra dem. Det är följdriktigt att boken skildrar mycket som är kroppsligt. kvinnorna luktar illa, håret är fullt av löss och kropparna värker. Samtidigt växer en hemlighet inuti Mary - hon är gravid, och det är till stor del i tanken på detta växande solgryn, som efterhand blir stort som ett nypon, ett plommon och en aprikos, som hon hittar kraften att försöka överleva.

Boken skildrar ett ofattbart grymt människoöde, men den gör det inte på ett sensationssökande sätt. Snarare är stilen lågmäld och handlingen skrider bara långsamt framåt, vilket i sig gör skildringen ännu mer intensiv. Trots ämnet är romanen på sätt och vis faktiskt vacker.

Symboliken med granatäppelkärnorna gillar jag. Förutom det vackra omslaget och bilderna av granatäppelkärnor på bokpärmarnas insidor, dyker de upp på flera ställen. Ibland bara som en liten detalj i en liknelse, ibland med mer utförligt uttalad symbolik:

"Om du delar det där äpplet kommer du inte att hitta en enda kärna som är viktigare än någon annan. Allt är tydligt ordnat, men mittpunkten finns överallt."

Kärnorna visar på ett slags samhörighet, inte bara i den politiska kampen eller som i samhörigheten mellan kvinnorna på ön, utan också som att människan består av flera människor, som i Marys familj och alla öden hon bär med sig. Slutligen också förstås som i det växande fostret, en kärna skyddad där innanför det hårda skalet.

Granatäpplet är också en känd fruktbarhetssymbol. I en scen i romanen håller Marys pojkvän ett granatäpple i sin hand:

"Plötsligt skrek Dimos till. Han hade kramat äpplet så hårt att det sprutade röd saft åt alla håll. Handen var en fontän av begär."

Granatäpplets röda saft är dessutom en symbol för de kristna martyrernas blod - också en passande association i den här romanen.

Jag tycker mycket om Aris Fioretos Mary - kanske är den till och med min favorit av de av augustnomineringarna som jag läst hittills (och då har jag ändå varit väldigt förtjust i alla än så länge). Det är en komplex roman - definitivt den som jag tyckt det varit svårast att sammanfatta mina intryck kring. Samtidigt som den består av lager på lager av litterär finess, gör den ett starkt och omedelbart känslomässigt intryck. Kanske är det vinnaren av 2015 års Augustpris jag håller i min hand.


Titel: Mary
Författare: Aris Fioretos
Utgivningsår: 2015
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 318

________________________________________________________

En författarafton med Theodor Kallifatides

Igår befann jag mig i Åhus församlingshem för att lyssna på Theodor Kallifatides. Biblioteket i Åhus har under våren ordnat en läsecirkel i tre delar, kallad 3 x Theodor Kallifatides, en författarmeny. Jag har inte själv varit med under hela resans gång - förrätten bestod av en presentation av Kallifatides författarskap, huvudrätten var en diskussion av några av hans böcker - men igår hoppade jag in lagom till desserten, som var ett möte med författaren själv.

 

Vi var många som hade kommit för att lyssna, ovanligt många förmodligen, för att vara ett biblioteksarrangemang på en liten ort. Men det är något med Kallifatides som drar och lockar... Och då menar jag inte bara att han är en framgångsrik författare. Jag har sett honom tidigare och minns hur imponerad jag blev av hans närvaro, hans humor och hans intelligens.

 

Igår pratade han (i dialog med Immi Lundin) om exilen, om tvåspråkigheten och om varför han har valt att skriva på svenska trots att hans inre begreppsvärld förstås för alltid kommer att vara den grekiska. Han talade om kärleken, lögnen och friheten. Han talade om Med sina läppars svalka,  den nya boken som kommer ut till hösten, och om hur det var när han debuterade.

 

När jag kom ut från föredraget kände jag mig...

 

... berikad.

 

Jo, precis så var det.

 

Halva solen

Halva solen är en roman från 2012, skriven av Aris Fioretos.

 

Boken handlar om författarens far, som nu är död. Textens korta avsnitt - ibland prosalyriska och ibland sakliga -  blir ett slags återskapande av fadern. Vem var han och hur såg andra människor på honom? Och kanske framförallt, vem var han för sonen?

 

Den utländske fadern med sin doft av torr jord och oregano kommer till liv på boksidorna. Vi upplever honom ibland som  karismatisk fadersfigur och intellektuell jätte, och ibland som en man med den lilla pojkens behov av tröst och bekräftelse fortfarande intakt inom sig. Alla de olika småstyckena i boken blir som ett pussel, och när alla bitarna är lagda är det ett mycket varmt och mänskligt porträtt av en fader vi har fått uppleva.

 

Språket är en annan av bokens styrkor. De prosalyriska styckena är vackra, med  tänkvärda formuleringar och behaglig rytm. Ibland är styckena konstruerade som listor, till exempel under titeln "Nya teser om utländska fäder", där man bland annat får reda på att "också en utländsk far behöver skyddas. Till exempel genom överseende." Humorn finns där alltså, men också sorgen och framförallt kärleken till en pappa.

Läs den, och gärna i små portioner, så du hinner njuta av alla tänkvärdheter och finurligheter!

 

Titel: Halva solen

Författare: Aris Fioretos

Utgivningsår: 2012

Förlag: Norstedts

Antal sidor: 223