Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Ann-Helén Laestadius vann Augustpriset för Årets svenska barn- och ungdomsbok med  Tio över ett . Nu har jag läst och tycker definitivt att Laestadius är en värdig vinnare.

Maja bor i Kiruna tillsammans med sin lillasyster Molly och deras föräldrar. Precis som så många i Kiruna arbetar hennes pappa i gruvan.

Samtidigt som gruvan är flera generationers levebröd och stolthet är den också orsaken till att Kiruna oundvikligen kommer att förändras. Eftersom gruvan underminerar marken som Kiruna vilar på finns en plan för att flytta hela staden. Men det kommer inte att gå att flytta alla byggnader, så ganska många av stadens invånare kommer att få se sina hus rivas och istället blir erbjudna att flytta till andra boenden i det nya Kiruna.

Maja tycker inte om hur allt förändras. Hennes familj ska flytta till en ny fin lägenhet, men Maja vill inget hellre än att bo kvar i det gamla huset. Hon skräms av hur LKAB spränger under marken och är skräckslagen för att allt ska rasa och sluka dem i ett stort hål. Bokens titel syftar på det klockslag som Maja vaknar varje natt. Tjugo över ett spränger LKAB och om Maja vaknar tio minuter före hinner hon göra sig beredd. Efter att mullret från gruvan tystnat lyssnar hon om det ska höras sirener från utryckningsfordon och är redo att rädda sin familj - för detta ändamål har hon en färdigpackad väska med det nödvändigaste väntande under sängen.

Jag tycker om beskrivningarna av Kiruna och gruvan, hur den både är en förutsättning och ett hot mot samhället. Det framställs som en ganska tuff miljö där det är viktigt med skotrar och ishockey. Men det finns också en bokklubb på biblioteket som Maja går på. Jag tycker också om hur vuxenvärlden i Laestadius bok framställs. Bibliotekarien Irma, läraren Stina och psykologen Harry är alla exempel på vuxna som visar stort engagemang och verkligen bryr sig om barnen.

Maja har en bästis som heter Julia. När Julias mamma träffar en kille från Luleå oroar de sig för att Julia kanske ska bli tvungen att flytta ifrån Kiruna och att de inte ska kunna träffas längre. Maja är också bekymrad över hur hon ska kunna få kontakt med Albin, den snygge hockeykillen. Hotet om att gruvan ska rasa och att allt ska försvinna är en fin bild för Majas rädsla att också allt i hennes liv ska förändras till det sämre.


Titel: Tio över ett
Författare: Ann-Helén Laestadius
Utgivningsår: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 261

Vinnaren av Aftonland är...

Då är tävlingen avslutad och det är dags att dra en vinnare bland alla som lämnat en kommentar - delade man på sin blogg och/eller på sociala medier fick man en extra lott.

Jag gjorde små lappar med deltagarna på och fick sen hjälp att dra ett namn.

Och vinnaren av Therese Bohmans Aftonland är:

Lyrans noblesser

Stort grattis!

Mejla din adress till mig på ugglanoboken@telia.com, så kommer snart en riktigt bra roman till dig med posten!

Påminnelse: utlottning av Aftonland

Du glömmer väl inte att du kan vinna Therese Bohmans Aftonland här på bloggen?

Klicka här för att komma till utlottningen.

Sista dagen att vara med är fredagen den 9/12.

Lycka till!

Vinn Therese Bohmans Aftonland!

Jag råkar ha fått dubbletter av Therese Bohmans Augustnominerade roman Aftonland, så nu tänkte jag lotta ut den ena bland Ugglan & Bokens läsare.

Läs min recension av romanen här.

För att vara med i utlottningen behöver du bara lämna en kommentar till det här inlägget (om du inte har en blogg som jag kan hitta till, får du gärna skriva din mejladress i kommentaren eller mejla den till ugglanoboken@telia.com).

Du har till och med fredagen den 9 december på dig att kommentera.

Om du skriver på din blogg om utlottningen får du en extra lott i dragningen, likaså om du delar någonstans i sociala medier.

Lycka till!

10 x Augustgalan

Hur sammanfattar man egentligen en Augustgala? Minglet, champagnen, författarna, prisutdelningen, musiken, diskussionerna... 

Tio stycken foton får symbolisera en oförglömlig kväll:

Mingel före prisutdelningen tillsammans med Som ett sandkorn och  Och dagarna går.... 

Augustgalans konferencier Niklas Strömstedt.

Kvällens första vinnare var Sigrid Nikka som tilldelades Lilla Augustpriset. 

Anna Ternheim spelade sina svenska favoritlåtar.

Årets svenska fackbok gick till Nina Burton för Gutenberggalaxens nova.

Anna-Helén Laestadius Tio över ett blev årets svenska barn- och ungdomsbok.

Årets svenska skönlitterära bok är De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Efter prisutdelningen minglades det igen, den här gången i den vackra Grünewaldsalen.

Och så lämnade jag Konserthusets vackra fasad bakom mig.

Tack för att jag fått vara med om det här en gång till! Och stort tack till alla läsare som hittat hit, både nya och gamla. 

Snart dags för August

Nu dröjer det inte länge tills jag sätter mig på tåget och åker mot Stockholm och Augustgalan.

Det ska förstås bli riktigt kul, både att vara med på galan och att att mingla tillsammans med de andra bokbloggarna. För festligt mingel blir det, både före och efter själva galan. Och jag är redo. Klänningen är utvald, glitterväskan packad (samma som i fjol - början på en tradition måhända?) och nomineringarna är lästa (har inte riktigt hunnit ända fram, men nästan). Återstår bara att välja ut vilka böcker som ska läsas på tågresan.

Så här kvällen innan vinnaren ska utses, samlar jag mina recensioner av de nominerade böckerna till Årets svenska skönlitterära bok:

Eländet av Andrzej Tichý
De polyglotta älskarna av Lina Wolff
Aftonland av Therese Bohman
En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén
Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård
djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund


Min favorit till att vinna Augustpriset 2016 är Lina Wolff med De polyglotta älskarna.

Har du nån favorit?

Nominerad till Augustpriset: djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund

Sist ut av mina recensioner av Augustnomineringar är Ann Jäderlunds lyriksamling djupa kärlek ingen. Bokens dikter sträcker sig från 1992 till 2015, så det är en lång period i Jäderlunds författarskap vi får ta del av.

Jäderlunds texter är ofta helt utan versaler och interpunktion. Detta gör att dikterna blir svävande  - orden både hålls ihop och bryts mot varandra beroende på hur man läser. Istället förekommer ibland vissa ord med stora bokstäver eller större typsnitt. Jäderlund använder sig också av kursiveringar och s p ä r r n i n g a r (alltså större utrymme mellan bokstäverna i ett ord). Detta ger ett slags betoning och styr dikten i en viss riktning.

Ändå kommer jag inte ifrån att jag vid första anblick upplever dikterna som osammanhängande. Jag brottas med orden för att försöka få rätsida på dem, bara för att upptäcka att det inte går, och kanske inte ska gå.

Men när jag alltmer kommer in i Jäderlunds sätt att skriva (för det här är mitt första möte med hennes lyrik) börjar jag uppleva dikterna mer och mer som sinnliga, drömlika tillstånd. Jag låter orden skölja över mig och bryr mig mest om vilka känslor som orden väcker. Och då händer det nåt i min läsning. Jag tror Jäderlunds lyrik kräver att man återvänder till den, att man tillåter sig att möta samma text upprepade gånger. För här finns massor av finesser.

Jag fascineras av hur många olika sorters vitt det finns i Jäderlunds universum: till exempel kokosvitt, Ofeliavitt, serumvitt, bländvitt och rhesusvitt. Jag tycker också om hur hon med ett enkelt ord som "lakan" får mig att känna det svala tyget mot huden - det blir kroppsligt trots att ingen kropp nämns. Ibland väljer hon de pågående formerna av verb som "ruttnande" och man känner förfallet som en oundviklig process. Här finns mycket sinnlighet och ett flöde som drar med läsaren in i en alldeles egen värld.



Titel: djupa kärlek ingen
Författare: Ann Jäderlund
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 182

Nominerad till Augustpriset: Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Linda Boström Knausgårds kortroman Välkommen till Amerika är en berättelse om en familj som är nära att gå under.

Elvaåriga Ellen har slutat prata och hennes storebror håller sig på sitt rum där han spikar igen dörren och kissar i flaskor. Mamman, en framgångsrik skådespelerska, hävdar med bestämdhet att de är en ljus familj, trots att mörkret hotar att sluka dem alla.

Pappan i familjen är död och Ellen anser att det är hon som orsakat dödsfallet eftersom hon bad så enträget till Gud att pappan skulle dö. Men faktum är att de äntligen kan andas ut när pappan är borta. Han var våldsam, oberäknelig och vägrade gå med på skilsmässan som mamman drev igenom. Samtidigt var rädslan för pappan en kraft som band samman dem - utan honom är de vilsna och håller sig var och en på sin kant.

Ljuset och mörkret är ett återkommande tema. Flickan tycker om natten, eftersom hennes tystnad då inte är något märkligt när hon ändå inte förväntas prata. Samtidigt brer mörkret ut sig allt mer och hotar att tränga undan det som varit ljust:

"Mörkret var överallt. Mörkret luktade. Det luktade skräck och någonting sött. Mörkret var det som forsade ur kranen och fyllde badkaret. Jag tvättade håret i mörker, min kropp, hela mig. Jag åt av mörkret och färgades av det inuti. Mörkret tog sig in lite i taget. Det var bara mamma som fortfarande var ljus."

Linda Boström Knausgård har ett effektivt språk med korta meningar och inga onödiga utsvävningar. Samtidigt finns en sammanhållande tematik där varje liten detalj får betydelse. Jag tycker om hur hon får mig att uppleva berättelsen ur Ellens perspektiv. Det är befriande att läsa om den elvaåriga flickans upplevelser, långt ifrån moraliseringar och utan något som helst tycka-synd-om-perspektiv.


Titel: Välkommen till Amerika
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgivningsår: 2016
Förlag: Modernista
Antal sidor: 92

Nominerad till Augustpriset: En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén

Lars Noréns En dramatikers dagbok 20132015 skiljer sig något från de övriga nomineringarna till årets Augustpris.

För det första är det alltså fråga om en dagbok, men en dagbok som är skriven i vetskapen att den kommer att publiceras i bokform. Rimligen blir resultatet då ett slags blandform mellan privat skrivande och fiktionaliserande, där förstås bara Lars Norén själv vet vad som är vad.

Även om allt verkligen skulle vara tänkt som en privat dagbok uppkommer intressanta frågor om vad som egentligen är sanning och om hur det är möjligt att i så fall bortse från att texten kommer att bli läst av helt vanliga bokläsare. Här finns mycket spännande att fundera kring.

För det andra är dagboken den tredje delen i en serie, vilket förstås gör att tanken på att först läsa de föregående delarna dyker upp. Fast det räckte ju att få boken i sin hand (eller händer i plural med tanke på tyngden - boken väger 1342 gram enligt Adlibris) för att inse att det skulle bli omöjligt. Bara denna del tre är på ca 1600 sidor. Jag ler lite när Norén själv i dagbokstexten från den 9 januari 2013 konstaterar: "Jag som inte orkar mer än 26 sidor åt gången förstår inte hur en normal läsare skall orka ta sig igenom hela boken" (om den andra dagboken).

Så ärligt talat, jag kommer inte att hinna läsa ut hela den här boken innan det är dags för Augustgalan på måndag. Men det hindrar ju inte att jag delar med mig av mina intryck hittills.

Vi kastas rakt in i Lars Noréns vardag, där han köper torskrygg till middag, besöker sina favoritbokhandlar och har olika möten med personer från förlaget. Han träffar vänner, funderar mycket kring de filosofer han för tillfället läser och har olika kontakter som handlar om att man vill låta sätta upp hans pjäser på olika teatrar runt om i världen. Mycket handlar om hans dotter som fyller fyra år i början av boken. Hon upptar mycket av hans tankar och jag gillar beskrivningarna av hur de leker tillsammans, köper böcker och hur han tar med henne till exempel på konstutställningar. Det är tydligt att hans döttrar är mycket viktiga för honom.

Något som jag lite vagt minns från publiceringen av hans första dagbok är att han går hårt åt vissa namngivna personer i texten, och att dessa följaktligen blir sårade och förbannade. Man kan ju undra varför just Lars Norén får möjlighet att bre ut sitt tyckande i den svenska bokutgivningen. Å andra sidan tillför just detta faktum också något spännande att fundera kring och diskutera. I den här dagboken minns han till exempel att han kritiserade Stina Ekblad i en tidigare dagbok, och att han nu känner skuld över detta. Jag kan inte låta bli att undra över Noréns egen avsikt med att publicera de här böckerna? De verkar ställa till med en del bekymmer för honom. Det blir också spännande när han nämner dagböcker skrivna av författare som Woolf och Kafka. Är det i denna tradition han vill skriva in sig?

Som ni märker väcker En dramatikers dagbok många frågor hos mig, och det är något jag gillar. Egentligen är det frågorna snarare än själva texten som hittills är den största behållningen av boken för min del. Nu återstår att se hur långt jag hinner läsa innan allt avgörs på måndag.


Titel: En dramatikers dagbok 20132015
Författare: Lars Norén
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 1600

Nominerad till Augustpriset: Aftonland av Therese Bohman

Av de nominerade böckerna till årets Augustpris tycker jag egentligen inte att någon hittills varit särskilt lätt att skriva om. Jag har gillat att läsa dem, men att sen sammanfatta mina intryck har krävt en hel del tankemöda. Men så blir det ju när romaner är komplexa och väcker många tankar.

Aftonland av Therese Bohman är i detta inget undantag. Boken förbryllar mig faktiskt lite. Ytligt sett och till sin handling skulle jag nästan vilja påstå att boken inte är något särskilt (kanske hade jag också för höga förväntningar efter att ha hyllat Den andra kvinnan). Ändå lyckas detta stycke vardagsliv bita sig fast i mitt medvetande och få mig att grubbla på ämnen som kön, sexualitet och makt.

Karolina älskar namnskylten utanför sitt arbetsrum på universitetet: "Karolina Andersson, professor, konstvetenskap", står det. Att ha nått sådan framgång redan i fyrtioårsåldern måste nog ses som något av en bedrift, och framgången accentueras genom Karolinas ganska enkla bakgrund i den gamla bruksorten Gusum, långt från det akademiska livet i Stockholm.

På det privata planet är Karolina inte lika framgångsrik. Hon har nyligen separerat från sin sambo sedan många år tillbaka och framstår nu mest som vilsen och ensam. Hon ifrågasätter att det genast antyds att hon ska vara på jakt efter en ny partner, men samtidigt är det just hos männen hon söker sexuell förströelse och kanske också hoppas på något mer.

Hon har flera olika förbindelser, med gifta män och med en gammal klasskamrat, men det leder inte till något mer varaktigt. Här verkar Karolina kluven - hon faller i gråt över att inte ha någon att dela kanelbullar med på kanelbullens dag (trots att hon egentligen inte bryr sig om att fira något sådant), och samtidigt konstaterar hon att tvåsamheten för henne känns kvävande. Det är som att det inte räcker att ha ett yrke att älska och ägna sig åt. Är du kvinna måste du också ha kärlek i ditt liv och helst en familj. Men Karolina verkar vara oförmögen att ge sig hän på ett djupare plan, trots att hon längtar efter ett tillstånd av trygghet och normalitet.

Som en komplex huvudperson är förstås Karolina intressant. Hon porrsurfar på sitt arbetsrum, hon spelar med i maktspelet på arbetet, hon hatar att inte ha någon att dela lediga söndagar med. Hon har ingen vidare kontakt med sin familj, ingen partner och inte direkt några vänner. Själv konstaterar hon att hon har en missbrukarpersonlighet - i hennes fall vad gäller alkohol, sex och konst.

En av de doktorander som Karolina ska handleda är Anton Strömberg, en ung man som hon länge bara haft sporadisk mejlkontakt med. När han så kommer för en handledarträff på hennes kontor känner Karolina genast en stark attraktion. Anton forskar kring en bortglömd konstnärinna som skulle kunna ha haft stor men än så länge outforskad påverkan i konsthistorien. Om Anton lyckas med sin avhandling skulle hans framgång kunna vara en passande triumf för Karolina som professor. I detta tar den enda egentliga spänningen i handlingen avstamp.

Men Aftonland är inte en roman man läser för handlingens skull. Istället är boken ett fascinerande porträtt av en kvinna som famlar sig fram bland ensamhet, begär och längtan efter kärlek. Hon väntar på att livet ska komma till henne, medan tiden obönhörligt tickar vidare.


Titel: Aftonland
Författare: Therese Bohman
Utgivningsår: 2016
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 230

Glöm inte att rösta till Lilla Augustpriset

Röstningen avslutas den 21 november, så skynda att klicka här för att komma till bidragen och rösta på din favorit.

Bohman, Wolff, Stark och Bondestam i Augustpodden

Ännu ett avsnitt av Augustpodden finns tillgängligt - klicka här för att lyssna.

Augustnominerade bilderböcker

Av de sex Augustnominerade böckerna till 2016 års svenska barn- och ungdomsbok är hela fyra stycken bilderböcker.

Ulf Stark och Linda Bondestam har skrivit respektive illustrerat den charmiga Djur som ingen sett utom vi. Här kan man läsa och betrakta fantasieggande varelser som Bombomen, Daglingen och Quinellan.

Oj, en polis är Eva Lindströms Augustbidrag, och både text och bild är som vanligt omisskännliga. Två bröder vilar, blir jagade av en hund och träffar en polis som visar sig vara en pilot. Helt briljant i sin enkelhet. Se till exempel här:

"Men vi fortsätter i alla fall att vila.
Nu är vi längre bort, bakom ett träd."

De andra två nominerade bilderböckerna är de här:

Henrik Wallnäs och Matilda Ruta ligger bakom Åka buss,  där en familj flyttar. I det gamla krigsdrabbade landet är pappa och farmor kvar. Dramatiskt om familj, saknad och en ny framtid.

Sist ut av de fyra bilderböckerna är Ida Sundin Asps Idag vet jag inte vem jag är. Boken handlar om en morfar som glömmer vem han är och varje dag upptäcker allt på nytt. Han och barnbarnet har det mysigt ihop, tittar till morfaderns växthus och äter kakor.

Jag måste säga att jag gillar alla fyra, men kanske är Oj, en polis och Idag vet jag inte vem jag är lite mer favoriter än de andra. Och då har jag ju två nomineringar kvar att läsa i barn- och ungdomsklassen: Ormbunkslandet av Elin Bengtsson och Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Jag får se om jag hinner läsa dem också, innan det är dags att utse vinnaren på Augustgalan.

Nominerad till Augustpriset: De polyglotta älskarna av Lina Wolff

De polyglotta älskarna av Lina Wolff är inte som andra romaner. På ett egensinnigt sätt utmanar texten sin läsare. Den handlar om personer som inte gör det som förväntas av dem och faktiskt inte ens är särskilt sympatiska - och jag gillar det.

I den första av romanens tre delar möter vi Ellinor. Hon är en kvinna från den skånska landsorten som vi lär känna genom de pojkvänner som hon haft. Nu har hon lagt upp en profil på en dejtingsajt på nätet med den oförglömliga texten: "Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man."

Den fetlagde litteraturkritikern Calisto svarar på annonsen. Ellinor besöker honom i hans ödsliga villa i Stockholms skärgård, och blir sen helt enkelt kvar. Calisto är ömklig men samtidigt våldsbenägen. Han är onaturligt besatt av författaren Max Lamas och har den enda kopian av dennes senaste manuskript i huset. Efter att Calisto har förgripit sig på Ellinor smyger hon upp och bränner upp Max Lamas manuskript som hämnd.

I romanens andra del är det Max Lamas som berättar. Han tänker på alla kvinnor han haft och fantiserar om att hitta den polyglotta älskarinnan, en kvinna som förstår alla hans språk och som han kan uppleva en sömlös intimitet med. De polyglotta älskarna är namnet på det manuskript han alltså lämnat hos Calisto och som fungerar som en sammanhängande länk i romanen. Men när vi först möter Lamas irrar han runt och försöker hitta skrivinspiration. Han möter en äldre självmordsbenägen receptionist som han låter få romantiska förhoppningar och sen helt enkelt förgör.

Manuskriptet De polyglotta älskarna handlar om tre generationer kvinnor i den italienska överklassen, och den som berättar i romanens tredje del är Lucrezia, den yngsta av dessa kvinnor. Hon är barnbarn till en skandalomsusad markisinna och arvtagare till en förmögenhet som genom åren blivit allt mindre. Lamas kommer till kvinnorna för att göra en intervju med mormodern men stannar kvar, nästlar sig in och börjar skriva på sitt manuskript.

Wolffs karaktärer är varken är alltigenom goda eller onda. De är offer för omständigheter och drivs av längtan, begär och besatthet. Ofta befinner de sig i situationer där de antingen utövar makt eller underkastar sig. Inte sällan är det den klassiska skiljegränsen mellan man och kvinna som är i fokus. Boken handlar om människor ur olika klasser, i olika livssituationer och olika grad av bildning, och beskriver möten som ofta är oväntade och ibland nästan osannolika.

I gränslinjen mellan dessa möten, mellan man och kvinna, finns hela tiden språket. Lamas drömmer om sin polyglotta älskarinna, och romanen handlar också om ett slags förståelsens intima språk två människor emellan. Relationerna mellan män och kvinnor i boken beskriver olika sätt att mötas - eller kanske som oftast - inte mötas, i alla fall på ett djupare plan. Ett sammanhållande tema i romanen är speglar - de dyker upp i flera av personernas berättelser. Och när personerna hela tiden speglar sig i varandra, kan de heller inte nå förbi bilden av sig själva i de personer de möter.

De polyglotta älskarna är en bok att återkomma till, att fundera mer på och att imponeras av.


Titel: De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 292

Fler avsnitt av Augustpodden

I det ena avsnittet hör vi Daniel Sjölin intervjua Augustnominerade Andrzej Tichý (Eländet), Charlotta von Zweigbergk (Fattigfällan) och Niklas Orrenius (Skotten i Köpenhamn).

Klicka här för att lyssna.

I det andra samtalar Tara Moshizi med Ann-Helén Laestadius, Felix Heintzenberg och Ole Jorgen Liodden.

Klicka här för att lyssna på det.

Nominerad till Augustpriset: Eländet av Andrzej Tichý

Andrzej Tichýs roman Eländet är en krävande bok att läsa. Krävande på flera sätt, men missförstå mig inte - flera bra sätt.

Titeln kunde inte varit mer passande, för den grad av elände som genomsyrar bokens vindlande minnen, röster och bilder är total. Det känns faktiskt nattsvart.

I början av romanen väntar huvudpersonen, en cellist, på sina medmusiker för att de tillsammans ska resa från Malmö till Köpenhamn och lyssna på en konsert i Vor Frue Kirke. Medan han väntar kommer en hemlös kille fram till honom och ber om pengar. Detta möte sätter igång en associativ ström av tankar, en ström som inte går att hejda och som sedan fyller boksidorna i långa, flödande passager, bara ibland uppbrutna av detaljer från resan mot Köpenhamn.

Huvudpersonen återvänder i minnena till barn- och ungdomens Holma, till kompisarna som blivit kvar i fattigdom och utsatthet. Till missbruk, till våld och utanförskap. Till barnen som roar sig med att skära med kniv i armen, till kompisen Soot som snedtänder och slår sönder fönstren i lägenheten, till konstaterandet att livet skulle ha ett värde i sig som absurt.

Tanken på att vissa klarar sig och andra inte gör det, är återkommande i boken. Mycket handlar om kompisen Soot, som blev kvar. Men även om huvudpersonen har kommit vidare, till viss del lyckats i livet, kan han aldrig förneka eller komma ifrån den mörka bakgrund som han är bunden till:

"Att det kunde varit jag? Visst, det är en sanning. Banalare än så blir det inte. Det är sant. Det är en plats som jag var bestämd för och som jag undkom. Detta hundliknande. Missbruket, kriminaliteten, döden. Fängelset, de smutsiga madrasserna och sofforna, härbärgena, psykakuten, minneslunden. Hela paketet. Det livet och den döden. Det är sant."

Bokens form speglar innehållet.  Flera kapitel inleds på ett liknande sätt för att sedan flöda ut i variationer av temat - kanske likt de modernistiska stycken och kompositörer som musikervännerna talar om. Någonstans i boken står om en musiker att "han kör bara runt på ett mollackord", vilket också skulle kunna vara en (förenklad) beskrivning av romanen. Minnesbilderna som inte går att hejda får sin form i långa kapitel utan styckeindelning.

Trots ämnet måste man säga att Tichýs språk är vackert - han skriver en detaljrik och tonsäker prosa. Rösterna från uppväxten kryper under ens skinn, och med sitt malmöitiska slang ger de romanen en stark samtidskänsla.

Till både form och innehåll kräver alltså Eländet en del av sina läsare. Men det är utan tvekan läsning som är väl värd mödan.


Titel: Eländet
Författare: Andrzej Tichý
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 230

Rösta på din favorit till Lilla Augustpriset

Samtidigt som Augustnomineringarna för de etablerade författarna tillkännagavs i måndags, avslöjades också vilka sex bidrag som nominerats till Lilla Augustpriset:

Perspektiv - en rymdsaga om Medelhavet av Henning Bollmark

Nedräkning av Sanna Fagerström

Åttahundratusen trehundrafemtiosex tick och ett knippe tulpaner av Smilla Luuk

Då rallarrosen blommar av Sigrid Nikka

Samklang av Matilda Stjernqvist

Jag är 20 år och har OCD av Gabriel Zetterström

Det roliga med Lilla Augustpriset är att vinnaren utses genom en omröstning. Klicka här för att komma till presentationer av skribenterna, länkar till texterna, juryns motiveringar och sist men inte minst den magiska knappen för att rösta på din favorit. Du har fram till och med den 21 november på dig.

Så läs och rösta! Det ska jag göra.

Augustläsningen kan börja

Och de nominerade till 2016 års Augustpris är...

På bilden: Bakre raden, från vänster: Felix Heintzenberg, Ole Jørgen Liodden, Linda Boström Knausgård, Henrik Wallnäs. Mellersta raden, från vänster: Niklas Orrenius, Nina Burton, Lina Woolf, Ulf Karl Ove Nilsson, Matilda Ruta. Främre raden från vänster: Charlotta von Zweigbergk, Andrzej Tichý, Ann-Helén Laestadius, Elin Bengtsson, Linda Bondestam, Ulf Stark, Ida Sundin Asp. Frånvarande vid fototillfället: Ann Jäderlund, Lars Norén, Eva Lindström och Therese Bohman. 

Nu är nomineringarna till Augustpriset tillkännagivna - en del blev som jag trodde (tre rätt lyckades jag tippa), annat blev verkligen överraskningar.

Riktigt lässugen blev jag som vanligt, och det finns mycket att se fram emot i alla tre kategorierna. Särskilt sugen är jag på Therese Bohmans Aftonland.

Så här ser nomineringarna ut:

Årets svenska skönlitterära bok:

Aftonland, Therese Bohman
djupa kärlek ingen, Ann Jäderlund
Välkommen till Amerika, Linda Boström Knausgård
En dramatikers dagbok 20132015, Lars Norén
Eländet, Andrzej Tichý
De polyglotta älskarna, Lina Wolff

Årets svenska fackbok:

Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution, Nina Burton
Arktis. Liv i en värld av is och snö, Felix Heintzenberg & Ole Jorgen Liodden
Glömskans bibliotek. En essä om demens, vansinne och litteratur, Ulf Karl Olov Nilsson
Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser, Niklas Orrenius
Fattigfällan, Charlotta von Zweigbergk
1947, Elisabeth Åsbrink

Årets svenska barn- och ungdomsbok:

Idag vet jag inte vem jag är, Ida Sundin Asp

Ormbunkslandet, Elin Bengtsson

Tio över ett, Ann-Helen Laestadius

Oj, en polis, Eva Lindström

Djur som ingen ser utom vi, Ulf Stark & Linda Bondestam

Åka buss, Henrik Wallnäs & Matilda Ruta

Årets nominerade till Lilla Augustpriset:

Perspektiv - en rymdsaga om Medelhavet, Henning Bollmark

Nedräkning, Sanna Fagerström

Åttahundratusen trehundrafemtiosex tick och ett knippe röda tulpaner, Smilla Luuk

Då rallarrosen blommar, Sigrid Nikka

Samklang, Matilda Stjernqvist

Jag är 20 år och har OCD, Gabriel Zetterström

Snart dags för nomineringarna

Snart kommer vi äntligen att få reda på vilka som är nominerade till 2016 års Augustpris. Klockan 16:30 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm kommer Daniel Sjölin och Tara Moshizi att presentera och samtala med de nominerade författarna.

Jag kommer tyvärr inte att kunna vara där, men du och jag kommer ändå att kunna följa livesändningar från eventet på augustpriset.se.

Jag tycker såklart det ska bli extra spännande att se om jag lyckats gissa rätt kring vilka som nomineras, och sen ser jag verkligen fram emot att kunna sätta igång med läsningen av de nominerade böckerna. 

Gör gärna ett besök också hos de andra två bloggarna som bevakar Årets svenska skönlitterära bok:

Som ett sandkorn...
och
och dagarna går....