Här är jag!

"Se mig för här är jag "sjöng visst någon.

Ja, här är jag. Men vad mer?

Känner att jag på något sätt vill försöka förklara varför här är så tyst. Varför jag, åtminstone för en tid, stängt dörren till mitt hemliga rum. För det är precis vad det är. Mitt hemliga rum. Som jag i perioder behövt så intensivt, men nu inte har ork att vara i.

Men jag tänker på Er. Och blir så rörd varje gång. Rörd och tacksam över alla okända som tagit sig tid att lyssna, läsa, peppa, stötta, reflektera och provocera. Som så osjälviskt delat med sig av egna erfarenheter och släppt in mig i sina liv. Det är stort.

När jag började skriva här hade jag inget annat. Ingen annan. Inte ens mig själv. Jag var så vilsen och så ledsen. En spillra av allt jag någonsin varit. Utan bloggen vet jag ärligt talat inte vart det hade slutat, eller hur.

Men jag reste mig upp, sakta men säkert. Jag känner igen mer och mer av mig. Jag känner och jag vet och det är så outsägligt tungt ibland. Men jag kämpar och för det mesta så går det rätt så bra för oss. Åt vilket håll det kan jag inte säga även om jag ärligt talat innerst inne inte kan se oss åldras tillsammans. Det är det väl ingen som tror att vi kommer göra. Och det fanns en tid när jag hade bestämt mig. Men då hände det saker förstås och nu dansar vi efter "två steg fram och ett steg bak" principen.

Här är tyst. Mitt hemliga rum är inte längre bara mitt och för tillfället känns det som att jag helt enkelt inte har mer att ge. Det känns för enkelspårigt.

Men jag säger inte farväl.

Jag säger på återseende.

Jag är ledsen..

..ledsen för att det inte händer mer här..

..för att jag inte riktigt hinner med, på något plan..

..för att jag troligtvis gör lite av en struts också..

..och gömmer mig för Er som numer känner mig och mitt alltför väl..

Jag har svårt att se bakåt och ännu svårare att följa med framåt.

För det har hänt så oerhört mycket och ändå står vi här ännu. Jag vet bara inte riktigt med vem. Och om det nu är sant att han har förändrats så och verkligen försöker.. är det då fortfarande det enda rätta att gå med anledning av allt som hänt förut?

Jag har gråtit mycket för att det känts som att det trots allt är försent. Att alla förlåt och förändringar kom när all kärlek redan var krossad till oigenkännlighet. Och kanske är det så, men jag försöker att se framåt. Kanske är det fel av mig och kanske har han redan förbrukat alla sina andra chanser... men just nu, just nu gör han sitt bästa och jag gör mitt bästa för att förlåta. Glömma kan jag aldrig. Och nu finns det inte längre någon töjbar gräns. Jag vet att nästa övertramp, om eller när det blir, blir det sista.

Jag har varit på konferens tre dygn och det var underbart att komma bort. Dom klarade sig bra här hemma även om det såg ut som ett bombnedslag när jag kom hem, alla varit upp sent och ätit bara skräp. Nu vill barnen att jag ska åka bort igen...

Så har vi firat tvåårsdag för vår stora lilla tjej, ytterligare två födelsedagar och nu är det jag som står på tur. 37. Ännu ett blad, ett nytt år att skriva på. Tänker på att ingen födelsedag de sista tio åren känts riktigt rolig, men hoppas det kan bli ändring på det med.

Tack för att ni finns kvar här. Jag lovar inte mer än att försöka eftersom jag bara kan blogga när jag är ensam hemma.

/Kram UY

Jag läste en bok...

Morgonen flyter, vi är på dagis före fröken, och jag står en kvart senare på stationen med allt man kan tänka sig utom min tandkräm.

Skit samma, ska köpa en frukostmacka på pressbyrån, en skvallertidning slinker med och så betalningen...

Där och då, när jag står och ska fippla fram kortet med alltför många saker i händerna, är det något som gör att blicken vandrar åt vänster.

Varför gör man helt plötsligt så? Tittar åt sidan mitt i ärendet med kassörskan?

Något är det och där på pelaren finns det fem titlar i pocket.

Längst ner står den, ensam. "Casanovas kvinna"

Det är ju Åsas bok, tänker jag. Åsa som plötsligt en dag lämnade ett avtryck på min blogg som jag tänkt mycket på. Åsa som till och med blev en av mina följare även om hon inte kommenterar till vardags så att säga.

Självklart köper jag den. Det måste liksom ha varit meningen på något sätt att den fanns där för mig.

Jag läser och jag gråter. Gråter för att jag känner igen så mycket.

För att jag också undrar så varför jag inte minns mer av min barndom som enligt alla normer var så bra. Det jag minns är hur jag kämpade för att klara mig själv. Alltid.

För att jag inser att jag också på något vis är medberoende, även om min man inte är missbrukare, vilket kanske på något sätt hade varit lättare att förstå och hantera.

Boken måste doseras. Jag klarar av en bit här, en bit där. Ibland blir ångesten så stark att jag måste lägga ner den i tygkassen igen mitt i ett kapitel och titta på landskapet istället medan pulsen får lugna ner sig.

När boken på min resa tillbaka hem så tar slut känner jag mig också på ett sätt slut.

Helt slut fast min resa egentligen bara har börjat.

Tack Åsa!

Du döljer nåt!

Ja, så säger han plötsligt.

"Du döljer nåt!"

Ursinnig över att jag aldrig vill prata, att jag inte gör något i trädgården, att jag inte har bättre pli på barnen. Stressad för att han snart ska med tåget.

Jag går liksom på auto. Säger inte mycket. Viker undan för att inte göra det om möjligt ännu värre för barnen som sitter och försöker äta sin lunch utan att röra sig för mycket. Utan ett knyst. Lider just nu mest med mellantjejen som fortfarande är ledsen för att hon gjorde pappa så arg när hon dansade i köket.

Hans utspel överraskar mig lite. Samtidigt som han brottar fram orden vrider han nacken av en rulle hushållspapper. Liksom för att illustrera vad som skulle kunna hända om... Om vadå?

Ja, för det är ju faktiskt sant att jag döljer nåt. Ingen otrohet, hemliga bankkonton eller ens konkreta flyttplaner. Men en blogg. Är det så hemskt det då? Jag tvivlar inte för en sekund på att han skulle bli vansinnig om han hittade hit.. men borde jag känna mig skyldig på något sätt?

Hushållsrullen hamnar likt en skrynklig kopia av "turning torso" på golvet och får snabbt sällskap av farsdagsstrumporna och lite annat smått och gott.

Jag bestämmer mig för att inte känna någon skuld. Han har för länge sedan förlorat rätten att lägga skuld på mig. Jag tar inte på mig mer. Har tillräckligt att bära.

Och jag fortsätter att skriva.

Kommentargranskning

Jag har aldrig gjort det förr. Aldrig behövt.

Inte funderat över att det skulle behövas.

Så poppade det bara upp att det fanns en kommentar att granska.

Undrar varför.

Det var en jättegullig kommentar. Jag tror hon kallade sig för Faith.

Och jag tryckte publicera.

Men sen vet jag inte vart den tog vägen.

Sorry!