Stitch Surfer.

Måndagar verkar ju vara min bloggdag nuförtiden, så varför inte starta även den här veckan med ett inlägg? Vi ska åter rikta blickarna mot samlingsbilden i det här inlägget och prata lite mer om ett stickalster från 2016. I höstas hade vi nämligen en KAL (knit along) i stickcafégruppen igen. Tidigare har vi ju stickat vantarna Gudrun och Malung tillsammans, men den här gången slog vi till på en socka, nämligen Stitch Surfer.

Mönstret är gratis och kommer från ett gammalt nummer av Knitty. Jag hade ju övat intarsiastickning på sockorna Villiviini, men ändå hade jag problem med tån på den första sockan. Ojämnt, håligt och skitfult blev det och jag hatade hela projektet i någon vecka, för att sedan repa upp och börja om. Då gick det som tur var mycket bättre, men det där riktiga flytet, ni vet när man inte vill lägga ifrån sig stickningen, infann sig aldrig.

Jag hade med mig stickningen till New York, även om jag kanske inte räknade med så väldigt mycket sticktid där. När jag kom upp på takvåningen på hotellet, insåg jag dock att jag ju måste färdigställa sockorna under vistelsen, för maken till färgkoordinerad omgivning att fotografera i har jag nog aldrig varit med om. Sagt och gjort.

Sockorna är stickade i dels senapsgult Arwetta, dels ett självrandande garn från en amerikansk indiefärgare som kallar sig Nomadic Yarns. Vi var några i stickgruppen som lade en gemensam beställning via Etsy innan vi påbörjade KAL:en. Molly Weasley heter färgställningen som jag valde. Stickorna var 2,5 mm som vanligt. Jag följde mönstret, utöver att jag valde att sticka båda hälarna i det enfärgade garnet, istället för en enfärgad och en randig häl. Bakgrunden till det beslutet var att jag ville att randningen skulle matcha även på skaften. Lyckades ändå förskjuta ränderna ett par varv tydligen, men det är inget som stör, tycker jag.

Malung-KAL.

På mitt stickcafé hade vi, för andra året i rad, en knit-along på vårvintern. Ifjol stickade vi ju Gudrun tillsammans och den här gången blev det vanten Malung av Solveig Larsson. Jag var nog egentligen inte så himla sugen på de här vantarna, men föll för grupptrycket och stickade dem ändå. De färdiga vantarna är jag nöjd med, men själva stickningen kändes rätt seg och tråkig och jag stickade klart dem mest av något slags pliktkänsla. De andra vantarna som jag stickat ur Solveigs vantbok var mycket roligare.

Egentligen börjar mönstret med sex enfärgade varv innan man börjar blommönstret. Jag gjorde istället en lettisk fläta och en liten bit ränder i starten på mina vantar, så att det inte skulle bli för korta skaft. Det visade sig vara lite överflödigt, för de färdiga vantarna blev rejält långa, men hellre det än för korta, jag hatar när det blir en glipa mellan jackan och vantarna. Efter moget övervägande valkade jag dem i tvättmaskinen och de krympte en del, så i slutändan blev längden ganska lagom.

Garnet är tvåtrådig ull; det vita hade jag själv hemma, det rostfärgade är växtfärgat garn som jag fick av min bror, som i sin tur fått det från en av sina kollegor och det blå är Kampes från mammas garnförråd.

Givetvis var jag tvungen att föreviga vantarna på ett ståndsmässigt sätt när jag ändå var i Malung på midsommar (se översta bilden)! Om man vill se de andras vantar kan man göra det under #malungkal på instagram.

Gudrun gånger tre!

Som ni kanske minns startade vi en Gudrun-KAL i stickcafégruppen för ett tag sedan. Nu har flera av oss hunnit sticka färdigt och när vi träffades i torsdags var vi tre som hade våra vantar på oss.

Vi har alltjämt ambitionen att få till en gruppbild med alla vantarna (eller i alla fall så många som möjligt) så småningom, men tills vi lyckas med det ser ni här, från vänster till höger, Ulrikas, min och Kristinas vante.

Never Mind the Bollocks, Here's the Gudrun Mittens.

Jag har stickat ytterligare ett par Gudrun-vantar. Dessa gav jag bort till min svägerska som, precis som jag förutsett, blev väldigt förtjust i mina Gudrun.
Ursprungligen hade jag en gråmelerad sockgarnsrest i åtanke till bottenfärg, men det visade sig att det fanns några gram för lite av det garnet, så istället fick det bli en färgkombination av det djärvare slaget. Men det passar bra tycker jag, Gudrun ska ju inte vara någon panelhöna.

Trots samma stickor, samma garntjocklek (det gula är ju t o m samma garn som till mina egna Gudrun-vantar och det rosa, som heter Hot Socks Neon, hade exakt samma meterantal/100 g), samma stickerska och bara ett par veckor mellan projekten, blev det här paret typ en centimeter smalare och två centimeter kortare än det förra. Mystiskt. Och mindre bra, eftersom mina egna vantar blev ganska perfekta i storlek och de här lite trånga. Lyckligtvis gick det bra att blocka ut dem till lagom passform.

Och för den som inte tog musikreferensen i inläggets titel, så var det här skivomslaget det första jag associerade till när jag lade de här garnerna bredvid varandra. Inte helt opassande, eftersom jag vet att den finns i svägerskans skivsamling.

Även här har jag fått fotohjälp av min kompis Anna - tack för det!

Gudrun!

Egentligen har mina Gudrun-vantar varit klara i några veckor, men jag har tagit dem i bruk först nu, eftersom jag ville fota och blogga dem först. Det är ju svårt att fotografera vantar själv, förutsatt att man inte bara vill visa dem liggande platta, så häromdagen tog jag med mig min kompis Anna, som fick stå bakom kameran.

Jag är väldigt nöjd med de här vantarna! De är så snygga och dessutom kul att sticka. Jag följde mönstret nästan på pricken och gillar den relativt långa mudd som det resulterar i. Man vill ju inte ha någon glipa mellan vante och jackärm (även om jag här på bilderna kavlat upp ärmarna för att hela vanten ska synas).
Gudrun-KAL:en i stickcafégänget pågår fortfarande. Det är riktigt kul att se alla olika varianter av vantarna, i olika färgställningar, som växer fram eller redan har blivit färdiga.

Eftersom fotograferingen ägde rum i lördags, på alla hjärtans dag, var det ju extra lustigt att vi hittade ett litet litet hjärta i barken på den slumpvis utvalda tall som jag ställde mig vid!

Vi avslutar med några snabba fakta om vantarna.
Mönster: Gudrun av Maria Lärkäng.
Garn: Trekking Tweed från Tant Kofta (det gula) och Fabel (det grå).
Stickor: 2,5
Rolighetsfaktor: Hög! Trots att framför allt mönstret på handryggen kräver lite koncentration var det en riktigt rolig stickning.

Alla stickar Gudrun!

För ett par månader sedan hittade jag ett nytt stickcafégäng, som jag anslutit mig till. I vår gemensamma facebook-grupp började vi prata om vanten Gudrun, som det visade sig att flera av oss var sugna på att sticka. Jag föreslog att vi skulle göra en knit-a-long och inom ett dygn var det flera av oss som köpt mönstret, letat fram lämpliga garner och lagt upp. Snabba ryck, alltså!

Jag håller kvar vid min ambition att i möjligaste mån använda garn som jag redan har hemma. Gudrun stickas i ganska tunt garn, t ex sockgarn eller Drops Alpacka. Båda varianterna hade jag en del av, men valet föll på sockgarn, eftersom jag trodde att det skulle ge ett bättre definierat mönster än alpackan, som ju är lite luddigare. Gult Trekking Tweed och mörkgrått Fabel blev det. Den första vanten blev färdig på några dagar och den andra är på stickorna nu.

Jag ser verkligen fram emot att få se alla de olika Gudrun-varianterna som kommer ut av knit-a-longen! Jag tror att vi är ett tiotal deltagare och ingen vante blir nog den andra lik. Jag hoppas kunna få till en bild på alla vantarna när vi är färdiga.

När jag är klar med de här vantarna ska jag sticka något som inte är gult och grått, jag lovar!

Det här blir mitt bidrag till bloggutmaningen I mina händer, som Mitt hem är min borg anordnar.