När det är lättast att vara dum mot sig själv

Faktiskt är det så att mycket har blivit bättre sedan jag drabbades av diskbråck. Mitt i var det naturligtvis inget bra alls med det, det var bara ont hela tiden. Enda jag kunde tänka på, enda jag kunde känna.

Men nu så! Med risk för att låta klyschig så har jag fått perspektiv på livet. Vad som är viktigt.
Det här kommer jag dock inte alltid ihåg och vill skönmåla hur allt var innan diskbråcket. Typ att jag var morgonpigg, fick mycket mer gjort, oroade mig aldrig, fick aldrig knäppa tankar i huvudet och livet var mycket lättare på alla sätt och vis då. (yeah right)

När jag faktiskt vet att jag mår mycket bättre nu. Jag tränar tre gånger i veckan, jag har slutat att äta godis, chips och bakverk, och dricker inte heller läsk eller något med koffein. Jag har aldrig rökt, snusat eller druckit alkohol. Jag har blivit gladare eftersom jag tänker att jag vill vara gladare och se det positiva hellre än att gräva fram det negativa.

Men någonstans är det som att jag inte riktigt vill ge mig själv kred för detta, utan fortsätter att ursäkta mig (jag skulle ju kunna springa marathon/vara smalare/äta bara rötter och grönkål/vinna VM-guld i skidor).
Att jag inte är tillräckligt bra.
Att jag inte anstränger mig tillräckligt mycket.
Att jag måste vara hårdare mot mig själv (oklart varför)
När jag egentligen vet att jag ju borde vara snällare mot mig själv. För tänk om man hade en vän som gjorde såhär mot en, skulle man vilja vara vän med den personen?

Men jag försöker bli bättre på att vara snäll och inse att det också är en process där jag gör så gott jag kan. Hur tänker ni?

Ny affisch från Röhsska museet.

Ondheten borde bara stanna på en poster kan man tycka.

Va, redan? Men jag var ju inte beredd? Varför var det ingen som förvarnade?

Alltså, huuuuur tänkte jag innan jul när jag beslöt mig för att bara vara ledig till Trettondagen? Jag hade ju kunnat plocka ut tre dagar till och svisch, svisch, inte behöva dyka upp på jobbet förrän på måndag?!?

Japp, börja-jobba-igen-ångesten är här nu igen! Av någon anledning känns det lite nervöst också. Förutom att jag ska börja jobba heltid nu så kan jag inte komma på någon anledning till nervositeten?
Det är ju samma jobb, med samma kollegor och med samma uppgifter som innan jul? Fattar det inte.
Hur är det med er bloggläsare, hur känns det att börja jobba igen?

Lite tror jag att nu när jul- och nyårshelgerna är över så känns det lite grått. Festen är slut och det roliga som man laddat för är över. Även om man varit less på julpyntet så känns det ändå lite tomt när man tagit bort det. Våren är ännu långt borta, för långt borta för att man ska kunna se fram emot den.

Så vad gör en stackars Fröken Fräken då?
Beställer en Hyllis och en Synas från Ikea så klart!
Leveransdatum 14 januari var ju kanske en evighet bort, men betydligt närmare än våren i alla fall!

Bilder från nätet nånstans...

Vad har ni för andra saker som man ska passa på att njuta av och se fram emot nu?

Fult gjort Sköna Hem

En gång i tiden gick jag med i Sköna Hems läsarpanel. Efter att man recenserat sådär 423 annonser har man samlat ihop så pass många poäng att man kan byta ut dem mot någon form av premie. Sådär i april valde jag att då få hem tre nummer av tidningen.

I juni hade jag fortfarande inte fått någon tidning, så jag ringde kundtjänst. Där påstod de att jag inte hade några poäng och de inte kunde se att jag hade rätt till några tidningar. Så det sade jag att jag visst hade, och förklarade det hela en gång till. Då skulle de undersöka saken och höra av sig.

Ingenting hände.

Förrän i slutet av augusti då jag plötsligt fick en tidning. När jag fått andra tidningen började jag få uppmaningar om att förnya min prenumeration. Härom dagen fick jag en tredje påminnelse.

Och här blir jag riktigt irriterad. För ser ni hur man har formulerat sig:

FÖRNYELSEAVI 3
Precis som om det vore en faktura, att jag faktiskt tackat ja till att fortsätta prenumerationen och inte betalat. Här ska jag visst tro att oops, nu måste jag betala denna räkning innan jag får inkassokrav.

Vi har tyvärr ännu inte noterat någon förnyelse av din prenumeration.
Underförstått, en uppmaning att det är dags att förnya nu, oavsett vad jag än tycker.
Sorry, men om tidningen inte är tillräckligt bra så kommer jag inte att förnya min prenumeration hur många påminnelser jag än får.

PS Om du förnyat din prenumeration någon av de senaste dagarna ber vi dig ha överseende med denna påminnelse.
Så, bara om jag har betalat redan, kan jag ha överseende? Det finns inget alternativ för att jag inte vill ha något fler nummer av tidningen!

Näpp, här blir det inga fler nummer av Sköna Hem! (dessutom tycker jag att det har blivit för mycket vi-har-sjukt-mycke-pengar-som-vi-lägger-på-svindyra-möbler-och-andra-inredningsdetaljer i denna tidning)

Nu är det hög tid att pyssla ihop årets julkort!

Med rullgardinen nedragen

Tack för alla era tankar kring blogg och instagram! Jag har ännu inte beslutat hur jag ska göra, utan jag fortsätter att blogga när jag känner att lusten finns där och försöker inte pressa fram något inlägg bara för att. (jisses man har ju fullt upp bara med att hålla sig vaken denna årstid!)

För övrigt är vi ju nu inne "mäh det är ju helt omöjligt att ta ett vettigt foto i det här himla novembermörkret"-säsongen. Så därför tänker jag nu att det passar ju verkligen bra att visa upp sommarens bästa investering - och kanske den som var svårast att montera upp...

Har i evigheter tänkt att jag skulle köpa rullgardinerna Enje från Ikea men det har av olika anledningar inte blivit av. Så hittade jag en mycket liknande modell på Jysk till halva priset och slog till på två stycken till köket. De är alltså bara ljusavskärmande, och mörklägger inte. Blev helt perrans!

Broschyrhållaren/tidningsstället där på väggen är ett loppisfynd som jag är minst lika nöjd med!

Det som en gång var

Tänk när man var sådär 18 år.

Man stannade ute hela natten med sina vänner, åt nachos på ett restaurangtak halv tre, och dansade till E-type. Och ändå skulle man upp till sitt sommarjobb nästa morgon.

Plötsligt bokade man en sista minuten till nånstans i Grekland, utan att egentligen veta vart man skulle. För det löser sig ju.

Man hjulade på gräsmattan, kastade sig efter en volleyboll, balanserade på ett räcke, hoppade ner i en sjö utan att tvivla på om man kunde.

Hela tiden en känsla av att vara här och nu, och hur man skulle kunna ha så roligt som möjligt. För man kunde ju göra allt!

Och aldrig var det någon som fick diskbråck, måste åka hem till sina barn, pratade om pensionsförsäkring eller sa "men, tänk om..".

Jag sörjer över att jag förlorat den där känslan av osårbarhet.
Och att man tänker, "men tänk om det där var den roligaste tiden i ens liv?"

Hell hath no fury like a Fröken Fräken som inte får sova

Under påskaftonsnatten väcktes jag två gånger av två olika efterfester. Då räknar jag inte heller festen som pågick under kvällen fram tills att jag skulle gå och lägga mig som var på temat "Nu ska vi stå på balkongen och skrika, röka och öla så mycket det bara går" (synnerligen kulturellt tema).

Trots att man ligger där och trycker undan sin vrede mitt i natten kan man ändå vara kreativ. Till exempel tänkte jag ut en rad nya OS-grenar:

- Bowling med extratungt klot i trapphus. Man släpper ned klotet för trapporna och den som slår ned flest käglor fem våningar ned vinner.
- Porslinskastning mot sovrumsyttervägg i festlägenhet. Mest kraschat på kortast tid vinner.
- Trimning av motorsågar. Den som låter mest vinner.
- Festdeltagare får lyssna på sitt eget fyllesnack när de har nyktrat till. Den som står ut längst vinner. Minimitid två dygn.
-Marathon på kaktusunderlag. Den som springer längst och skriker mest vinner.

Gemensamt för samtliga grenar är att de skulle gå av stapeln kl 08 i går morse här i huset.

Med anledning av detta:
När och vid hur mycket liv är det läge att klaga när folk har "fest"?

Är väldigt förtjust i den hexagonformade ljuslyktan som jag hittade på loppis för en vecka sedan. Påminner om det där odlingskrukorna som gått och blivit trendiga - fast jag är väldigt glad över den speciella formen på min!

Dags för självrannsakelse

Om det är något som skulle få mig att sluta blogga så är det det växande inslaget av reklam, både öppen och dold (så kallade "samarbeten" med företag) i bloggvärlden.
 
Jag. blir. så. trött.
 
Jag vet inte vad som gör mig mest trött.

• Att jag känner mig som den enda som eftersöker lite mer ärlighet framför att tjäna pengar? Jag vill veta att det som skrivs är vad någon verkligen tycker, känner, upplever, och inte vad den fått betalt för att tycka, känna och uppleva.
• Att få verkar bry sig om att måna om sin egen integritet och trovärdighet och gör reklam för i stort sett vad som helst?
• Att det blir mindre och mindre text/ dialog i bloggtexterna och kommentatorsfälten om något annat än var saker är köpta?
• Att det bara verkar röra sig om att konsumera, dyrt och mycket, för att vara lycklig?
• Att reklamtexterna i många fall känns osanna och dåligt skrivna så att man direkt ser igenom att detta enbart är reklam och inte alls bloggarens egen åsikt? Till exempel att det används ord och fraser som är helt annorlunda mot vanliga inlägg eller att det påstås att en viss typ av duk är ett "måste" i jul, men att sagda duk aldrig förekommer på någon av bloggens julbilder senare.

 
Självklart bör man ju även fråga sig själv om man uppmuntrar till ökad konsumtionshets? Jag hoppas verkligen inte det.

• Jag försöker skriva om många olika saker, med en fokus på att skapa själv, inte köpa färdigt.
•  Majoriteten av min inredning köper jag på loppisar och second hand eller byter/får av andra. När jag tröttnar på något är det självklart att ge det vidare.
• Jag försöker vara restriktiv med länkar till företag när jag köper något på affärer, och är tydlig med att detta är något jag köpt själv, jag har inte fått saken ifråga.
• Jag tackar konsekvent nej till att vara med på företagssamarbeten eller få pengar/gåvor mot "redaktionell text".
• Jag tänker på hur jag skriver, och försöker undvika formuleringar där jag direkt uppmanar till att köpa mera eller en viss produkt för att vara trendig - du ska utgå från din smak, inte vad någon säger åt dig att du ska ha för att vara rätt!
• Jag är noga med att tala om att det här en reklamfri blogg, och att jag alltid skriver utifrån min egen oköpta åsikt.

Men man kan ju alltid bli bättre.

Vad tycker du?

Alltså, jag tror ju inte att jorden går under

Jag vaknade upp i morse och tänkte; idag är jag inte så sjuk, så jag kan gå till jobbet!

Hm. Dags att backa bandet lite tror jag.

Borde jag inte istället vakna upp och tänka, nu känner jag mig frisk, dags att gå till jobbet?
Men när man får både telefonsamtal och mail, som det förväntas att man svarar på fastän man är sjukanmäld, så börjar man ju till slut tänka att det kanske är mindre stressande att gå till jobbet och vara "inte så sjuk".

Å andra sidan. Det kan ju vara bra att folk märker att saker kör ihop sig eftersom jag inte är på jobbet. Synd bara att man inte kan ta upp hur oumbärlig man är när man är sjuk när det är dags för löneförhandling.

Nåja nog om mina baciller, över till denna Aloe Vera (jag är ganska säker på namnet i alla fall!) som har blivit gulorange i topparna. Är det någon växtkunnig här som kan säga vad det beror på?
Höstdepp?
För lite vatten? (inte så troligt, mina blommor brukar oftare drunkna än torka bort)
Det kan hända att den stått ganska så väldigt soligt innan den flyttade in i mitt sovrum.

Man måste ju bara älska loppis krukan/skålen som är lite Signe Persson Melin.

När allt blir bra bara färgen har torkat. INTE.

Målare 1: Ja, nu är vi klara här i köket!
Fröken Fräken: Jahaaa... men ska ni inte måla hela taket, inte bara just där färgen har lossnat?
Målare 1: Nänä, det där blir bra, du kommer inte att se någon nyansskillnad när det har torkat!
Fröken Fräken: Men jag ser ju redan nu att det gråa spacklet lyser igenom färgen?
Målare 1: Nänä, det är bara som skuggan faller in från fönstret!
Fröken Fräken: Meeen. varför är det målat här på sidan av skåpet? Det skulle det ju inte vara.
Målare 1: Nänä, men jag tyckte att det skulle bli bra så. Det blir bra sedan när färgen har torkat!
Fröken Fräken: (resignerar) Jaha.

Målare 1 och 2 drar.
Fröken Fräken sätter igång och skrubbar bort färg från ställen där den inte ska vara.

Alltså, om jag på mitt jobb skulle dyka upp när jag hade lust, hitta på egna arbetsuppgifter, strunta i att lyssna på mina kunder, och bestämma själv vad som var ett bra slutresultat, då skulle jag inte ha något jobb. Men är man målare så går sådant tydligen hur bra som helst.

Nu har jag målat om HELA kökstaket SJÄLV. Ser hundra gånger snyggare ut än det som en "professionell" målare har gjort.

Dagens fråga:
Ska jag spraymåla denna skulptur till ljusstake?
Kanske svart upptill? Eller koppar?
Vad tycker ni?

Nä, jag flyttar inte ut!

Nu kan jag inte hålla mig längre!

Jag nämner inga namn, men håller ett visst inredningsföretag på med något slags reklambombardemang just nu?
Plötsligt uppmanar "alla" bloggar sina läsare att flytta ut och ta med sig företagets somriga marina sortiment ut i trädgården. Även fast produkterna i vissa fall inte alls överensstämmer med den stil som bloggaren har normalt (=utan att få betalt för det).

Är det verkligen lyckad reklam när alla skriver samtidigt om företagets produkter?
Och i många fall gör det med ord som inte är bloggarnas egna, så att man förstår att de inte alls står bakom sortimentet, skulle använda det själva eller egentligen tycker att det är snyggt?
(Men å andra sidan så tror man ju inte att det är smygreklam när det känns så pass konstlat..!)

Jag fattar inte riktigt. Funkar det verkligen så att bara för att en bloggare rekommenderar en pryl, så springer bloggläsarna iväg och köper sagda sittdynor, vaxdukar och ljuslyktor? Räcker det för att något plötsligt ska bli attraktiv?  Oavsett vad det är för sak?

Skulle det vara trovärdigt om jag började skriva hur fantastiskt roligt det är med online kasino och uppmanade er att besöka diverse nätsidor?

Nä, skulle inte tro det.

Detta inlägg sker i samarbete med mig själv.

Vi kör lite frågor och svar

Hörrni, det känns som att jag just nu inte skulle vinna en guldmedalj för snabbt besvarade frågor och hög interaktion med andra bloggar...
Men mina veckor går åt till att planera för ett stort hallabaloo på jobbet, och det tar väldigt mycket tid och energi, så när jag kommer hem så är jag som en urvriden disktrasa. Och ni vet ju hur ickebra disktrasor är på att skriva?

Så, ska vi göra såhär - ställ din fråga i kommentatorsfältet nedan så samlar jag ihop allt till ett inlägg med svar?
Och har du ingen fråga så går det bra att skriva en hälsning ändå!

Ljusglas från House Doctor. Men snart är levande ljussäsongen slut. JIPPIE!

Den moraliska gråzonen

Nu ska jag berätta en heeeelt fiktiv historia igen, som jag ältat under dagen.

Person A och person B känner varandra, har en gång för flera år sedan stått varandra nära men nu för tiden hörs de bara sporadiskt.
Låt säga att person A får reda på att person B sysslar med något som inte är olagligt, men som man skulle kunna säga är...moraliskt tvivelaktigt och som involverar person Q. Person B har dessutom ljugit om detta. Dock tycker person B inte att vare sig det moraliskt tvivelaktiga eller lögnen i sig är fel, utan är hur nöjd och glad som helst. Person A blir dock chockad, arg och undrar om person B är dum i huvudet.

Nu är detta beskrivet i väldigt svävande ordalag, för att ingen ska ta illa vid sig. Men jag känner att jag ändå behöver få lite synpunkter på detta.
Vad ska person A göra?
Vad gör man om man får reda på något som man tycker är fel?

För övrigt kan jag säga att det bästa med den här dagen var att det bara snöade lite grann...
You get the picture?

Den vita lögnen?

Ibland hamnar man i bryderier.

Jag har ju tidigare klargjort att om man inte har något snällt att säga, så kanske man inte behöver säga något alls. Men ibland är det väldigt svårt att inte säga något alls, då man avkrävs en åsikt.

Som ni vet har jag ju ett rätt stort inredningsintresse. (ä-hum)
Detta vet alla i min närhet om, och de bör således även känna till min stil rätt bra.
Många brukar också fråga om min åsikt i inredningsfrågor, men jag är inte alltid säker på att de vill höra vad jag egentligen tycker.

 Så, vad säger man då när någon frågar ”Vad tycker du om min nya tapet/kök/soffa/gardin?”

Och det nya är snudd på det fulaste jag någonsin har sett, enligt min smak, men den som har köpt det verkar strålande nöjd (och det borde ju räcka, min åsikt borde vara helt överflödig)

Jag ser två alternativ. Antingen får man blåljuga, vilket ger mig en obehaglig känsla inombords, (plus att det borde vara uppenbart för den som frågar att man ljuger) och säga:
”Åh så fint!”

Eller, försöker man att undvika att ge ett svar som innehåller ett estetiskt ställningstagande genom att säga något i stil med:

”Ja, det har ju verkligen blivit en helt annan känsla här i rummet!” eller "Vad roligt med en ny soffa!"

Svar 2 bör ju vara mest gångbart, så länge man inte blir synad, genom att personen frågar vad man egentligen menar med det? (joho, det har faktiskt hänt!) Och då står man där med foten i en rävsax. Eller är det så att svar 1 är bäst, att folk gärna tror på en så länge man bekräftar deras åsikt?
Vad tycker ni?

Eller så är jag helt enkelt väldigt dålig på att avläsa andra människor.

Provocerande glädje

Nu ska jag skriva ett inlägg som jag länge tänkt skriva, men som jag fortfarande inte vet om jag törs skriva.
Tydligen finns det något oerhört provocerande över ämnet som jag inte begriper, och därför tar jag upp det för att fråga er.

Ni vet på jobbet på måndagarna, och alla andra dagar också när jag tänker närmare på det, så berättar alla om vad de har gjort i helgen. Alla de med barn, sådär 95%, berättar skojiga historier om vad deras barn har haft för sig, hur underbart det är med barn, alla aktiviteter som de har skjutsat sina barn till osv.

Skulle jag här börja berätta vad jag har gjort i helgen, med utgångspunkten från hur roligt det är att INTE ha barn OCKSÅ, och alla de saker som jag därför kan hitta på, lär jag bli utsatt för det onda ögat av samtliga.

Varför? Varför får jag inte vara glad över att jag inte har barn? Att jag är glad över mina livsval?

Jag säger inte att jag hatar barn.
Jag säger inte att jag har barn som jag inte vill veta av.
Jag säger inget om de som vill ha barn men inte kan få.

Jag fattar det inte.

Finaste burken är min!
Mina sängskåp, som burken står på, har jag dock tröttnat på
och har flyttat dem till källaren.

Jul i augusti?

Är det något som jag verkligen inte tycker om så är det att på min fritid planera och ruta in mitt liv.
Jag kan inte hoppa på aktiviteter där man ska ses varje onsdag klockan 18, planera för en resa till London hösten 2013 eller säga ja till något som sker om ett halvår. Jag blir jättestressad av sådant, det känns nästan som att jag drabbas av en allergisk reaktion.
Jag får nämligen nog av att planera på mitt jobb. När jag är ledig vill jag vara fri och spontan. Göra det jag har lust med.

Jag accepterar att andra hellre följer sina uppgjorda planer, så får jag lust att plötsligt dra iväg på ett äventyr en lördagsförmiddag så får jag göra det själv, då vänner eller släkt redan har bokat upp sig på andra aktiviteter.

Men det får väl ändå vara någon hejd på planerandet? Nu måste jag fråga er hur ni gör - är det verkligen rimligt att i början av augusti tvingas bestämma hur jag ska fira jul?
(Då handlar det inte om att man ska åka till Bahamas och då i god tid måste börja spara pengar för detta ändamål)

Den enda tanke som jag skänkt julen var nämligen när jag hittade detta
gigantiska tråg på loppis och tänkte att den ska jag ha till adventsljusen...

Det bästa med Stockholm är att åka därifrån

Hur många fina fynd jag än har gjort (dock inte så många denna gång) och roligheter som jag varit med om, är jag alltid glad över att jag inte bor i Stockholm.

Jag alltså. Det verkar vara fullt med människor som älskar att bo där med tanke på att det är folk överallt. Ö-v-e-r-a-l-l-t. Sådana som passionerat talar om storstadens puls.


Själv är jag mer förtjust i att känna min egen puls. Jag har kanske mer av enslig, envis vildmarkseremit i mig än vad jag tror. Men faktum är att jag har så många tankar, idéer och kreativitet inom mig att det liksom är nog. Ständigt omgiven av människor, tusen intryck och massor av ljud blir jag helt slut. Så ser ni någon på Arlanda Express, på väg ut mot Arlanda oc ser helt apatisk ut, kan det vara jag.   Och så tror jag inte att man hittar en så här charmant emaljkastrull för fem kronor i Stockholm heller. Nu används den som förvaring för kryddor.  

I helg ska jag spraya en kanin, gå på loppis och fortsätta experimenterandet  med att stänkbleka med klorin.

A change would do me good

Herregud, vad är det som händer?
Det är helg och jag har varit vaken sedan halv åtta! Likadant igår!

Som om det inte vore tillräckligt märkligt, så har jag sedan en tid känt att jag är trött på alltför mycket vitt och lantligt. Jag har ju aldrig tyckt att jag varit shabby chic av mig - jag gillar inte det överdekorerade (enligt min smak alltså) med volanger, madonnor, rosblommigt, änglar, kuddar med barntryck, vitmålade barnvagnar och  gamla skridskor, som är vad jag förknippar med just den inredningsstilen. Jag har varit mer för stilrent vitt med gamla saker (kanske en väldigt liten skillnad för oinitierade). Men nu tycker jag att det blivit alldeles för mycket av den lantliga inredningsstilen, det känns för kommersiellt. Alla affärer hakar på och försöker sälja fuskgamla saker, gardiner med fransk text och pastelliga zinkburkar. Och jag blir bara trött, och upprorisk.

Så, plötsligt söker jag efter mer färg (särskilt gult..!), grafiska mönster, 50- och 60-tal och teak. Naturligtvis är basen fortfarande vit, och jag har inte tänkt att byta ut alla mina möbler. Bara blanda upp det vita mer, och det funkar bra att blanda gamla möbler med modernare saker också. Så nu kommer det att smyga in lite andra saker här i bloggen - ja, stolen har ni ju redan sett.

Men lite chockad blev jag ändå när jag föll för detta tyg i olika nyanser av orange...!

Och en grå kudde piffade jag till med ett gult barnbälte.



Uppdatering!
Jo, jag har tröttnat på Ernst också (!!!)

Konsten att säga nej

Så här när man börjar jobba igen (suuuck..) blir det här med tid än viktigare för mig. Vad jag vill lägga tid på och inte. Jag är rädd om min tid, och ju äldre jag blir desto viktigare blir det vad jag lägger tiden på. Man skulle kunna säga att jag får allt mindre tålamod med tråkiga saker. Och när jag pratar med andra i min närhet så verkar de flesta instämma; man vill undvika energitjuvar – både när det gäller energitjuvar i form av personer och aktiviteter.

Men det är ju inte alltid så lätt i praktiken.

Det svåraste tycks vara om energitjuven är en släkting – hur säger man då nej?

Om man efter varje möte med denna person känner sig överkörd, totalt dränerad på all energi och är arg som en Tyrannosaurus Rex, är man då verkligen tvungen att fortsätta umgås bara för att man är släkt? Hur säger man nej utan att bli stämplad som the bad guy?

Och när jag lärt mig det, så vill jag lära mig att vrida tiden tillbaka till då när häggen blommade, tack.

Om ni inte säger något

När jag är kreativ, så är jag det alltid för min egen skull. För mig är tid och möjlighet till att vara kreativ livsnödvändigt och kvalar in på de allra första stegen i Maslows behovstrappa. Det jag skapar är sådant jag vill ha, och jag är helt oförmögen till att göra sådant som andra tycker är snyggt, men inte jag gör. Då knyter det sig, symaskinen strejkar, färgen skär sig och jag blir irriterad.

Således bloggar jag ju också för min egen skull. Jag kan inte ta upp sådant som jag är helt ointresserad av eller bara skriva vad jag tror att andra vill läsa om.

MEN. Bloggen bygger ändå till stor del på dialog, att jag får någon respons på det jag gör och skriver om. Det är verkligen hur roligt som helst att det är sådär 400 personer som gjort ett aktivt val att följa mina inlägg. Men hörrni, av er 400 är det procentuellt sett ganska få som kommenterar eller hör av sig till mig via mail.

Det är ju inte så att jag vill tvinga er att tycka till, men säger ni inget vet jag ju inte vad ni tycker.
Håller ni med och har därför inget att säga?
Har jag blivit tråkig?
Vill ni se mer mattor?
Vill ni se några förändringar?
Vill ni se mer Tine K-kuddar?
Är ni less på kuddar?
Berätta!


För övrigt är jag helt uppslukad av att göra tavlor. Och då menar jag sådana man hänger på väggen, och inget annat. Så nu klurar jag på en egen variant, inspirerad av denna spårvägsskylt, eftersom det verkar svårt att få tag i ett original..

Gammal bild från Ikea /Livet hemma

Kanske såhär?

Det var en gång en dag

Det var visst inte herr Fräken som drabbades av åldersnoja. Eller så smittade han mig. För plötsligt dyker en mängd knepiga tankar upp i huvudet.

Jag tror på fullaste allvar att 1991 var alldeles nyss. När någon berättar om något som hände för trettio år sedan tänker jag att det var på 60-talet (och vet ni, det är det inte!!!) Jag kan till och med få för mig att jag inte var född för trettio år sedan, innan verkligheten hinner ikapp mig.

Så ser jag en film från tidigt 90-tal och jämför med hur skådisarna i den ser ut nu. Och inser att jo, det var nog ett tag sedan det var 1991. Då börjar man ju genast fundera på hur mycket man själv har åldrats, och så är paniken i full gång. Att utseendet förändras kan jag dock leva med - för rynkor är väl tecken på hur mycket man har skrattat?  - och jag får acceptera att det inte blir någon supermodell av mig i det här livet. Nej, det är när man börjar tänka på hur åren bara flyger förbi, och vad man hann med att fylla dem med, som man blir livrädd...

När är det liksom tänkt att jag ska hinna göra andra saker än att jobba?
Bo i Toscana och rusta upp en gammal lantgård till exempel?
Och om de nästa 20 åren flyger förbi lika snabbt som de 20 år som just passerat?

Har ni några planer som ni tänker att ni ska få tid att göra "sedan"?

Och, ett mer närbeläget problem. Är det i detta tillstånd tillrådligt att se filmen "En dag"?

Bild från "En dag" hämtad från sf.se