Flytt

Nu när jag inte är gravid längre, och när tredje gången gillt inte längre är en undran men ett faktum, så har jag bestämt mig för att slå ihop den här bloggen med min vanliga blogg, livet på citronodlingen.

Där hittar ni från och med nu alla inlägg som handlar om Matilde och Clara. Idag har jag skrivit om att Clara har fått flytta ut från intensiven!

Längsta lördagen någonsin?

Igår var nog en av dom längsta dagarna i mitt liv tror jag...

Ute regnade till och från hela dagen, så vi var inte särskilt lockade av att gå ut, och inne på intensiven hade man en nödsituation med ett annat barn, så det var inte möjligt att komma in och hälsa på Clara och Matilde på hela dagen. Först sent på kvällen kunde vi komma in en stund. Strax efter att vi hade gått in kom föräldrarna till ett annat tvillingpar, födda 2 dagar efter våra flickor, men redan i vecka 24. Deras flickor mår inte alls bra, och vi kände att vi borde låta dom komma in istället (bara ett par föräldrar får vistas där inne åt gången).

Matilde är den enda på hela avdelningen som har fått napp och som bäddas ner under lakan. Det är väl för att hon skriker mindre då ;o)

Clara verkar mest sova det lilla livet...

8 dagar gamla

Tidigt i morse satte vi oss i bilen för att göra den 2 timmar långa resan till Ragusa och flickorna.

Under förmiddagen ordnade vi med en del praktiska detaljer, som att prata med överläkaren och få såret efter kejsarsnittet kontrollerat.

Överläkaren är en mycket bra person som fixar och donar och idag fixade han så att vi fick tillgång till ett anhörigrum här på sjukhuset över helgen, så vi stannar i alla fall till måndag morgon, sen får vi se hur situationen ser ut efter det, om vi åker hem en sväng eller om vi stannar kvar.

Båda ligger fortfarande kvar på intensiven och på förmiddagen har dom fått sin fjärde blodtransfusion. Det är något problem med vita blodkroppar, och man misstänker att deras blod kommit in i mitt blodomlopp via moderkakan och där attackerats av mitt immunförsvar, så att när det sedan gick in i deras kroppar igen var en "fiende" och blev attackerat där också. Jag har lämnat blodprov idag som ska skickas iväg till ett laboratorium på måndag. Tyvärr pratar överläkaren ganska mycket i medicinska termer så jag är inte säker på att jag har fattat det där rätt, men jag tror att det var så han sa i alla fall.

Efter lunch fick vi komma in och kika på flickorna och lite senare ikväll ska vi gå dit igen och se om vi får komma in en sväng till.

Clara sov sött när vi var där.

Matilde däremot bara grät och grät, och det gjorde vi också. Så jobbigt att inte ens kunna klappa lite på henne!

Första fyra dagarna

Dom första fyra dagarna är inte så klara i mitt huvud, eller åtminstone inte dom 2 första... Jag var ganska medtagen och har till exempel bara ett svagt minne av att svärmor och svägerska kom till sjukhuset samma kväll som flickorna föddes.

På det här sjukhuset är dom inte så hårda med besökstider som dom är i Catania, och Peppe fick faktiskt vara kvar hos mig över natten så länge det var okej med den andra tjejen som låg i samma rum, det var verkligen guld värt. Han åkte hem och sov hemma tredje natten, men resten av tiden har stackarn sovit på en stol bredvid min säng.

På dagarna sprang han fram och tillbaka mellan mig och tjejerna, vilket var skönt för då fick jag ju hela tiden information om vad som hände, och fick i alla fall se bilder på dom. Att ta sig ur sängen och sätta sig i en rullstol för att bli skjutsad till prematuravdelningen var liksom inte att tänka på första dagen.

Det var först på kvällen den andra dagen som jag orkade ta mig upp och kunde åka och titta på dom. Det blev många tårar när det äntligen blev av.

I måndags ansågs jag tillräckligt pigg för att skrivas ut och det blev en väldigt lång och ansträngande dag, så ansträngande att jag grät av smärta och trötthet innan jag till slut kom i säng här hemma.

Vi blev kvar ganska länge på prematuravdelningen innan vi åkte. Pratade länge med överläkaren och var och tittade på flickorna en sista gång. Innan vi åkte fick jag klappa Matilde, det var både fantastiskt och lite läskigt. Peppe vågade inte, han tycker det är lite läskigt med alla slangar och maskiner.

Resan var jobbig, det tar drygt 2 timmar och första halvan av den tiden är på dåliga vägar. Vi var inte hemma förräns vid 5 på eftermiddagen. Vid sju åkte vi till svärmor som hade gjort lasagne. Det var både skönt och jobbigt. Jobbigt för att jag var helt slut, men skönt för vi slapp fixa något själva. Ingen har ju varit hemma på ett tag så det ekade ganska tomt i kylen och ingen hade väl någon direkt lust att varken handla eller laga mat.

Nu har jag sovit i min egen säng 2 nätter och känner mig mycket piggare. Idag börjar jag packa upp och packa om eftersom vi åker tillbaka imorgon eller på fredag.

Det verkar som att Clara får komma ut från intensivvårdsavdelningen om några dagar och då måste jag vara där hela tiden för att mata och sköta om henne. Matilde blir nog kvar på intensiven ett bra tag ännu, hon har mycket att kämpa emot fortfarande, bland annat problem med hjärta och en lunga.

Filmerna är från i måndags, när flickorna var 4 dagar gamla

Den 27:e okt. Födda: Clara & Matilde

Den 27:e oktober 2011 blev en mardrömsdag. En mardrömsdag som slutade med att en dröm blev sann, men egentligen började det redan på kvällen den 26:e.

Nyfödd Matilde

Vid 18-tiden på onsdagskvällen var det dags för en kontroll av bebisarna genom CTG (tror jag det heter på svenska, när man har 2 band runt magen som registrerar barnens hjärtan och eventuella sammandragningar). Barnmorskan sa att det såg bra ut och gick vidare med sin lilla maskin till nästa tjockismage...

Två timmar senare blev jag nerkallad till förlossningen för att göra om det, men ingen talade om varför. Efter nästan 2 timmar kommer jourhavande doktor in och talar om att Matildes hjärta slog alldeles för jämt, att det borde finnas aktivitetstoppar då och då... Men att inget skulle göras just nu, utan man skulle kolla igen direkt på morgonen dagen efter...

Jag fick se flickorna för första gången när dom var 2 dagar gamla

På förmiddagen torsdagen den 27:e gjordes således ett nytt CTG och resultatet var detsamma som kvällen innan, så efter någon timme blev jag kallad till ultraljud för att kontrollera hjärtan och blodflöden. Det såg inte riktigt bra ut, så läkaren sa att dom skulle diskutera med dom andra läkarna och överläkaren om vad som skulle göras, och sa till mig att gå tillbaka till rummet så skulle dom komma med besked snart.

Fem minuter senare kommer läkaren inspringandes och säger till mig att jag inte får äta eller dricka, eftersom man inte vet om det blir förlossning eller ej. Efter 3 timmar kommer en sköterska in och frågar om jag vet vart min journal tagit vägen, för dom kan inte hitta den?

Det blev en lång och jobbig väntan på att få reda på vad som skulle hända...

Strax innan 15.00 kommer en annan läkare in och pratar med mig. Hon säger att det för tillfället inte är akut, men det vill vi inte att det ska bli heller. Problemet är att här på sjukhuset finns inga lediga kuvöser, så vi har två alternativ. Antingen flyttar vi dig med helikopter till Ragusa och du föder där, eller så föder du här och sen flyttas flickorna direkt till Ragusa, som är det enda stället på hela Sicilien som för tillfället har plats för 2 prematurer. Det bästa för flickorna är om dom reser inne i magen, det är säkrare för dom. Hur vill du göra?

Ganska dum fråga tycker jag, så det var bara att sätta igång att packa. Eftersom besökstiden börjar kl 15 kom Peppe precis efter att läkaren gått och han blev såklart lika chockad han...

Allt gick väldigt snabbt. Redan efter 40 minuter kom dom och hämtade mig till helikoptern och Peppe fick ta alla saker och påbörja den långa resan till Ragusa i bil.

I helikoptern hade dom bara en bår utan ben, som dom lade ner på marken. Det är inte särskilt lätt att komma ner till marken på ett smidigt sätt när man har stor tjockismage, så till slut fick jag ta mig in i helikoptern med hjälp av en stege... Men allvarligt?? Hur gör dom om patienten inte kan röra sig?

Det var en gammal helikopter och vädret var inte det bästa, så det blev en otroligt skakig färd och det vibrerade så mycket att jag tänkte att nu blir bebisarna utskakade av sig själva, och födda här i helikoptern...

Resan tog drygt en halvtimme men det finns ingen helikopterplatta på sjukhuset i Ragusa, så vi landade på ett annat ställe och sen blev det ungefär en kvarts resa i ambulans på det. Väl framme på sjukhuset satte man igång med förberedelserna direkt och ganska snart befann jag mig i operationssalen och fick epidural lagd.

Clara 2 dagar gammal

Strax efter att jag fått epidural blev det akut läge i en annan sal, så alla utom narkosläkaren försvann i 20-30 minuter... Sen blir allt lite småsuddigt sådär.. Läkarna och sköterskorna kommer tillbaka och sätter igång med snittet. Det känns grymt obehagligt men gör inte ont. Efter ett tag hör jag svaga bebisskrik och efter ytterligare en stund säger läkaren att båda är födda. Jag frågar om dom lever och får till svar: Just nu i alla fall...

När båda barnen är ute och läkaren ska börja sy ihop allt börjar det göra ont. Epiduralen börjar släppa eftersom det tog ganska lång tid innan man satte igång efter att bedövningen satts. Tack och lov var narkosläkaren som hela tiden satt vid mitt huvud väldigt lugn och fin och gjorde allt vad han kunde för att hålla mig vid gott mod och för att jag skulle må så bra som möjligt genom att ge mig lustgas.

När allt äntligen är över blir jag flyttad till ett observationsrum där Peppe också får vara. I det läget visste vi bara att flickorna levde, men inte mådde bra alls. Efter ett tag blev jag flyttad till avdelningen och Peppe kunde gå till prematuravdelningen för att få reda på mer.

Flickorna mådde inte särskilt bra och man kunde inte säga mycket ännu om hur det skulle bli, men Peppe fick i alla fall se dom och ta några bilder som han kunde visa mig.

Det tog två dagar innan jag lyckades ta mig upp ur sängen och bli skjutsad i rullstol för att titta på våra flickor.

33 veckor och fyra dagar fick dom bo kvar i magen.

Snart dags....

Igår gjordes ett nytt ultraljud med flussometria och läkaren sa att bebisarna kommer att födas med planerat kejsarsnitt antingen i slutet av den här veckan eller i början av nästa vecka.

Det blir då antingen slutet av vecka 33 eller början av vecka 34.

På ett sätt känns det lite tidigt, samtidigt som jag verkligen längtar tills den här graviditeten är över, för det har varit en mardröm mer eller mindre från första dagen.

Han säger att läget inte har försämrats, men antagligen ökar risken att något händer med Matildes hjärta ju mer tid som passerar, och då vågar dom inte vänta för länge.

Om en vecka?

Idag var det dags för "flussometria" igen. Det är en undersökning med ultraljud där dom kollar bebisarnas hjärtan och blodflöden, och då framför allt Matildes eftersom hennes hjärta jobbar hårdare.

Förra veckan pratades det om ytterligare 3, kanske till och med 4 veckor i magen men idag hade den tiden förkortats avsevärt, för doktorn sa:

-Jag hoppas att vi inte behöver ta ut dom ännu på en vecka/10 dagar.

Vilket jag uppfattar som att det inte är riktigt så stabilt som det varit längre, och att det finns risk att vi blir föräldrar lite när som helst nu.....

Sen kan man aldrig riktigt veta, det gäller ju alltid den där balansen mellan antalet veckor och risken att ha kvar dom i magen, men just nu såg det tydligen ut som att det närmar sig lite fortare än vad han hade tänkt och hoppats på.

Nåja, den som lever får se....