I min andra hälfts frånvaro

Jag är dålig på att vara ensam, har alltid varit.
Jag är som katten i lådan i kvantfysikexemplet: existerar bara om någon öppnar locket.
I frånvaron av yttre bekräftande interaktion existerar jag i nån slags vacuum.
I nån slags märklig apati.

Nu, med barnen existerande, är det lite annorlunda, men känslan hänger kvar som en svagt bedövande doft av narkos.

När maken åker över Atlanten.
Jag ska verkligen anstränga mig för att vara närvarande i dessa dagar, och inte bara få dem att gå.

Åldersrelaterade skumheter

Jag vet inte vad det är. Åldern?
Som gör att dyker en massa konstiga - jag skulle inte säga krämpor - men tillstånd.
Som vaddå?
Jo, som till exempel en jätteäcklig rörlig knöl under huden vid ena fingerleden (maken ba 'öööö vad äckligt, ta bort den, jag vill inte känna!"). Förmodligen detta.
Eller mina svullna röda fläckar som uppträder i ansiktet och får mig att se ut som om jag gått in i en dörr (dvs fått stryk hemma). Ingen som vet vad det är.
Vuxenaknen som kommer och går, lämnar bölder bakom öronen efter sig. Jätteont.
Knak i knäna, så att mina roomies reagerar. Aj, säger dom, fast det inte alls gör ont, bara gör så att jag har svårt att smyga in i ett rum.
Eller så svullnar ett öga plötsligt igen. För att jag petade lite på ett bett där kanske.
Konstiga grejor. Irriterande.
Och alltid är det nåt.
Hår som plötsligt raknar. Inflammerade hårsäckar. Dålig mage.
Så vansinnigt oglammo.

De matlasserade hotpantsens tid är för evigt - FÖR EVIGT - förbi.
(Lucky you.)

Tusenmilaservice

Meneh nu vet jag inte riktigt.
Ringde förutseende tidigt i år för att boka tid för min årliga cellprovtagning hos gyn.
Min polska, barska, högröstande kvinnliga gyn som har nästan samma namn som en berömd efterrätt.

Bara det att hon har slutat sen sist.
Så jag fick en ny.
Jan-Åke.

Stabilt?

Ringmuskel

Alltså.
Är mina barn dom enda som ALLTID måste bajsa när vi är ute i en lekpark/på en busshållplats/i ett köpcentrum..?
Är det nån slags fekaliekonspiration..?

Hundbajs i flera lager

Jag har nån kraftig issue angående hundbajs.
Det är så fruktansvärt vidrigt, jag får fullständig klåda avblotta åsynen.
Och nu är hela parken full.
Gatorna. Trottoarerna.
I lager på lager.

Hundägare verkar tro att snöfall innebär nån slags dispens från bajsupplock. Så snöar det. Och bajsas. Och snöar. Och bajsas.
När smältet börjar ser man tjugo nyanser av bajsbruna laguner smälta samman till en ocean av gegg.

Vidrigt.
Klåda.

Tant T goes middle-aged, and likes it!

Jag lever som bekant med ångest, men en ångest jag faktiskt inte lider av - till skillnad mot många har jag förstått - är ålders- och tantångest.

Hade ingen som blivande trettiotaggare och har ingen inför när jag nu på fredag passerar gränsen för yngre medelålders. Snarare tvärtom. Vet inte om det hänger ihop med att jag länge var "ett år yngre". Och jag tycker snarare att saker och ting blir lättare med stigande ålder. Jobbmässigt räknas man inte, i mitt yrke, om man är för ung. För ung är allt under trettio. Man behöver lite ålder för att åtnjuta respekt och pondus.

Tant. Inga problem. Kanske hänger det ihop med att jag som ung såg yngre ut (dock inte längre). Och att jag alltid dyrkat 'tanten' som koncept. Hade pärlcollier och chanelkavaj redan som artonåring.

Så vad består egenligen den här ålders- och tantnojjan av? Vad är det man har ångest för? Kom igen - berätta för tant!

Svinsprutare

Man är ju så lättpåverkad.
TV, nyheter, tidningar. Bilder från överfulla väntrum och så nära kompisar som drabbats av äkta sjudygnssvinet.
Så från att varit värsta coola 'fan-vad-alla-nojjar'-päronen förvandlades maken imorse till cityhopper som åkte runt med ungarna i overall och galon klockan åtta på morgonen för att hitta vaccin. Slut och slut. Rena Ryssland.
Halv tre hittade han en tom mottagning med drivor av vaccin. Hos privata barnläkaren, som vi inte gått hos sen sonen var typ två, men fortfarande inskrivna. Barn plus make fick 'sprutare' (dotterns ord) och klistermärken.

Happ. Och jag då??

Drar imorgon bitti ner under alibit "moder till dessa två som vaccinerades igår" för en sprutare, och hoppas slippa febern efteråt eftersom flyget till Förenta Staterna går tjugo över tio måndag morgon.

Är det en bra idé? Sprutaren alltså. Så kort före resa. ?

Kvällsmys

Jag har filtat två flugsvampar.
Herregud!
Var ska detta sluta?

Då skulle ni se godisskåpet!

(Det här är alltså köksskåpet med allt porslin. Men det såg ni va?)

Se upp i backen, två hål i nacken!

Jag är utbjuden på lekfika hos vännerna i Duvbo, ett välkommet avbrott i helgens parklekande och hemmatjatiga tillvaro.

Bara det att jag inte gillar att köra bil. Och aldrig hittar. Fastän jag både åkt och kört vägen tiotals gånger. Jag kan bli alldeles blank i huvudet. Inte ens hitta ut från stan. Så jag kollar på eniro. Och blir ännu mer förvirrad. För eniro har valt en annan väg än den jag brukar köra, tror jag, och dessutom heter vägarna en massa saker som jag inte alls känner igen.

Watch out för en hysterisk bilförare runt halvtvåsnåret i eftermiddag på väg nordväst från stan. Barn i bilen.

Hello Africa

Lämnar strax mysiga familjen som smaskar hemgjorda svartvinbärstoppar för att bege mig mot Arlanda Express. Går runt som en äggsjuk höna och kramar tårögd mina barn, stirrar över saker jag glömt packa ner, försöker fundera ut fyra klädkombos som kan funka formellt men i 27 grader.

Inatt flyger jag till Nairobi, Kenya.

Med oron som följeslagare

Vi pratade om rädslor.
Om nojjor som plötsligt utvecklas efter att man får barn, eller förstärks.

Jag reser en hel del i jobbet. Har alltid gjort. Inga problem.
Men nu: Först svaga obehagskänslor, resfeber, sen ren ångest som jag får arbeta kognitivt med att stävja. Med knep, trix och tricks. Debriefing.

För mig är det en blandning av flygrädsla (som aldrig nånsin funnits förut) och en avgrundsdjup skräck att inte få återse familjen. Helt irrationell och helt ologisk - åtminstone i relation till allt annat man utsätter sig för dagligen. Korsa en gata till exempel.

Men ändå.
Så här är det.
Kanske är det så att få familj - den ständiga oron som följeslagare.
För de älskade barnen, den älskade maken, eller för sig själv.

Sommarångest

Kan man ha det?
Jag känner i allafall ångest.
Olust. Oro.
Allt på en gång.

Kanske är det ett inför-semestern-syndrom. För just nu oroar jag mig för allt. Resångest, dödsångest, sjukdomar och olyckor. Vaknar i vargtimmen och har frossa. Det var så länge sedan senast att jag nästan glömt hur det var. Men påminns om att det är ett livslångt tillstånd. Bearbetar med kramar, sova nära, roliga planerade aktiviteter.

Önskar jag kunde skaka av mig olusten som en hund skakar vatten ur pälsen.

Samlaren

Vad är det som gör att varje gång jag går och handlar så fastnar jag framför bakhyllan? Botaniserar, rotar, letar.

Stoppar ner arrak, kokos, pecannötter och roliga strössel i korgen.

Nöjt pressar jag in inköpen i bakskåpet där det redan ligger kristyr på tub, guldkulor, mönstrade muffinsformar, pärlsocker, olika sorters choklad och viktiga saker som glykos och vaniljessens. Trycker igen dörren. Tillfreds. Om andan skulle falla på... kanske kokostoppar? Eller pecannötspaj? Fast jag vet att inget sådant kommer att bakas.

Vad ÄR det för nojja jag har?

Bortsnäppta bobbor

När jag ser folk peta näsan offentligt och sedan snäppa iväg bobben i okänd riktning, börjar jag fundera på, att tänk om man hade samlat alla dessa snorbobbor, alla dessa miljoner snorkråkor, i ett berg. Hur stort skulle det berget vara, och hur äckligt hade inte det varit? Var tar alla bortsnäppta bobbor vägen?

Hen

Annica är upprörd över att någon varit korkad nog att inte se att hennes rosaklädda barn var en flicka. Någon måste vara färgblind! Det må vara hänt.

Men jag förundras.
Varför blir man upprörd över sånt? För det första ser skalliga ettåringar ganska lika ut för en oinvigd. För det andra tyder det väl snarare på fördomsfrihet, att personen ifråga inte direkt förutsätter att "den i rosa är en tjej".

Och vadan detta manifesterande?
Varför är det viktigt att visa att: Detta är en tjej! Detta är en kille!
Vad vill man med det? Jag har så otroligt svårt att förstå. Så snälla förklara.

För barnen lider ju knappast av att bli sedda som enbart barn, eller tagna för snopp eller snippa. Det är ju uppenbart att det ligger hos föräldrarna. Vad är det nu fru Kaos brukar säga... "Offra barnen för att försvara en värdegrund". Det gäller tydligen inte bara feminister.

Kreativt klet

Aaargh. När man inte bakat på några dagar börjar det krypa i kroppen.
Går in på Martins blogg och följer storögt hans besök bakom kulisserna på Gateau. Ryser av välbehag.

Drar mig ut mot köket och firar min storslagna löneökning med att mata mina surdegar. Kompenserar kontorsknäcket med kreativt klet.

Winegum

I somliga avseenden har jag aldrig vuxit upp.
Jag är lika barnsligt förtjust i godis som när jag var fem.
Kan fortfarande gå och handla ett Hubbabubba och äckelnjuta av att trycka in alla sex bitarna i munnen.
Eller köpa Kinderägg.
Åt mig själv.

Kanske är det inte någon slump att jag fått en dotter som luktar vingummi.

Skojakt

Den som letar skall finna.
Har varit på jakt efter ett par enkla vita espadrillos
med kilklack i bast ett bra tag nu.
Har varit besatt.

Äntligen!



Ilse Jacobsen, DK

Lacklusta

Är det kontraproduktivt
att först skippa potatisen till lunchen
för att senare på kvällen
under ett lustfyllt ögonblick
trycka i sig en hel påse Lach Gummi*?


(*Tyska gummigodisar inköpta i Thailand)