Nytta och/eller nöje?

Karin Linder, ordförande i DIK, har ett gästinlägg på Kulturbloggen om att museerna måste bli bättre på att släppa ut bilder till allmänheten om de ska kunna hävda sin relevans i samhället. Instämmer till 100%.

Frågan vad som ska finansieras av staten, och vad skattebetalarna i så fall har rätt att få ut av det, förs inte bara inom kulturarvssektorn utan än mer gällande forskningen. Det gäller både Sverige och länder som Storbritannien
. Ska forskning ske med eller utan krav på nytta och avkastning?

posted from Bloggeroid

Kortsiktigt kulturarvslyft

Det finns goda föresatser som kan leda väldigt fel. En god föresats är att hjälpa långtidssjukskrivna och utförsäkrade in i arbetslivet igen. En annan god föresats är att försäkra oss om att våra arkiv och samlingar lagras digitalt och får en bredare användning. Men att kombinera de två föresatserna leder inte nödvändigtvis rätt. Tyvärr är det just detta som Regeringen nu föreslår. Det finns i samhället en stor grupp högutbildade och skickliga kulturvetare, med intresse av dylika arbetsuppgifter, och kunskapen som krävs för att förstå vad som behöver göras och varför. Många av dom saknar jobb, eller åtminstone jobb inom sitt fält, och en del faller även in i kategorin långtidssjukskrivna.

Att rikta denna satsning mot dem skulle vara en lysande idé på fler sätt än ett. För det första har dom den utbildning som krävs för att jobbet ska gå bra och effektivt. För det andra behöver flera av dom en chans att komma in på arbetsmarknaden - en sådan här uppgift kombinerat med relevant utbildning kan innebära att fler av dem får framtida anställningar. Men om urvalet inte ska ske på det premisserna (kunskap + potential för framtida etablering på arbetsmarknaden), utan mer som en sorts satsning för att förbättra statistiken över de utförsäkrade i största allmänhet så kommer resultatet bli ett misslyckande på två punkter.

För det första kommer mycket få av dem få jobb efter satsningen. Det kryllar av högutbildade kulturvetare som sagt och arbetsgivare kommer i första hand välja de som åtminstone har kvalifikationerna att ha en framtid inom branschen. För det andra - och det här är viktigt - själva resultatet av digitaliseringen riskerar att bli undermålig. Utredarna borde sätta sig in mer i vad denna typ av uppgift innebär - det är inte själlöst inmatande av ovedersägliga fakta. Tvärtom krävs tolkning, diskussion, justeringar, flexibilitet. Jag känner till tidigare digitaliseringsprojekt vars databaser är i det närmaste oanvändbara för alla forskare vet att det finns enorma källkritiska problem med det som matats in av personer som inte har förstått sig på det.

Den här konstanta nedvärderande synen både på kunskap om kulturarv och den komplexa process som digitalisering faktiskt innebär börjar gå mig på nerverna.

Så JA till satsning på digitalisering av arkiv och kulturarv, och gärna med förtur för de kulturvetare som är utförsäkrade och/eller sjukskrivna på hel- eller deltid. I andra hand till långtidsarbetslösa och nyutexaminerade. Här finns intresset, kunskapen, passionen, potentialen.

Men NEJ till en satsning som är en ren återvändsgränd! Dels för de som tvingas ta jobbet trots bristande utbildning och intresse, och som inte kommer få in en fot på arbetsmarknaden ändå. Dels för de produkter som projektet skapar som riskerar bli både dyra och oanvändbara.


Kulturarv handlar om långsiktighet, detta verkar bara kortsiktigt.

Uppdatering: Andra som bloggar tankar om satsningen är Arkeologgruppen och Unionen. DIKs ordförande Karin Linder kommenterar också. I Epstein i P1 genomfördes en liten debatt kring frågan med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, riksantikvarie Inger Liliequist och Karin Linder.




Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, politik, arbetslöshet, regeringen, kultur, kulturarvslyftet

Birger Jarl och kulturarvs-hackare

I dagens UNT finns en utförlig och riktigt bra artikel om resultaten av Helena Malmströms dna-analys av de tre gravlagda i Varnhems klosterkyrka. Jag kan tyvärr inte länka till den då UNT sin vana trogen tar evinnerlig tid på sig att lägga ut dylika texter på nätet - om nånsin. Så allt som ligger ute just nu är den knapphändiga, torra TT-texten. Det har funnits skäl att tro att dessa tre gravlagda är Birger Jarl, hans son Erik, samt hans andra hustru Metchild. Men det har också funnits skäl att tvivla på detta eftersom texten som gör detta gällande skrevs runt 200 år efter jarlens död. Som vanligt när det gäller tidningsartiklar måste man göra skillnad på det som anges i rubriker och ingresser å ena sidan och det som står i löptexten å den andra. I detta fall är löptexten, skriven av Åke Spross, ovanligt sansad och problematiserande för att gälla kombinationen historia och genetik.

En snabb sammanfattning. Dna-studien kan inte i nuläget visa att de döda är Birger, Metchild och Erik. För att göra det krävs allra minst positiva resultat från dna-analysen av sonen/brodern Magnus Ladulås vilka just nu håller på att genomföras. Vad denna inledande studie visar är att inget i nuläget talar emot att det rör sig om dessa tre. De två männen är troligen far och son, men det är utifrån det ganska svaga beviset av mutationer på genen för laktos-tolerans (dvs troligt, men skulle aldrig hålla i domstol). Vi kan också se att kvinnan inte är släkt med vare sig den äldre eller den yngre mannen (hon var Eriks styvmor). Den osteologiska analysen visar att åldern stämmer på ett ungefär dessutom. Så definitivt lovande, men knappast avgjort tills vi får resultaten från Magnus kvarlevor. Guldstjärna till Stross som redogör ordentligt för detta och inte drar till med floskler eller brösttoner.

Tips: Hack4 Europe är en tävling som går av stapeln i olika europeiska städer med utmaningen att skapa nya program för användning av digitala kulturarvsdatabaser som Europeana. Stockholms-heatet gick av stapeln igår och vinnarna har utsetts. Mia Ridge som har bloggen Open Objects deltog i London-versionen och presenterar sitt och kamraten Owens Wordpress-plugin "Share What You See". Det som är extra kul är hur hon berättar om hur det kom sig att de genomförde skapandet ganska oförhappandes och oplanerat. Sätt kreativa människor i ett rum tillsammans med ett brett ramverk och underbara saker händer...

Slutligen - titta in på bloggen om forskningsgrävningarna i Gamla Uppsala och kolla in de senaste roliga resultaten!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hack4europe, Europeana, kulturarv, Gamla Uppsala, Birger Jarl, UNT, DNA, genetik, historia

Dela med sig?

Lite korta nedslag i arkeolog-bloggosfären:

Lars Lundqvist skriver om en konferens i Haag han nyligen deltog i som handlade om Europeana - en enormt växande sökbar databas över europeiska museers samlingar. Utmaningen man nu ställs inför gäller hur pass fri all denna information ska vara. Grunddatan är ju sammanställd av institutionerna själva, Europeana fungerar endast som en sorts portal och samlingsplats för att underlätta informationsinsamling. Men det har varit hårda restriktioner kring hur sådana analyser och sammanställningar får användas, kanske lite för hårda och nu driver många på för att lossa lite mer på restriktionerna. Men det här är en komplex fråga - väg gärna in med åsikter och erfarenheter på K-bloggen.

Diskussionen kring vad all denna information och digitala data kan och bör och ska användas till pågår ganska intensivt mellan forskare, kulturarvsarbetare och dataintresserade. Inte minst tack vare att Daniel Löwenborg med flera initierat en svensk underavdelning till CAA (Computer Applications in Archaeology) och inlett en livaktig debatt på LinkedIn.

Ludvig Papmehl-Dufay meddelar på Kalmar-bloggen att publikationen av förra årets Blankaholmsseminarium (forntid längs Ostkusten) är under tryckning. En snygg publikation dessutom, och med många intressanta artiklar (jag vet för jag hörde föredragen). Årets seminarium går av stapeln om en månad och den som är intresserad av att komma och lyssna på en uppsjö intressanta föredrag kan kontakta Michael Dahlin via hans blogg.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Europeana, open access, kultur, kulturarv, museum, Kalmar

Tekno-ologiskt

November lider mot sitt slut och vi lider med henne (fast idag fick jag faktiskt lite solglimtar). Om jag ska ge ett tema för min vardag denna månad får det nog bli Teknologi. Jag skaffade mig en ny mobil med 3G och touch screen och sociala medier och för en som de senaste 6 åren levt med en och samma Nokia som på sin höjd kunde sms:a så var det som att ta klivet från häst och vagn till att köra automobil: Svindlande kul och samtidigt åksjukeframkallande.

SULF-stämman handlade om universitetslärarnas nya utmaningar med digital teknologi både i föreläsningssalarna och de allt talrikare nätkurserna. En hel del intressant, inte minst om hur långt lärarnas upphovsrätt sträcker sig. Som så ofta hamnar diskussionen ofta mellan "de frälsta" och "ludditerna". Ett par problem som jag ser är att man dels underskattar problemen med att få studenterna att dra nytta av de digitala verktyg man erbjuder, dels faktiskt överskattar deras allmänna kunskap och kompetens inom detta område. Ofta kan de vara extremt duktiga och kunniga på vissa aspekter av sociala medier, men helt bortkomna med ett vanligt ordbehandlingsprogram. Förkunskaperna skiftar också markant och detta kommer snarast öka. De som kommer från hem med datorintresserade föräldrar kommer ha ett enormt försprång över de andra. Att tro att grundskolan kan täcka upp i den utsträckning som behövs är naivt - isåfall behövs hundratals miljoner till extralärare.

På det temat: Neuroanthropology tipsar om en del bra nya blogginlägg i teknologins tema, som t.ex Erkan Saka, lektor vid Istanbul Bilgi University, som listar gratisprogram och webbaserade hjälpmedel för studenter.

Jo - jag har börjat Twittra också... Jag kombinerar viss skepsis mot nymodigheter med extrem svaghet för grupptryck och skapade till slut ett konto. Har hittat en hel del intressanta personer, myndigheter och kulturinstitutioner att följa. Savage Minds hjälper till med en lista över antropologer som twittrar och meddelar att AAA efterfrågar potentiella twittrare för den kommande konferensen. Det twittras på konferensen min sambo just nu besöker (fast allt för sporadiskt för min smak).

Apropå skepsis och grupptryck så har jag efter att först fattat beslutet att Våga Vägra Google Wave tiggt en invite från de som ligger lite mer i bräschen (typ samma mänskor som fick mig att börja twittra: Johan, Lars, Micke - det här sker på ert ansvar). Ska man klanka ner på nåt borde man ju pröva på det först - det säger jag i allafall till mina barn när de vägrar smaka på maten.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, teknologi, open access, universitet, undervisning, twitter, google wave

OA och Newtons första lag

Newtons första lag, lagen om tröghet/inertia, är även en sociologisk förklaringsmodell:

En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter
verkar på kroppen

Det finns en inneboende tröghet mot alla former av förändring, vare sig det gäller individer som måste förändra sina arbetsrutiner eller stora kollektiva enheter som ska ändra riktning. I grund och botten är det vettigt, att handlöst kasta sig in i allehanda nymodigheter och agera vindflöjel för varend trendig bris leder lätt till totalt sammanbrott på en arbetsplats. Alla ny idéer är inte bra idéer - eller iallafall inte bättre än det som redan finns. Men förändring måste ske ibland och det svåra är just att få den jättelika klumpen i rullning - med lock, pock och hot om våld (eller indragna bidrag). När ett visst momentum uppnåtts börjar saker och ting ske allt snabbare, nästan av egen kraft (typ rörelseenergi)

Det är precis det jag tycker mig se i frågan kring Open Access inom vetenskapen och forskningen. Hög tid dessutom, vi var på väg att bli helt tillplattade av kommersialismens monsterboll som dundrade ned för slänten med jet-motorer i baken. Det började utomlands med att Harvard och flera tunga universitet slog fast att forskning som bedrivs inom deras väggar och finansieras av deras verksamhet måste göras tillgänglig i öppna databaser. Nu i oktober slog Vetenskapsrådet fast att

För att få bidrag för forskning kräver Vetenskapsrådet nu att forskarna
publicerar sitt material fritt tillgängligt för alla. Allmänheten och andra
forskare ska ha fri tillgång till allt material som finansierats av allmänna
medel.

VR står för en stor andel av de bidrag som ges till forskare och det här är en otroligt viktig princip. Allt fler universitet börjar nu aktivt använda DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) för att ladda upp både avhandlingar och artiklar. Jag väntar dock fortfarande på den dag då Sveriges samtliga universitet tar samma principiella ställningstagande som Harvard.

CODEX - regler och riktlinjer för forskning


Läs även andra bloggares åsikter om open access, publicering, universitet, vetenskapsrådet, vetenskap

Klyftan mellan texten och pressmeddelandet

Inlägget jag skrev igår rörande DNA analysen av våra förfäder och "icke-förfäder" såsom det framställdes har fått en hel del svar och jag tackar för stödet från andra bloggare dessutom. Jag har ett par viktiga aspekter till att lyfta fram dock - inte minst som många av kommentarerna beklagade att genetikerna inte diskuterat mer med arkeologerna. Faktum är, och detta är en av anledningarna till att jag var så förbannad, att Götherström har läst arkeologi innan han specialiserade sig på genetik och jag vet att han också samarbetat under gång med arkeologer. Vid förra debatten för ett år sen hade han och jag en mycket lång diskussion kring de kronologiska svagheterna i resonemanget. Inte för att han ska ta mitt ord rakt av, men jag är inte precis ensam om att ha de här invändningarna och i den vändan verkande han ta intryck för han framställde saker och ting mycket mer balanserat i ett seminarium riktat till arkeologer.

Det som gjorde mig lite svettig och extra olustig just nu var att den extremt korta artikeln har bland annat ett par kollegor och vänner till mig som medförfattare. Det är vanlig kutym inom vetenskapen att de som bidragit med kunskap och analyser får vara medförfattare. Artikeln noterar dessutom det faktum att gropkeramikerna är senare än jordbrukets inflrande och går inte alls lika långt i slutsatserna som pressmeddelandena. Den genetiska skillnaden är för stor för att kunna vara ett resultat av naturliga mutationer och genetisk drift, men den bakomliggande mekanismen - fullskalig migration eller uppblandning - går inte att avgöra. Det är allt.

Jag vet inte vad mina kollegor anser om de senaste uttalandena från artikelns huvudförfattare, jag oroar mig för att de har gått längre än gruppen i sig var beredd att göra vilket väcker nya etiska betänkligheter. Till saken hör att artikeln bara är tillgänglig för prenumeranter. Jag har fortfarande tillgång och kan se originalet men de flesta kan bara se abstractet och den imponerande listan medförfattare. Man förutsätter att alla dessa är överens om de officiella uttalanden som görs av enskilda, men om så inte är fallet? Personligen kan jag inte låta bli och undra om de övriga är helt införstådda med det sätt som genetikerna presenterat resultaten i pressen.

Det här sätter verkligen strålkastarljuset på hur viktigt det är med Open Access, att man själv har möjlighet att ta del av vad analysen gått ut på, vilket urvalet är och vad som egentligen sägs.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, stenålder, etik, vetenskap, forskning, open access

Växtvärk i digitala nätverk

För varmt. För varmt och klibbigt och ingen lust att dricka mer kaffe för hjärnan småputtrar. Dags att gå över till kallvatten och dextrosol för att ta sig igenom dagen.
Almedalsveckan drar igång och på fredagen den 3:e juli anordnar finansdepartementet ett seminarium:
Offentlig förvaltning 2.0 - utmaningar och möjligheter med sociala media och ny teknik.
Lars Lundqvist från RAÄ ska medverka och delge sina och kolelgornas perspektiv på att dra in en myndighet i den virtuella verkligheten. Han är inte den enda arkeologen/antikvarien som kommer hålla sig framme under politik-veckan, på K-bloggen kan man läsa mer om begivelserna som planeras. Trevligt att Ämbetet passar på att utnyttja att man faktiskt finns mitt i smeten.
Även Erik Sällström kommer delta i seminariet om Offentlig förvaltning 2.0. Erik är initiativtagare till Digitala Staten, ett frivilligt nätverk för alla som är intresserade av att diskutera sociala medier, digitala myndigheter, tekniska möjligheter och praktiska problem.

Det har verkligen hänt en hel del i mötet mellan myndigheter, universitet och digitala medier de senaste åren, vilket gruppbloggen Savage Minds också reflekterar över. De tipsar om ett annat nätverk som liksom Digitala Staten skapats på ning.com: Open Anthropology Cooperative. Det nätverket har hunnit växa sig ganska stort vilket också lett till vissa växtvärks-besvär i termer av hur pass mycket moderering av forum som ska förekomma. Tänkvärt och läsvärt av Kerim Friedman.

Fenomenalt bra bloggen Neuroanthropology har postat en lång lista med tips om Public Anthropology på nätet. Helt klart är problemet i nuläget att hinna med att läsa och ta in en bråkdel ens av allt intressant som pågår.

Och i nuläget hinner jag intet - förutom att stoppa huvet under kranen innan jag återgår till mitt "riktiga" arbete. Suck.


Läs även andra bloggares åsikter om open access, web2.0, sociala medier, bloggar, internet, antropologi, arkeologi, almedalsveckan, RAÄ, Digitala Staten

Skam den som blir lurad

Jag gissar att nästan alla som suttit och skrivit på forskningstexter en längre period drabbats av den stora "nonsens-nojan". Den närmast förlamande övertygelsen om att man sitter sch skriver ren rappakalja. Företrädesvis i teorikapitel eller tolkningsavsnitten. Lite name-dropping av berömda teoretiker/filosofer, lite snygga zeitgeist-termer, lite försök att skriva något tänkvärt samtidigt som man inser att allt man tänkt sagts 1000 gånger förut och förmodligen bättre och dessutom kan man säkert inte säga något om något iallafall för hur vet vi det vi tror oss veta.....
Och ungefär där är det dags att gå ut och ta en öl eller fem med sina kollegor, kanske avreagera sig på några oskyldiga pinnar i en bowlinghall, eller se en riktigt urbota dum actionfilm.

Föga anade jag att jag faktiskt inte behövde sitta och slita med nonsens-texterna själv, utan att det finns program som tar hand om det nuförtiden. Hemsidor som automatiskt genererar mer eller mindre läsbar fejk-akademisk text. Michael Smith berättar på sin blogg idag om en ny variant av en Sokal-hoax.

One of the new mass-produced Open Access journals published by Benthan Scientific accepted a bogus hoax paper. A Cornell grad student and an editor from the New England Journal of Medicine submitted a paper to the “Open Information Science Journal” titled “Deconstructing Access Points.” The text is complete gibberish; the authors (acting under pseudonyms) listed their affiliation as the “Center for Research in Applied Phrenology” (C.R.A.P. for short).

Vad som är skrämmande med denna händelse är att författarna inte själva skrivit texten, utan just använt sig av en ganska elaborerad textgenerator:

The authors used SCIgen to produce their bogus paper, a text generator that produces context-free prose in computer science in article format, complete with tables, graphs, and references. In other words, the paper produces gibberish that is gramatically correct and looks like scientific prose at first glance.

I detta fall låg problemet helt och hållet i det att redaktören för tidskriften varken själv eller genom någon annan ens kollat igenom texten ordentligt - så bra är inte tjänsten att det inte går att upptäcka om man faktiskt tar sig tid att läsa det hela. Det är sorgligt att farhågor kring lovvärda Open Access-projekt blir konfirmerade på detta sätt, men som Smith påpekar så ligger problemet inte i att det är en öppen tidskrift i sig, utan i det vi kallar peer-review inte alltid fungerar. Det finns åtskilliga exempel på det i etablerade, tryckta tidskrifter också. Men när konkurrensen ökar bland forskare att få publicera sig, och förlag vill tjäna en snabb slant genom att ta betalt av författarna för att de ska få se sina texter publicerade, då är det ett potentiellt livsfarligt recept om det inte samtidigt finns genuina krav på kvalitet.

Nyligen avslöjades en skandal i USA med en läkare som fått flera artiklar tryckta med medförfattare som inte hade en aning om att de var listade som medförfattare. Det var dessutom hade påtagliga problem med hur han hade valt att redovisa tester som ingick i studierna. En skandal som hade kunnat undvikas genom att redaktörerna och granskarna skickat epost till samtliga av medörfattarna och inte bara huvudförfattaren.

Källkritik är Alfa och Omega inom all sorters forskning, från humaniora till naturvetenskap. VA-bloggen berättar om en tillfällig expertgrupp sammanställd av tidningen Fokus inför dagens partiledardebatt, som ska granska och ifrågasätta faktabaserade påståenden från politikerna som inte alltid är så noggranna med detaljerna. Ett initiativ man önskade att fler journalister i pressen tog, istället för att som så ofta knappt komma med en följdfråga, än mindre en faktakoll.
Granskningen redovisas på sajten Makthavare.

Michael Smith tipsar även om en en annan textgenerator med lite mer av glimten i ögat: The Postmodernism Text Generator. Tryck refresh några gånger och njut av allt du kommer lära dig. Om ni ursäktar så ska jag ta och skriva färdigt min avhandling tills imorgon - jag blev helt plötsligt oerhört produktiv...


Läs även andra bloggares åsikter om Open Access, publicering, vetenskap, politik, etik,

Vänta, vad pratar vi här om egentligen?

Lost in translation - förlorat i översättningen - är något som tar oerhört mycket kraft och energi från många debatter och diskussioner. Vi har alla suttit i möten och hört folk tala förbi varandra fullständigt, vi har läst debattinlägg som verkar röra helt olika frågor fast de inblandade tror att de diskuterar samma problem, vi har fastnat i surrealistiska bråk runt fikabordet på arbetsplatsen där man blir ovänner för livet trots att man egentligen håller med varandra... Tro inte att humanister, som borde vara överutbildade på att söka fram definitioner och logiska resonemang, är ett dugg bättre än gemene man - tvärtom är vi vanligen värst av alla (kanske ett avhandligsämne eller fem om varför det är så?).

Michael E Smith är amerikansk arkeolog med bloggen Publishing Archaeology där han skriver om forskning, publicering och Open Access med ojämna mellanrum. När han skriver är det alltid intressant. Som nu senast där han tar upp den språkförbistring som verkar finnas hos en del akademiker gällande vad begreppet Open Access betyder. Han återpublicerar ett inlägg av Andrew A Adams, systemvetare vid Reading University, som kritiserar Kathryn Sutherland. Denna professor i textkritik(!) har tydligen skrivit en debattartikel i Times Higher Education där hon beklagar vurmen för Open Access eftersom det enligt henne underminerar den viktiga vetenskapliga kutymen att referera till varifrån man fått kunskap och information:

But if the for-free component of open access repositories challenges more than
the filters and costs of conventional distribution, if people feel free to take
your research, your ideas, without proper reference or attribution, if they
believe all debts are already paid (because, as some argue, public taxes
subsidised the initial research), how exactly will it work? What credit will be
left to us?

Som Adams påpekar verkar Sutherland helt ha missförstått vad Open Access handlar om! Troligen (jag gissar vilt här) blandar hon ihop det med upphovsrätts-debatten som också florerar. Men OA i forskning handlar ju inte på några plan om att man fritt ska få använda andras resultat utan att referera till dem - tvärtom! Det handlar om att alla ska ha rätt att få tillgång till vetenskapliga texter när de forskar, inte bara de som backas upp av en stor budget. Syftet är att man direkt ska kunna lägga in referenser som alla ska ha möjlighet att dubbelkolla och dra nytta av och på så sätt kan information om intressant forskning spridas vidare snabbt och enkelt, vilket i slutändan ger upphov till fler citations och knappast färre... Inte som i dagsläget där vissa tidskrifter är gömda bakom dyra prenumerationer och bara finns att tillgå på ett fåtal bibliotek. Att en professor i textkritik har en så fullständigt snurrig bild av vad debatten handlar om gör mig mörkrädd. Adams skriver även en mer utförlig kritik av Sutherlands resonemang på sin egen blogg.

Nina Doshi på PLoS skriver om sitt arbete på denna öppna publiceringsenhet och om hennes eget arbete med OA och arkeologi vilket bland annat resulterat i en master-uppsats om arkeologiska databaser på nätet. Judith Winters, redaktör på Internet Archaeology, diskuterar lite kring OA och arkeologi i det senaste numrets redaktionella text. De ska övergå till OA men verkar ha satsat på ett ganska komplicerat system, där fri tillgång ges till brittiska högskolor, u-länder som berörs direkt av respektive artiklar, samt om författaren täcker kostnaderna helt och hållet fritt tillgänglig. Jag förstår inte riktigt hur de ska organisera detta eller om det snarare är att ge sig själva ett än mer krångligt sytem.

Vikten av att att bedöma publicerat material efter innehåll snarast än efter utseende och fin logo blev förödande tydligt häromsistens i kölvattnet av domstolsförhandlingarna mot läkemedelsföretaget Merck och deras produkt Vioxx. Det kom då fram att de ingått en ohelig allians med publiceringsförlaget Elsevier att skapa The Australasian Journal of Bone and Joint Medicine - en "tidskrift" som kom ut i flera nummer men uteslutande innehöll återpublicerade artiklar och specialtillverkade referat som gav positiva resultat rörande deras läkemedel (och aldrig de som sa att Vioxx kunde orsaka hjärtattacker). Att avslöja att hela produkten inte var mycket mer än en köpt annonsbilaga var i det närmaste omöjligt för läsare - den såg helt "riktig" ut, med redaktion och allt. Företaget kunde använda sig av detta för att sätta upp ytterligare en referens på listan över positiva studier. Tydligen är detta inte det enda exemplet på sådan bluff-tidskrift som Elsevier låtit ge ut mot "en rimlig ersättning".


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, publicering, vetenskap, forskning, Open Access, upphovsrätt, medicin, Merck, Elsevier

Kulturarvet, forskningen och web 2.0

Pratade nyss med en kollega som är i den sista hektiska fasen att sammanställa sitt avhandlingsmanus. Hon behöver ha med ett par fotografier som tidigare publicerats i en vetenskaplig monografi, men som ägs av ett museum i Frankrike. Om hon är riktigt snäll, och ber vänligt, och förklarar tydligt att det gäller en doktorsavhandling, kanske hon kan få rabatterat pris för privilegiet att förmedla forskning om kulturarv till andra forskare och allmänheten. Den här kohandeln med bilder och illustrationer för vetenskaplig publicering (till skillnad från kommersiell publicering av vinstdrivande förlag), får mitt blodtryck att rusa i höjden. Illustrationer är inte bara dekorativt bjäfs som forskare sätter in för att göra läsupplevelsen mindre tungrodd, det finns information i dessa bilder som bara inte går att förmedlas i text. I nuläget blir det allt svårare för de som inte har bra finanser, goda nätverk och priviligierad position i samhället att få tillgång till dessa. Ibland är det jurister skolade inom rent kommersiell publicering som sätter upp hinder, ibland är det instituten själva som i missriktad iver att kontrollera och styra sätter krokben för förmedling av forskningsresultat.

Då är det trevligt att se goda exempel på motsatsen: Historiska museet och även Riksantikvarieämbetet har den senaste tiden gått i bräschen för att omdefiniera hur samlingar och kulturarv kan göras tillgängliga för både allmänhet och forskare. RAÄ har sedan två veckor tillbaka börjat lägga ut valda delar av sin foto-skatt på Flickr Commons och genmälet har redan hunnit vara entusiastiskt. Det har sedan länge funnits en bra sökfunktion över Historiska museets samlingar, och allt fler fotografier av fynden läggs till efter hand. På bloggen Adelsöprojektet kan man nu läsa om beta-testingen av den nya funktionen "Mina samlingar" som håller på att utvecklas på Historiska.

Den innebär att man ska kunna registrera sig och skapa sina egna samlingar över sökningar som man gjort och intressanta fyndposter man hittat. Man kan skapa favoriter och skriva egna noteringar, men det är också tänkt att man ska kunna föreslå etiketter/taggar till olika poster som kan vara till hjälp för andra som söker i samlingarna. Fyndbestämning och klassificering är komplicerat, och inte sällan behöver det ske vissa revideringar då och då pga nya forskningsresultat. De flesta museer har helt enkelt inte råd och möjlighet att anställa horder med arkeologer som sitter och debatterar hur stor smalsidesvinkeln får vara på en tunnackig flintyxa...

Genom att öppna upp för medverkan från allehanda arkeologer runtom i landet kan man, om inte direkt lösa det problemet, så åtminstone ta sig en bit på vägen. Användarna kan även föreslå rättelser om det verkar som ett föremål blivit felkategoriserat, och tipsa om relevant litteratur om sagda föremål. Man ska också kunna kommentera de taggar och förslag som andra har angett och på så sätt göra hela föremålssamlingen mer kreativt användbar.

En hel del kvarstår att göra, men jag har haft möjligheten att tjuvstarta lite med funktionen sedan någon vecka och har redan börjat fylla på mina listor med allehanda gottis. Istället för att behöva göra om sökningar, spara konstiga sökvägar i egna bokmärken och ladda ned bilder på datorn så har jag nu allt trevligt samlat och tillgängligt i mina listor, inklusive all information knuten till föremålen. Det enda jag beklagar är att det inte fanns innan jag började doktorera, men man kan inte få allt...

Sådan givmildhet och öppenhet kräver respekt och hänsyn av användarna, personligen tror jag att det kommer bli få eller inga problem på den fronten. Fotografier får användas i studiesyfte, men publicering ska naturligtvis inte ske utan att kontakta de ansvariga först. För arkeolog-bloggare kan det vara bra att veta att om man skaffar sig ett konto så kan man bädda in föremålsbilder direkt i blogg-inlägget som html-kod - så länge det rör sig om icke-kommersiell aktivitet.

Bloggen Wunderkammer tar också upp testförsöket och tipsar även om Jamtli bildarkiv, som även de har en kommetarsfunktion på sina bildsamlingar på nätet.

Uppdatering 090331: Via Emma på Opassande får jag reda på att Nordiska Museet släpper ut en del av sitt filmarkiv på internet, filmer tillkomna mellan 1927-1967 för att dokumentera svenska sedvänjor. De var redan från början tänkta att vara till nytta för forskningen och nu har museet alltså tagit det berömvärda steget att underlätta rejält för forskare och allmänt intresserade att få tillgång till dem.


Foto: Sara Kusmin SHMM
Tidig gropkeramik från Mårtsbo, Valbo sn, Gästrikland, ca 5500-5000 år sedan. Den nedre vänstra skärvan har alternerande gropintryck, vilket är en mönstertyp som är vanlig i östra Mellansverige under denna tid. Denna dekor, liksom de breda lutande mynningarna är stilistiska nymodigheter i en keramik som i övrigt har stark stilmässig och teknologisk kontinuitet med den tidigare trattbägarkeramiken i regionen. Influenserna för dessa "nyheter" kommer troligen från östra Östersjöområdet, från de kamkeramiska grupperna i Finland och Baltikum.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, historiska museet, riksantikvarieämbetet, Flickr commons, fotografier, forskning, web2.0, open access

Fornlämningar i mobilen

Måste skriva om något trevligt lite snabbt så jag blir på gott humör igen.
Lars Lundqvist tipsar idag på K-bloggen om en ny applikation för mobilen, kopplat till gratisprogrammet Locago, där man kan se vilka fornlämningar som finns i närheten och få information om dem dessutom.
Snyggt!
Fast jag lider lite med alla arkeologbarn som kommer släpas runt på semestern av mobilviftande förälder: "En till stensättning bara runt hörnet ungar!"


Läs även andra bloggares åsikter om open source, mobil, fornlämning, FMIS, map browser

Hur bra forskare är du? Låt mig räkna...

Hur mäter man vetenskapligt genomslag? Hur mäter man akademisk framgång? Det är minsann inte en lätt fråga, men ständigt närvarande i samband med fördelning av tjänster, projektpengar och fonder. Bibliometri är den gren som har hand om statistiska beräkningar av publikationer ur olika aspekter och bibliometri har blivit en allt viktigare del av forskningens vardag. En av de viktigaste hjälpmedlen har blivit Web of Science som har valt ut vissa vetenskapliga och akademiska tidskrifter och indexerat de artiklar och referenslistor som finns i dom, så att man kan se inte bara vilka som publicerat sig där, utan också vilka verk som citeras och refereras mest. Inte vem som helst får ingå i WoS, inte ens etablerade vetenskapliga tidskrifter. Urvalet sker av en redaktion, men exakt hur det urvalet går till, enligt vilka kriterier och om dessa genomförs med någon sorts konsekvens verkar det vara lite delade meningar.

I samband med att jag skrev om en snarlik fråga för ett tag sedan så skickade Jonas Nordin, nyss avgången redaktör på Historisk Tidskrift, sin sista redaktionella text från vol. 2008:4 och den artikel han skrivit dessutom om bibliometri, Open Access och Web of Science. HT fick nyligen avslag på sin långåriga förfrågan om att få ingå i WoS. Hur denna process har gått till och hur humaniora försöker inrätta sig eftervkriterier som ursprungligen fastställdes för naturvetenskap skriver Nordin i sin artikel, som trevligt nog lagts ut på nätet. Det kan låta som ett torrt ämne, men det är snarare en absurd berg-och-dalbana och en fascinerande inblick bakom kulisserna på de godtyckliga bedömningsgrunderna, och bibliometrins ibland märkliga logik (bok utgiven på Nordstedts = 0 p, University of Hawaii Press = 8 p). Artikeln är ett måste för alla akademiker i min mening och jag hoppas att Nordin tar och försöker sig på en Under Streckare för SvD eller artikel för DN Kultur på samma ämne. Att det kan finnas en hel del märkligt med WoS-systemet även ur naturvetenskaplig synvinkel inser man när man läser om denna undersökning om 'impact factor' som refereras på Bad Science.

Martin Rundkvist tar också upp texten på sin blogg och den måste verkligen vara relevant för honom som är en av redaktörerna på Fornvännen. Nordin diskuterar även de utmaningar och beslut redaktörer ställs idag inför. Ska man övergå till engelska för större internationell spridning, trots att man skriver om svensk historia? Ska man bli Open Access och riskera att förlora viktiga inkomster i form av prenumerationer. HT läggs ut online efter ett år, men Fornvännen beslutade sig nyss för att följa Berlinkonventet och göra alla sina texter tillgängliga efter 6 månader. Jag förstår Jonas Nordins farhågor inför framtiden, och jag tror tyvärr inte att det finns en enda bra lösning på problemen. Samtidigt så anser jag att tidskrifter bara kommer att förlora läsare på att inte ligga online i förlängningen - konkurrensen är helt enkelt för hård och forskare tar det som finns tillgängligt. Dessutom är det mer fördelaktigt för författaren att ens text är tillgänglig på nätet. Men samtidigt ökar detta problemen med publicering av illustrationer. Och hur ska humaniora ha råd att anställa en redaktion som ska sköta uppdraget? En huvudvärk minst sagt.

Som av en händelse ska Jeppe Nicolaisen hålla två öppna föreläsningar om bibliometri på Ekonomikum i Uppsala den 10:e mars och den 12:e mars, kl 15-17. Anordnat av ABM och föranmälan senast 6:e mars.


Läs även andra bloggares åsikter om bibliometri, historia, Historisk tidskrift, Web of Science, Open Access, vetenskap, forskning, publicering

Lite julkul läsning

Imorgon bär det av med paket och prinskorv och pick och pack till Öregrund för att fira midvinterfest med ungefär en tredjedel av min tjocka släkt. Tillbringade helgen i sällskap med en stor portion av den numera imponerande stora Stockholms-klanen, och ungarna får träffa Gävle-klanen efter julhelgen. Uppdateringar av bloggen får vänta efter det att mellandagarna tar vid, och det är väl ändå ingen som sitter på juldagen och törstar efter svamlerier om stenåldern eller digitalisering av bibliotek...
Om det nu skulle vara så att denna varelse finns därute i detta avlånga land kan jag ge följande lästips:

1. Digitala tidningen Archaeology publicerar en 10-i-topp-lista över de i deras mening bästa fynden och förhistoriska upptäckterna under 2008. Samt några som homnade snäppet under. Inget från Sverige tyvärr. Dags för en Arkeologi-Idol-tävling?

2. Samma tidning tipsar även om ett par digitala projekt. Dels samarbetet mellan IATH på University of Virginia och Google Earth på projektet Rome Reborn, som återskapar det antika Rom i korrekt detalj i 3D. Eller den icke-vinstdrivande organisationen Cyark som försöker skapa arkiv med 3D-scanning av hotade fornlämningar och på vars hemsida man kan kolla igenom t ex Mesa Verde i Colorado eller Chichén Itzá i Mexico. Extremt coolt.

3. Och på begäran av min far - det senaste om Homo floresiensis, de s.k. 'hoberna' från ön Flores. Det verkar faktiskt, trots en del kritiska forskare, som om vågen tippar över till fördel för de som anser att floresiensis utgör en egen art och inte alls en inavlad ö-population. Hon är isåfall skild från vår utvecklingslinje för mycket länge sedan (typ Homo erectus-stadiet eller t.o.m. ännu längre sedan).

Jag hoppas alla får en trevlig och förnöjsam vecka, vare sig ni tar er an släktmiddagar eller jobbar på något av alla de jobb som inte kan avvaras i vintermörkret.

God Jul

The Yule Log - julkubben. Läs mer om julens komplicerade bakgrund på Projekt Gutenberg.

Welcome be ye that are here,
Welcome all, and make good cheer,
Welcome all, another year,
Welcome Yule.'

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, jul, hominider, 3D, Rom, kulturarv,

Gör en god gärning för fri forskning

En underskrift kostar dig inget mer än lite tid, men kan i det långa loppet ge en avkastning som är enormt värdefull. Det finns upprop organiserade av bibliotek, universitet och forskningsinstitut som syftar till att uppmärksamma politiker och beslutsfattare på vikten av en fri forskning, och framförallt fri spridning av de reulstat som forskningen frambringar. I de allra flesta fall är det nationerna som bekostar denna forskning helt eller delvis, och forskarna själva vill inget hellre än att få ut sina resultat. En lavinartad ökning av upphovsrättsskydd inom publiceringsmarknaden har dock medfört att information som tidigare spreds och delades och diskuterades mellan olika forskare, numera är avgiftsbelagd, sekretess-stämplad och otillgänglig under hot av juridiska processer.

Gör en god gärning innan julen står för dörren. Skriv på ett upprop som syftar till att få EU att ställa sig bakom ett direktiv för garanterad fri spridning av all forskning som bekostats av allmänna medel:

Petition for guaranteed public access to publicly-funded research
results
In January 2006 the European Commission published the Study on the Economic
and Technical Evolution of the Scientific Publication Markets of Europe. The
Study resulted from a detailed analysis of the current scholarly journal
publication market, together with extensive consultation with all the major
stakeholders within the scholarly communication process (researchers, funders,
publishers, librarians, research policymakers, etc.). The Study noted that
'dissemination and access to research results is a pillar in the development of
the European Research Area' and it made a number of balanced and reasonable
recommendations to improve the visibility and usefulness of European research
outputs.

Research funding agencies have a central role in determining researchers' publishing practices. Following the lead of the NIH and other institutions, they should promote and support the archiving of publications in open repositories, after a (possibly domain-specific) time period to be discussed with publishers. This archiving could become a condition for funding.

Uppropet lades ut 2007 och i nuläget har över 27.000 medborgare, studenter, forskare och officiella representanter för forskningsenheter skrivit under den.


Läs även andra bloggares åsikter om Open Access, upphovsrätt, copyright, forskning, vetenskap

Ska vi inte bara skicka en andel av vår lön direkt till Gates

I början av 1500-talet fick Leonardo da Vinci ett uppdrag att måla av hustrun till en förmögen köpman. Han tog dock lite väl lång tid på sig och när den var färdig vägrade köparen betala. I ett senare skede såldes då tavlan till kungen av Frankrike och idag är det världens mest berömda porträtt och kan beskådas i Louvren. Mona Lisa har reproducerats, kopierat, fotograferats, ändrats och förvanskats fler gånger än det är värt att dokumentera. Men från och med nu äger foto agenturen Corbis all rätt till digitala fotografier av den lilla tavlan. Spridningsrätten för den och ett flertal andra kända konstverk, många av dem ägda av statliga museer och institutioner som bekostas av skattebetalarna i stor mån, är numera ägd av Corbis, som i sin tur har Bill Gates som delägare. Jag menar, han är ju en vettig kille som förjänar lite mer i plånboken. Alla bilder som i framtiden tas, all filmning av föremål på museer runtom jorden från Louvren till Smithsonian, ska alltså distribueras via Corbis och de ska få en slant som tack. Om inte det är Pay for Play så vet inte jag. Till och med dokumentärfilmare är smått skräckslagna inför de rättigheter Corbis numera har.

Både Corbis och museerna lär tjäna en bra slant på detta och de stackars museerna slipper allt jobbigt ansvar för spridningen av alstren - bara det borde väl vara värt åtskilliga miljoner som Corbis lär tjäna på sin deal. Men det betyder också att vi samhällsmedborgare ska passa oss j-gt noga för att våga oss på att använda bilder av dessa konstverk som blivit en del av vår kulturella vardag. Det kostar oss om vi har mage att vilja illustrera våra texter på nätet eller i tryck, vetenskaplig analys eller ej, läromedel eller ej. Leonardo må vara död, och varken hans liv eller verk finansierades av några av de institutioner som numera gör grova förtjänster på hans skapelser. Och än mindre gäller detta de marmorstatyer som bortglömda grekiska och romerska mästare för årtusenden sen skapade för gudarnas, ledarnas och sin egen äras skull. Men det betyder väl inte att dagens nyskapade företag inte ska ha rätt att tjäna pengar på dem?

Om Leonardo hade levt idag hade han blivit stämd så det visslade om det när han målade Nattvarden, vilket var ett uppenbart plagiat på äldre målningar och inte minst ägt som koncept av Katolska kyrkan. Andy Warhol hade inte fått lyfta ett finger.

Om ni nu tror att detta avtal bara berör kommersiell publicering, där företag blir skyldiga att betala ersättning till fotografer och museer om de vill tjäna pengar på deras alster så är det höjden av naivitet. Förlag och filmare och publicister följer redan dessa regler i 99,99% av fallen. Dessa avtal medför däremot att forskare måste börja hitta mer finansiering för att ens kunna återge bilder på det de studerar och analyserar, det innebär att den mest oskyldiga postning av en bild på en liten obskyr dagboksblogg kan betyda att du blir skyldig tusentals kronor.

I tyskland finns i nuläget ett fall inför domstol där ett kokboksförlag stämt en bloggare att betala 6.000kr. Varför? I ett litet inlägg på sin blogg skrev han om att han och hans polare hade ätit korv till middag och valde att illustrera detta med ett digitalt foto av sagda maträtt. Hans personliga blogg läses av kanske ett par hundra personer max, men förlaget hade stenkoll på vilka super-kriminella typer som använde sig av deras bilder och skickade en faktura på 500 DM - vilket är kostnaden för att använda sig av en bild ägd av ett förlag. Bloggaren blev naturligtvis upprörd, en varning från förlaget och en begäran om att han skulle plocka bort bilden hade han naturligtvis accepterat och rättat sig efter. Men att begära en sådan avgift för att han använt sig av bilden på en icke-kommersiell liten personlig blogg i detta syfte var bortom rimlighetens gräns. Han tog fajten och riskerar i nuläget 10-dubbla summan för rättegångskostnader om han förlorar.

Akademiska världen är inte känd för att agera snabbt, samlat och effektivt, men det mullrar i leden. En imponerande grupp representanter för tyska forksningsenheter, som drabbats hårt av de oförsonliga lagarna i Tyskland, har nu startat ett upprop:
Berlin Declaration on Open Access to Knowledge in the Sciences and Humanities
Man får hoppas att det inte är för sent att hejda den oförsonliga kommersiella trenden som skapar en nytolkning av begreppet upphovsrätt som vida överskrider all tidigare lagstiftning.


Läs även andra bloggares åsikter om copyright, open access, bilder, Corbis, blogga, upphovsrätt

Moralpanikens väktare

Debatten om var gränserna går för upphovsrätt och kopieringsrätt, och hur dessa skiljer sig från äganderätten, kommer utan tvekan att bli en av de mest långlivade och infekterade i min levnadstid. Inte minst eftersom den dels hålls igång av människor som verkar missförstå både grundläggande begrepp och hur internet fungerar, dels för att tekniken att sprida saker digitalt har medfört både ökade möjligheter men också helt unika inskränkningar som inte tidigare varit möjliga. Även om jag gärna personligen ser en mer öppen inställning till digital spridning, och i grund och botten tror att det t.o.m. kan vara givande i längden för skaparna, så förstår jag och sympatiserar med de yrkesgrupper vars inkomst beror på viss kontroll över spridning. När det gäller att kunna betala hyran och semestern och ungarnas julklappar har man rätt att vara emotionellt involverad. Tyvärr drivs frågan med penseldrag så breda som en mindre stad och färgerna är sällan andra än svart och vitt.

För forskare och universitet är den hysteriska upphovsrätts-lagstiftningen en extrem ny form av inskränkning i förmedling som inte tidigare existerat. Rätten att använda illustrationer och bilder i undervisning eller vetenskapliga publikationer kringsnärjs av snåriga regler och aggressiva hot om dyra böter. Lobby-grupperna driver detta i den kommersiella publiceringens syfte och i rena hastigheten drar de med sig alla annan publicering/förmedling. I en tid då kunskap och information för första gången kan delas demokratiskt och globalt, bortanför en priviligierad intellektuell elit i Västvärldens storstäder, så arbetar marknadskrafterna hårt för att motverka detta - med benägen naiv hjälp från kultur-eliten.

I förra veckan ondgjorde sig skaparna av filmen "Låt den rätte komma in" så till den milda grad över nedladdning på nätet att de hotade lägga av med att göra skattefinansierad film (trodde de verkligen att den småbarnsreaktionen skulle generera annat än gapflabb?). Mårten Blomkvist, som jag vanligen både uppskattar och respekterar, skriver idag en krönika i DN Kultur där han faller i den ena självgrävda gropen efter den andra.

I debatten har frågan om ideell upphovsrätt, rätten att bestämma över hur ens
material presenteras, nästan kommit bort. Är det konstigt om filmare och
artister själva vill avgöra med vilka de ska samarbeta?

Bestämmer filmare över vilka videobutiker som får hyra ut deras material - har de kollat att alla ICA-butiksägare är moralens väktare? Har de rätt att bestämma vem som distribuerar filmer utomlands? Numera kan de inte ens bestämma vem som distribuerar inrikes efter det att SF tagit total monopol på marknaden... Vissa val har en del ibland, om de har status nog att ställa till ett ordentligt bråk i kultur-bilagorna, men de flesta som är inblandade i att göra en film har mycket litet till absolut intet att säga till om.

The pirate bay, förmodligen den största centralen för illegal fildelning,
opererar utan etiska standarder. För några månader sedan dök där upp länkar till
polisbilder på barnen som mördats i Arboga. När fadern bad att länkarna skulle
tas bort svarade Pirate bays representant: "Det var ett jävla tjat. Nej, nej och
åter nej."

Här blir jag riktigt förbannad på Mårten, för hade han hängt med ens en bråkdel i debatten runt detta hade han aldrig skrivit något så dumt och faktamässigt felaktigt. Jag rekommenderar alla som vill höra den andra sidan att läsa hela Peter Sundes inlägg på hans blogg, som nåddes av moralpaniken på Island där han var på semester. En moderator på plats blir översvämmad av en stor mängd mejl varav ett kommer från Arboga-pappans sambo, som inte meddelar vem hon är, och moderatorn i ett svagt ögonblick av irritation över mejlbombningen kring en helt laglig länk till ett juridiskt allmänt tillgängligt material, svarar ohövligt. Dåligt skick - javisst, rätt till en ursäkt - så klart. Tabloid-hysteri och moralpanik - utan tvekan. Särskilt som det var kvällspressens "avslöjande" om länken som gjorde att nedladdningen tog fart till att börja med. Jag upprepar, förundersökningsrapporten från åklagaren var allmän handling, ej skyddad och dess spridning till allmänheten var helt laglig. Dessutom - Pirate Bay lade inte själv upp den, utan en person med en egen dator där rapporten fanns på hårddisken, använde sig av deras tjänst för att ange en länk via vilken andra intresserade kunde ladda ned rapporten till sina datorer. Inga bilder låg ute för beskådande på nätet - annat än om någon enskild okänslig idiot valde att göra så på sin hemsida, vilket man knappast kan anklaga Pirate Bay för. Möjligen advokaten som var dum nog att inte anhålla om att få skydda fotografierna.

Som sagt, fildelningens olika aspekter kan och bör diskuteras, kreatörer ska ha möjlighet att tjäna pengar på sina alster. Men den oinsatta, felaktiga, översittarmoral som en hel del inom media och kultursverige för närvarande gör sig skyldiga till i sina myspysiga salonger är rent ut sagt pinsam och syftar bara till att skapa ett än värre skyttevärnskrig.

Månadens Bloggtips: Min gode vän Micke Nordin har i november påbörjat en egen blogg där han bland annat lär ut hur wiki-programmet kan användas och skräddarsys, om fri programvara som Ubuntu och behovet av Open Access i allmänhet. Läs gärna hans inlägg om den aktuella fildelningsdebatten.



Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, Pirate bay, copyright, Mårten Blomkvist, kultur, Låt den rätte komma in

Biblioteken och forskningen

Vilken roll har forskningsbiblioteken i vår digitaliserade, googlifierade värld? Vilken roll har bibliotikarien?
I måndags träffade jag den nyligen inrättade strategigruppen för Vitterhetsakademiens bibliotek. Kerstin Assarsson-Rizzi har satt samman en arbetsgrupp som utifrån olika perspektiv och erfarenheter ska ta itu med frågor kring bibliotekets framtida utveckling. Vitterhetsakademiens bibliotek grundades redan på 1700-talet, men kom framförallt att utvecklas till en central och självklar del av kulturarvsforskningen tack vare Oscar Montelius och Hans Hildebrand - svensk arkeologis 'power-duo'.

I nuläget finns förutom en rik samling litteratur rörande förhistoria, kulturarv och numismatik, även den mest fullständiga samlingen rapporter från arkeologiska utgrävningar i landet. I kombination med ATA, arkivet som innehåller otryckt grävningsdokumentation, är dessa samlingar en kärnpunkt för alla som är verksamma inom kulturarvsforskning rörande både Skandinavien och Europa i stort. Samtidigt står biblioteket inför samma utmaningar som så många andra - vilket uppdrag ska man egentligen ha när forskning blir allt mer digitaliserad, tvärvetenskaplig och inte minst överproduktiv. Vilka tjänster ska man erbjuda och vilka som kan nedprioritera. Är man till som arkivbevarare, eller för forskningen i nutiden, eller för forskningen i det längre perspektivet? Hur specialiserad/generaliserad bör man vara och vad behöver de där arkeologerna runtom i landet egentligen hjälp med? Vad vill forskarna ha ut av ett bibliotek?

Det var denna sista fråga som jag delvis hade blivit ombedd att presentera lite funderingar kring för arbetsgruppen i måndags. Jag hade tidigare hållit ett kort föredrag på liknande tema på en temadag för bibliotikarier anordnad av Vitterhetsbiblioteket i våras. Nu gavs jag möjlighet till lite mer tid och framförallt lite mer möjlighet att samtala och diskutera med en mer specialintresserad grupp. Även om forskning i grund och botten är samma sak idag som det var för 30 år sedan, har ändå vissa "infrastrukturella" förändringar skett som gett enorma konsekvenser:

TID: Doktorander idag har en extrem tidspress att bli färdiga i tid. Borta är avhandlingen som Magnum Opus - livsverket. Det är positivt på många sätt, men har medfört en extrem tidspress att samla in, analysera, fördjupa sig och producera en längre sammanhållen text.

KONKURRENS: På 80-talet räckte det med en C-uppsats (som ofta tagit 3 år snarare än 3 månader att sammanställa - se "tid" ovan) för att konkurrera om anställning. En avhandling nästintill garanterade chefsjobb i någon kategori. Idag är en mastersuppsats närmast ett grundkrav för att få jobb som grävslusk på en utgrävning. Doktorsgrad garanterar inte mycket över huvud taget. Det produceras 5-10 avhandlingar om året bara inom nordisk arkeologi. Samtidigt anställs färre som lektorer på universiteten - svikande studentunderlag gör att det är färre lärare nu på min institution än när jag började på 90-talet. De som forskar är därför i en konkurrens-situation som dagens docenter och professorer har svårt att helt inse. Det finns få eller inga chanser till ens deltidsanställningar på instituionen och få tydliga karriärsvägar utanför. Hur konkurrerar forskare? De publicerar sig.

PUBLISH OR PERISH: Fler forskare, fler univeristet, fler institutioner som konkurrerar om lite medel publicerar sig mer och mer och mer. Tidskriftsartiklar, konferensvolymer, antologier, monografier. För att hänga med stiger hela tiden pressen på att ha rätt sorts CV med rätt mängd publikationer i rätt tidskriftsserie. För att hänga med måste forskare också ta till sig ny forskning som publiceras i allt mer frenetisk takt.

TILLGÄNGLIGHET: Förr i tiden förväntades man vara bekant med sitt eget forskningsbiblioteks nyförvärv och kanske även vitterhetens. Idag finns oerhörda mängder på nätet. Sök och du skall finna. Inte bara inom ditt eget ämnesområde utan inom många närliggande vetenskaper. Tvärvetenskaplig ansats är ett måste, vare sig det gäller filosofi eller fysik. Nu finns inga ursäkter längre, artiklar om genstudier av tibetanska kornsorter, kognitiva beteendestudier av vävare i Rumänien, filosofiska post-koloniala debatter utifrån Peruanska genus-kategorier... allt finns att hitta och komma åt. Hänger du med? Är du uppdatera? Har du fingret på pulsen? Är du insatt? Mer och mer tid läggs ned bara på att hänga med någorlunda i informationsflödet, tid till egen analys krymper.

Det finns silverkanter på de mörka molnen. Det är bra att avhandlingar inte längre ska produceras i 55 års ålder och innehålla information som ingen fått vetskap om på 30 år för att det varit hemligt. Det är bra att ämnena söker sig mellan disciplinerna mer reguljärt, tar intryck och får inspiration av andra vetenskaper. Det är bra om forskare inte bara isolerar sig på universitet utan hittar andra kanaler att verka inom och bidra till. Men faktum kvarstår att pressen, konkurrensen och tidsbristen är längt mer påtaglig nu än för 30 år sedan.

I det läget är det viktigt med forskningsbibliotek som bygger upp bra samlingar, som har goda nätverkskontakter runtom globen, som har möjlighet att hjälpa till i egenskap av proffs på sökning och sållning i den flod av information vi möter på nätet. Inte minst är de viktiga som intresseorganisationer som kan verka i forksningens intresse, stödja den fria spridningen av information, bygga upp Open Archive och verka för Open Access. I kommersialiseringens gyllene tidevarv, där fristående forskare utan direkt anslutning till institutioner lätt hamnar utan tillgång till digitala prenumerationer eller juridiskt skydd, är biblioteken vår sista fasta punkt i tillvaron.

Efter middagen stannade jag kvar och lyssnade på Jakob Harnesk, vilket var både intressant och givande. Han hade lagt upp sin presentation som ett diskussionsforum för gruppen och det blev en hel del utbyte av tankar, ideer och funderingar. Vi bröt inte upp förrän kl 23. Jag hoppas att strategi-gruppen får goda möjligheter att arbeta vidare på dessa extremt viktiga frågor, för en sak är säker. Förutsättningarna har redan förändrats, och de närmaste åren kommer de förändras ännu mer.


Andra bloggar om: arkeologi, vitterhetsakademien, bibliotek, internet, forskning, digitalisering, Open Access, forskning

Ofri konst, fri vetenskap

Jag börjar bli genuint trött på copyright-hetsen bland 'kreatörer'. Konstnärer som stämmer fotografer för att de tar kort på deras konstverk, fotografer som stämmer konstnärer för att de inspireras av deras foton, konstnärer och fotografer som ger sig på forskare för att de har mage att reproducera deras verk i vetenskapliga texter som diskuterar dessa, publicerade i böcker som inte har en snöflingas chans i helvetet att generera inkomst för någon - allra minst forskaren. Tänk om Goya stämt Picasso för att han inspirerats av hans målningar. Tänk om dödsboet efter Monroe stämt Warhol. Tänk om ingen fick inspireras av, omtolka, eller på något vis misstänkas att använda sig av något som någon annan gjort någonsin tidigare...

Jag känner för att örfila gnälliga copyright-fanatiker inom 'de sköna konsterna' tills de slutar agera moraliskt skynke för profithungriga förlag och bokstavstrogna snustorra jurister som abdikerat all rätt att vara talespersoner för lagens mening för privilegiet att vara samhällets nya överstepräster (Catharina Ekdal - jag tänker på dig).
Nej, du får inte visa fem minuter ur hans film på din universitetskurs i filmhistoria utan att betala för privilegiet.
Show Me the Money!!! är tydligen allt fler konstutövares heliga motto. Det lagstiftas t o m för att förhindra människor att ta kort på vissa konstverk, byggnader och skulpturer ur copyright-skyddade vinklar!
Jaså, du är antikare och vill skriva om denna 2000 år gamla staty och har tagit ett kort på den med din egen kamera? Visste du inte att fotograf X en gång tog ett bra kort på den statyn och numera äger alla rättigheter till den vinkeln? Vänligen betala 10.000kr i luckan därborta. Nej, vi struntar högaktningsfullt i att det handlar om kunskapsspridning, att du inte gör någon profit på detta, eller att den som en gång skapade detta konstverk är död sedan 80 generationer och att vår äganderätt endast baseras på att någon underbetald arkeolog eller desperat gravplundrare hittat den...

Någon för mig okänd och ointressant konstnär vid namn Eva Cohen blir nu stämd av en fotograf för att hon i sin tavelserie om Ingmar Bergman har en oljemålning av honom i en pose som påminner om en han har i ett fotografi, taget av en fotograf som tar sig själv på alltför mycket allvar. Bakgrunden i tavlan är helt annorlunda, liksom färgsättningen, och man kan inte precis påstå att "originalet" är internationellt känt. Jacob Forsell har stämt folk tidigare och verkar anse att det är en förolämpning att konstnärer inspireras av hans bilder. Isåfall ska de betala för privilegiet. Jag övertygad om att han själv aldrig inspirerats av mer begåvade fotografers komposition och ljussättning...

Jag skulle inte bry mig så mycket om detta spektakel om det inte vore så att det är förlagen och bildbyråerna som blir de verkliga vinnarna och deras förmåga att genom påtryckning pressa igenom lagstiftning som är så generellt utformad att vetenskapen dras med av bara farten. Spridande av information och kunskap försvåras extremt av att forskare numera knappt vågar använda den enklaste illustration eftersom de riskerar bli stämda. Värst av allt är att många förlag kräver att man skriver över rättigheterna till egenhändigt producerade bilder och illustrationer till dem för att få bli tryckt. Så kan de sedan klämma andra forskare på pengar om de har mage att använda dessa illustrationer i sin text och referera din text - vilket är den enda valuta forskare förstår sig på.

Så till alla kreativa skapare därute, vare sig ni är fotografer, målare, skulptörer eller glasblåsare. Reflektera en liten stund över att vetenskapssamhället är mer öppet, tillåtande, kreativt och inbjudande än de så kallade fria konsterna. Själv håller jag mitt hjärta öppet för de gerilla-konstnärer som uppför osignerade verk i stad och land och gladeligen låter sig inspireras av allt och alla. Men om det är så att Forsell är en ensam paragrafryttare och rättshaverist så skulle jag starkt uppmana er andra att börja försvara rättigheten att blanda och ge och skapa nytt ur det som redan finns. För det är så människan gjort sedan hjärnans begynnelse. Tänk att torra akademiker gläds åt att ha inspirerat en kollega, medan ni omedelbart griper tag om plånboken...


Andra bloggar om: konst, fotografi, copyright, upphovsrätt, Ingmar Bergman