Den finaste komplimang jag kan få

Det blir alldeles tyst när min fina vän och hennes barn ger sig av.

Mina barn försvinner in i varsin vrå.

Nördar sig djupt in i teknikens under.

Jag lyssnar på Håkan.

Ja den Håkan!

Hellström.

Tänker att det var ett jäkla bra konsertår förra sommaren.

Coldplay. 

Hellström.

Laleh.

I år är det ingen.

Jag är hooked på Oskar Linnros.

Jo.

Men köpt några biljetter - det har vi inte.

Håkan och jag alltså.

Och två tekniknördar nånstans i huset.

Jag låter dem hållas ett tag.

Tar chansen å planerar inför kvällens fotografering.

En del av mina kunder återkommer verkligen flera gånger.

Och dessa är några av dem.

De åker trettio mil.

Bor på B&B.

Åker samma trettio mil tillbaka dagen därpå.

Bara för att fotograferas.

Av mig.

Det behövs inga ord.

Den gesten är den finaste komplimang jag kan få.

Så jag vill naturligtvis att allt ska gå vägen.

Det ska inte vara för soligt.

Inte för kallt.

Och absolut inte regna.

A-B-S-O-L-U-T   I-N-T-E!

Och så kommer det.

Regnet.

Hällregnet!

Kommer mellan mig och Håkan.

Och mina ursprungliga planer.

De slussas omkring som i en snabb karusell.

Men det finns hjälpmedel för sånt.

Som att invänta tills skitvädret ger vika.

Torka sura sädesfält med badlakan.

(de bilderna håller jag er på sträckbänken med)

Och samarbetsvilliga, härliga fotomodeller.

Det bästa hjälpmedlet av alla.

Amen

Utan att avslöja för mycket

Det är jobba-hemma-fredag idag.

Nä, inte en sån jobba-hemma-fredag då femtiosju barn springer runt i vårt hus.

Utan en sån jobba-hemifrån-fredag då jag ska försöka redigera mitt sista uppdrag.

Jag har bestämt att det får bli så.

(vi får väl se om jag lyckas hålla det)

Att det är dags att ta vinterpaus.

Den där redigeringen tar ju så oändligt mycket längre tid än fotograferandet.

Och nu behöver min kropp läsa lite mer böcker istället.

För lika härligt, som det är när fotohögsäsongen kickar igång,

lika härligt är det när den når sitt slut.

Jag behöver det. 

Bli en bokbjörn som går i ide.

För att ladda upp kreativiteten igen.

Här, 

en bild från senast leveransen.

Jag fullständigt älskar´t.

Kärleken, värmen och glädjen mellan mor och dotter.

Om man är sugen på att se fler bilder,

kan man göra det här.

Men bara några.

För snart vankas det jul och jag har hört att moster önskar sig ett foto i julklapp.

Så vi får spara på överraskningarna och det goda.

Fredagsamen.

Att få kika in i en bildnörds galleri

Så länge jag kan minnas har jag varit bildnörd.

Min första kamera köpte jag för egna pengar när jag fyllt åtta

och fotograferade hästar. Och min bästis. Hästar. Och min bästis igen.

Jag har alltid älskat att titta i andras fotoalbum trots att jag knappt känner människorna.

Jag förstår ju först på senare år varför.

Bilder alltså.

Nåt som tilltalar mig.

Och berör.

Det finns bilder som bara går mig helt förbi.

Men också bilder som föder känslor på nåt sätt.

Kanske ger pirr i magen. 

Får mig att dra på smilbanden.

Känna lycka. Sorg.

Eller harmoni.

Så nu när alla julklappar till nära och kära är utdelade,

och inga hemligheter kan röjas....

En kik in en bildnörds galleri.

#ettaxplockav2016

Att hålla jämn takt med samtiden

Jag ser mig själv springa jämsides med vardagen.

Är varken bakom eller framför, bara bredvid.

Jag försöker hålla jämna steg med samtiden.

Jag jobbar. Lyssnar på Kent. Redigerar.

Jobbar. Lyssnar på Kent. Redigerar.

Jobbar. Lyssnar på Kent....

Allt jag behärskade förra veckan, har brutits.

Alla löften. 

Allt tålamod.

Har pulveriserats.

I samma takt som jag slänger i mig sötsaker för att "lura" kroppen min att bli pigg.

För att tillfälligt orka springa bredvid.

Snart ska jag sluta släcka bränder.

Snart tar jag kommandot igen.

Planerar och ligger före.

Veckohandlar.

Fyller frysen med lussebullar.

Promenerar.

Ger mig lite mer sömn.
Och ta mig tusan om jag inte ger mig på en löprunda.
 På försök.

Amen.

Att äntligen ha fått till det

Ikväll får vi äntligen till det.

Fotograferingen som vi har fått skjuta på i två år ( !?) 

p g a sjukdomar och oväder.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger regnet ställt till det för oss.

Och så idag, under eftermiddagen, får jag veta att det är elände igen på väderfronten.

Väderelände igen, åtta mil uppför Skånekusten....

Men sen händer det.

Solen kommer tillbaka som lovat.

Och vi kan kör sommarfotografering i september.

September, kan ni fatta?

Fortfarande barfota och shortsklädd.

Med fötter utan strumpor och ben utan långbyxor.

Soliga dagar och havsdoppiga kvällar.

Jag vill trycka in pausknappen och stanna livet en stund.

Krama ur det sista.

 Och boosta ordentligt inför kyla.

September alltså.

This year you gotta love it!

Sånt som jag blir så himmelens glad för

Jag får mail från en kund idag.

En kund, som skickar med en bild över en tavelvägg dom har i sitt hem..

Det är mina foton som hänger där.

Mina foto på deras lille Söte-Göte.

Han är helt bedårande.

Det tyckte jag från första stund.

Om jag också hade varit fyra månader, så hade jag frågat chans direkt.....

 *blink, blink*

Men den där bilden alltså. Över tavelväggen.

Den går rakt in i mitt hjärta.

Det är sånt som jag blir så himmelens glad för!

Gladare än ni kan tro.

Amen.

När ögonblicken blir som bäst

Om jag inte hade vetat bättre,

skulle jag nästan fått för mig att det är Midsommardagen.

Det känns iallafall så i kroppen.

När man går upp först halv elva en söndag

och vädret är så där regnigt och grått som det oftast är dagen efter Midsommarafton.

Jo det blev sent igår.

Med vännerna.

Jag stegade in till middagen först när de andra redan ätit upp

(Kanske är det därför jag får midsommar-deja-vu,

då jag förra året först fotade bröllop och sen åkte till min familj och vännerna)

Eftersom jag först kravlat runt på alla fyra i en rejäl sandbunker med kameran högsta hugg.

Jodå, två förtjusande ungar och en mamma förevigades.

Han, med ögon och charm som fick mig att allvarlig fundera på om jag skulle försöka kidnappa honom i smyg och ta med mig honom hem. 

Och så hon, den kramgoa tjejen, med det vackra namnet.

Och en underbar fjädermask med sig som bonus.

Jag älskar sådana fotograferingar.

När kvällssolen tittar fram.

Och barnen är fulla av lek.

När de vuxna ger mig fria tyglar och lutar sig tillbaka.

Det är då det blir som bäst.

Och ögonblicken som mest naturligast.

Att vara underbar

Det är lördag.

Det är tre veckor kvar till skolavslutning.

Tre knappa veckor tills våra barn sjunger "den blomstertid nu kommer"

Tre knappa veckor till mammor står stolta bredvid, med tårar i ögonen.

Och pappor lika stolta, med solbrillor på.

Det är lördag.

Vi jagar avslutningsskor i stan till små fötter.

Äter ur chokladkartongen som vi vann under tipspromenaden häromkvällen.

Låter tvättmaskinen jobba hårt, fast det är en fridens afton.

Och så fotograferar jag kärleksfulla armband.

Precis sådana som är lite lagom att ge till en fröken i dessa ljuva sommartider.

Som tack för allt de lärt våra barn.

För allt tålamod de haft.

Och all omtanke de skänkt.

En helt underbar sommarpresent, till en helt underbar fröken.

Pssst. 

Armbanden är gjorda av en annan underbar fröken. 

Om ni är sugna på att beställa några för en spottstyver - hör av er till mig. 

Så vidarbefodrar jag er önskan.

Vitsippor och danska för nybörjare

Jo, det varde sol.

Och ingen är gladare än jag för det, när jag vaknar.

Hela jag är inställd på evighetslångt ösregn och så skiner solen!

Med löfte om mer!

Det blir utomhusfotografering idag.

Med en stor härlig dansk/svensk släkt.

Och jag som inte är den vassaste kniven i lådan, när det gäller språket-på-andra-sidan-broen

får lära mig ett nytt ord.

Fisketiss.

Som krokodilfis. Men på danska.

Och kanske med en helt annan betydelse egentligen.

Fast som jag tycker låter hur roligt som helst.

Och det får iallafall människor å le.

Fisketiss och vitsippor.

Jo, det pluppar upp sådana med.

Vid vägkanten, nära hembygden.

Och jag blir så till mig, så jag måste åka och hämta lil'sis.

Köra tillbaka igen och göra som alla andra fotografer gör såhär års.

Annars är det? På träningsfronten?

Jodå. Tackar som frågar.

Det har blivit lite den här veckan med.

Och man behöver inte läsa dom här sista raderna.

Det behöver man verkligen inte.

Måndag    5 km powerwalk
Tisdag      V I L O D A G
Onsdag     60 min yoga
Torsdag    5 km löpning
Fredag      7 km löpning
Lördag      6,5 km powerwalk
Söndag.    35 min intervallträning

När det är som roligast

Det är dags att säga farväl till januari.

One down. Two more to go.

Ni vet, jag gillar inte dom här tre första månaderna.

Jag vaknar till liv på riktigt, först när vi dra fram klockan och trädgårdsmöblerna.

Då är jag på!

Så därför tänker jag avsluta en jobbig januarimånad, med nåt trevligt.

Nu när det är gott mått till att mormor och morfar (och kanske farmor och farfar också?)

fått sina julklappar.

Ni vet sådana där hemliga fotograferingar.

Som man ingenting ska yppa om.

Sådana fotograferingar, som infaller en höstmorgon.

När det fortfarande finns lite värme i luften.

Och man fortfarande kan gå barfota och få sand mellan tårna.

När barn gillar såpbubblor,

och det är en skön stämning mellan de vuxna.

Sådana fotograferingar - när det är som roligast..

Fler bilder hittar du här.

Den där väggen alltså

Det finns väggar, sådana som man kan gå in i,

som jag absolut inte gillar.

Sådana som har en lucka bredvid sig, där man faller djupt ner med ljusets hastighet.

Där man tappar bort sig själv och där det sen tar en evighet att försöka ta sig tillbaka.

Sen finns det andra väggar. 

Typ klätterväggar. 

Betongväggar.

Tegelväggar. Bärande väggar. Nerklottrade väggar. Tapetserade väggar.

Bruna väggar. Ytterväggar. Kakelväggar.

Och så finns det vackra vita träväggar som pryder uterum.

Som förvandlar en gillestugsliknande pensionärskuvös till en studio.

Den där väggen alltså, det måste vara bland det bästa vi gjort

(och fått hjälp med att göra).

Åtminstone om man räknar husliga ting.

Det händer att jag fotograferar där.

Som t ex förra årets sista fotografering.

Med två små ljuvliga tvillingpojkar.

Fantastiskt tåliga och en fröjd att få föreviga

Same, same but sooooo different!

Jag som oroat mig för att inte se skillnad, fick tämligen tji.

 

Årets sista....

Det är jobba-hemma-måndag.

Det är årets sista fotografering.

Ja alla som känner mig väl, vet ju att jag inte kommer låta kameran ligga med locket på

 i nån vadderade väska, resten av året.

Men just när det kommer till uppdragsfotografering så är det slut.

Sen har jag bestämt mig för att njuta jul, ta igen tid med mina skatter

och försöka få ordning på det här torpet.

Men dagens fotografering alltså....

Den med en fyrbarnsmamma och två små tvillingpojkar.

Två killar som jag inte räknat med kunna skilja på, 

men som jag klarade av alldeles utmärkt.

Mest för att de inte var särskilt lika.

Två små tvillingpojkar som var så fantastiskt tålmodiga och nyfikna.

Och jag förstår att ni är sugna på att se bilder på dessa små gossebarn.

Men där får jag lov att hålla er på halster.

För i dessa fotograferingstider,

 är det många som sportar bilder som julklappar till sina nära och kära.

Och vem är jag att leka avslöjande tomtefar i förväg?

Nä det går ju bara inte.

Verkligen inte.

Så istället för en kärleksfull bild på en snygg mamma

och två små tvillingpojkar, så får vi hålla till godo med detta så länge.

"Same, same, but different"