Hon som det handlar om

Lyran efterlyser tre böcker med kvinnonamn i titeln i veckans tematrio. Här kommer de:

An någon outgrundlig anledning kom jag först att tänka på Fröken Smillas känsla för snö av Peter Höeg. (Sorry, jag vet inte hur jag får in ett danskt ö här.) Det jag minns bäst från den är de oväntat obehagliga vändningarna, en eldsvedd skalp, en udda sexscen och ett riktigt bra slut. Och så minns jag att jag läste den på en tågluff i Italien, i stekande julihetta! Vad minns du?

Mitta andra val blir Mästaren och Margarita av Bulgakov. Den berättelsen är ju fantastiskt märklig och härlig och påminner, när jag nu tänker på det, en hel del om Kärlekens historia av Nicole Krauss, som jag undvek att skriva så mycket om i vintras. Den förra börjar t.ex. på en parkbänk medan den senare slutar där. Båda berättelserna innehåller borttappade manuskript. Det kanske finns fler likheter än så? Bäst att läsa om Bulgakov vid tillfälle!

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman är så bra, helt enkelt för att Hjalmar Bergman är så bra. Finns det någon som skriver som han idag? Jag tar gärna emot tips! Fast, jag kan ju för all del läsa alla Bergman-böcker först. Har just börjat läsa om Farmor och vår herre och så kanske borde skriva ett inlägg om nostalgikicken i att lyssna på Markurells i Wadköping i våras. Minns ni förresten TV-filmatiseringen av Chefen fru Ingeborg, med Mona Malm och Björn Kjellman? Den var fin!

Ett kort inlägg efter långt uppehåll

Tematrio - finns det ett bättre sätt att hosta igång en gammal blogg i koma? Lyran vill ha tre böcker som nöjer sig med få sidor för att förmedla en bra berättelse. Här kommer tre små pärlor:

Bonjour tristesse av Francoise Sagan har jag just lyssnat ut. Tre skivor får väl räknas som en kortis! Här får vi komma innanför skinnet, in i huvudet på en 17-årig flicka och följa med på hennes tankemässiga krumsprång kring vad hon vill eller inte vill att det ska bli av hennes sommar, hennes relationer och henne själv. Jag kanske återkommer till denna!

Det femte barnet av Doris Lessing läste jag för ett drygt år sedan. Så här skrev jag om den då.

Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel García Márquez skulle kunna kallas för en kriminalroman, eftersom den handlar om ett mord. Men redan på första sidan vet vi vem som mördas och vem som mördar och sedan ägnas resten av berättelsen åt att kartlägga hur i hela fridens namn det kunde gå så illa. Upplägget är inte helt olikt det i Citizen Kane, med en undersökande journalist som i efterhand vill rekonstruera ett händelseförlopp.

Sådärja, det var ju inte så svårt att knåpa ihop något tillslut! :-)

Länge leve dem som inte gjorde det.

Jag hoppar på veckans tematrio hos Lyran och väljer ut tre läsvärda gamla svenskar. Ingen av dessa blev dock särskilt gammal, eftersom de alla tre valde att försvinna i förtid.

1. Karin Boye har med sin kultstatus nästan tjatats sönder. Men hon är ju så lysande att det faktiskt inte går! Hon får det att verka så enkelt att skriva poesi på vers; det är genialt. Kallocain var det länge sedan jag läste, den skulle jag gärna läsa om.

2. Stig Dagerman var en förträfflig novellist och hans dagsedel-dikter är så vassa i sin kyliga indignation. Många är ju direkt tidsbundna, men skulle tyvärr, med någon mindre förändring, fortfarande träffa rätt. Den här fanns i min barndoms diktbok.

3. Om jag kommer att tänka på en dikt jag har läst någonstans visar den sig ofta vara skriven av Hjalmar Gullberg. Död amazon gör mig tårögd varje gång.

Boken eller filmen?

Lyran uppmanar oss i veckans tematrio att skriva om böcker som blivit film.

1. Den långa flykten av Richard Adams är en av mina absoluta favoriter. Därför var det med viss skepsis som jag såg den tecknade filmen. Den visade sig dock vara riktigt, riktigt bra. Scenen med aftonrodnaden som i Femmans huvud förvandlas till blod är mästerlig.(ca 8.15 in i klippet nedan) Men det är något med de brittiska rösterna som jag inte riktigt kan förlika mig med.



2. Doktor Romand av Emmanuel Carrère var en hemsk, men intressant bok. Filmen Motståndaren är inte alls dåligt gjord, men för obehaglig att stå ut med.

3. Filmen Orlando är fantastisk. När jag gjorde ett försök att lyssna på Virginia Woolfs original (tyvärr fick jag sluta pga usel uppläsning) tyckte jag mycket om texten också, och förstod ännu tydligare hur otroligt välgjord filmen är. Ansiktsuttryck som beskrivs i romanen är så på pricken i filmen! Jag ska verkligen ta mig för att läsa den ordentligt.

Litterära kalas

Lyran uppmanar oss att berätta om tre litterära firanden. Nu skriver hon specifikt "böcker där man firar något", men jag har valt att gå lite utanför ramen där.

1. Mitt favoritkalas i litteraturen måste vara bröllopet hos Bensvarfvars i Fredmans epistel n:o 40 av Bellman. Vilket bröllop! Det börjar brinna och brandkåren rycker ut, brudens mor håller inte på att bli insläppt, det gråts och sups och kyrkans insamlingsbössa länsas av prästen. Förutom hedersgästerna myllrar det, som brukligt hos Bellman, av "barn och pigor, gatmamseller och gesäller". Här kan du läsa hela den underbara texten (glöm inte att klicka på de röda orden för förklaringar!), och vill du lyssna på den så rekommenderar jag Cornelis version, även om han har skurit bort några verser. Om du är det minsta intresserad av Bellman bör du förresten titta runt ordentligt på den helt enastående sidan http://www.bellman.net/. Den är suverän.

2. Jag fortsätter på bröllopstemat och drar mig till minnes bröllopet i Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård. Nyblivne kyrkvärden Esping försöker göra en god gärning genom att viga samman ett ogift par som redan har en drös ungar. Nu minns jag inte alla detaljer, men det var storslaget!

3. Slutligen får det bli det alldeles förfärliga bröllopet i När man skjuter arbetare av Kertsin Thorvall. Det är bara en stor klump med obehag som växer och växer och slutar i tragedi.

Mammor i litteraturen

Precis när jag tänkte skriva om hur många mödrar jag läst om på sista tiden lät Lyran veckans tematrio få handla om minnesvärda mammor i litteraturen! Nu backar jag i stället till tidigare läsupplevelser och skriver om de senast upplevda mödrarna vid något annat tillfälle.

1. Nora i Ibsens Ett dockhem är fortfarande idag en provocerande mamma när hon lämnar sina barn för att finna sig själv. Tyvärr har jag aldrig sett den på scen, bara läst den.

2.Först kom jag att tänka på Farmor i Farmor och vår herre – en riktigt dominant matriark, men sedan insåg jag att en annan av Hjalmar Bergmans mammor lämnat en tydligare minnesbild, nämligen Chefen fru Ingeborg, även hon en dominant och samtidigt sorglig mor som blir förälskad i sin dotters fästman. Jag såg och älskade TV-serien med Mona Malm i huvudrollen, och boken sträckläste jag för bara några år sedan.

3. Skräckmamman är väl Willies mor i Godnatt mister Tom, som misshandlar sina barn både fysiskt och psykiskt. Men Michelle Magorian har också skrivit en av de bästa mammorna i litteraturen i Hemlängtan. Rustys mamma (namnet finns bakom något i hjärnan just nu) försöker till en början vara sträng och göra det hon tror är rätt och riktigt för dottern, men inser slutligen sitt misstag och lyssnar i stället på dotterns egna vilja och de får en mer jämlik relation.

4. Det får bli en fjärde mamma, eftersom jag tänker på henne ibland, nämligen Simons mamma i Simon och ekarna (har glömt namnet här också - Karin, eller något i den stilen?). Hon är en så avgudad och perfekt mamma i alla avseenden att hon ger svärdottern enorm prestationsångest - hon kommer ju aldrig att kunna bli lika bra. Jag brukar tänka på denna skildring ibland när jag själv inte känner mig så perfekt, och intala mig att det är nyttigt för mina söners framtida föräldraskap och partners att inte ha en felfri förälder eller svär-dito att leva upp till! :-)

Slutligen tycker jag att Ringen-trilogin är värd att nämnas i sammanhanget p.g.a. dess fullständiga avsaknad av mödrar! Ni som kan böckerna utantill; nämns någons mor någonsin? Jag tycker att det är idel fäder - om man nu inte ska tolka honmonstret som en mardrömsbild av den onda modern...

Omläsning

Veckans tematrio hos Lyran handlar om omläsning: Berätta om 3 böcker/texter/serier du läser om och om igen. Jag är inte någon stor omläsare, eftersom jag läser ganska långsamt, men några favoriter har i alla fall fått mer än en omläsning:

Hemlängtan av Michelle Magorian måste självklart komma först. Jag var kanske 10-11 första gången jag läste och älskade den. Sedan kunde jag plocka fram den för att läsa någon riktigt bra scen, en liten bit in i boken, bara för att fullständigt fastna och bara stoppas av bakre pärmen.

Den långa flykten av Richard Adams läste jag också i 11-12årsåldern första gången. Det var pappa som rekommenderade mig den och jag minns att den låg i bakrutan på bilen länge, länge när jag fastnade i de första kapitlen. När jag väl kom in i den var jag som förtrollad och det slutade (märkligt nog) med att jag skaffade en kanin. Vid omläsningarna har jag nog hoppat över El-ahrairah-sagorna ibland, men själva äventyret är i en klass helt för sig själv. Åh, jag längtar efter den nu när jag skriver! Senaste omläsningen var när jag läste den högt för maken, vilket måste ha varit 6-7 år sedan. Den tecknade filmen har jag iofs sett sedan dess, och den är faktiskt riktigt bra, på ett sätt som ju filmade favoritböcker sällan är.

Quinnan och Doktor Dreuf av Mare Kandre, som jag ju har nämnt tidigare, får knipa tredjeplatsen. Den är ett lyckopiller! Ett tag hade jag planer på att göra den till ett teatermanus, så då läste jag den om och om igen. (Nu har visst någon annan gjort det!)

Tematrio: böcker om böcker

Lyran har också en rolig tematrioutmaning: Berätta om tre favoritböcker som handlar (åtminstone i viss mån) om läsning! Många har berättat om böcker om läsningens glädje, så jag tänkte att jag vinklar till det lite och berättar om tre böcker som handlar om farlig läsning.

1. 1984 av George Orwell lär vara den bok som flest personer ljuger om att de har läst, men jag har faktiskt läst den alldeles nyligen. Winston brinner av längtan att uttrycka sitt hat mot Storeror och drömmer om den underjordiska motståndsrörelsen som kanske finns. Tillslut får han, på hemlig väg, en mycket förbjuden och farlig bok som avslöjar sanningarna om samhället omkring honom. Läsningen av den visar sig dock vara ödesdiger.

2. Rosens namn av Umberto Eco, har jag däremot inte egentligen läst, men jag har sett den fanastiska filmen många gånger. Mordgåta i medeltida klostermiljö där en viss fördärvlig bok kan leda till döden för den som vågar läsa den.

3. Madame Bovary av Gustave Flaubert läste vi på gymnasiet och diskuterade lektion efter lektion. Emma Bovary är en romantisk drömmare. Hennes myckna läsning av kärleksromaner i sin ungdom får till följd att hon får orealistiska förhoppningar om livet och kärleken, vilket så småningom leder till olycka, ruin och död.