Valborgsfika på Tjörn

Kastanjerna grönskar! På Valborgsmässoafton! Det är en märklig vår, det här. Först är det en vinter som aldrig tycks ta slut, och sedan kommer våren, i en rasande fart, alltihop på en gång. Kastanjeträden växer vid Sundsby säteri på Tjörn. Det ultimata fikastället om man behöver ta en liten paus på väg över öarna.

Är det en gravsten, eller vad? Och vem är det i så fall som säger goddag och farvel på samma gång? Något för fantasin att tugga på en stund...

Ett riktigt bibliotek med finsoffa och allt finns inne i cafeet.

Och i den lilla hembygdsgården mittemot finns en fuskvariant. Charmigt, eller hur?

Inspiration för hönshusköket. Den kökssoffan skulle jag kunna tänka mig att bära bort en mörk natt. Inklusive den rutvirkade filten.

Vackert ljus i köket. Gråmålade skåp och blekt, blekt gulockra på väggarna. Fint.

Grusad gårdsplan, järngrind och en gammal bod där man säljer honung och sylt och ägg och annat hemmalagat.

Tuppen! Han får nog följa med hem till hönshuset.

Och sist men inte minst: en nyöppnad byggnadsvårdsbutik! Med gamla beslag och gångjärn, linoljefärg, pigment och tjära.

Helt klart värt en utfykt. Och, som sagt, det är inte ens en omväg om man är på väg över öarna.

Julrosor, underbara julrosor

Vilka märkvärdiga skönheter de är! Jag kan inte få nog av dem. De har allt. Blommar tidigt, blommar länge, fräscha i stort sett året runt, kan växa i stort sett var som helst. De får vara ifred för rådjur och sniglar, och om sorken skulle råka välta omkull en planta, så är den inte sur för det, det är bara att plantera tillbaka den.
Och vilka fantastiska färger de har. När de får korsa sig med varandra kan det bli vilka färgkombinationer som helst. Från djupt bourgogneröd ner till vit, med alla möjliga varianter däremellan. Rödkantade kronblad, prickiga , strimmiga, man vet aldrig vad som dyker upp.
Helst skulle jag vilja behålla varenda en av de hundratals små fröplantor som har krupit upp ur jorden i julrosrabatten. Hmmmm... man kanske skulle göra en julrosäng runt hönshuset?

Tant Gröns radiokrönika 7 april

...som handlar om en sorts missbruk. Plantaholicism?

Jag tycker det är väldigt väldigt svårt att gå förbi en plantskola eller blomsteraffär utan att gå in. Vilket är lite besvärligt, och kan bli ganska dyrt, med tanke på att jag har flera plantskolor utefter vägen mellan hemma och jobbet, och inne i stan finns det gott om blomsteraffärer.

Jag beter mig mer eller mindre som en nykter alkoholist, som hela tiden är medveten om att Systembolaget finns där, och försöker undvika att vistas i närheten för att inte bli frestad.

I stan går det ganska bra, där kan jag ta omvägar när jag vet att jag inte borde handla några växter , men på väg hem från jobbet, ja då börjar jag fundera på vad det egentligen är som fattas i trädgården så fort jag får se plantskolans växthus. Och blunda kan man ju inte göra när man kör bil.

På vintern borde det vara enklare, kan man tycka, då finns det ju inte så mycket att plantera i trädgården, men då är det annat som lockar. De upplysta varma växthusen till exempel, de är mycket trevligare än mörker och kyla därute. Jag kan hitta på någon anledning att gå in bara för att få lite terapi, få vistas en liten stund i ljuset och färgerna och dofterna. Men sen måste jag ju köpa med mig något- jag kan ju inte gå ut genom kassan utan en ny kruka i handen.

Och det är ju där som problemet egentligen ligger. Det kan bli ganska dyrt, det här.

På vintern går det rätt bra, då kan man ju alltid plocka med sig någon liten primula i en glad färg för nio och nittio, det blir man inte ruinerad av, och i själva verket är det ju ganska billigt för en stunds ljusterapi.

Men det är nu, på våren, som det börjar bli riktigt besvärligt, rent ekonomiskt alltså För så fort det börjar dyka upp växter som går att plantera utomhus, ja då gäller det att se upp. De där jättetjusiga stora färdiga plantorna, dem bryr jag mig inte om, ifall jag inte är ute efter att få tag i presenter, men när sticklingarna, de små små plantorna som kommer att växa sig stora och präktiga hemma hos mig - när de börjar dyka upp, ja då vaknar samlaren i Tant Grön. Tänk alla nya pelargonsorter som finns - i år är det doftpelargoner som gäller. Sådana som beskrivs ungefär som champagnesorter på etiketterna: med doft av citrus eller cederträ, nötter, kola, morot, mint och så vidare. Doftpelargoner vill man ju bara ha, så många som möjligt.

Och vem kan gå förbi en jättestor vagn med penseer i alla möjliga färger? Det är ju verkligen hög tid för penseerna nu. Vädret kan vara hur eländigt som helst- grått och dimmigt och fuktigt- men nog känns det som vår med en liten kruka med blå eller rosa eller lila eller vita eller gula penseer, eller alltihop på en gång, de finns ju i hundratals färger.... Och de är säkert slutsålda snart, bäst att passa på.

Det har nästan gått så långt att jag börjat gömma undan mina plantinköp när jag kommer hem. Egentligen kan jag inte stå för det här missbruket. Jag BEHÖVER ju inte alla dessa växter. Trädgården är fullplanterad och fönstren är fulla av egna små fröplantor och sticklingar som står på tillväxt. Jag måste inte köpa nya växter hela tiden.

Och sedan ska jag bestämma var jag ska plantera dem. Det är ju inte så himla lätt, så risken är väldigt väldigt stor att plantorna helt enkelt blir stående i sina krukor i ett undangömt hörn. Då är det en tröst att veta att det finns fler plantmissbrukare i världen. Jag är inte ensam, jag lovar.

Vi kanske ska bilda en förening? Anonyma plantmissbrukare, hur låter det?

Krokus

Tänk att man kan bli så glad!

Plötsligt dök de upp, nästan alla krokusarna på en en gång. Ena dagen är marken täckt av gråbrunt ris och torra kalla löv, och själv är man täckt av vinterjacka med pälskrage, mössa och tjocka handskar. Och så nästa dag så har de skjutit upp, i hundratal, upp genom ris och löv och kvistar och lyser gult och lila och blått och vitt och man hade inte en aning om att våren faktiskt var här för man har i flera månader vant sig vid att gå och stirra ner i marken och koncentrera sig på att se upp för isfläckar ....

...och så har våren bara legat och lurat inunder allt det gråa och bruna och döda. Nu är den här! Hurra!

Imorgon ska jag prata om pelargoner och annat trevligt på bokavdelningen på Hedemyrs i Tanumhede, inbjuden av min goda granne Helena. Det här blogginlägget är en liten uppladdning.