Iskall nyårsafton

Så här såg det ut när jag kom hem från jobbet i förmiddags. -14 grader och jag klarade nästan inte att ta av handskarna för att klicka på avtryckaren. Och både isbaren och bartendern som skapades på julafton har fått ytterligare ett lager snö över sig. Lite suddiga i kanten har de blivit, men som väderprognosen ser ut nu så bör de överleva minst till trettonhelgen.
...och kolla, om ni tittar efter riktigt noga så visst går det att se en nötväcka på kanten till fröautomaten! Jag fick den, fast fingrarna var lika stela som bartenderns... Min första pippi på bild!
och vid det här laget är temperaturen nere i -16,8 grader. Inatt såg det likadant ut när jag åkte till jobbet vid fyratiden. Fullmåne, och det blåa ljuset som är så starkt att det nästan går att läsa tidningen utomhus. Går inte att fånga med min kamera. Men man får lust att yla mot månen.
Mycket mycket varmare inomhus. Bara jag och maken kvar i huset. Vi roar oss med Sara Granérs och Sara Hanssons helt fantastiska krönika över 00-talet i GP-missa inte den ni som har GP!- och förbereder oss för ett mycket stillsamt nyårsfirande med renfilé och gott rödvin. Och kanske går vi upp i trädhuset vid tolvslaget och skålar in det nya året och kollar på grannarnas fyrverkerier.

Gott nytt år alla bloggvänner! Och tack för trevliga tillrop och tröstande ord under året, det har varit oerhört värdefullt. 2010 kan bara bli bättre!

Rött inne och vitt ute

Visst är det förunderligt. Amaryllisen som jag fick av min botaniske broder i allhelgonapresent slog ut de första djupt röda klockorna på själva julafton.
Och här sitter jag nu vid datorn och tittar ut. Vilken utsikt det blev med all snö som föll inatt! Så vackert det blev utan att man behövde lyfta ett finger. Snön döljer alla skavanker, allt det lite skräpiga och gråa och ostädade. Det skeva gamla skjulet ser ju riktigt pittoreskt ut, och blåmesar och talgoxar och koltrastar slåss om bästa platsen vid talgbollarna. Men dem lyckas jag ALDRIG fånga på bild. Hur gör ni, ni som fotograferar fåglar?!
Och själva huset ser ut som om små tomtar skulle komma tassande runt knuten för att leta efter grötfatet. Julstämning utan minsta ansträngning. God fortsättning alla bloggvänner!

Man får ta chansen

Ibland får man tillfälle, även på jobbet, att sprida lite kunskaper om det som ligger en närmaste om hjärtat...
Gå in på www.sr.se/vast och kolla dagens nyheter!

Tant Grön har varit på Teneriffa

Tant Grön med make har nu tillbringat en vecka på en bananplantage på nordvästra Teneriffa. Detta som kompensation för den semester vi var tvungna att ställa in i september när allt bara var eländigt. Men det var inget dumt byte. Man måste inte åka till Thailand för att få lite ljus och värme mitt i det allra mörkaste. Och grönska.

Bananplantagen är en riktig bananplantage med hundratusentals bananträd och ett hotell mitt i.Med byggnader från femtonhundratalet. Man hör bara rasslet från palmer och bananträd och Atlantens vågor.
Det är ett helt suveränt klimat på norra Teneriffa. 19 grader i genomsnitt året runt, och lite regn i skuggan av vulkanen Teide. När spanjorerna koloniserade Sydamerika så var det en kung som fick den ljusa idén att försöka plantera in alla exotiska träd och buskar man hittade där på det spanska fastlandet. Och då anlades en "acklimatiseringsträdgård" i Puerto de la Cruz på Teneriffa. Med tanken att växterna sen skulle flyttas till fastlandet. Det gick inget vidare. Vintrarna är för kalla på den spanska mesetan.

Dock ej på Teneriffa. Där finns hela härligheten kvar. En sorts palmhus fast utan tak. Och så kan man lära sig allt om korvträd och brödfruktsträd och annat skojigt som man bara hört talas om i Pippi Långstrump i Söderhavet.
Detta är en benjaminfikus. En sån som man kan köpa som krukväxt för 19:90 på Plantagen och som brukar tappa alla sina blad på vintern och få löss på våren. Om man skulle försöka plantera ut den i trädgården istället kanske?
Ännu en märklighet i botaniska trädgården. Någonstans längst in finns det en huvudstam, och sen har trädet , också det en sorts fikus, skickat iväg luftrötter från grenarna som slår i marken och slår rot så alltihop blir som en sorts varelse från Sagan om Ringen.
Konstigt fruktträd från Västindien. Arbol de Jack kallas det för.
När vi köper hem julstjärnor från affären måste vi packa in dem ordentligt för att de inte ska utsättas för drag. Hmmm.....Lite julstämning vid strandkanten hittade vi i alla fall.
Streilitzia, eller papegojblomma, visst är den snygg? Jag tror att man med lite tur och en del skicklighet kan odla den i kruka på en inglasad terrass eller så hemma. Men då behövs nog tillskott av ljus under vintern. Här växer den i stora ruggar.
Och inte visste jag att bananer hade blommor. Men så här ser de ut. Jättelika röda saker som skrumpnar bort när bananerna-som är blommans frön- mognar.
Oj, här kom visst den första bilden i retur, hur gick det till? Det var nog för att jag gillar den här miljön så mycket. Både grönska och hav, lite dramatiska lavaklippor och Atlantens bränningar. Att lägga in i minneskortet för att klara resten av vintern.

London är grönt i november

Massor av vintergrönska finns fortfarande i trädgårdarna. Damen som äger den här trädgården, som finns i stadsdelen Bloomsbury, berättade för mig att hon planterade den stora palmen för femton år sen. Den satt i en kruka som hade ramlat ner från ett lastbilsflak. Den pyttelilla trädgården är dotterns utsikt från sitt hyresrum.
Med så mycket regn kan det väl inte bli annat än grönt... 12 plusgrader. Behagligt milt. Ganska typiskt engelskt vinterväder. Det här är Russel Square.
Fast den riktiga blomsterprakten hittar man inne på museerna. Denna underbara lilla enhörning hänger på Victoria&Albert Museum, där det finns fantastiska samlingar med konsthantverk från hela världen.

Bilden är en gobeläng, fullstoppad med blommor och små djur. Tittar man noga bland rapphönsen hittar man bland annat violer och nejlikor och tusenskönor och liljor. Och alla har sina egna symboliska och religiösa betydelser. Själva enhörningen kan bara fångas in av en jungfru, så just den här väntar säkert på Madonnan själv. Liljorna är symbolen för renhet och är jungfru Marias blomma framför andra. Violer betyder ödmjukhet-en blyg viol!- och nejlikor är passionsblommor.
(Allt detta har jag inhämtat hos Karin Berglund i hennes bok Längtans blommor)

Nästa gång ska jag kolla in Willliam Morris´ blommiga tryck, de finns också på Victoria&Albert, som är så stort att man inte orkar med mer än en liten bit i taget. Och helt gratis, liksom de andra stora museerna i London.

Cafeet, förresten, skulle vara en alldeles egen sevärdhet även utan museet. Med färgsprakande kakel, ljuskronor och friser och takmålningar av bästa viktorianska märke.

Tack, Camellia för eskort och guidning och trevligt sällskap!

Längtar efter värme

Jag sitter nu nästan varenda kväll och går igenom gamla Greklandsbilder . Bara för att värma upp själen lite. Detta tror jag är en datura eller änglatrumpetvariant, väldigt fluffig, hos en tant på Amorgos i Kykladerna. Tanten blev fruktansvärt förtjust över vårt intresse för hennes växter. När vi stötte på henne dagen efter nere i byn föll hon oss om halsen och visade upp oss för alla sina vänner.

Själv blir jag också på väldigt gott humör när jag surfar runt på alla era bloggar. Kära bloggkamrater, det är så uppiggande och härligt att ni finns kvar och visar bilder och delar med er av stort och smått! Mitt i mörkaste november.

På lördag åker jag till London. Där lär det också vara ganska blött och blåsigt just nu. Fast det gör ingenting. Återkommer med rapport!

Extrapris på tulpanlökar

Det finns de som har fullständig koll på var alla lökväxter är planterade, hur rabatterna kommer att se ut till våren. Det finns de som har koll på fäger, höjd och blomningstid på alla sina växter, som har koll på att planteringarna är koordinerade i färg och att blommorna avlöser varandra så att rabatten aldrig blir full av fula vissnande blad. Som har koll helt enkelt.
Sådan ska jag bli.
Sådan ska jag bli när jag har lärt mig att INTE rusa iväg och köpa hem kilovis med tulpanlökar på extrapris i slutet av november. När jag har lärt mig att märka ut platserna där jag redan har tulpaner, och att komma ihåg vilken färg de har. När jag har lärt mig att komma ihåg var jag har ställt planteringskorgarna med tulpanlökar som jag så prydligt grävde ner förra hösten och lika prydligt plockade upp när de hade blommat färdigt. Så att jag kan gräva ner dem på rätt plats igen.
Fast när jag har blivit en sådan människa så kommer jag ju att missa alla överraskningar när våren kommer. Och det vore ju synd, eller hur?

Farväl du sköna sommar

Här pågår avklädning av växthus. Nu är det ingen idé längre att ens låtsas att det kan bli en solig dag då man kan sitta inne i växthuset med en kopp kaffe och en god bok och gona sig i värmen. Jag läste i en väderkrönika i GP att november ibland inte har fler än tio soltimmar i Västsverige. På hela månaden. Och då gäller det verkligen att pricka in rätt timme med sitt kaffe och sin bok.
Avklädningen görs för att vi ska slippa springa runt och leta efter bortblåsta växthuspaneler på åkrar och i diken och dammar i grannskapet. De västliga vinterstormarna kan vara skoningslösa.
Till min stora förvåning hittade jag fem rejäla men allvarligt frostskadade gurkor bland de torra rankorna på jorden. De hade gömt sig väl medan de var i ätbart skick. Men jag ska inte klaga på skörden- även denna olycksdrabbade sommar fick vi gurkor så det räckte och blev över till grannar och arbetskamrater.
Och maken som var helt borta från världen i sju hela veckor under sommaren, han är så gott som ny igen.

Dagen efter

De ångrar nog att de höll på att festa så länge igår kväll. Fast det är klart, alla deras sexton kamrater råkade riktigt illa ut. De blev faktiskt slukade med hull och hår av vilda häxor, ninjor och zombier. Bara de här tre tappra vännerna överlevde natten. Så de satt uppe rätt länge och firade. En och annan skråma blev det förstås, och det kanske blev lite för mycket innanför skjortan, men vaddå?
En liten nypa luft och en huvudvärkstablett så är man snart på gång igen.

Vintermat

Jag begriper mig inte riktigt på makrofunktionen på min automatkamera, men här tror jag att jag lyckades. Det blev i alla fall sådär blurrigt i bakgrunden så att själva motivet syns tydligt.
Och det är oxelbär, inte rönnbär på bilden! Oxelbären är inte riktigt lika prydliga som rönnbären, de ser lite skabbigare ut och bruka sitta ganska glest.

Jag hoppas i alla fall att bären får sitta kvar ett tag till, för fåglarna gillar dem och de sitter inom synhåll från vårt sovrumsfönster.

I samma träd har skatorna byggt ännu en våning på sitt gamla bo. Det vill däremot inte fastna på någon bild, det blir bara grenar och ris och kvistar i ett enda virrvarr av alltihop. Där har de i alla fall fött upp ännu en kull med ungar i sommar, ett gäng med retsamma tonårsskator som driver katterna till vansinne.

Oxlarna är väldigt stora och säkert jättegamla, och jag är lite rädd för att de ska dråsa ner varje gång vinterstormarna drar in över Töllås. Håll tummarna för att de ska klara en vinter till!

Återkommande tema

Ringblommor måste väl ändå vara trädgårdens snällaste och gladaste blommor. Självsår sig, gror villigt och tidigt, dyker upp lite var som helst när man glömmer att rensa- och det gör man- och fortsätter att blomma, långt efter att frostnätterna slagit till.

Den blå vasen är en nostalgisk dyrgrip. Carsten Ström var granne till min morfar på skånska sydkusten där vi brukade tillbringa varje sommarlov när jag växte upp. Han var keramiker och barnboksförfattare och mina föräldrar köpte lite keramik av honom då och då. Jag minns flundror med jättestora ögon av glas, sådana delades ofta ut som presenter till släkt och vänner, och så den här fina fågelvasen som de köpte till sig själva.

Keramiken brydde jag mig inte så värst mycket om när jag var liten, men barnböckerna var jätteroliga. De handlade om de exakt likadana tvillingarna Ettan och Tvåan, häxan Gummigutta och rövaren Rabaldus och ett gäng andra figurer som bodde i ett sockerhus i en liten stad. Allt i huset var tillverkat av godis, och så snart något blev uppätet, så trollade Gummigutta fram nytt. Skurkgänget hette Svarta Hatten och Ettan och Tvåan var detektiverna som avslöjade deras skurkaktigheter.

I själva verket bodde tvillingarna i huset intill Carsten Ströms, de hette Monica och Birgitta och var mina lekkamrater. De var verkligen exakt likadana som Ettan och Tvåan. Jag minns att vi låg på mage på golvet på deras vind och bläddrade i böckerna. Jag, som var ett år äldre än dem, hade just lärt mig läsa, och det var väldigt speciellt, tyckte jag, att läsa högt för själva huvudpersonerna.

Böckerna har jag läst många gånger för mina barn, och de är utslitna vid det här laget, men vasen, den är precis lika fin. Och perfekt för ringblommor.

Vad nyckelbenet tillåter

Det förbaskade brutna nyckelbenet regerar mitt liv. Det var mer än sex veckor sen jag bröt det, och det läker så långsamt, så långsamt.

Jag skulle så gärna vilja lägga ut en bild på mig där jag kör omkring med en skottkärra full av uppgrävda dahliaknölar- eller jordgubbsplantor som på den härliga bilden av Annika i Allt om Trädgårds senaste nummer-men det går ju inte att gräva! Aj, vad det gör ont!
Inte går det att flytta stora tunga krukor heller.

Så denna trädgårdsblogg är härmed tillfälligt förvandlad till skogs- och matblogg. Trattkantareller kan jag plocka. Med nyckelbensselen på. Och laga till köttfärsbiffar fyllda med smörfräst scharlottenlök och svamp, det går också bra. Senapssås och vildris till, gott gott. Att dricka: rödvin förstås. Favorit i familjen: Periquita Reserva.
Obs! Lägg märke till krokodilpelargonen i köksfönstret!

Snart ska jag ha min stickblogg färdig. Sticka kan jag ju inte heller just nu på grund av ovan nämnda lilla handikapp, men jag tänkte ändå lägga ut lite bilder på mina grejer. Och så kan den som grips av svår sticklust få beställa stickpaket med garn och beskrivningar.

Varning! Frost!

Inatt slog frosten till. Dags att rycka ut och rädda vad som räddas kan av dahliorna. Som alltid är de första som får sätta livet till. Det är klart i luften och alldeles stilla, så det blir nog frost inatt igen. Det är bara att plocka in de sista oskadade blommorna, gräva upp knölarna och hoppas på att mössen låter dem vara ifred i vinter.
Japanska lyktor har däremot sin riktiga storhetstid just nu. Lite frost är inga bekymmer, tvärtom, lyktorna tycks bara lysa ännu starkare i höstsolen. Jag har satt dem i ett hörn där de får husera alldeles själva. Annars kryper de lömskt omkring och infiltrerar sina grannar underifrån, i all hemlighet, och sen är den rabatten körd.
Nehej, inte blev den skrapad och målad den här sommaren heller.Och snart åker den in på vinterförvaring.I befintligt skick. Vi har nog mer kraft och energi och förhoppningsvis inga brutna nyckelben när det är dags för den första vårsolen, och första söndagsfikat i trädgården.
En väldigt bra sak med september är hummerfisket. Som startar omkring den 20 september. Då brukar nämligen våra hummerfiskande grannar och vänner få alldeles för många krabbor i sina hummertinor. Och själva får vi ungefär samtidigt alldeles för många gurkor i växthuset. Krabborna landar på vårt köksbord och hummerfiskaren får med sig ett gäng gurkor hem. En gammaldags bytesekonomi är rätta modellen.

Läkning

Alvedon och ipren i all ära, men inte är de lika vackra som rosor och ringblommor och malvor! Nu kanske inte en bukett läkeväxter är det första man griper efter när man får huvudvärk eller för den delen har ont av ett brutet nyckelben, men ringblommor har man faktiskt använt i alla tider till både läkning och skönhetsvård. Vikingakvinnorna till exempel, sägs ha tvättat håret i ringblomsvatten för att få det gult och vackert.
Och som sårläkemedel har det använts i hundratals år. Och används fortfarande. Min arbetskamrat Susanne tillverkar en härlig ringblomssalva som läker små sår och allmän rödfnasighet.
Calendula officinalis är det latinska namnet. Officinalis som efternamn betyder att växten har använts till brygder och droger och mediciner av olika slag. Jag brukar knipsa kronblad av ringblommor och lägga i sallader och bröd. Ringblommorna hemma hos mig växer runt grösakslandet, och man brukar få kliva över dem när man ska skörda potatis.
Persilja innehåller sju gånger så mycket A-vitamin som morötter och fyra gånger så mycket som spenat, den är fullproppad med C-vitamin, järn och andra mineraler. Under antiken användes den som universalmedicin, och romarna betraktade den som verksamt afrodisiakum. Det där har jag faktiskt inte testat i skarpt läge, man kanske skulle göra det någon gång. Persilja istället för viagra, vilken affärsidé!
Jag använder den faktiskt som läkeväxt. Jag har nämligen lite svårt att tåla bakpulverkakor och tårtor med sockerkaksbotten och andra godsaker av den sorten. Men det är svårt att tacka nej i alla lägen. Dessutom gillar jag att baka. Men den sortens magbesvär botas snabbt och effektivt av persilja. Bara tugga lite på en färsk persiljekvist, så blir magen som ny igen. Har man dessutom persiljan i en blombukett på matbordet, så är boten nära.
Timjan finns i massor av sorter, och växer gärna i små låga prydliga kuddar. Backtimjan, thymus serpyllum, växer vilt i Sverige, och ger ifrån sig en underbar doft när man trampar på den. Den finns på en av mina favoritplatser i världen, strandstigen som leder till Skivarpsån mellan Abbekås och Mossby på sydkusten. Bakom den steniga stranden finns väl tilltrampade sanddyner som är täckta med backtimjan och andra doftande låga aromatiska örter som blommar i milda färger.
Timjan mår bra på torr och stenig mark, och jag odlar den på en platå som vi har byggt upp bakom lagårds-förlåt-klosterruinen där det är fullt av sten och tegel och annat skrot i jorden. Där har jag planterat ett tiotal sorter av timjan, och det är citrontimjan som trivs allra bäst, och som tar över om man inte hejdar den.
Timjan är slemlösande och används än idag som ingrediens i hostmediciner. Och som matkrydda förstås. Vad vore en älggryta utan timjan, lagerblad och kryddpeppar? Och i lagom mängd tillsammans med persilja, gräslök och vitlök till en crème-fraichesås som serveras till rostade grönsaker...Gott gott.
Malvor är mina favoritblommor om jag måste välja en art. Det finns så många: ettåriga, tvååriga, perenna, alla lika vackra, med kronblad som tunna sidenkjolar eller som fluffiga balettklänningar. Myskmalvan, den tvååriga, fanns i trädgården när vi flyttade hit, både vita och rosa, och de flyttar sig runt som de vill.
Och läkemalvan, Althea officinalis- marshmallow på engelska-är en så vacker perenn att man inte behöver hitta på något medicinska ändamål för att vilja ha den i en plantering. Hemma hos oss blir den två meter hög, den växer på en torr plats tvärtemot vad min örtabok rekommenderar, vilket är sankmark.
Den sägs hjälpa mot halsont och blåmärken. Jag har aldrig försökt mig på att bota krämpor med den, men blommorna är ätliga och goda och vackra i en sallad. Liksom de flesta andra malvablommor.
Unga blad av kärleksört smakar lite syrligt krispigt, och kan också hackas ner i sallad. Men det tycker jag är synd. Då blir det ju inga blommor, och de är värda att vänta på. Tycker både vi och humlorna.
Kärleksörten kom med i den här lilla katalogen mest för sitt namn, faktiskt. För kärlek, visst är väl kärlek det allra bästa läkemedlet mot allt ont, eller hur?

The return of Tant Grön

Efter en sommar med sju sorger och åtta bedrövelser, en make som lurat döden med en hårsmån och äntligen sluppit ut från sjukhuset, och själv lätt handikappad med ett alldeles eget brutet nyckelben, så vågar sig tant Grön ut på nätet igen... Dock knappt ut i trädgården, ehuru det kostar på att plocka och rensa och krafsa och gräva. Och hu vad det ser ut överallt! Men tänk att hösten är god mot oss ändå. Älgarna har så här långt skonat trädet med de underbara äpplena av sorten Katja.
Och om man inte vågar sig på att klättra på stegar eller sträcka sig längre än vad nyckelbenet tillåter så ramlar en del av dessa härligheter ner i timjanmattan under trädet och slår sig inte alls särskilt mycket.
Och hösthallon, tänk vilka förträffliga bär! Varje gång jag går förbi hallonbuskarna tänker jag att jag ska gå in och hämta en skål och plocka lite, men när jag har stått där tillräckligt länge så är det inte så många hallon kvar faktiskt. Efterrätter behöver inte vara mer avancerade än så.
Min kära trädgårdsmästrande dotter, hon har sina nyckelben i behåll. Hon kom flygandes från England några dagar i början av september, med ärende hos sin tandläkare , men det blev ett bra röj i trädgården på köpet.
Herrskapet på Töllås ser fram emot goda tider igen.

Saker som händer medan man tänker på annat

Till exempel så bestämmer sig en clematisranka för att klättra upp i en närbelägen tistel.
Och äppelträdet ger snällt frukt (åt älgen förstås) trots att hela planteringen runt omkring är grovt ovårdad.

Och vinrankorna bryr sig inte ett dugg om att de inte blivit upphängda eller beskurna i sommar. Det kanske inte blir några mogna druvor i år heller, men det gör inte så mycket.
Jag fortsätter tänka på annat ett tag till, verkar det som. Men det var en trevlig liten tur i trädgården idag.

Intensiv vård

Den här interiören känns som den högteknologiska motsatsen till vad den här bloggen egentligen handlar om. Fast ändå inte. Livräddande verksamhet pågår.

Platsen är IVA på NÄL, Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan. Slangar in, slangar ut, sladdar, nålar, kanyler, sprutor, dropp, blipp och pling. Prover tas, blod tappas, blod tillförs. Det odlas på alla möjliga håll och på alla möjliga substanser. Bakterier? Virus? Får man napp på någonting, och hur snabbt går det? Hittar dom en orsak till att min älskade man har hamnat här, i centrum för alla dessa apparater? Föremål för all denna övervakning, fullproppad med alla dessa substanser?

Propofol, fentanyl, seloken. Antibiotika, cortison. Blodtryckssänkande. Blodtryckshöjande. Vätskedrivande. Stimulerande. Lugnande. Blodsockerhöjande. Blodsockersänkande. Livräddande.

Jag har de senaste veckorna lärt mig långt mer än vad jag vill veta. Den blå siffran på den svarta skärmen högst upp till vänster, till exempel. Den visar hur mycket blodet syresätts. Den har jag stirrat på i timme efter timme, dag efter dag. Syresättning 91. 91 är okej, men inte riktigt bra. Det ska vara över 95. Under 85 är uselt. Puls 103. Blodtryck 129/67. 4,5 koldioxid ut. Och peepen, siffran på en av de runda prickarna på själva respiratorn, till höger, det är en viktig faktor. Den visar hur mycket hjälp som behövs för att lungblåsorna inte ska falla ihop under utandningen. Kan dom sänka peepen, är det ett gott tecken.

Jag börjar känna mig hemtam efter två veckor på IVA. Respirator-veteran.

Bilden är tagen i förra veckan. Siffrorna är bättre nu. Och bakterieodlingen har gett resultat. Diagnos finns, behandling fungerar. Men det är långt kvar tills vi vågar känna oss trygga.

Det är en sorts tröst

...att det fortsätter att ske saker i naturen och trädgården, trots att min egen värld just har stannat till. Lunginflammationen blev inte bättre. Den blev sämre och nu ligger han på IVA och doktorerna försöker förtvivlat hitta vad det är för fel. Han andas med hjälp av respirator och jag tillbringar en stor del av min tid och hundra procent av min mentala närvaro hos honom.

Till min stora förvåning så klarar sig det mesta utan mig, och jag kan plocka in gurkor till våra måltider och blommorna fortsätter att blomma utan att jag riktigt noterar det.(men bilderna föreställer mina kaliforniska krokodilpelargoner!)

Jag tyckte att ni borde få veta varför jag inte är så aktiv på den här platsen just nu.

Sångstenen

Detta är platsen för uruppförande av diverse sångnummer. Publiken kan antingen sitta på parkett, fast där blir det väldigt fort fullsatt, eller stå på muren ovanför och titta ner, som fotografen gör. Sångstenen ligger mitt inne i klosterruinen, och bilden är från förra året. I år krävs det massiv ogräsrensning innan man kan ta en liknande bild.
Imorgon kommer hon flygande igen, sångfågeln själv, tvärs överAtlanten. Håll tummarna för att det går bra! Och håll tummarna för min man som ligger sjuk i lunginflammation och 40 graders feber. Imorgon tror jag att han är på gång igen.

Istället för FUN light

Jag kollade på safthyllan i min butik idag, bara för skojs skull. Finns där någon FUN light att bekämpa myror med, som Ruben föreslår? Sure. Det är vad som finns. FUN light, i femton olika smaker och storlekar. Hela hyllan. Nästan inget annat i saftväg.
Och vad i innehållsförteckningen kan det vara som har ihjäl myrorna då? Jo, det finns en del att välja på. Och det är fullständigt sjukt, kolla här:Det börjar med vatten. Bra. Men sedan:

E950(acesulfan K), E951(aspartam), E104(kinolingult), E161b(lutein), E202(kaliumsorbat), E296(äppelsyra), E300(askorbinsyra).E331(natriumcitrater), E414(gummi arabicum), E415(xantangummi),samt E445(glycerolestrar). Slut.

Vilken myra som helst skulle dö av blotta anblicken av den här katalogen. E951 aspartam lär vara den direkt myrdödande ingrediensen, men övriga E-nummer kan säkert också göra ett gott jobb.

Inte ett spår av någon frukt. Det är ju helt GROTESKT! Vilken kemibomb! Denna brygd är det alltså meningen att man ska bjuda barnen på till jordgubbstårtan i sommarstugan. Det är ju bara inte klokt vad de kan lura i oss intet ont anande konsumenter. Och det är godkänt och tillåtet av Livsmedelsverket.

Bilderna på denna sida föreställer ett gott alternativ.
Jättelätt. Du behöver:2 liter vinbär. Mest svarta. 7 dl vatten. Koka i 10 minuter. Häll upp i silduk, och låt rinna minst 30 minuter. Mät saften. Tillsätt 5-6 dl socker per liter avrunnen saft. och koka upp igen. Om du ska spara saften i varmt utrymme kan du behöva tillsätta 1 kryddmått natriumbensoat utrört i lite varm saft. Häll upp på rena flaskor och tillslut genast.
Krusbär kan du också blanda i om du vill. Eller körsbär, eller blåbär eller hallon eller vad du har till hands. Det blir inte "light", men vem vill vara smal och full av kemikalier om man kan vara söt och glad?
Eller också kan du göra Töllåsvin. Det blir man också glad av. Det receptet ska du få en annan dag!