Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

Rädd på riktigt.

Nyheten om sextortyrkammaren som hittats i ett ödetorp i Vrangelsro utanför Halmstad är något av det mest skrämmande jag läst på mycket länge.
Nästan lika otäckt är det att se hur människor kommenterar saken på det som sägs vara den häktade 47-åringens Facebooksida:

Dödens paparazzis?

Jag är väldigt (över-?)känslig för att skriva och lägga ut sådant som du kanske redan har sett, men jag ska göra ett undantag för något som jag såg tidigare i helgen och har svårt att släppa. Det är bilden som vann Årets nyhetsbild, tagen av DN:s Paul Hansen. Bilden föreställer den 15-åriga flickan Fabienne som dödades när polisen sköt vilt i luften under plundringarna i huvudstaden Port-au-Prince efter jordbävningen i Haiti:

Alla hade nog varit tämligen överens om att det är en välfångad och gripande foto med ett fruktansvärt motiv, men en ögonblicksbild som hjälper oss att förstå det fasansfulla som hände på Haiti. Ända tills man ser Nathan Webers bild av samma scen, tagen ur en annan vinkel:

Plötsligt framstår den prisbelönade Paul Hansen som en dödens paparazzi som jagar i flock tillsammans med likasinnade asgamsliknande figurer.
Men, vid närmare eftertanke, är det verkligen så tydligt svart eller vitt? Trots den etiskt intuitiva motvilja som det undre fotot framkallar är det ändå en bild som beskriver en nyhetsfotografs arbete, om än i en extrem situation. Är det självklart att kasta den första stenen på Paul Hansen för att han gör sitt jobb? Jag är inte säker, jag har vacklat mellan den ena och den andra ståndpunkten. Men ett står klart i alla fall, Nathan Webers bild berättar en mer intressant historia.

Veckans glosor.

Att plugga på tills nästa vecka:

1. Teppanyakijournalistik. (Men allvarligt, debatten har väl aldrig handlat om att det är fult att bo fint, utan om bottenlöst fånig formuleringskonst.)

2. Kalasjnikovkonsument. (Hej, Hells Angelsmedlem vars vapenleverans visade sig vara tjugo kilo amfetamin. Kanske dags att ringa Sverker?)

3. Bodströmspermis. (Även känd som obekräftad, utomlandsförlagd föräldraledighet, från folkvald position, för överårigt barn.)

4. Morfarshämtning. (Är det dagisets rutiner det är fel på, eller morfar?)

5. Jutbringsrelevans. (Jag tycker faktiskt synd om Kitty som nappade på debattbetet utan att tänka efter speciellt många sekunder. Men vad hette nu låten Per Holknekt skrev i första säsongen av Big Brother? Just det! Mediahora.)

6. Chilenska räddningsbrillor. (Det är bara att gratulera Oakley till den smartaste produktplaceringen någonsin.)

7. Belindadebatt. (En debatt där ingen av de inkallade debattörerna får debattera eftersom debattledaren avbryter dem så fort de öppnar munnen.)

Och ja, allihop kommer på förhöret.

Oakley bidrog onekligen till att ge de räddade gruvarbetarna en skön rockstjärnelook.

Thomas Bodström, Kitty Jutbring, Teppanyaki, Oakley, SVT Debatt, Belinda Olsson