Vad hände med Darins "Strangers in the Night"?

När Darin och Sylvia Vrethammar sjöng duett i sista avsnittet av Så mycket bättre trodde jag att deras version av Strangers in the Night skulle bli en stor hit och att Darins väg som crooner à la Michael Bublé var utstakad. Men vad hände? Inte ett skit. Jag har inte hört låten en enda gång sedan dess och den finns varken på iTunes eller Spotify. Är inte det väldigt synd på dessa smörslungade ärtor?

En trovärdighets död.

Det här är Rolf Lassgårds rollfigur i En pilgrims död, Lars Martin Johansson.
NUTID, estimerad ålder 55 år gammal: 1986, estimerad ålder 28 år gammal:
Men det är inte bara Lassgårds ungdomlighet som har grava trovärdighetsproblem, även dialogen är stolpig och märklig. Sällan har så mycket kompetens i form av toppskådespelare presterat så illa. Jag får en känsla av att det är GW:s arrogans som är den skyldige. Han verkar helt enkelt för upptagen av att idiotförklara omvärlden för att orka ta in och observera hur människor egentligen pratar och agerar med varandra. Dessutom är den berättad på ett sätt att man ideligen tappar tråden och inte känner att storyn drivs framåt. Jag är JÄTTEBESVIKEN för jag hade väldiga förväntningar på GW:s take på Palmemordet.

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet är den bästa säsongen hittills

Kombinationen Ewa Fröling, Philip Zandén, Robert Gustavsson, Claes Malmberg och Barbro Svensson visade sig alstra en himla massa kemi av det positiva slaget. De hade helt enkelt förbannat kul tillsammans på slottet, och verkade genomgående uppskatta varandra. Precis som i årets upplaga av Så mycket bättre visade det sig att vänskap utan konflikter och tjuvnyp faktiskt kunde bli alldeles strålande TV. Man hade lätt kunna tänka sig att det är mer underhållande att se en Jonas Gardell som får tuppjuck eller en odräglig Börje Ahlstedt som retar gallfeber på samtliga, och ingen är mer förvånad än jag att de här "snälla" säsongerna blivit så lyckade.
Kanske är det överdoserandet av utröstningar och snärtiga jurysågningar som gör att hjärtevärmande knytande av så starka vänskapsband blir en lisa för tv-själen. (Jag har för övrigt länge hävdat att Mästarnas mästare skulle bli ett intressantare program om man nöjde sig med tävlingsmomentet i sig, och ingen behövde bli utslagen.)
I Robert Gustavssons avsnitt som sändes nu i lördags blev det återigen tydligt hur framgång nästan aldrig är en slump. Det är så lätt att avfärda breda artister som Darin och September som lalliga topplistejönsar eller folkliga komiker som Robert Gustavsson som snubbliga tramspellar. Att det bara är de erkänt "fina" utövarna som förtjänar sin framgång. Men när man får inblick i deras karriärer visar det sig nästan alltid att de besitter exempellös talang och en minst lika imponerande målmedvetenhet. Som tog sig sina första uttryck någon gång i blöjstadiet. Det är kanske den typen av artister som har mest att vinna på att vara med i programformat som Stjärnorna... och Så mycket bättre. Jag har på nära håll sett de mest hårdnackade topplisteskeptiker du kan tänka dig kapitulera fullständigt och beskriva Darins gärning med beundran strålande ur ögonen. Var det någon som sa att grisar inte kunde flyga?

Här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om Stjärnorna på Slottet.

Håller Idol för en 2011-runda?

Trots att jag varit en entusiastisk Idoltittare i många år och, patetiskt nog, sett dess säsongspremiär som en av ljusglimtarna i mörkret som infinner sig i och med att sommaren är slut, trodde jag inte att det skulle hålla en omgång till. Att både Jidhe och Andreas Carlsson hoppat av var bara två av tecknen på att talangsåpan snurrat ett par varv för länge. Men när jag nu har tittat i kapp veckans avsnitt tycker jag nästan att det är bättre än någonsin. Speciellt tre framträdanden har fastnat: Moa (sensationell!), Jafet (multibegåvad!)och Olle (råcharmig!).
Däremot hade jag klarat mig bra utan Alexander Bards ematistörda medverkan. I American Idols jury är det den brutalt ärlige Simon Cowell som är absolut bäst och hans åsikt man lyssnar mest på, trots att han sårar många deltagare. Jag förstår att det är hans motsvarighet man sökt efter när man valde Bard som jurymedlem. Men Bards ärlighet går ut på att han hatar allt som inte bygger på utanförskap och att han inte kan sluta såga förrän den sökande befinner sig i småslamsor. Som när övriga juryn försökte säga till killen som var musiklärare att han inte passade som idol, men att han säkert är en toppenlärare, då kan Bard inte nöja sig med det, utan måste inflika att han säkert är dålig som lärare också. Eller när han säger att en tjej borde börja jobba som skräckdocka i en skräckfilm istället för att sjunga. Inte kul.
Kul däremot var den udda Idolfågeln Oleg som fick till en instant auditionhit med sin Elektropop:
Nästan för bra för att vara sant. Det måste ligga en PR-konsult begraven här. 

Idol 2011, Moa Lignell, Oleg Nejlik, Alexander Bard, Simon Cowell

Underbara Stenis!

Falsk blygsamhet är något av de värsta jag vet. När en person med ett ego som en större kontinent (tänk Ranelid, Persson, Guillou och nu även Juholt) börjar jiddra om att "jag är inget speciellt, jag har bara duktiga medarbetare" då retas min uppstötningsreflex.
Men Jantelagen är inte heller någon höjdare. Att någon som verkligen åstadkommit något bra måste hålla sig på mattan och inte får sticka ut är ett mycket sorgligt kännetecken för vårt land.
Slutligen brukar så kallade "vinnarskallar" ofta vara jobbiga typer med osund egofixering och lika skarpa som välanvända armbågar.
Igår kväll var det en person som visade hur det är att ha västvärldens mest välutvecklade vinnarskalle, en talang som springer i cirklar runt vilken annan världsstjärna som helst och som ändå visade prov på en helt unik och äkta ödmjukhet som inte löd under någon Jantelag.
Jag pratar förstås om vinnare av Mästarnas Mästare, Ingemar Stenmark. Att se honom gå i mål i den avgörande tävlingens sista heat, innan Anders Limpar ens tagit sig över startlinjen, det var en helt underbar scen och den mest välförtjänta segern jag kan tänka mig.

När Aschberg blev Lasse Kongo i Pluras kök.

Mauro och Pluras kök är ett av mina favoritprogram genom tiderna. Den här säsongen har jag sörjt att Mauro inte längre är med och tyckt att serien dragit mer åt ett ordinärt matlagningsprogram och är mindre åt en magisk middagsbjudning med Sveriges mest spännande gäster. Men avsnittet som gick nu i tisdags började riktigt bra. Johan Rheborg och Jill Johnson utgjorde en utmärkt kombination och sedan dök Robert Aschberg upp som muskoten i moset. Detta fick mig att börja hoppas att det hela nu skulle börja nå upp till första säsongens nivå vad det gällde humor, sånginsatser och diskussionsämnen. Men det var innan Aschberg fått sig några järn innanför västen.
Robert Aschbergs vanligaste epitet är utan tvivel "bufflig" och denna bufflighet kan vara ganska charmerande om man anar en sensibilitet och eftertänksamhet under buffelhuden. Men denna kväll skymtade ingen känslighet, allteftersom vinet slank ned i Robban förvandlades han mer och mer till en Lasse Kongo-figur, ni minns busschauffören från Torsk på Tallin vars enda hörbara fraser är uttryck som "Dra åt helvete!" och "Håll käften!", som satt och skränade vid chilitallriken.
Om du tittar på sista tredjedelen av programmet här får du se Aschberg gapa "Är du klen i nerverna?" till Pluras bror Carla när densamme outar lite ångest, hur han helt apropå ansätter Jill Jonsson med ett "Erkänn att du grinar oftare nu än när du stod där och hade vunnit Melodifestivalen?!" för att sedan skrika "När grinar durå?! Jävla lipsill!" till Johan Rheborg. Sedan bryter han ut en lång kvasiexistentiell monolog om att "sätta på tanten bakifrån" och "äga en inihelvete stor grävmaskin". Nej, om Robert Aschberg hade planerat att visa att han är något mer än den där buffliga bilden som utmålas i media borde han nog ha hållit sig till mineralvatten.
Det verkar som om Jill Johnson är inne på samma linje.

Ur gårdagens GP.

Pluras kök, Mauro och Pluras kök, Robert Aschberg, Johan Rheborg, Plura, Plura Jonsson, Jill Johnson, tv-program

Parodi på Dowton Abbey.

En av mina favoritserier den här vårvintern har varit det historiska dramat Downton Abbey. Här har BBC:s Red nose day för Comic Relief gjort en fantastiskt rolig parodi på den.

Nittileaks sitter som ett par pösiga Levi´s gjorde då.

Som jag berättat tidigare är jag helt hooked på Filip & Fredriks podcast, varje gång ett nytt avsnitt släpps innebär en mikroversion av julafton för mig. Igår hade alltså Nittileaks premiär, serien som ska avhandla nittiotalet på precis den kvasiintellektuella och fulkulturella nivå som tilltalar mig.
För mig var nittiotalet decenniet då jag gifte mig, fick barn, genomgick dagisfasen, försökte uppehålla en yrkeskarriär och kämpade på i största allmänhet. Toppar och dalar, men också ganska mycket beige.
På det stora hela tycker jag att Nittileaks är ett fantastiskt roligt och underhållande program, därmed inte sagt att det är ofelbart (vilket program är det?). Adam Alsing är en sympatisk och proffsig kille, men det kändes lite fattigt att hänga upp hela programmet på honom som gäst. Lite slappt, helt enkelt, som om Filip och Fredrik ringt in första bästa polare. Överhuvudtaget funderar jag på vilka personer som var heta på nittiotalet, när jag läser vilka gäster som ska delta ramlar jag inte direkt omkull av förväntan. Sofia Wistam, Patrick Ekwall, Hjalle & Heavy, Mikael Brinkenstjärna...
Det roligaste var hyrcontainern som polisstyrkan hissades upp i, den arga nyhetsuppläsaren i TV3 och det faktum att Carl-Uno Sjöblom och Pekka Langers Notknäckarna var prime time lördagsunderhållning för hela familjen. På Twitter slentriandissades Darins version av Himlen runt hörnet som "slakt", men jag tyckte den var fin.
Klippet med Adam Alsings första insats i TV4, som programledare i Twist & Shout var förvånansvärt säkert, den hiskeliga frisyren och den extremtöntiga inramningen till trots. Redan där visade Adam att han var en natural born tv-personlighet. Hans kvinnliga programledarkollega, Sanna Ekman dök förresten upp på ett oväntat håll häromsistens, efter många osynliga år. Hon gjorde ett helt outhärdligt besserwissigt intryck som amatörantikexpert i tv-programmet Antikdeckarna. Var det någon mer än jag som såg det?
Nittileaks har fått ganska massiv kritik för att det nästan uteslutande befolkas av män. Om dessa ifrågasättande röster inte hade fått komma till tals hade Filip och Fredrik själva förmodligen aldrig reflekterat över saken. Inte av ondska eller illvilja, utan för att det är sådan världen ser ut genom deras ögon. Nu har de tvingats se över gästlistan och (i likhet med Radio 1) fått vaska fram fler soffsittare utan penis.
Sammanfattningsvis: Jag kommer garanterat se till att jag inte missar ett enda avsnitt av Nittileaks, programformatet passar mig lika bra som ett par pösiga Levi´s gjorde i det aktuella årtiondets inledning.

En svår balansgång på catwalken.

Igår hade Trinny och Susannah stylar om Sverige premiär i TV4+. Jag gillar verkligen de brittiska stilikonerna eftersom de känns som kompletta människor, med ett brett känslo- och erfarenhetsregister som gör att de inte bara ser omstylingsobjektens yttre attribut, utan även kan förstå orsakerna som ligger bakom vanvården.
Men när de kommer till hit och ska piffa upp oss svenskor, som till övervägande del täcks av praktiska, murriga och bekvämt bylsiga plagg, blir det för uppenbart att det här är ett paneuropeiskt konceptprogram som ska rivas av i så många länder som möjligt. Snabbt fram med tio grådaskiga och osynliga kvinnor, ritsch, ratsch i omklädningsrummet, puff, fluff med makeup och hårfix och så skjuss ut på catwalken. I förbifarten avhandlas canceropererade bröst, depressioner och gastric-bypassrelaterade viktras som orsaker till förfallen. Samtidigt som vi i minst fem klipp får se och höra Trinny och Susanna ropa "Hurry up! We don´t have much time!" alltmedan en före detta rugguggla tampas med att tränga in sig i en obegripligt ostylish aftonklänning.
Men då och då glimrar det till, det går inte att ta miste på att flera av kvinnorna blir väldigt lyckliga över att få bli så fina och inte minst sedda. Och det är här balansgången kommer in, vi vill gärna se mer av den typen av glädjande förvandlingsnummer, men aldrig på bekostnad av de utsatta kvinnorna. I trailern för nästa avsnitt ses en kvinna som snubblar i sina höga klackar på catwalken och där har balansgången definitivt förvandlats till ett svidande magplask. Likaså när Trinny skakar och skriker "Wake up!" till en deprimerad kvinna vars look hon beskriver som en sopåkares. Gärna makeovers, och gärna mer skönhet och mode till folket – men inte utan empati och fingertoppskänsla.

Trinny och Susannah stylar om Sverige, Trinny och Susannah, TV4+, TV

Alla dessa roller.

Mor, maka, matte, hallänning, svensk, europé, copywriter ... Men i Johan Lindqvists Melodifestivalkrönika i dagens GP är jag kort och gott twittrare:


Håll med om att Lena Ph gjorde en mer övertygande rollprestation än vad Stormare åstadkom. I och för sig ingen orimlig prestation, med tanke på hur han gjort i från sig i Melodifestivalens mellanaktssketcher, men lik väl en otippad skådespelarranking.
För övrigt vill jag rekommendera Sara Kadefors krönika från samma tidning igår. Hon tangerar det där med de galet utslitna uttrycken och pekar på att på Facebook är vi alla "finaste".

Göteborgsfestivalen i ett sammandrag.

Inspirerad av den fantastiska Hanna Fahl som skriver DN:s melodifestivalblogg (missa inte den, det är något av det bästa som finns att läsa just nu) plockar jag upp min gamla stafettpinne med att sammanfatta Melodifestivalen, som hade sin Göteborgsomgång igår. Ok, då kör vi:
1. Brolle (7 days and 7 nights). Om det inte hade hetat Melodifestivalen utan Het-kille-som-är-ruskigt-proffsig-på-scenen-har-sin-egen-stil-och-sjunger-speciellt-festivalen så hade det här varit ett prefekt bidrag. För Brolle är bra, men låten är inget vidare.
2. Loreen (My heart is refusing me). Enda problemet med det här bidraget var att de verkade ha missat att få fram tillräckligt stora stickor för att färdigställa Loreens tröja, och hängt på henne hela garnhärvan istället. Det var liksom i vägen för musikupplevelsen i början, men i övrigt blev jag mäkta förvånad jag hur tajt, svängig och väl framförd kvällens andra framträdande var. En av festivalens bästa låtar, skulle jag tippa.
3. Babsan (Ge mig en spanjor). Ger man sig in i melodifestivaltittarleken får man tåla att bli utsatt för sådant här. Men det är inte lätt att uthärda, "ge mig en spann jord" skrev jag på Twitter när det var som mest smärtsamt och det kändes som om jag ville kasta något smutsigt på tv:n.
4. Elisabeth Andreassen (Vaken i en dröm). Upphovsmännen till låten verkar ha använt sig av en klichégenerator och förtittat sig på Helen Sjöholm utan att ha förstått vad det är som är så bra med henne och Gabriellas sång. Resultatet är kväljande, lyckligtvis höll svenska folket med om det och den kom sist.
5. Sanna Nielsen (I´m in love). Sveriges äldsta 26-åring åker snurrband i en fruktskål från Alessi. En vanlig dag i Melodifestivalcirkusen, med andra ord. Och vad har hon på sig? Har Babsan snackat med sin transkollega Dame Edna som öppnat sin garderob för den långa Skånetösen eller vad har hänt? Frågorna hopas sig samtidigt som jag konstaterar att låten rätt och slätt är trist.
6. The Moniker (Oh my god!). Det här bidraget är en förvirrande artistkavalkad i sig själv. Är det Phil Collins? Är det Beatles? Är det Di Leva utan hår? Är det Ted Gärdestad i hans mest kaotiska Hare Krishnastadie? Är det bra? Nej.
7. Anniela (Elektrisk). Fast det här var ändå kvällens bottennapp. Svårartat sur sång, allmänt förvirrat intryck och schizofren låt. Texten var på svenska vilket gav intrycket av att vi bevittnade en artistparodi från en andra klassens nyårsrevy.
8. Christian Walz (Like suicide). Åh, vilken befrielse att se hur den smakfulle och begåvade herr Walz elegant äntrar scenen och river av kvällens mest högklassiga bidrag. Årets Salem al Fakir. Dock tappade han nog en del pensionärs- och barnröster på varulvsskägget. What a shame, utan det kanske vi hade sett honom och inte The Moniker i Andra chansen.

Pausunderhållning: Det som smög igång med Bowie i Bingolotto i slutet av nittiotalet och fortsatte tidigare i år med Stones hos Dressman fick igår en uppföljare i Christer Sjögren tolkar Life on Mars i Melodifestivalens mellanakt. Lika obehagligt som sant. Låt oss nu innerligt hoppas att fenomenet, vilket det nu är, tog slut i och med detta.

Andra om festivalen: DN, GP, Svd

Melodifestivalen, Melodifestivalen 2011, Brolle, Loreen, Babsan, Elisabeth Andreassen, Sanna Nielsen, The Moniker, Anniela, Christian Walz

Ladies på Hinseberg?

I onsdags var jag på Resumés redaktion och var med i Månadens Print-juryn. När jag skulle gå norpade jag ett ex av tidningen S som låg i drivor utanför konferensrummet och tog med mig som reselektyr. När jag satt och bläddrade i den på det omysiga caféet på Bromma flygplats hittade jag ett hemma hos-reportage hos en person som fascinerat mig mycket, nämligen Tone Oppenstam från Ladies på Östermalm.
I reportaget var hon stelt leende placerad på olika ställen i sin paradvåning i Bünsowska Palatset på Strandvägen. Alla dyrgripar i möblemanget var försedda med pilar och små beskrivande texter så att man skulle förstå hur exklusiva de var. Jag ångrar att jag inte sparade tidningen och plåtade av. Förvisso har jag sett hennes våning figurera i serien, men det var först i och med reportaget som jag insåg hur extremt dyr den måste vara.
Tones förmögenhet har varit ett diskussionsämne hemma i tevesoffan och hur motbjudande jag än finner Tones livsstil har jag tagit henne i försvar.
– Jo, man kan visst tjäna pengar även om man ser ut som en levande (nåja) version av uppblåsbara Barbara, har jag sagt och pekat på hennes porrnagelförsedda men hårda nypor.
Men nu är jag inte lika säker längre. Tone är häktad för grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott och osant intygande. Förvisso är hon inte dömd ännu, men när man sett serien förstår man att hon tappat perspektiven på en hel del aspekter av livet. Kjolen kan alltid bli ännu kortare, håret ännu blondare och längre, båten ska vara ännu större, champagnen kan alltid bli ännu dyrare och så vidare. En galopperande guldsot kombinerad med barbiefieringsanorexia är min amatörmässiga diagnos och om det är en sådan åkomma hon lider av innebär den nog en ganska spikrak väg till att ta genvägar i bokföringen.

Inte så ladylike när det kommer till momsredovisningen?

Den största sjärnan på slottet.

I lördags sändes sista avsnittet av Stjärnorna på slottet och det var en omgång som får klart godkänt. Det fanns varken någon knäppgök à la Börje Ahlstedt eller svulstig primadonna som Ranelid bland deltagarna, men det blev intressant ändå. Jag hade nog väntat mig att både Ulf Brunnberg och Dan Ekberg var castade för sina douchebagsanlag, men istället var de två väldigt roliga och känslosamma män med varsitt ganska tragiskt förflutet.
Monica Dominique var rar och läskigt übermusikalisk, Niklas Strömstedt genuint sympatisk, samt också rolig och begåvad, honom skulle jag vilja ha som kompis.
Men den största stjärnan på slottet var ändå Marie Göranzon. Jag har sällan sett en kvinna som lyckats vara så självsäker och, hur ska jag säga, upphöjd, utan att vara det minsta nedlåtande, kaxig eller odräglig. Eller för den delen självupptaget pompös, som sin man. Nej, hon är säker, rak, vass och klok. Och hennes "dåliga imitationer" var det mest komiska jag sett på ett bra tag. Marie Göranzon är min nya idol.
Och apropå skådespelare, i kväll är Frida på Guldbaggegalan i sina fina skor. Jag håller tummarna för Pernilla August och hennes nominering för Miss Kicki. Nu ska jag spana om jag kan få en skymt av Frida och Ludde i rutan.

Stjärnorna på slottet, Marie Göranzon, Ulf Brunnberg, Dan Ekborg, Niklas Strömstedt, Monica Dominique

Bibliotekstjuven, ett drama på hög nivå eller Jönssonligan möter Rain man?

Andra delen av Bibliotekstjuven (serien jag sågade här) som gick igår var inte lika bedrövlig som den första, även om Johan beskrev den träffande som Jönssonligan möter Rain man.
Det har varit märkligt tyst i media om den här svenska dramasatsningen, men igår skrev Kjell Häglund om den i en i spalt på kultursidan i GP. Hans uppfattning var att det var ett drama på hög nivå och att det orealistiska som jag, och många med mig, stört oss på var ett stilistiskt grepp. Att den är medvetet författad och regisserad via naivistiskt överdrivna tablåer och symbolscener.
När jag läser det får jag lust att på fjortismanér svara "Och?". Att det övertydliga är gjort enligt någon gammal BBC-tradition, gör den inte mer njutbar i mitt sinne. Men jag kanske har för få poäng i filmvetenskap för att ha vett på att uppskatta en tv-produktion som vårdar arvet av "en treaktarberättartradition sedan film noir-epoken".
Jag ska nog hålla mig till Ladies på Östermalm.

Bibliotekstjuven – en miniserie som TALAR MED STORA BOKSTÄVER.

En otroligt kittlande story och något som med fog kan kallas för svensk skådespelarelit. På pappret hade Bibliotekstjuven, som hade premiär på SVT igår, alla möjligheter att bli en fantastisk liten serie. Men det tog inte många minuter innan skepsisen infann sig och efter en halvtimme var den stackars skämskudden halvt ihjälkramad. Sällan har väl dikten varit mer underlägsen verkligheten. Varenda scen har en gigantisk röd pil som blinkar och säger NU SKA DU FATTA DET HÄR! Det här kan vara att huvudpersonen John Manneus har ett klasskomplex. Att han har ekonomiska problem. Att det finns VÄRDEFULLA böcker på hans nya arbetsplats, Kungliga Biblioteket. Och vad det leder till behöver man inga högskolepoäng för att räkna ut.
Samtidigt finns massor med scener med enorma trovärdighetsproblem. Manneus har tillbringat det senaste dryga decenniet i en akademisk miljö och visar sig samtidigt vara helt clueless när det kommer till sociala koder i den finkulturella världen? Hans kollegor på bibblan är inga manchestermuppar utan flashiga Richestammisar? När hans fru börjar upptäcka deras ekonomiska problem säger hon först: NU HAR VI INTE RÅD MED FLER SMS-LÅN och sedan dyker hon upp på Johns arbetsplats med en bunt räkningar i handen? När John ska dupera någon står han och talar högt för sig själv framför spegeln? Fast den allra jobbigaste scenen är ändå när John på en fikarast försöker bjuda på JÄTTEDYRA CIGARRER för att bli accepterad av sina fina nya kollegor.
Jag ber om ursäkt för alla skrikiga versaler, men det är så jag uppfattar den här produktionen.
"Thriller för tänkande tittare" kallar Sydsvenskan den. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Thriller för dig som tycker det är jättejobbigt att tänka.

Bibliotekstjuven, böcker, tv-program, svt, recensioner

Ian Hammar tar den såsiga journalistiken till helt nya höjder

En gång visade mig Johan en uppsats som han skrivit när han var kanske nio år. Den handlade om när han varit i Finland och allt han skrev var siffer- och redovisningsrelaterat. Hur lång båten var, hur många passagerare den tog, hur många abborrar han fiskade, hur mycket de vägde, hur långt det var mellan Sverige och Finland, hur länge de badade bastu, vilka flingsorter som fanns vid frukostbuffén och så vidare. Vi har fnissat mycket åt den genom åren.
I kommentarerna till inlägget om Tone Oppenstams Niclas fick jag tips om en länk till en artikel i Realtids motoravdelning som handlar om racingtävlingen som Niclas vann med sin båt Miss Turbine. Inledningen till denna artikel får mig att tänka på Johans skoluppsats, det känns som om den är skriven av en motor- och hästkraftsnördig mellanstadieelev som älskar faktauppgifter. Men sedan spårar det ur på ett sätt vars like nog aldrig skådats.
Artikelförfattaren Ian Hammar börjar beskriva besökarnas verksamheter, ända ner i såssortimentes omfattning:

Som vanligt klickar du om det är för smått.

Eller vilka förrätter du får om du beställer en "Strömma Kanal-tallrik för 185:-":

Samt länkar till utställarnas hemsidor och prisuppgifter på deras produkter (inklusive moms).

Jag kan bara tänka mig vad Ian hade kunnat åstadkomma om han ägnat sig åt att rapportera från, låt oss säga miljömötet i Köpenhamn, presidentvalet i USA eller varför inte fotbolls-VM?

Vem är "affärsmannen Niclas"?

Jag har utvecklat en lätt osund fascination över Ladies på Östermalm och sett säsongens alla avsnitt. Som jag har berättat förut har jag kluvna känslor för serien, men en av deltagarna har tagit sin roll till helt nya höjder i de två senaste avsnitten. I dessa åkte Tone Oppenstam, den yngsta och minst behagliga ladyn, till Saint Tropez på en tjejweekend med sina Slitzbrudlookalike-väninnor. Något som mycket väl kan vara det mest vulgära som någonsin visats på en TV, med kläderna på.
Jag blir heller inte klok på Tones pojkvän, "affärsmannen Niclas" som han kallas i serien. Honom hyser jag också kluvna känslor inför. Det är inte svårt att hånskratta åt honom när han med en elvaårings entusiasm visar upp sina sportbilar, sitt lantställe med röd matta på bryggan, åttiotalsstolar i köket och gym slash spa på vinden. Men samtidigt är det just elvaårsentusiasmen som gör honom mänsklig mitt i allt det patetiskt stekiga. Speciellt i kontrast till isdrottningen Tone.
Vem är han egentligen? Vad är det för affärer som genererat pengar nog att skaffa alla dessa attribut slash leksaker? Vad är det för framgångsrikt affärsmässigt förflutet som fått Tone på fall? Jag är så nyfiken, är det någon som vet?

Om du vill se det sista avsnittet så finns det här i några dagar till.

UPDATE Tack vare Kristina så hittade jag till Tones hemsida. Den bjöd inte på lösning av gåtan Niclas, men väl på en orgie i särskrivningar. Bland annat beskrivs Tone som både en "super kvinna" och som en "etablerad fashion och design ikon".

Ladies på Östermalm, Tone Oppenstam

Idolutseendekombination i repris.

Med anledning av den mest ljumma Idolfinalen någonsin vill jag bara påminna om vilka det är vinnaren Jay ser ut som en kombination av:

+

=

Aningslösa ladies på Östermalm

Jag vet inte om jag är ganska ensam om att se Ladies på Östermalm som går i TV4+, hur som helst har det inte blivit någon större snackis. Men av någon anledning har jag ändå fastnat och fascinerat sett allt som hittills visats om de tre överklasskvinnorna Grete Qviberg, Gaby Borglund och Tone Oppenstam. Visst går det att hitta många detaljer att bli illamående över (kanske framförallt den otäckt stela och klichélyxiga förlovningen som ägde rum i en jättebåt framför Miamis skyline mellan Tone och hennes nye snubbe), men det som kanske upprör mig mest är den raljanta tonen speakern har och den "skojiga" musiken à la två ankor på promenad som ljudillustrerar exempelvis när Gaby och hennes väninna* Maggi är på inköpsresa i Milano. Den gör att jag känner mer sympati för deltagarna än jag gjort annars och får mig att efterlysa en serie om manliga börs-VD:ar på Djursholm där deras jaktresor, vinprovningar och dyrbara leksaker framställs i samma löjeväckande anda. Och där dessa män får göra aningslösa uttalanden som körs i trailers om och om igen för att visa vilka distanslösa rikesvin de är.
Men för att återgår till våra ladies, så plockar framförallt Gaby poäng genom att vara drivande, kompetent och vänlig i alla lägen. Den minst sympatiska i serien är den yngsta deltagaren, affärskvinnan Tone Oppenstam. Hon utstrålar en kombination av stentuff hårdhet och flackande osäkerhet. Som hon toppar med en galopperande förslitzning av sitt utseende. Vilket man kan se om man jämför de här bilderna:

Tone (längst till vänster) innan "Jag-vill-se-ut-som-en-Slitzbrud"-sjukan slog till på allvar.

Tone med för mycket och för blont löshår, muskort kjol och konstiga ögonbryn.
En annan remarkabel detalj är att Grete (längst till vänster) faktiskt är äldre än Gaby (mitten). Att Gaby ser äldre ut än Grete beror bland annat på hennes signaturfrisyr, som nog är snudd på K-märkt.

Men man får ju ge Tone att hon inte tar den enklaste vägen i karriären. För det kan inte vara lätt att bli tagen på allvar i en affärsuppgörelse när man bär med sig så många bimboattribut som hon gör.
Hennes mest trailerkörda, aningslösa uttalande är:
– Jag älskar ju Ferraris, men Maserati är bättre som familjebil.
Grete personifierar överklassens fixering vid positivism. Jag tror nog att ett negativt synsätt är den största synden av dem alla i dessa kretsar. Allting är Urkul!, Urhärligt!, Urspännande! och Urgulligt!. Och så dubbla kindpussar på det.
Hennes aningslösa traileruttalande lyder:
– Det är inte superviktigt att bo på Östermalm, jag har bott både i Marbella och på Mallorca.
Jag förstår också att det är produktionsbolagets uppgift att locka ur dem dylika uttalanden, men ändå, hur man kan låta ord som de här lämna ens läppar, utan att höra hur de låter, är något av en gåta.

*Gabys och Maggis relation är något som diskuteras flitigt i alla trådar som finns om serien. På vissa ställen uppges att de har ett registrerat partnerskap, men i serien beskrivs de enbart som "väninnor".

Ladies på Östermalm, Grete Qviberg, Gaby Borglund, Tone Oppenstam, TV4+, tv-serier

Något Idol talar tyst om.

Jag har hört att det ryktats om det ett tag, och nu läser jag på Sara Ödmarks (även känd som Älskade Dumburk) TV-blogg att Idolstartfältet importerat, inte bara talang, utan även erfarenhet, från våra nordiska grannländer. Både finska Elin Blom och norske Geir Rönning har nämligen tävlat i Eurovision Song Contest. Båda har dessutom gjort det för Finland.
De är förstås inte mindre bra för det, men det förtar onekligen en del av tanken med Idolkonceptet, som en karriärväg för den oupptäckta stjärnan.

Det blir lite som om Amy Diamond och Björn Skifs skulle vara med och tävla i finska Idol, eller hur?

Idolbilden av den oskyldiga, men coola sextonåringen som kommer från ingenstans (eller, ja ok då, Finland) och bara råkar kunna bjuda på en fantastisk scenshow får sig en törn när man ser det här.

Idolbilden av den okände 48-åringen som kommer från ingenstans (eller, ja ok då, Norge) och bara råkar ha en fantastiskt röst och en enorm säkerhet på scen får sig en törn när man ser det här.

Idol 2010, Geir Rönning, Elin Blom, Eurovision Song Contest