Tårtbagarens brief.

Något som jag förmodligen kommer att tjata om tills allas öron kollektivt ramlat av, är vikten av en genomtänkt brief för att åstadkomma bra jobb och nöjda kunder. För att illustrera vad jag menar vill jag att du tänker dig att du fått uppgiften att baka en tårta till någon. Förmodligen vill du då veta saker som:

• vem tårtan är till för
• hur gammal den personen är
• om det är en man eller en kvinna
• vad hen har för smakpreferenser 
• vid vilket tillfälle den kommer ätas
• om de tilltänkta ätarna har några allergier 
• hur många den ska räcka till 

Utan den här (ganska självklara) infon är det stor risk att tårtan blir oätlig, utskrattad eller bara helt fel i största allmänhet. Ändå är det ganska vanligt att man förväntas baka en reklamtårta nästan helt i blindo. Så att säga.

Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

Har du inget viktigare för dig än att läsa det här?

En kampanj som diskuteras flitigt just nu är Försvarsmaktens senaste. Man visar upp ett antal samtidsfenomen av de mindre ärofulla slagen, som att plåta sin frukost och att vara en surdegshipster, ställer frågan "Vad håller du på med?" och jämför det med viktiga arbeten man kan uträtta via Försvarsmakten. Jag tror att det är ett igenkänningsgrepp som kan träffa mitt i prick på den mottagliga delen av målgruppen och egentligen borde man väl vara nöjd så. Det är ju det en rekryteringskampanj går ut på.
Men det finns ändå något som gnager lite i mig och som får mig att tänka på ett fenomen jag avskyr hjärtligt och innerligt. Argumentationen tangerar ett förmätet sätt att döda diskussioner som många ägnar sig åt på Twitter. Jag pratar om: "Hur kan ni diskutera Per Gessles frisyr när barnen svälter ihjäl i Somalia?". Eller "Ehhh, ni tjafsar om Solsidan, sist jag kollade fanns det fortfarade krig och tortyr i världen???". Att göra sig till en bättre människa genom att tala om att det man ägnar sin energi åt inte är något avgörande för liv och död. Och i det nålsögat är det inte mycket som slipper igenom.
Det här gör inte att kampanjen blir sämre, det får mig bara att känna att den endimensionella världen vill i alla fall inte jag ha. Jag tror det finns tid och rum för både fånerier och seriositet. Och att även den som säkrar mattransporter vid humanitära katastrofer kan få gilla att sortera sina böcker i färgordning.

Intervju

Nu finns det en intervju med mig på Resume.se
Obs att rubriken syftar till hur läget var för åtta, tio år sedan.

Det bästa jobb jag kan tänka mig?

Det där pappret jag skrev på igår handlade alltså om mitt nya jobb.
Till Resumé sa jag det här:

Det är klart, om Tyra Banks skulle upptäcka mig så att jag blev världens äldsta supermodell, med ett livstids, fett kosmetikakontrakt som gick ut på att jag skulle åka världen runt (till företrädesvis intressanta storstäder och paradisiska stränder) för photoshoots, samtidigt som jag bloggade om mitt liv, fick miljoner läsare och kunde påverka unga kvinnors syn på sig själva plus att jobbet på något sätt omfattade att jag skulle gulla med hundar och katter on a regular basis samt fick vara tillsammans med min familj och mina vänner jättemycket. Det hade också varit det bästa jobb jag hade kunnat tänka mig. Men just nu, i verkligheten, i Göteborg, så är min framtid på CP+B Europe det roligaste i min föreställningsvärld.

Jobbrelaterat.

Skrivit längst ned på ett papper.
Mitt namn, alltså.
Det har jag gjort idag.

På tillfällig adress.

I dagens GP har vi gjort en lite annorlunda annonslösning för Göteborgs Räddningsmission.
På sidan tio sitter den här:

På sidan trettioåtta sitter den här:

På sidan fyrtioåtta sitter den här:

På sidan sextiofyra sitter den här:

Klicka för ökad läsbarhet.

En aldrig avfyrad reklamkanon.

Jag skriver nästan aldrig om reklam längre (it´s complicated) men jag hittade ett dokument som handlade om Resumés enkät "Kanon eller kalkon" som jag svarade på för ungefär ett år sedan, som jag tänkte göra ett undantag med. Det jag hittade var den ratade versionen, det som hamnade i tidningen hade förra årets kampanj för Guldägget som både kanon- och kalkonalternativ (it´s complicated, men jag kan förklara om någon vill veta).

Så här stod det i den ratade versionen (som alltså aldrig hamnade i tidningen):
Kanon: OLW Fredagsmys del 2. Åkestam Holst
Det bara låg där och väntade, det fantastiska konceptet med ”Fredagsmys” ända tills Åkestam Holst var tillräckligt begåvade för att plocka upp det. Det kan inte hyllas nog.

Det står jag för fortfarande, jag tycker det är otroligt begåvat att plocka upp det självklara, det många skulle avfärda som för banalt, och göra något så bra av det. Och det vore väl synd att inte berätta det för alla inblandade som eventuellt kan komma att läsa det här?

Mad Women.

Egentligen har jag väldigt svårt att veta vilket ben jag ska stå på i frågan jag nu ska skriva om, nämligen kvotering av kvinnor. Tidigare har jag varit tämligen säker på att det är både förkastligt och förnedrande, att ingen egentligen vill vara med i ett sammanhang där man är vald på grund av sitt kön och inte sin kompetens (det har jag bland annat skrivit om här). Men nu är jag inte lika säker längre.
Det som numera heter Komm, och som tidigare hette Reklamförbundet, har i flera års tid haft ett fokus på att sätta samman Guldäggsjuryn på ett sätt så att balansen mellan kvinnor och män blivit hyfsad. Likadant har de tänkt när de utsett svenska kandidater till utländska tävlingar, som Cannes Lions och Eurobest. En del skulle kunna kalla det kvotering, och i så fall har jag blivit inkvoterad i samtliga de jurys jag just räknade upp. Men det som hänt när jag fått chansen att vara med i sammanhang jag tidigare inte ens vågat drömma om, är att jag nu har fått en erfarenhet som gör att jag faktiskt känner att jag platsar på andra meriter än de genusbaserade. Plötsligt har det skapats ett kvinnligt alternativ till de mer självskrivna manliga sådana. Både i fråga om erfarenhet och självförtroende, vilket i mitt fall är en ofattbart lång resa. Och det måste väl ses som en seger i en fortfarande mansdominerad bransch?
Kanske har tv-serien Mad Men påverkat min inställning. Det är trots allt inte så länge sedan som den manliga maktstrukturen i vår bransch var odiskutabelt och självklart totalitär. Och ingen är väl naiv nog att tro att den skulle rämna av sig själv, helt utan en medveten kamp?
Detta får mig att tänka att jag tidigare haft ett förslag på hur man i ett slag skulle mångdubbla antalet kvinnliga kandidater för diverse poster i näringslivet, nämligen det att ge en kvinnlig medelmåttig pajas samma chanser som en manlig medelmåttig pajas.
Ska vi enas om det?

Sportig presentationsfredag.

Som du eventuellt vet så jobbar Johan, Gunnar (även känd som Abbes pappa) och jag tillsammans. Idag ska vi ha en presentation och gårdagen ägnades till stor del med att fila på den. Johan och jag satt dock i varsitt annat projekt och Gunnar kom först till mig med synpunkter som Johan haft på texten till det vi ska visa för kunden idag. Jag höll inte riktigt med och Gunnar traskade tillbaka med mina åsikter till Johan. Efter en stund kom han tillbaka och förmedlade Johans syn på mina invändningar. Jag höll med om det mesta, men inte allt, och Gunnar fick ta en ny promenad in till Johan. När han kom fram utbrast han:
– Kan inte ni prata med varandra istället så att jag slipper gå här som ett annat skilsmässobarn mellan er.
Det skrattade i alla fall jag åt hela kvällen igår.

Ikväll ska jag på något som heter Copybattle. En tävling som beskrivs som "Två tävlande, ett ord, tjugo sekunder. Skriv!". Jättekul! Eller inte. Åh, jag har så kluvna känslor. Eftersom jag suger på i princip all sport, förutom frågesport, så ser jag här en chans att vara med i något som jag som jag eventuellt har en liten chans att visa framfötterna i. Men samtidigt är just det som gör mig orolig. Jag känner redan hur mycket jag kommer hata mig själv om jag misslyckas med det här också.

Och till sist en liten twåterbäring från igår, en tweet om den här nyheten som handlar om svallvågorna till det som kallats Kissiegate:


I morgon lovar jag att berätta hur det gick med copybattlandet.

Kissie, reklam, copybattle, abbes pappa, Kissiegate

Jag längtar efter att få pisk av F&B

Nu har första omgången av Resumés Månadens Print avgjorts. Jag var med i juryn. Längst ned på den här sidan har jag skrivit en krönika som handlar om bojkotten av hela Månadens-tävlingen.

Sov gott!

När man gör reklam är det ett vanligt grepp att man tänker i symbolbilder som ska säga mer än tusen ord. Ketchupflaskan som delvis är en tomat, juiceflaskor som växer på träd och lightmargarinet som flyger är tre snabba exempel på det.
Här är några som velat få till en riktigt lockande symbolbild med sin produkt och skapat sängen som är gjord av en begagnad binda:

En resumé över kvällen som gick.

I kväll har jag varit på Resumébar på Bliss. Några hundra reklammänniskor som packar sig som små fiskar i tomatsås, dricker öl, minglar, får pris och lyssnar på när Viggo intervjuar någon. Den här gången var någon Forsman & Bodenfors VD Erik Sollenberg. Han gjorde bra ifrån sig och sa bland annat "ibland gör man bra men fel", vilket jag gillade, och så utnämnde Viggo honom till en blandning mellan britten med de tjocka glasögonen och Roger Sterling som svar på frågan "Vem är du i Mad Men?".
Vi fick ett pris också, nämligen det här:

Varför och för vad vi fick det kan du läsa om och lyssna på här.

Mömmsigt Guldäggssnack.

Idag har jag pratat lite försnack inför Guldägget på resume.se

Att få med ordet "Mömms" var lite som att vinka till barnen. Det är ett uttryck vi använder oss av allt som oftast här hemma. Samtidigt som vi låtsasmålar oss om läpparna.


PS. Jag hade gärna lagt upp klippet med alla filmer och serier som görs av Judit och Judit, men jag hittar det inte. Men här har jag skrivit om YouTube-hitsen och lagt upp alla originalklippen.

Hjälp Göteborgs flyktingbarn mitt på Kungsportsplatsen.

I dagarna har vi färdigställt en kampanj för vår kund Göteborgs Räddningsmission. Pixelhjälpen heter den och går ut på att du kan köpa ett antal pixlar (bildyta) och disponera dem genom att ladda upp en bild på dig själv. Pengarna du köper pixlarna för går till Räddningsmissionens arbete med barn i Göteborgs flyktingfamiljer.
Antingen går du in på Pixelhjälpens sajt och köper valfritt antal pixlar där. Eller, ännu roligare, går du förbi Kungsportsplatsen nu i dagarna. Där ser det just nu ut så här:

Till den stora vepan på väggen kan du MMS:a in en bild.

Strax dyker din bild upp på väggen. Först stor, sedan krymper den in i mosaiken av alla fina givare. Fyrtio ynka kronor kostar varje MMS:s. Det är lätt värt det. Gå dit och testa själv får du se.

Målgruppsanpassa din reklam på Facebook!

Deepedition-Niclas filosoferar över vad Facebook drar för lätt absurda kopplingar om vad de som gillar Macmyra whisky också gillar.
Jag har tänkt på samma sak, framförallt vad folk som gillar ICA-Jerry har för olika preferenser:


Och de är inte dumma på Facebook. Ingenting undgår dem:

Facebook tillhandahåller också individuellt målgruppsanpassade annonser.
Skräddarsydda på i-n-d-i-v-i-d-nivå.
Totalt träffsäkerhet för annonsörens budskap.
Eller?
Avgör själv, här är ett urval av de annonser som dyker upp på min profilsida:




Jag är alltså en jättetjock, sliten husvagnsfarmor som är bekvämt klädd och har en tydlig dragning åt white trash-looken.
Klart man blir köpsugen!

Tjolahopptjolahej i sommarhettan!

Här kommer ett litet avbrott i den semesterloja stiltje som för tillfället här råder i bloggens flöde, på temat grusade förhoppningar eller varför inte brustna illusioner. Jag råkade snubbla över en video med gruppen Excellence och deras låt "Need to know (Eenie Meenie Miny Moe)" och konstaterade att denna låt representerade en treenighet i förhoppningsgrusning.
För det första kom gruppen Excellence fram i programformatet Popstars som ganska få kommer ihåg idag, till skillnad från dess aaaningen mer framgångsrika konkurrent Idol.
För det andra, själva gruppen, som nog räknades som ett hett superstarprojekt en gång i tiden, men som istället blev ett snöpligt one-hit-wonder. Fast wonder är väl att ta till överord.
För det tredje är den tämligen påkostade videon gjord av den Göteborgsbaserade webb/reklambyråsatsningen MTV Spider, en typ av utopisk byrå som bara kunde existera runt millennieskiftet när it-bubblan var som mest uppblåst. Jag har flera vänner som jobbade där och som kan berätta den ena helt orimliga storyn efter den andra. Behöver jag säga att MTV Spider inte längre finns idag?
Så enjoy! Tidig tvåtusentalistiskt illusionspop:

Som en parentes eller bonus: när jag började fundera på musik från den här tiden dök en av de mest osannolika textstrofer upp i minnet. Jag talar förstås om Caramells odödliga "Om du var min" och raden "Kan inte tänka på annat än bara dig, tjolahopptjolahej".

Om du vill höra mer av vad jag har för mig dessa bloggslappa dagar så finns jag på Twitter.

Semesterparadis.

Tänk dig att du är mäklare som säljer hus på Mallorca.
Vackra, vackra Mallorca.
Tänk dig att du ska sätta in en helsida om din verksamhet i Residence.
Fina, fina Residence.
Hm. Vilken bild skulle du välja?
Mallorcahouses valde den här:

Annons från senaste numret av Residence.
Det som kanske inte syns så väl här är pixlarna, som är stora som gråsuggor i papperstidningen.

Behjärtansvärt.

För ett tag sedan fick jag ett paket från Hjärt-lungfonden som innehöll osedvanligt fint material för kampanjen Rädda kvinnohjärtan – Go red. Eller vad tycks?

Det är förträffligt att man kommit på att sannolikheten att välgörenhetssymboler köps och används mångdubblas om man anstränger sig att göra dem väldesignade och fina. Armbandet och pinsen kan köpas i några av landets största kedjeföretag, som KappAhl, Twilfit och Gina Tricot, och alla som väljer att göra det, eller att måla naglarna med Mavalas eldröda Los Angeles bidrar till forskningen kring kvinnohjärtan.
Så långt väl tänkt alltså, men så ser jag kampanjens taffliga reklamfilm med Amelia Adamo och undrar varför i herrans namn Hjärt- lungfonden inte sett till att samarbeta med en riktigt bra reklambyrå.

På alla reklambyråer brukar det finnas plats för en behjärtansvärd kund, och den enda motprestation som krävs är att byrån får någorlunda fria händer. Därför gäller det förstås att välja någon som man har förtroende för och en så pass välkänd organisation som Hjärt- lungfonden borde inte ha några problem att hitta en sådan. Filmen här ovan tyder på att de inte gjort det, utan bara förlitat sig på att diverse kändisar ska fixa insamlingsbiffen.

Med tanke på allt som hänt kring välgörenhetsorganisationer, deras ekonomi och hur mycket som går till andra kostnader än de man som bidragsgivare ser framför sig, kan jag inte låta bli att till sist fundera över varför en organisation som den här ska ha sitt kontor på Bibilioteksgatan i Stockholm.

Hjärt- och lungfonden, Rädda kvinnohjärtan, Go red, hjärtforskning, hjärtsjukdomar, reklam, Amelia Adamo

Intrigen tätnar i IcaStiggate.

Jag kan inte riktigt sluta fundera på hur det egentligen ligger till med IcaStiggate (som Älskade Dumburk så välfunnet döpt debaklet till). Ingen vill alltså kännas vid Twitterfiguren med detta namn, sedan han löpt amok efter Stora Bloggalan, och det sägs att det är någon som olovandes tagit sig namnet och bilden, vilket som sagt känns konstigt.
Men jag kom på en sak som inte gör det hela mindre märkligt.
En del av er kommer kanske ihåg en roligt, Twitterrelaterad varumärkessåpa som ägde rum för något knappt år sedan:

Då skrev Resumé så här om hur reklamfigurerna kokade ihop dejtingplaner på Twitter.
Och se på fan om inte jag var med på ett litet hörn också:

Twitterversionen av Ica-Stig. Ute på dejt igår – ute i kylan idag.

Reklam, Ica-Stig, Twitter, Boxer-Robert, Comhem