För någon månad sedan gick vår frys sönder. Dagen innan julledigheten fick alla på Johans jobb ett mail från en (bak- och) ångerfull arbetskamrat som vi kan kalla Hans. Hur hänger dessa två händelser ihop? Läs mailkonversationen så förstår du.
Mail från Hans, ämne "Hungriga":
Hej allihop!
Alkohol å omdöme har och kommer aldrig bli kompisar.
Igår kväll skålade vi, sjöng, blev glada å plötsligt hungriga.
I frysen här på jobbet hittade vi en knuten plastpåse med små insjökräftor som vi kokade upp.
Inser nu att vi naturligt borde tagit med oss kräftskalen härifrån…
Men framför allt. Vems var de??
Hoppas de var gamla å glömda!
Om inte å om möjligt så styr jag upp å fixar nya.
Hans,
AKA Spontankocken
Svar från Johan:
Hej Hans.
Hoppas kräftorna smakade. Ett råd är dock att tina kokta kräftor långsamt i kylen under ett dygn, de ska absolut inte kokas en gång till.
Orsaken till att jag hade kräftor i jobbfrysen var att vår frys hemma gick sönder och det jag ville rädda var just kräftorna.
Vill du styra upp och fixa nya kommer här en liten manual.
Att göra redan nu:
Boka ett torp på hofmantorp.se till en av helgerna i augusti 2014, vänta inte för länge, de tar snabbt slut.
Själva kräftfisket:
Vecka 1:
Fiska betesfisk – mete är en bra metod. Tänk på att det bara är vitfisk som mört, braxen och id som gäller. Absolut inte abborre. Bra bete är brödkulor som du gör genom att blanda formfranska med lite honung. Räkna med att du måste fiska minst tre dagar för att få tillräckligt med bete.
Vecka 2:
Laga mat. Det finns inget vatten eller el i torpen så du måste laga alla rätter så att det bara är att värma maten på vedspisen.
Packa. Sängkläder finns men allt annat får du ta med dig. Det kan bli kallt i stugan så ta med varma kläder. Pannlampor är också bra att ha, fisket sker nattetid.
Vecka 3:
Ta dig till Hovmantorp lämpligen via bil. Se dock till att den har hög frigång då torpet ligger fem kilometer in på en skogsstig. Bäst är en SUV eller Jeep.
Räkna med fyra timmars bilresa.
Väl framme är det dags att beta burarna och göra i ordning båten. Det tar ca 2-3 timmar.
Ät en snabb middag och ge dig ut på sjön. Släng i burarna och sedan åker du ut och vittjar var tredje timme hela natten.
Dag två gör du samma sak.
Städa sedan torpet och kör försiktigt hem igen. Kräftorna har du med dig levande hem i en balja.
Vecka 4:
Koka kräftorna i mycket krondill och väldigt salt vatten, tillsätt gärna en ljus öl per 4 liter vatten.
Låt dom dra i sitt eget spad i ett dygn sedan packar du dom i sådana där portionsförpackningar som du hittade i frysen.
Ja det var väl allt tror jag.
Visst är det lite bökigt men inget går ju upp mot självfångade svenska insjökräftor, eller hur!
De allra bästa hälsningar
Johan
Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg
onsdag 8 januari 2014
söndag 27 oktober 2013
Arbetsgivarmoral på nittiotalet.
På nätet har jag varit transparent och öppen med stora delar av mitt liv, men jag har aldrig berättat vad som hände när det gick åt pipan med en byrå jag jobbade på i slutet av nittiotalet. Förmodligen sitter det synsätt det här ska handla om så djupt i mig, så det har känts tabu.
Hur som helst, det här var vad som hände: Byrån delades i två delar; en ny konstellation bildades av några delägare, och en annan av VD:n, tillsammans med några nya lirare.
Jag valde att följa med VD:n, jag gillade hans tydliga ledarstil, att han inte duckade för obehagliga frågor, plus att jag kände att han hade ett gott öga till mig.
Vi flyttade in i temporära lokaler, allt medan det stora och ljusa kontoret vi egentligen skulle sitta på topprenoverades. När ombyggnaden var klar bjöds det in till en storstilad invigningsfest.
Ungefär när frimärkena sattes på inbjudningskuverten stod det klart för ledningen att pengarna var slut. De var tvungna att säga upp folk. Jag var en av de som hade ett samtal med chefen där det klargjordes att de inte hade råd att ha mig kvar. Det var inte mycket att säga om det, finns det inga pengar så finns det inga pengar. (Även om det till mångt och mycket berodde på att nyckelmedarbetarna började sin nyföretagarbana med att ge sig själva femtiotusenkronorslöner och fundera på vilka tjänstebilar de skulle ha, istället för att ragga in kunder.)
Men när jag kom hem började jag fundera över en sak.
– Egentligen är du inte sist anställd copywriter, men Anders* ska ju bli delägare, så han måste förstås vara kvar, hade han sagt.
Efter ett samtal med min svåger advokaten var jag på det klara med att "ska bli delägare" inte är ett giltigt skäl att frångå LAS. Detta berättade jag för chefen och plösligt var det goda ögat han haft till mig utbytt mot något man aldrig kan lagstifta om: psykologisk krigsföring.
Den här VD:n vägde säkert sina modiga 140 kg, han var rödbrusig och pratade kraftig stockholmska. Hade vi varit med i en film hade han varit typecastad som bulldozer, och den agressiva alfahanestilen som tagit honom till den position han nu hade, riktades nu helt och hållet mot mig.
– JAG SKA SE TILL ATT DU ALDRIG MER FÅR ETT JOBB I DEN HÄR BRANSCHEN! skrek han, ännu rödare i ansiktet än vanligt, när jag berättade att jag i fortsättningen ville sköta förhandligen via min advokat.
– JAG SKA STÄMMA DIG FÖR FÖRTAL! var nästa kort i krigsföringsleken från hans sida när jag försökte säga att det kostar pengar om man vill förhandla bort LAS.
I denna tid före sociala medier fanns en djupt rotad hederskodex i (åtminstone) reklambranschen att man inte berättade för omvärlden om sånt här. Det var ett tabu som gick ut på att inte göra sig känd som någon som "gjorde sig omöjlig" eller var "besvärlig". Ett faktum som arbetsgivarna levde gott på.
Dubbelbestraffning är ett ord som är väldigt populärt idag, och det var precis vad att bli regelvidrigt uppsagd innebar. Dels straffet att bli utan jobb, och dels att inte kunna berätta om oförrätterna på grund av risken att hela skuldbördan skulle hamna i ens eget knä.
När jag insåg att jag inte skulle komma någonstans i "förhandlingarna" med chefen prövade jag att prata med de övriga i ledningen.
Människor som jag tidigare sett som mina vänner.
Men de slog ut med händerna och gömde sig bakom sin voluminösa VD. Deras inställning var snarast: Men fatta hur jobbigt det är för oss då, som måste stå bakom den där galningen, vi som är såna snälla killar!
För att verkligen visa vem som bestämde talade chefen om för den övriga personalen att de inte fick prata med mig. En del hörsammade det dekretet, andra inte. Jag kommer aldrig att glömma vilka som gjorde vad.
Till slut var jag så psykiskt nedbruten att jag ringde byråchefen och sa:
– Du har vunnit. Skriv vilket papper du vill. Jag skriver under vad som helst.
Då blev han plötslig lite spak och började prata om att det inte finns några vinnare i sådana här situationer. Men inte mer ångerfull än att han struntade i att betala min semesterersättning.
Byrån gick i konkurs något halvår senare.
Kanske fem år efter detta sökte en av killarna från ledningen jobb på byrån jag jobbade på då. Eftersom han visste att jag hade en del att säga till om ringde han mig och ville göra avbön för hur jag hade blivit behandlad. Jag svarade att jag hade tagit emot hans förlåtelse med öppna armar när som helst förutom i det här läget, när den gavs enkom för att gagna honom själv. Att den nu inte var vatten värd.
Större människa än så var jag inte.
*Anders heter egentligen något annat.
Hur som helst, det här var vad som hände: Byrån delades i två delar; en ny konstellation bildades av några delägare, och en annan av VD:n, tillsammans med några nya lirare.
Jag valde att följa med VD:n, jag gillade hans tydliga ledarstil, att han inte duckade för obehagliga frågor, plus att jag kände att han hade ett gott öga till mig.
Vi flyttade in i temporära lokaler, allt medan det stora och ljusa kontoret vi egentligen skulle sitta på topprenoverades. När ombyggnaden var klar bjöds det in till en storstilad invigningsfest.
Ungefär när frimärkena sattes på inbjudningskuverten stod det klart för ledningen att pengarna var slut. De var tvungna att säga upp folk. Jag var en av de som hade ett samtal med chefen där det klargjordes att de inte hade råd att ha mig kvar. Det var inte mycket att säga om det, finns det inga pengar så finns det inga pengar. (Även om det till mångt och mycket berodde på att nyckelmedarbetarna började sin nyföretagarbana med att ge sig själva femtiotusenkronorslöner och fundera på vilka tjänstebilar de skulle ha, istället för att ragga in kunder.)
Men när jag kom hem började jag fundera över en sak.
– Egentligen är du inte sist anställd copywriter, men Anders* ska ju bli delägare, så han måste förstås vara kvar, hade han sagt.
Efter ett samtal med min svåger advokaten var jag på det klara med att "ska bli delägare" inte är ett giltigt skäl att frångå LAS. Detta berättade jag för chefen och plösligt var det goda ögat han haft till mig utbytt mot något man aldrig kan lagstifta om: psykologisk krigsföring.
Den här VD:n vägde säkert sina modiga 140 kg, han var rödbrusig och pratade kraftig stockholmska. Hade vi varit med i en film hade han varit typecastad som bulldozer, och den agressiva alfahanestilen som tagit honom till den position han nu hade, riktades nu helt och hållet mot mig.
– JAG SKA SE TILL ATT DU ALDRIG MER FÅR ETT JOBB I DEN HÄR BRANSCHEN! skrek han, ännu rödare i ansiktet än vanligt, när jag berättade att jag i fortsättningen ville sköta förhandligen via min advokat.
– JAG SKA STÄMMA DIG FÖR FÖRTAL! var nästa kort i krigsföringsleken från hans sida när jag försökte säga att det kostar pengar om man vill förhandla bort LAS.
I denna tid före sociala medier fanns en djupt rotad hederskodex i (åtminstone) reklambranschen att man inte berättade för omvärlden om sånt här. Det var ett tabu som gick ut på att inte göra sig känd som någon som "gjorde sig omöjlig" eller var "besvärlig". Ett faktum som arbetsgivarna levde gott på.
Dubbelbestraffning är ett ord som är väldigt populärt idag, och det var precis vad att bli regelvidrigt uppsagd innebar. Dels straffet att bli utan jobb, och dels att inte kunna berätta om oförrätterna på grund av risken att hela skuldbördan skulle hamna i ens eget knä.
När jag insåg att jag inte skulle komma någonstans i "förhandlingarna" med chefen prövade jag att prata med de övriga i ledningen.
Människor som jag tidigare sett som mina vänner.
Men de slog ut med händerna och gömde sig bakom sin voluminösa VD. Deras inställning var snarast: Men fatta hur jobbigt det är för oss då, som måste stå bakom den där galningen, vi som är såna snälla killar!
För att verkligen visa vem som bestämde talade chefen om för den övriga personalen att de inte fick prata med mig. En del hörsammade det dekretet, andra inte. Jag kommer aldrig att glömma vilka som gjorde vad.
Till slut var jag så psykiskt nedbruten att jag ringde byråchefen och sa:
– Du har vunnit. Skriv vilket papper du vill. Jag skriver under vad som helst.
Då blev han plötslig lite spak och började prata om att det inte finns några vinnare i sådana här situationer. Men inte mer ångerfull än att han struntade i att betala min semesterersättning.
Byrån gick i konkurs något halvår senare.
Kanske fem år efter detta sökte en av killarna från ledningen jobb på byrån jag jobbade på då. Eftersom han visste att jag hade en del att säga till om ringde han mig och ville göra avbön för hur jag hade blivit behandlad. Jag svarade att jag hade tagit emot hans förlåtelse med öppna armar när som helst förutom i det här läget, när den gavs enkom för att gagna honom själv. Att den nu inte var vatten värd.
Större människa än så var jag inte.
*Anders heter egentligen något annat.
söndag 4 september 2011
Sedan sist.
Om det mot förmodan finns några läsare kvar här, efter den senaste tidens monumentala inaktivitet, tänkte jag i korthet berätta vad som hänt sedan sist.
Jag har alltså börjat mitt nya jobb, och det är också det som är anledningen till att jag konsoliderat min energi på annat håll. Efter att ha luktat på blommorna i mer än tre månader fann jag mig från den ena dagen till den andra plötsligt tillbringa merparten av dygnet på en arbetsplats som ser ut så här:
Och där vi åkte Hummer-limo till efterfesten:
En efterfest som avslutades (?) med lite eldshow:
Ingen update utan katterna. Relationen mellan Bob och Maggan har stabiliserats. Maggan ser fortfarande Bob som en irriterande och snorig lillebror, men de krambrottas med ett betydligt större inslag av syskonkärlek numera.
Och apropå Håkan, har någon sett till Hurricane? Ja, jag såg honom på Blomstermåla i fredags och passade på att ta den här bilden:
I dag gjorde sommaren ett bejublat extranummer och jag passade på att använda den där badkorgen som stått packad och oanvänd sedan flera veckor:
fredag 12 augusti 2011
Jag har klippt mig.
Före:
Efter:
Ganska kort blev det, minsann.
Efter:
Ganska kort blev det, minsann.
Som du kanske vet är mina ord här inte till salu, så därför är jag helt oköpt när jag rekommenderar min frisör Matilda och hennes Studio 34 på Aschebergsgatan här i Göteborg. Först och främst naturligtvis för att hon är en utmärkt yrkeskvinna, men även för att hon är insiktsfull nog, och lever i sin samtid tillräckligt mycket, för att inse att det blir betydligt trevligare för alla inblandade på en liten salong om man kan boka tid via nätet. Istället för att hårfixarproceduren ideligen ska bli avbruten av telefonsamtal sköts tidsbokningen enkelt via hemsidan.
(Dessutom har Matilda en välskriven och vass blogg, där hon berättar om sitt numera inte helt okomplicerade liv. )
fredag 15 juli 2011
Bildextra från sommarparadiset.
Första veckan i juli tillbringade vi på den här bohuslänska ön:
I en liten söt stuga som såg ut så här:
Man kunde sitta på förstukvisten, dricka vin i solnedgången och ha den här utsikten:
Vi hade fantastiskt väder, och en av dagarna åkte vi med en kompis till Grundsund för att äta lunch.
När man är på Käringön måste man någon gång äta på Peterson´s krog. Förutom fantastisk mat får man sig då den här utsikten till livs:
En annan snäll själ lånade oss den här fina snipan:
Det gjorde att vi en morgon dörjade upp de här:
Tidig morgon strax utanför Måseskär med en makrilldörj i handen:
Det var inte jätteblåsigt:
Om du frågar Johan tror jag att han säger att det inte går att ha det så hemskt mycket bättre än så här:
Några timmar senare hade makrillarna antagit den här formen:
Maggan var med hela veckan och Frida kom upp några dagar efter oss. Båda trivdes förträffligt.
När man är på Käringön får man heller inte missa att äta världens godaste kräftor. Det gjorde inte vi i alla fall:
En kväll såg vi Anders Eriksson och Knut Agnred från Galenskaparna. Sjukt proffsiga och väldigt mycket roligare än vad jag hade kunnat tänka mig. Jag skrattade mig halvt fördärvad, faktiskt.
Sedan gick vi hem i det sista skymningsljuset.
Innan vi åkte hem igen ritade Frida en teckning av oss i stugans gästbok:
Hej då, Käringön! Hoppas att vi ses igen nästa sommar.
I en liten söt stuga som såg ut så här:
Man kunde sitta på förstukvisten, dricka vin i solnedgången och ha den här utsikten:
Vi hade fantastiskt väder, och en av dagarna åkte vi med en kompis till Grundsund för att äta lunch.
När man är på Käringön måste man någon gång äta på Peterson´s krog. Förutom fantastisk mat får man sig då den här utsikten till livs:
En annan snäll själ lånade oss den här fina snipan:
Det gjorde att vi en morgon dörjade upp de här:
Tidig morgon strax utanför Måseskär med en makrilldörj i handen:
Det var inte jätteblåsigt:
Om du frågar Johan tror jag att han säger att det inte går att ha det så hemskt mycket bättre än så här:
Några timmar senare hade makrillarna antagit den här formen:
Maggan var med hela veckan och Frida kom upp några dagar efter oss. Båda trivdes förträffligt.
När man är på Käringön får man heller inte missa att äta världens godaste kräftor. Det gjorde inte vi i alla fall:
En kväll såg vi Anders Eriksson och Knut Agnred från Galenskaparna. Sjukt proffsiga och väldigt mycket roligare än vad jag hade kunnat tänka mig. Jag skrattade mig halvt fördärvad, faktiskt.
Sedan gick vi hem i det sista skymningsljuset.
Innan vi åkte hem igen ritade Frida en teckning av oss i stugans gästbok:
Hej då, Käringön! Hoppas att vi ses igen nästa sommar.
måndag 20 juni 2011
Titiyos fina klänning.
I helgen har jag varit med om en once-in-a-lifetime-grej. Två kompisar hyrde Hotell Torekov och bjöd etthundratjugo lyckostiga vänner på en helg ingen av oss någonsin kommer att glömma.
Crecendot på denna glädjerusiga tillställning var när det visade sig att det var Ebbot, Meja och Titiyo som stod för kvällens musikaliska underhållning och att de ackompanjerades av inga mindre än Augustifamiljen.
De turades om att göra den ena fantastiska låten efter den andra (tydligen höll de på i flera timmar, men det kändes som tio minuter) och som avslutning kom allihop upp på scenen och körde Bands The Weight. Jag får fortfarande ett saligt leende på läpparna när jag tänker på det.
Min placering var så nära scenen man kan stå, jag hade kunnat peta Ebbot i magen om jag hade velat. Det gjorde jag inte, men däremot tog jag en närbild på honom helt utan teleobjektiv:
Och så plåtade jag Titiyo:
Spana in hennes extremt fina klänning! Augustifamiljens gitarrist Tommy Sahlin kommenterade på Facebook och berättade att den är från tidigt sjuttiotal och har tillhört hennes kompis mamma.
Jag körde också en smula sjuttiotalsinspirerat, fast väldigt grönt:
Eller är det sextiotal? Jag är inte helt säker.
Crecendot på denna glädjerusiga tillställning var när det visade sig att det var Ebbot, Meja och Titiyo som stod för kvällens musikaliska underhållning och att de ackompanjerades av inga mindre än Augustifamiljen.
De turades om att göra den ena fantastiska låten efter den andra (tydligen höll de på i flera timmar, men det kändes som tio minuter) och som avslutning kom allihop upp på scenen och körde Bands The Weight. Jag får fortfarande ett saligt leende på läpparna när jag tänker på det.
Min placering var så nära scenen man kan stå, jag hade kunnat peta Ebbot i magen om jag hade velat. Det gjorde jag inte, men däremot tog jag en närbild på honom helt utan teleobjektiv:
Och så plåtade jag Titiyo:
Spana in hennes extremt fina klänning! Augustifamiljens gitarrist Tommy Sahlin kommenterade på Facebook och berättade att den är från tidigt sjuttiotal och har tillhört hennes kompis mamma.
Jag körde också en smula sjuttiotalsinspirerat, fast väldigt grönt:
Eller är det sextiotal? Jag är inte helt säker.
fredag 10 juni 2011
Till Frida på studentdagen.
Det måste ha blivit något fel med tiden, för enligt kalendern är det min lilla baby som tar studenten idag. Min lilla baby som har pianofingrar och de tjockaste kinderna. Så tjocka att den näpna lilla näsan inte syns när man ser henne i profil. Hon som inte har så bråttom med att lära sig gå, men som kan formulera meningen ”Torka tårarna på Frida Good” när hon inte är jättemycket mer än ett år gammal.
Hon som älskar De tre små grisarna och inte har någon brådska med att lära sig cykla heller, utan som istället ser till att få skjuts på flaket på de mindre barnens trehjulingar. Först när hennes två år yngre bror behärskar tvåhjuingen hoppar hon motvilligt av trehjulingsflaket och upp på den riktiga cykelsadeln.
Hon som klipper sig som sin idol Robyn när hon är fem år, är hemligt kär i Martin Timell och suger på tummen i smyg tills hon gott och väl fyllt tvåsiffrigt antal födelsedagar.
De säger alltså att det är min baby som tar studenten idag. Vilken tur att min baby, trots att det nästan inte gått någon tid alls, hunnit växa upp till en klok, påhittig, roligt, vacker, hjärtegod och alldeles underbar ung kvinna. Min baby, min Frida.
Lycka till, älskling.
Hon som älskar De tre små grisarna och inte har någon brådska med att lära sig cykla heller, utan som istället ser till att få skjuts på flaket på de mindre barnens trehjulingar. Först när hennes två år yngre bror behärskar tvåhjuingen hoppar hon motvilligt av trehjulingsflaket och upp på den riktiga cykelsadeln.
Hon som klipper sig som sin idol Robyn när hon är fem år, är hemligt kär i Martin Timell och suger på tummen i smyg tills hon gott och väl fyllt tvåsiffrigt antal födelsedagar.
De säger alltså att det är min baby som tar studenten idag. Vilken tur att min baby, trots att det nästan inte gått någon tid alls, hunnit växa upp till en klok, påhittig, roligt, vacker, hjärtegod och alldeles underbar ung kvinna. Min baby, min Frida.
Lycka till, älskling.
tisdag 7 juni 2011
Gbg–Sthlm tur o retur.
Johan åkte tåg till och från Stockholm idag. När han skulle hem började resan med att tåget var en halvtimme försenat, men när de väl kom iväg försäkrade konduktören i högtalarna att de satt på ett direkttåg som inte skulle göra några stopp på vägen.
– You bet! sa den luttrade Johan till sin kollega, och så åkte de iväg ... femtio meter innan de stannade på grund av att de hamnade bakom något tåg de inte skulle hamna bakom. Sedan var det på den vägen hela hemresan och de blev rejält sena av än den ena, än den andra anledningen.
När de var nästan framme stod en kille och pratade upprört i sin mobiltelefon:
– Ja, det har varit en helt uppfuckad resa från början till slut, allting har gått fel och jag kommer bli jätte...
Han avbröts av högtalarrösten.
– Vi beklagar förseningen och alla olägenheter, men vi har något trevligt att berätta också: Sverige leder med 3–0 i EM-kvalet mot Finland!
Killen blir vit i ansiktet och fortsätter sitt mobilsamtal:
– ... och nu förstörde de jävlarna matchen jag spelar in också!
– You bet! sa den luttrade Johan till sin kollega, och så åkte de iväg ... femtio meter innan de stannade på grund av att de hamnade bakom något tåg de inte skulle hamna bakom. Sedan var det på den vägen hela hemresan och de blev rejält sena av än den ena, än den andra anledningen.
När de var nästan framme stod en kille och pratade upprört i sin mobiltelefon:
– Ja, det har varit en helt uppfuckad resa från början till slut, allting har gått fel och jag kommer bli jätte...
Han avbröts av högtalarrösten.
– Vi beklagar förseningen och alla olägenheter, men vi har något trevligt att berätta också: Sverige leder med 3–0 i EM-kvalet mot Finland!
Killen blir vit i ansiktet och fortsätter sitt mobilsamtal:
– ... och nu förstörde de jävlarna matchen jag spelar in också!
Om du undrar
hur en hand som fått kokande vatten över sig för en och en halv vecka sedan ser ut kan jag ge dig svar:
Gyllenbrun, flärpig och frasig. Ungefär som en välfriterad vårrulle.
Betydligt trevligare att titta på är Frida och hennes kavaljer som de såg ut när de var på studentbal på Marstrand i lördags:
På torsdag är det studentdags. Vädret verkar bli ganska hyfsat som det ser ut just nu.
Gyllenbrun, flärpig och frasig. Ungefär som en välfriterad vårrulle.
Betydligt trevligare att titta på är Frida och hennes kavaljer som de såg ut när de var på studentbal på Marstrand i lördags:
På torsdag är det studentdags. Vädret verkar bli ganska hyfsat som det ser ut just nu.
lördag 4 juni 2011
Upplyftande.
Upplyftande denna morgon har varit:
A. Att läsa denna lilla, men helgalna intervju med Björn Ranelid. Måsteläsning!
B. Att det är Håkankonsert i Slottskogsvallen ikväll. Här är min spellista från Scandinaviumkonserten i höstas, som jag peppar med just nu.
C. Att vädret är av världsklass.
PS. Något som däremot är mycket nedslående är att läsa kommentarerna till Facebookgruppen Va fan, låt Kungen gå på strippklubb, som i skrivande stund har drygt 106 000 gillare.
A. Att läsa denna lilla, men helgalna intervju med Björn Ranelid. Måsteläsning!
B. Att det är Håkankonsert i Slottskogsvallen ikväll. Här är min spellista från Scandinaviumkonserten i höstas, som jag peppar med just nu.
C. Att vädret är av världsklass.
PS. Något som däremot är mycket nedslående är att läsa kommentarerna till Facebookgruppen Va fan, låt Kungen gå på strippklubb, som i skrivande stund har drygt 106 000 gillare.
tisdag 31 maj 2011
Talar av erfarenhet.
Tre saker jag lärt mig att man inte ska tänka när man målar:
1. "Jag tar inte bort maskeringstejpen nu, utan om ... ett tag." Det blir garanterat ett helvete att få bort maskeringstejp med målarfärg på som suttit kvar i några veckor.
2. "Jag täcker inte golvet för det ska vi ju ändå byta om ... ett tag." Du kan få åratal tillsammans med det där färgfläckiga golvet bara för att du sparade tio minuter genom att skippa täckpappen.
3. "Jag byter inte om till målarkläderna för jag ska ju bara bättra pyttelite." Detta är klassikernas klassiker och behöver inte ens kommenteras.
1. "Jag tar inte bort maskeringstejpen nu, utan om ... ett tag." Det blir garanterat ett helvete att få bort maskeringstejp med målarfärg på som suttit kvar i några veckor.
2. "Jag täcker inte golvet för det ska vi ju ändå byta om ... ett tag." Du kan få åratal tillsammans med det där färgfläckiga golvet bara för att du sparade tio minuter genom att skippa täckpappen.
3. "Jag byter inte om till målarkläderna för jag ska ju bara bättra pyttelite." Detta är klassikernas klassiker och behöver inte ens kommenteras.
måndag 30 maj 2011
Inte som jag tänkt mig.
Vid det här laget hade jag planerat att det skulle vara dags för ett inlägg där jag berättade hur bra allting löst sig. Att min iPhone var igång igen efter risbehandlingen och att handen mådde prima. Men istället har jag en, i och för sig fungerande, men värdelöst mörkskärmad, telefon som är utdömd som irreparabel och en hand som ser ut så här:
Läskigare och läskigare dag för dag. Och jag har bara mig själv att skylla.
Läskigare och läskigare dag för dag. Och jag har bara mig själv att skylla.
lördag 28 maj 2011
En Prince till Slottsskogen.
Som jag har berättat går min iPhone på risdiet och jag har fått plocka fram min gamla Ericssontelefon. På eftermiddagen igår såg jag nyheten att Prince är bokad för Way out West och messade genast (mödosamt, för jag hade glömt hur den fungerade) till Frida.
"Prince till WoW!" skrev jag och fick ett oväntat svar:
"Fattar inte".
Men Frida! tänkte jag. Du vet väl för jösse namn vem Prince är och hur stor han är?! men skrev för säkerhets skull en förklaring:
"Världens största åttiotalsdvärg! Purple Rain!"
men blev bara ännu mer frustrerad när jag fick ett mycket tveksamt:
"Ok?" till svar.
Sedan glömde jag av alltihop ända tills Frida kom med dagens GP och sa:
– Prince kommer till WoW!
Mycket förvånad förklarade jag att det var det jag messat om igår.
– Vadå? Jag har inte fått något om det! Frida var helt oförstående.
Det visade sig alltså att min gamla telefon hade hennes gamla nummer i minnet, ett nummer som numera tillhör någon stackare som fått förvirrade meddelanden om åttiotalsdvärgar och lila regn från en helt okänd crazy lady.
"Prince till WoW!" skrev jag och fick ett oväntat svar:
"Fattar inte".
Men Frida! tänkte jag. Du vet väl för jösse namn vem Prince är och hur stor han är?! men skrev för säkerhets skull en förklaring:
"Världens största åttiotalsdvärg! Purple Rain!"
men blev bara ännu mer frustrerad när jag fick ett mycket tveksamt:
"Ok?" till svar.
Sedan glömde jag av alltihop ända tills Frida kom med dagens GP och sa:
– Prince kommer till WoW!
Mycket förvånad förklarade jag att det var det jag messat om igår.
– Vadå? Jag har inte fått något om det! Frida var helt oförstående.
Det visade sig alltså att min gamla telefon hade hennes gamla nummer i minnet, ett nummer som numera tillhör någon stackare som fått förvirrade meddelanden om åttiotalsdvärgar och lila regn från en helt okänd crazy lady.
fredag 27 maj 2011
Bränn- och vattenskadat.
"Sätt ugnen på max 50°C. Plocka upp ur vattnet, tag ut innanmätet och förbered riset. Efter ugnstorkning, låt ligga i riset i minst fyrtioåtta timmar."
Nej, det här är inte ett utdrag ur något omständligt matrecept utan exempel på olika tips jag fick om hur man best räddar en iPhone som hamnat i en skål med vatten.
"En iPhone i en skål med vatten, hur i allsin dar?" undrar du, och därför backar jag bandet till igår vid middagstid.
Jag skulle koka potatis, och eftersom det var färskpotatis kokade jag upp vattnet först. När jag lagt i potatisarna märkte jag att det var för mycket vatten och skulle hälla ut lite i vasken. Vid genomförandet av detta lyckades jag skvimpa ut kokande vatten över hela min högerhand. Det gjorde helvetiskt ont, framförallt efter en stund, och jag var tvungen att sitta med handen i en skål isvatten hela kvällen. Det, och en aloe vera-gelé som jag fick av min snälla kompis Annika, lindrade en hel del, men det sved fortfarande ordentligt när jag gick och la mig. Därför tog jag med en skål med kallt vatten som jag ställde vid sängen, så att jag kunde kyla av min stackars hand när den smärtade för mycket.
I morse vaknade jag av att min telefon, som också låg bredvid sängen, ringde. Jag tog upp den, svarade och ... Plums! Rakt ner i vattenskålen. Halvt panikslagen lyfte jag upp den drypande luren och hann se varningsmeddelandet Detta tillbehör är inte anpassat för iPhone innan den slutligen slocknade och dog.
Så nu har jag inte bara en rödsvullen och svidande högerhand, jag får dessutom hålla tillgodo med en fem år gammal Sony Ericssontelefon utan batterilucka. Men jag håller en värkande tumme för att ris- och ugnstorkartricket gör susen och att den återuppväcks till jordelivet på den tredje dagen.
Nej, det här är inte ett utdrag ur något omständligt matrecept utan exempel på olika tips jag fick om hur man best räddar en iPhone som hamnat i en skål med vatten.
"En iPhone i en skål med vatten, hur i allsin dar?" undrar du, och därför backar jag bandet till igår vid middagstid.
Jag skulle koka potatis, och eftersom det var färskpotatis kokade jag upp vattnet först. När jag lagt i potatisarna märkte jag att det var för mycket vatten och skulle hälla ut lite i vasken. Vid genomförandet av detta lyckades jag skvimpa ut kokande vatten över hela min högerhand. Det gjorde helvetiskt ont, framförallt efter en stund, och jag var tvungen att sitta med handen i en skål isvatten hela kvällen. Det, och en aloe vera-gelé som jag fick av min snälla kompis Annika, lindrade en hel del, men det sved fortfarande ordentligt när jag gick och la mig. Därför tog jag med en skål med kallt vatten som jag ställde vid sängen, så att jag kunde kyla av min stackars hand när den smärtade för mycket.
I morse vaknade jag av att min telefon, som också låg bredvid sängen, ringde. Jag tog upp den, svarade och ... Plums! Rakt ner i vattenskålen. Halvt panikslagen lyfte jag upp den drypande luren och hann se varningsmeddelandet Detta tillbehör är inte anpassat för iPhone innan den slutligen slocknade och dog.
Så nu har jag inte bara en rödsvullen och svidande högerhand, jag får dessutom hålla tillgodo med en fem år gammal Sony Ericssontelefon utan batterilucka. Men jag håller en värkande tumme för att ris- och ugnstorkartricket gör susen och att den återuppväcks till jordelivet på den tredje dagen.
onsdag 18 maj 2011
Min hantverksgärning i bilder.
Redo för en dag med altanoljning:
Sista snutten! (Nu kan jag ångra lite att jag inte tog vara på det fina vädret på ett annat sätt.)
Här är det problematiska kökshörnet innan Johan tog itu med det:
När han var klar (+ typ tre månader) var det min tur att ta vid.
Färdigt! (Det ser väldigt enkelt och smidigt när man visar jobbet med före- och efterbilder. Men rätt pyssligt är det allt för att få det bra.)
Och så tre garderobsdörrar som aldrig blev bra vid förra målningen. Nu nylackade och fina. Målade bänkskivan sedan också, nu har jag ett elände att hålla ordning på Maggan.
Har du förresten tänkt på att det finns en kommentar som jag tror alla gör-det-självare fått. När man stolt visar sitt projekt är det garanterat alltid någon som ska skoja till det och säga Du kan få komma hem till mig också och måla/snickra/fixa, hö, hö! Och vips är den tidigare så nöjda hemmafixaren reducerad till en simpel hjälpreda för enklare tjänster.
Sista snutten! (Nu kan jag ångra lite att jag inte tog vara på det fina vädret på ett annat sätt.)
Här är det problematiska kökshörnet innan Johan tog itu med det:
När han var klar (+ typ tre månader) var det min tur att ta vid.
Färdigt! (Det ser väldigt enkelt och smidigt när man visar jobbet med före- och efterbilder. Men rätt pyssligt är det allt för att få det bra.)
Och så tre garderobsdörrar som aldrig blev bra vid förra målningen. Nu nylackade och fina. Målade bänkskivan sedan också, nu har jag ett elände att hålla ordning på Maggan.
Har du förresten tänkt på att det finns en kommentar som jag tror alla gör-det-självare fått. När man stolt visar sitt projekt är det garanterat alltid någon som ska skoja till det och säga Du kan få komma hem till mig också och måla/snickra/fixa, hö, hö! Och vips är den tidigare så nöjda hemmafixaren reducerad till en simpel hjälpreda för enklare tjänster.
tisdag 17 maj 2011
Vad gör jag nu för tiden?
Som du kanske vet har jag slutat på mitt gamla jobb och börjar inte på det nya förrän den femtonde augusti. Jag är alltså ledig! Helt absurt länge! Och på rätt årstid! Jag vet, det är så jag får lust att brista ut i Pernilla Wibergs gamla dänga.
Hur fördriver jag då mina dagar? Jo, genom att försöka ta tillvara det faktum att jag nu hinner göra sådant som i princip alltid är överkurs eller dåligt samvete under normala arbetsförhållanden.
Här är några exempel på vad jag gjort de senaste dagarna: jag har varit i järnaffären och köpt en ovanlig glödlampa till ugnen, skruvat ned ett väggfast skrivbord och spacklat och målat över skruvhålen, varit på återvinningsstationen med gammal junk och tomma oljetråg från altanprojektet. När jag stod där vid Brännbart kom jag på en tweet som jag blev lite nöjd med:
Vidare har jag varit på Ikea och köpt servetter, batterier, ljus och en skrivbordslampa till Jonathan, letat mig fram till Lidl i Västra Frölunda, jag har upptäckt att de har sjukt god (och billig) juice, müsli och mörk choklad. Och så har jag tagit mig an de där listerna som naturligtvis inte blivit målade sedan sist. Spacklat, slipat och grundat. Imorgon ska jag lacka. Precis som förra gången infann sig en engagerad assistent:
För att hjärnan inte ska sagga ihop har jag lyssnat mycket på radio. När jag var på Ikea hörde jag Epstein i P1 och en intervju med Håkan Juholt. Herregud det känns som om den mannen skulle kunna offra sin mormor på populismens altare. Innan han öppnar munnen verkar det som om han varje gång tänker Hur ska jag svara för att vinna poäng i den här frågan, då? Lite av en politikens Ernst Kirchsteiger. En insmickrande mysfarbror som går hem i stugorna. Med den skillnaden att den ene gör anspråk på förvaringen i hallen och den andre på statsministerposten.
Hur fördriver jag då mina dagar? Jo, genom att försöka ta tillvara det faktum att jag nu hinner göra sådant som i princip alltid är överkurs eller dåligt samvete under normala arbetsförhållanden.
Här är några exempel på vad jag gjort de senaste dagarna: jag har varit i järnaffären och köpt en ovanlig glödlampa till ugnen, skruvat ned ett väggfast skrivbord och spacklat och målat över skruvhålen, varit på återvinningsstationen med gammal junk och tomma oljetråg från altanprojektet. När jag stod där vid Brännbart kom jag på en tweet som jag blev lite nöjd med:
Vidare har jag varit på Ikea och köpt servetter, batterier, ljus och en skrivbordslampa till Jonathan, letat mig fram till Lidl i Västra Frölunda, jag har upptäckt att de har sjukt god (och billig) juice, müsli och mörk choklad. Och så har jag tagit mig an de där listerna som naturligtvis inte blivit målade sedan sist. Spacklat, slipat och grundat. Imorgon ska jag lacka. Precis som förra gången infann sig en engagerad assistent:
För att hjärnan inte ska sagga ihop har jag lyssnat mycket på radio. När jag var på Ikea hörde jag Epstein i P1 och en intervju med Håkan Juholt. Herregud det känns som om den mannen skulle kunna offra sin mormor på populismens altare. Innan han öppnar munnen verkar det som om han varje gång tänker Hur ska jag svara för att vinna poäng i den här frågan, då? Lite av en politikens Ernst Kirchsteiger. En insmickrande mysfarbror som går hem i stugorna. Med den skillnaden att den ene gör anspråk på förvaringen i hallen och den andre på statsministerposten.
måndag 2 maj 2011
"Ädelträ blir så vackert när det grånar".
Jag har alltid tänkt att det är lata människor som hävdar detta. Och än mer säker på min sak blev jag efter att ha slipat och oljat våra utemöbler idag. Titta på mina före- och efterbilder och försök sen säga att det inte stämmer:
Grå och sorglig.
Rödbrun och störtfräsch.
Och på den vägen är det:
Snart ska jag ta hela däcket också. Men några bra avsnitt av P3 Dokumentär i öronen så går det hur lätt som helst.
Grå och sorglig.
Rödbrun och störtfräsch.
Och på den vägen är det:
Snart ska jag ta hela däcket också. Men några bra avsnitt av P3 Dokumentär i öronen så går det hur lätt som helst.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)