Vad hände med Darins "Strangers in the Night"?

När Darin och Sylvia Vrethammar sjöng duett i sista avsnittet av Så mycket bättre trodde jag att deras version av Strangers in the Night skulle bli en stor hit och att Darins väg som crooner à la Michael Bublé var utstakad. Men vad hände? Inte ett skit. Jag har inte hört låten en enda gång sedan dess och den finns varken på iTunes eller Spotify. Är inte det väldigt synd på dessa smörslungade ärtor?

Sedan sist.

Om det mot förmodan finns några läsare kvar här, efter den senaste tidens monumentala inaktivitet, tänkte jag i korthet berätta vad som hänt sedan sist.

Jag har alltså börjat mitt nya jobb, och det är också det som är anledningen till att jag konsoliderat min energi på annat håll. Efter att ha luktat på blommorna i mer än tre månader fann jag mig från den ena dagen till den andra plötsligt tillbringa merparten av dygnet på en arbetsplats som ser ut så här:

 Men jag har också varit ledig mellan varven, jag har varit på ett fantastiskt party i silverbrallor:

 Och på ett annat i en leopardish klänning:

 Där Kee Marcello dök upp som surprisemoment och present i ett:

Och där vi åkte Hummer-limo till efterfesten:

En efterfest som avslutades (?) med lite eldshow:

 Men det var trots allt inte slut på partajandet, två dagar senare fortsatte det så här:

Ingen update utan katterna. Relationen mellan Bob och Maggan har stabiliserats. Maggan ser fortfarande Bob som en irriterande och snorig lillebror, men de krambrottas med ett betydligt större inslag av syskonkärlek numera. 

Jag har givetvis ägnat alldeles för mycket tid åt Wordfeud. Jag är knappt medioker, men det här är min största triumf hittills, ett öppningsdrag värt hundra poäng.

Och så längtar jag förstås efter nästa Håkankonsert, nämligen den sextonde på Liseberg, tills dess tittar jag på den här bilden och minns hur det var på Slottsskogsvallen i juni.

Och apropå Håkan, har någon sett till Hurricane? Ja, jag såg honom på Blomstermåla i fredags och passade på att ta den här bilden:

I dag gjorde sommaren ett bejublat extranummer och jag passade på att använda den där badkorgen som stått packad och oanvänd sedan flera veckor:

Och så sprang jag mitt första mil-lopp i onsdags, men glömde helt av att ta någon bild.

Konserter är som museibesök.

Gårdagens konsert i Sofieroparken var den tredje Håkanspelningen jag sett sedan i november förra året. Och mellan dessa tre konserter har jag lyssnat så mycket på Håkan att Frida satte mig i Håkankarantän för att hon var orolig att jag skulle spela sönder hans bästa låtar.

Naturligtvis var det en fantastisk kväll och mina högt ställda förväntningar infriades (även om kvällen på Slottskogsvallen i början i juni var åtskilliga hästlängder mer magisk som konsert betraktad). Och när jag stod där igår, sjöng med i texterna och njöt av den perfekta spellistan och jämförde den med de tidigare gigens kom jag på att konserter är lite som museibesök. Om du släntrar runt och slänger lite oengagerade blickar på de utställda föremålen kommer det aldrig att bli roligt att gå på museum. Men om du är inläst på ämnet, går guidade turer och anstränger dig för att ta in det som visas kan det bli hur intressant som helst.

Därför ägnar jag numera en del av min fritid åt Håkan Hellströmforskning i jakten på att uppleva den perfekta konserten. Jag hoppas det dröjer länge innan jag når dit och har inget emot om mina studier tar åratal i anspråk. Än är jag bara en novis i ämnet.

Förmodligen är det att gå över Mölndalsån efter havskräftor att åka till Helsingborg och se Håkan, för även om han är sagolik i Skåne kan interaktionen mellan Göteborgspubliken och Frölundasonen aldrig återskapas där. Närmast kom de i Det är så jag säger det som mixades med Kärlekens tunga och blev till något helt sagolikt med hjälp av Björn Almgrens makalösa saxofon. Annars var ett av kvällens bästa ögonblick när en i gänget vi var där med sa efter konserten Jag ska aldrig mer säga att Håkan Hellström inte kan sjunga. Har jag på något sätt bidragit till att ta ur denna utbredda vanföreställning ur en enda människa är jag nöjd.

Titiyos fina klänning.

I helgen har jag varit med om en once-in-a-lifetime-grej. Två kompisar hyrde Hotell Torekov och bjöd etthundratjugo lyckostiga vänner på en helg ingen av oss någonsin kommer att glömma.
Crecendot på denna glädjerusiga tillställning var när det visade sig att det var Ebbot, Meja och Titiyo som stod för kvällens musikaliska underhållning och att de ackompanjerades av inga mindre än Augustifamiljen.
De turades om att göra den ena fantastiska låten efter den andra (tydligen höll de på i flera timmar, men det kändes som tio minuter) och som avslutning kom allihop upp på scenen och körde Bands The Weight. Jag får fortfarande ett saligt leende på läpparna när jag tänker på det.
Min placering var så nära scenen man kan stå, jag hade kunnat peta Ebbot i magen om jag hade velat. Det gjorde jag inte, men däremot tog jag en närbild på honom helt utan teleobjektiv:

Och så plåtade jag Titiyo:

Spana in hennes extremt fina klänning! Augustifamiljens gitarrist Tommy Sahlin kommenterade på Facebook och berättade att den är från tidigt sjuttiotal och har tillhört hennes kompis mamma.
Jag körde också en smula sjuttiotalsinspirerat, fast väldigt grönt:

Eller är det sextiotal? Jag är inte helt säker.

Håkanlycka.

Om jag ska vara riktigt ärlig är Göteborg egentligen inget vidare. Staden är varken urban eller kultiverad, det mesta är gubbigt, töntigt och vädret är större delen av året bara skit. Men det finns några klart lysande undantag som gör att vi göteborgare hänger i, och till och med vid enstaka tillfällen kan känna både glädje och stolthet över platsen vi valt som hemort.
Igår var en sådan kväll. De styrande i Göteborg skulle inte kunnat drömma ihop en bättre marknadsförare av rikets andra stad än Håkan Hellström ens om de tog sömnmedel i en månad. I går stod han på scenen i Slottsskogen och i kvällssolen lyckades han förhöja allt göteborgskt till himmelska dimensioner. När Tomas "Hebbe lelle" von Brömssen kommer in på scenen någonstans mitt i konserten i För sent för Edelweiss och möts av den massiva kärleken från en publik med en snittålder på kanske tjugotre, samt sjunger Du säger 'har du tändstickor?' 'Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm', då måste Go:teborgs kommunalpolitiker kissat lite i brallan av lycka.
Det kanske låter som om det skulle vara något tveksamt med en artist som har så starkt lokalpatriotiskt patos, men Håkan klarar den balansgången med bravur och jag skulle vilja påstå att han är den kompletta popstjärnan. Han har allt man kan önska av en scenpersonlighet, musiker, låtskrivare, textförfattare och, faktiskt, även sångare. Jag tycker inte att jag är speciellt onyanserad eller att jag överdriver så värst mycket när jag säger att han skrivit minst tio av de bästa låtarna jag vet och om jag bara skulle få lyssna på en artist resten av livet skulle jag välja Håkan utan tvekan.
När fyrverkeriet falnat och de sista tonerna av Nu kan du få mig så lätt ebbat ut var jag fylld av känslan att jag nu kan dö lycklig. En känsla som är lika sällsynt som värdefull i min ålder. Jag funderade möjligen en smula på om jag var patetisk som, gamla människan, nyss studsat runt och skriksjungit:
Vi går ut och brinner upp i natten
Och skyller allting på våra fyllehuven
Men den smällen tar jag gärna.

Jonathan fick könummer 333.

Andra om Håkankonserten: GP, Expressen

Upplyftande.

Upplyftande denna morgon har varit:
A. Att läsa denna lilla, men helgalna intervju med Björn Ranelid. Måsteläsning!
B. Att det är Håkankonsert i Slottskogsvallen ikväll. Här är min spellista från Scandinaviumkonserten i höstas, som jag peppar med just nu.
C. Att vädret är av världsklass.

PS. Något som däremot är mycket nedslående är att läsa kommentarerna till Facebookgruppen Va fan, låt Kungen gå på strippklubb, som i skrivande stund har drygt 106 000 gillare.

Musik för nyskilda – titeln är bättre än låtarna.

Jag vill så gärna älska Mauro Scoccos nya skiva Musik för nyskilda, men när jag lyssnat på den några gånger inser jag hur mycket mer jag gillar Mauro som person än som artist.
Därmed inte sagt att det är dåligt, det är snubblande nära att det blir riktigt, riktigt bra ibland. Förutom de låtar som redan är släppta som singlar, Jag saknar oss och Adrenalin, är den fina lilla Dåligt väder en av plattans bästa. Två andra är den lätt Springsteenklingande Mina tonårsvintrar och Lustans Lakejersofta Jagar en skugga.
En annan låt som är släppt tidigare är Julkort från New York, men det är märkligt att lägga in en renodlad jullåt på ett "vanlig" album, hur bra den än är blir den ångestframkallande i slutet av maj.
Men så finns det ett par riktiga stolpskott också. Hela mitt liv är så obegripligt käck att den får Lotta Engberg att framstå som Kafka och så är det Ensam kvar i stan. Igen? Har inte Mauro Scocco varit ensam kvar i Sommarstockholm typ fjorton somrar förut? Det känns så i alla fall.
Jag är lätt skeptisk till countrytongångarna i Lidingövägen, betydligt mer positiv till den Tom Waitsiga (många referenser blire) Bröllop på havets botten. Och så tycker jag att plattans titel är en av de bästa någonsin. Musik för nyskilda. Så himla lysande, så himla Mauro. Om hans låtar skulle vara lika bra som den titeln, och lika bra som han är rolig i Mauro och Pluras kök, så skulle han vara bäst i landet. Lätt.

Mauro Scocco, Musik för nyskilda, musik, recensioner

Mauros blöta Dressmanntischa.

Första raderna i Mauro Scoccos senaste låt Jag saknar oss lyder:
Visst var det vackert
Nätterna på Ljusterö
Du hoppade från bryggan
I min Rolling Stones-t-shirt
När Mauro skrev de raderna var en Rolling Stoneströja, om än inte något supercreddigt rock´n´roll-plagg, så åtminstone något man som popikon med koll gärna ser sin flickvän bada i. Jag kan bara föreställa mig hans frustration när Stones sålde rätten att använda den signifikanta tungan till svennebananinstitutionen Dressmann. Plötsligt blev den där hoppscenen vid bryggan på Ljusterö till något betydligt töntigare.
Och att han skrev texten innan Stones sellout har jag fått bekräftat via en väldigt trovärdig källa på Twitter:

I dag för en vecka sedan.

Jag är skeptisk av naturen. Särskilt mot människor som gör två tummar upp och säger jajamensan åt allt som kommer i deras väg. Jag tycker det är hälsosamt med ifrågasättande och dessutom blir det mer intressanta diskussioner om man inte tycker att allting är uuuuunderbart. Positivitetskurser och livsstilscoacher tycker jag huvudsakligen förmedlar exemframkallande floskler och jag tror nog inte att allt är möjligt.
Men idag för en vecka sedan stod Fredrik Toreskog på Konserthusets scen och var ett enda stort levande exempel på hur högt man lyfta sig själv i håret om man har en djävulsk vilja, oräddhet, handlingskraft och förstås också talang. Först hade jag inte tänkt att skriva om Fredriks konsert, jag tyckte att det mesta redan var sagt, men det kändes så njuggt att inte berätta hur han totalt lyckades välta en gammal cyniker som mig och hur underbart det var att se min egen projektledare vara självlysande av lycka och inre kraft. Tack för det, Fredrik, det kommer jag aldrig att glömma.

Han är inte klok, den där Fredrik.

Du vet min kollega Fredrik, han med bloggen hellobrother som spelat sina egenkomponerade låtar i både radio och tv, han tyckte att det han åstadkommit kändes lite futtigt och ville spänna bågen ännu högre. Idag skriver Resumé om hur han bokat Konserthuset i Göteborg den 8 februari för en välgörenhetskonsert. Jag har självklart köpt biljetter, gör det du också. Här kan du boka.
I Resumés artikel nämner Fredrik en annan smart grej han har fixat för att promota att folk ska köpa biljetter och ge bort som julklappar:

Jag brukar alltid ha lite lagom julklappsrimmarångest såhär dagarna innan jul. Nu blev den raskt tiodubbel.
UPDATE: Så här blev rimmen.
Om inte jag har lyckats övertyga dig om att du ska köpa biljetter så får väl Fredrik själv göra det:

Håkan och den återupprättade Göteborgshedern.

Jag vet inte varför, men det här inlägget har en hög existenströskel och svåra födslovåndor. Det ska handla om Håkan. Håkan Hellström på Scandinavium, och då gäller det att inte gå vilse bland klichéerna, snubbla på plattityderna och förirra sig in i panegyrikens... Ooops, nu var jag på god väg redan.

Men jag gör ett försök med att beskriva ögonblicket när ljuset släcktes ned, ett bildspel med Göteborgsmotiv projicerades upp och Alf Robertssons Ja lämna mitt hjärta i Göteborg spelades. Inte direkt något jag trodde skulle framkalla hjärtöversvämmande känslor, men när bandet och Håkan sekunderna efteråt äntrade scenen fick tiotusen Göteborgshjärtan upprättelse. Äntligen fick vi vara lokalpatriotiska utan att känna en sur eftersmak av kommunala bestickningar. Om Håkan älskar Göteborg så här mycket måste det finnas något bra med vår stad.
Sedan följde en konsert som än en gång bevisar att känslan är allt. Inte för att det på minsta vis brister i melodier, texter, band, sång (det där med att Håkan sjunger falskt, glöm det!), mellansnack, musikalitet eller något annat. Nej, inget av det jag räknade upp är något annat än fullkomligt, fantastiskt och magiskt, men det är ändå känslan Håkan lyckas förmedla som gör att hans hemstad dyrkar alla Långgator han gått på, hans Gårdakvarnar och hans paradis vid G-G-G-Gullbergs Kaj. Det är förstås inte bara vi göteborgare som avgudar Håkan och allt han gör, men det var vi som fick stå upp och hylla honom igår med ömma handflator, såriga halsar och mascara på kinderna. I hans hemstad. Jag tror att jag kan göra mig till talesperson för alla tiotusen som var i Scandinavium igår, när jag säger att vi är oändligt tacksamma för det.

Här är allsångsfesten från extra-extra-extranumret Vi två, 17 år.
När låten var slut ville Håkan inte gå av scenen, utan gick runt och tjingsade på folk medan ljuset tändes i taket och övriga bandmedlemmar för länge sedan försvunnit ut.

Så här skriver media om konserten: GP, GT/Expressen, AB, SvD.

Och här har jag gjort en spellista med alla låtarna från konserten.

Den här bilden har jag inte snott någonstans ifrån, utan plåtat helt själv en midsommarafton för fyra år sedan.

Håkan Hellström, Håkan Hellström-konsert i Scandinavium, Scandinavium, konsert, musik, Göteborg

Hello broder Fredrik!

Kommer du ihåg min kollega Fredrik? Han som startade bloggen Hellobrother när han gick på pappaledighet, där målsättningen var att skriva fem låtar och framföra någon av dem i teve?
Häromdagen var han i både teve och radio. Det var i Bandit Rocks morgonshow Rivstart (som alltså även sänds i TV10). Där spelade och sjöng han den egenskrivna låten "Elliot" tillsammans med sin fru Malin och bror Martin. Åh, vad bra de var!

hellobrother, rivstart, Bandit rock, musik

Fredriks musikaliska pappaledighetsprojekt.

Som du kanske vet är mina ord inte till salu. Det är ingen idé att skicka grejor till mig eller be mig att skriva om ditten eller datten mot någon ersättning eller tjänst. Jag skriver bara om sånt jag tycker är roligt att skriva om. Punkt slut.
Därför hade jag aldrig skrivit ett enda ord om min kollega Fredriks musikaliska pappaledighetsprojekt om jag inte tyckt att det var väldigt spännande eller om jag inte ansett att han (och hans bror) var ruggigt bra.
Men eftersom jag tycker det, berättar jag mer än gärna att det han ska göra är att under sin pappaledighet, som sträcker sig fram till nyår, är att skriva fem låtar. Och att han har målsättningen att få framföra någon av dem i teve. För att få denna ambition att infrias har han startat bloggen Hellobrother, där han skriver väldigt trevligt om hur processen fortgår. Nu har han precis fått till sin första refräng.
Visst vore det roligt om vi fick se Fredrik och hans bror live i något omdömesgillt teveprogram? De platsar där, det är det inget snack om. Gå in på Hellobrother och kolla själv om du inte tror mig.

Tjolahopptjolahej i sommarhettan!

Här kommer ett litet avbrott i den semesterloja stiltje som för tillfället här råder i bloggens flöde, på temat grusade förhoppningar eller varför inte brustna illusioner. Jag råkade snubbla över en video med gruppen Excellence och deras låt "Need to know (Eenie Meenie Miny Moe)" och konstaterade att denna låt representerade en treenighet i förhoppningsgrusning.
För det första kom gruppen Excellence fram i programformatet Popstars som ganska få kommer ihåg idag, till skillnad från dess aaaningen mer framgångsrika konkurrent Idol.
För det andra, själva gruppen, som nog räknades som ett hett superstarprojekt en gång i tiden, men som istället blev ett snöpligt one-hit-wonder. Fast wonder är väl att ta till överord.
För det tredje är den tämligen påkostade videon gjord av den Göteborgsbaserade webb/reklambyråsatsningen MTV Spider, en typ av utopisk byrå som bara kunde existera runt millennieskiftet när it-bubblan var som mest uppblåst. Jag har flera vänner som jobbade där och som kan berätta den ena helt orimliga storyn efter den andra. Behöver jag säga att MTV Spider inte längre finns idag?
Så enjoy! Tidig tvåtusentalistiskt illusionspop:

Som en parentes eller bonus: när jag började fundera på musik från den här tiden dök en av de mest osannolika textstrofer upp i minnet. Jag talar förstås om Caramells odödliga "Om du var min" och raden "Kan inte tänka på annat än bara dig, tjolahopptjolahej".

Om du vill höra mer av vad jag har för mig dessa bloggslappa dagar så finns jag på Twitter.

Let´s play list.

Jag skulle lätt kunna fylla ett lååångt inlägg med olika resonemang kring tänk om man hade vetat att det kunde finnas något som Spotify när man satt där med sin C60-kassett och tryckte på play och record för att få till det ultimata blandbandet.
Det ska jag inte göra, bara länka till ett gammalt inlägg om blandband som jag skrev en gång.
Men hursomhelst, när man nu har sin fantastiskt underbara Spotify och tillgång till typ all tänkbar musik kan man ibland drabbas av beslutsångest och handlingsförlamning. Vad ska jag välja? Och så spelar man sina gamla favoriter en gång till.
För att komma ur detta ickekonstruktiva läge hittade jag på en metod för att skapa en ny spellista. En metod som jag kallar för let´s play list. Så här gjorde jag:
Jag började med en artist jag gillar och hittade en bra låt att lägga in i min lista. Sedan valde jag nästa låt genom att välja en related artist och en av de fem top hits som Spotify föreslår med denna artist. Och så vidare till nästa related artist, nästa top hit och så vidare.
Du kommer kanske inte få några credpoäng för dina smala och udda musikval, men du får enkelt en ny spellista som funkar perfekt som melodiradio, jobbmusik, bakgrund till något mingel eller vad du vill.
När jag gjorde min första lista började jag med Beyoncé och såg till att sluta med henne också. Den blev så här.
Min andra spellista började jag med Timo Räisänen och tänkte avsluta med honom också. Men när man väl hamnar i Madonna/Michael Jackson/Lady Gaga-träsket är det omöjligt att ta sig tillbaka till några svenska artister. Se upp för dem, med andra ord. Men det är inte lätt, de verkar vara relaterad till i princip varenda tillgänglig artist.
Andra listan blev i alla fall så här.
Om du tycker det här verkar kul och gör en egen let´s play list, berätta gärna.

Musik, Spotify, spellistor, let´s play list.

Om Green Day på en röd dag.

Eftersom det är en tidningsfri dag idag (hur länge ska det förlegade otyget få fortsätta? ICA har öppet till tio på kvällarna numera, även på högtider, varför kan inte morgontidningar samtidsanpassa sig?) sitter jag vid frukostbordet och läser nätrecensioner av gårdagens konsert med Green Day på Ullevi.
I GP skriver Jan Andersson att Green Day är ett band med unik publikkontakt. Etthundra procent koncentrerad energi från start till mål och ger konserten fyra fyrar. Expressens Anders Nunstedt är lyrisk över finalen: Framåt midnatt badar arenan i konfetti, riff och refränger - så häftigt att nackhåren reser sig i lycklig givakt (jag hittar inget getingbetyg, men det låter som en fyra).
Skit! Nu ångrar jag bittert att gårdagskvällen spenderades framför Ocean´s eleven i tevesoffans väl insuttna famn. Istället för att få uppleva en ljum junikväll på Ullevi med ohämmad rifflycka och total allsångseufori.
När Green Day var på Scandinavium för fem år sedan var jag där. Inte på grund av att jag var ett fan, utan i egenskap av förkläde till barnen, som då var elva och tretton år gamla. Det visade sig bli en av de bästa konserter jag någonsin varit på. Jag, som trodde att jag skulle sitta med ett överseende mammaleende och se på när ungdomarna roade sig, skrek mig hes av lycka och applåderade händerna blodiga. Men nästan alla jämnåriga i min närhet såg väldigt skeptiska ut när jag berättade om vilken konsert jag varit på. Skatepunk? Collegerock? Kanske de minst kreddiga musikgenrer som finns, låtar för Neanderthalarhjärnan. Det kan väl aldrig vara bra?
Därför funderar jag idag på varför de som tycker väldigt mycket om musik är så noga med att positionera vilken musik de inte tycker om. Ett ämne som blev extra aktuellt när vi hade sommarfest med jobbet häromdagen. Då hade vi ett tävlingsinslag som hette "Gissa vems skämslåt". På den spellistan fanns låtar som Mandy, Right here, right now, Hooked on a feeling och Eloise, som när de spelades framkallade reaktionen "Varför skäms någon för den här? Den är ju braaa!". Men jag tror inte att någon av oss på fullt allvar hade satt ihop den spellistan och stått för den, möjligen med en ironiskt täckmantel.
Johan hade problem att välja skämslåt.
– Jag samlar på romerska mynt och bakar surdegsbröd. Jag pysslar med pelargonier och älskar att snida knivar. Det verkar väl onödigt att skämmas för att jag gillar ELO? resonerade han.
Till sist valde han den här:

Vad jag valde? Åh, gammelrock möter powerballad och oemotståndligt ljuv musik uppstår, skämmigt eller ej:


Green Day, Ullevi, skämslåtar, Aersosmith, Emmerdale Farm.

Popmorsan.

Det var med illa dold förtjusning som jag lyssnade på Trackslistan när jag körde bil igår. Den ena efter den andra låten som placerat sig på topplistan var sådana som jag redan spelat sönder.
Du kanske inte tycker att det är någon big deal att ha lyssnat mycket på den aktuella P3-musiken, men för mig var det en glad bekräftelse. Jag skulle bli skräckslagen om jag upptäckte att jag inte kunde gilla någon musik som görs idag, utan bara kunna uppskatta sådana skivor jag ägt i vinylformat.
Jag hoppas att jag aldrig slutar upptäcka nya artister och bli kär i nysläppta låtar. Och att det sker utan att jag krystar fram det eller gör våld på mig för sakens skull.
Så tack för att ni gör så bra och lättälskad musik, Markus Krunegård, Hästpojken, Melissa Horn, Jonathan Johansson, Kent, Timo Räisänen, Salem al Fakir med flera. (Idel svenskar, inser jag nu, dessutom.)
Här är min spellista med bra musik som är max ett år gammal. Det är förstås en Spotifylista, och om du inte har Spotify måste du genast göra något åt det. Jag har några invites över om du vill ha.

Tracks, musik, Markus Krunegård, Hästpojken, Melissa Horn, Jonathan Johansson, Kent, Timo Räisänen

Rapport från min skämskudde.

Till skillnad från övriga familjemedlemmar ser jag fram emot Melodifestivalen med glädje. Bara jag hör signaturtruddelutten så blir jag på gott humör.
Även om det till stor del handlar om skadeglädje och håntittande.
Men premiären på 2010 års festivalmarathon gjorde mig mest förbannad. Det finns gränser för hur nära freakshowteve jag klarar av att se musiktävlingen degraderas till.
Ta programledarna.
Först hade vi Kristian Luuk – fantastisk.
Sedan, Petra Mede – alldeles utmärkt.
Vilket får årets programledartrio att kännas som fritt fall, kvalitetsmässigt.
Christine Melzer är kanon i Hey Baberiba, när hon gör imitationer. Men som direktsänd programledare är hon en gapig och övertaggad fasa. Måns Zelmerlöw känns som en välkammad rest från Hylands Hörnas dagar och Dolph är TUFF! Med stora bokstäver. Samt stel som ett granitblock.
Detta, ihop med ett ofattbart uselt manus, gjorde att ingen skämskudde kunde vara stor nog för att täcka behoven under den en och en halv timme långa sändningstiden.
Och apropå skämskudde, idén att låta de stackars artisterna stå i en studio och berätta sitt pinsammaste minne, blev en metaupplevelse i sig. Ett pinsammare minne än detta måste vara svårt att uppbringa.
Och vad hände med mellanakten? Var fanns motsvarigheten till Björn Gustafsson och Tingeling? Inte här i alla fall.
Men, låtarna då?
Dom tar vi en annan gång. Eller inte.
Om manuset var kliniskt fritt från skrattbar humor, fanns det desto mer i det ymnigt strömmande twitterflödet under sändningen.
Två av de bästa:

Om den hemska rapparen "Frispråkarn":s scenklädsel med röd kofta.

Om den enda låten som fick godkänt, och lyckligtvis gick vidare.

Melodifestival, Dolph Lundgren, Christine Meltzer, Måns Zelmerlöw, Melodifestival 2010

Julpausmusik

Medan jag åker på julkalas kan du lyssna på min kollega Fredrik och hans bror när de gör en helbra och skön akustisk version av Ne-Yos So sick.
UPDATE Precis som Kajsa påpekat i kommentarerna så har Hellobrother (som killarna kallar sig) en blogg där du kan lyssna på alla deras låtar.


Fredrik är han med guran och muschen.

Hellobrother, Ne-yo, So sick, musik, YouTube, videoklipp

Mitt nollnolltal i toner.

Vad gör man en lagom grå söndag, när man är genomsnuvig, det är december och tvåtusentalets första decennium bara har en dryg handfull dagar kvar?
Jo, man (jag, i det här fallet) dyker in sin musikaliska hågkomst och pusslar ihop en lista över de femtio låtar som gjort starkast intryck under nollnolltalet.
Jag har försökt att vara så ärlig som möjligt, inte gjort några försköningar för att verka creddigare än jag är, utan bara tagit med de låtar som verkligen fastnat i mitt hjärta. Även om en del hamnat där av andra anledningar än de rent musikaliska.
Och så har jag tagit med max en låt av varje artist, även om det finns fler som egentligen kvalar in.
Så här kommer den. I´ll give you mitt nollnolltal i toner.
Lite unts-unts, en del smör, nåt pretto, några main stream, ett par guilty pleasures, lite superhits, några gråtlåtar...
Förutsatt att du har Spotify, förstås.
Här är en låt som inte är med, men som hade haft en given plats om den bara hade funnits med i Spotifys utbud:


Musik, Spotify, Spotifylistor, noll-noll-talet, listor