Världens krispigaste friterade kyckling.

När Johan fyllde år förra helgen gav jag honom en fritös i present. Det visade sig vara ett genidrag. Den kostade någon femhundring på Media Markt, så det var ingen jätteinvestering. I
kväll gjorde han dessa friterade kycklingdelar som var de krispigaste och godaste jag någonsin ätit.

Du behöver:

1 kg kycklingdelar, vi hade klubbor och vingar.
Grovsalt.
En fritös fylld med åtminstone 1,5 flaska (den stora) frityrolja.

Tre tallrikar för panering.

En med
4 dl mjöl
1 dl idealmjöl
2 tsk lökpulver
1 tsk vitlökspulver
2 tsk paprikapulver
2 tsk salt
1 tsk finmalen vitpeppar
som blandas ihop.

En med panko (asiatiskt ströbröd).

En med
3 ägg
2 dl mjölk
som vispas ihop.

Dela vingarna i två delar. Skär kycklingklubborna runt benet, så att senor kött och skinn släpper. Lägg i grovsalt någon timme.

Skölj kycklingdelarna så att saltet försvinner. Lägg dem på en tidning och lägg tidningspapper över. Låt torka, så att skinnsidan blir riktigt torr.

Vänd kycklingdelarna i mjöl- och kryddblandningen. Låt dem torka någon minut.
Vänd dem sedan en och en i ägg- och mölkblandningen.
Vänd i mjöl- och kryddblandningen igen.
Och tillbaka i ägg- och mjölkblandningen.
Och i mjöl- och kryddblandningen.
Ägg- och mjölkblandningen igen.
Avsluta med att vända dem i panko.

Strö över lite mjöl tills de är torra och fina.

Fritera i fritösen i ungefär 10 minuter, tills de är gyllenbruna och härliga.
Låt rinna av på hushållspapper.

Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

Kvällen när dricksen blev överkurs.

Jag har jobbat i Stockholm ganska mycket de senaste veckorna. I kväll åt jag en stillsam middag ensam på den krog som ligger närmast Story hotell där jag bor, nämligen PA & Co, ett klassiskt stamhak för kändisar och Östermalmsbor. Jag åt en chèvre chaude och drack ett glas rött. Och så kunde jag inte låta bli att beställa en Gino till efterrätt, eftersom  den uppfanns just här. Min beställning var superenkel, jag ställde inga specialkrav och så fort jag ätit upp gick jag därifrån. Efter betalningen, förstås. När servitören kom med betalningsdosan ställde han en fråga som faktiskt gjorde mig helt perplex: "Hur mycket vill du ge mig?" frågade han och syftade på hur mycket dricks han skulle knappa in. Eftersom jag inte ville verka som en snåljåp, och inte fann mig i situationen, klämde jag ur mig ett mesigt "fyrtio kronor extra" och så stannade notan på strax över fyrahundra.
Men när jag gick därifrån blev jag mer och mer upprörd. Att dricksa i Sverige är något frivilligt och bygger i första hand på regler från svunna tider, en ängslan för att verka snål och en önskan om att få bättre service. Men i vilken annan verksamhet måste man betala extra för att inte bli dåligt behandlad? När prissättningen redan är mastigt tilltagen och den som serverat dig inte gjort ett enda dugg mer än att sköta en väldigt rutinmässig del av sitt jobb känns dricksen verkligen som överkurs. Och om man ändå vill ge personalen en personlig gåva borde det vara en rättighet att få göra det diskret och med värdighet. Inte på grund av en uppfordrande standardfråga vid betalkortsläsaren.
Allt detta hade jag inte kommit att tänka på om inte tipstiggeriet gjorts på ett sådant plumpt sätt. Då hade jag bara dricksat som vanligt och kanske till och med trott att det var rimligt.
Vad tycker du, är dricks på krogen och i taxin en självklarhet?

Några stickord och en eventuell efterrättsensation.

Jag långtifrån någon fena när det kommer till handarbete (minns Tjackpundar-Jösse från i påskas), men nu har jag precis färdigställt ett stickat alster som inte alls blev så dumt.

Löskrage, rundstickad halsduk, turtleneck; kärt garn har många namn.

Naturligtvis är den det enklaste tänkbara i stickväg. Bara att lägga upp ett antal maskor på rundsticka, köra igång med rätstickandet och byta garn när det första tar slut. Funkar till och med att samtidigt ha en katt i knäet, ena öga på teven och det andra på Twitter. Helt i min smak med andra ord. Ska nog köpa garn till en ny krage imorgon, i någon klatschigare färg.
Hela denna dag har jag tillbringat under hemmafruliknande former. Packat undan julen, handlat, kört barn och gjort en efterrätt som verkar ha potential att blir en sensation. I alla fall blev smeten så god att det svartnade för ögonen. Banankolaglass med jordnötscrust heter skapelsen, och visst är väl det ett efterrättsnamn man gärna smakar på?

Kväll blir det

hempimplad abborre till middag.

Eller hem och hem, Johan har varit borta på isen i dagarna två.

Carbonara all´arancia – din nya älsklingsrätt?

Vi firade julafton hemma hos min syster Mia och hennes man Jonas i år. En riktig familjejul med allt vad det innebär, plus fler och bättre sång- och pianoinsatser än genomsnittet. Vid ostbrickan (som vår familj alltid äter efter julklappsutdelandet och lekarna) pratade vi om kokboken Smakens magi av DN:s Bengt-Göran Kronstam, som vi alla hade, och vi (Johan och jag) utforskat alldeles för dåligt. Vi fick tips om en variant på Spaghetti Carbonara som heter Carbonara all´arancia som finns beskriven i denna kokbok. I kväll har Johan lagat den, och den var banne mig inte för sista gången. Så här lyder receptet, prova det imorgon om du är lika trött på julmat som jag är:

Ingredienser till 4 personer:
400 farfalle (fast vi använde en skruvpasta som heter Radiatori och det var kanongott)
50 g parmaskinka
100 g mortadella
1 schalottenlök (inte scharlottenlök som jag länge trodde att det hette)
1 msk smör
2 dl creme fraiche
1 apelsin
1 dl nyriven parmesanost
2 krm grovmalen svartpeppar
4 äggulor
flingsalt

Koka upp saltat vatten till pastan.
Strimla parmaskinka och mortadella. Skala och finhacka löken. Smält smöret och stek löken, utan att den tar färg, tillsammans med charkuterierna.
Blanda ner creme fraiche. Skölj apelsinen och riv av det yttersta skalet med rivjärn och blanda ner det i såsen. Låt allt sjuda på låg värme medan du kokar pastan enligt anvisningarna på paketet.
Strax innan pastan är klar blandas den rivna osten i såsen, låt den smälta under omrörning. Smaka av med svartpeppar i riklig mängd.
Blanda pastan med såsen (inte tvärtom). Servera rätten på varma tallrikar, toppad med äggula. Mal över svartpeppar, strö över flingsalt och lite riven ost.
(Vi hade lite ruccolasallad vid sidan om också, funkade väldigt bra.)
Servera tillsammans med ett gott italienska rödvin, som Barone Ricasoli eller Masi Modello.

Recept, pasta, carbonara

Nu kan Lotta Lundgren bli DIN hemmafru.

Nu är den här, boken som gör mig stolt över min bransch. Den som klargör att de kvaliteter vi (i bästa fall) besitter kan åstadkomma annat än irriterande avbrott i din favoritfilm och splashbemängda bilagor i din morgontidning. Som bevisar att det kan bli snyggare, bättre och definitivt mer välskrivet när reklambranschens finest får fria händer. Det är Lotta Lundgrens kokbok Om jag var din hemmafru som landat i min brevlåda. Signerat ex. Underrubriken är eller hur man får en vardag att smaka som en lördag. Den som inte tycker att det låter som ett bra koncept räcker upp en hand.
Jag vet att du har annat att tänka på än boktips en dag som denna, framförallt har du annat att göra än att läsa bloggar som min, men jag vill ändå helt kort konstatera att det här är nästa års bästa kokbok, alla kategorier, beställ den bums här.
Så medan du maskar ifrån det du egentligen borde göra får du några aptitretande smakprov här:


Den sensuella fotomodellen är Lotta själv. Det är nästan så man blir förbannad.

Som du kanske förstår har Lotta ett förflutet på reklambyrå. Hon var copywriter på Garbergs, närmare bestämt, och det är den byrån som står för den utsökta formgivningen.

"När jag var barn användes pumpa främst som transportmedel. Man satt finklädd i pumpan och åkte. Nu för tiden finns pumpa att köpa i helt vanliga mataffärer från och med augusti." Kort utdrag ur en av Lottas alla fantastiska ingresser för recepten. Även om du aldrig hållit i en kastrull är de otroligt läsvärda.
Lottas blogg, där många av recepten härstammar ifrån finns här.

Jamie Oliverinspirerad kycklingsallad med doft av både jul och Asien.

Visst är det konstigt att vi så här dagarna innan jul, istället för att själva julpyssla och laga mat, sitter och glor på när Ernst, Jamie och Leila gör det på teven?
Jamie lagade ursprunget till den här rätten (fast med kalkon och mynta) i sitt julmatsprogram häromdagen och Johan gjorde den här kycklingversionen i lördags. Den blev så god att jag måste dela med mig av receptet:

• 1 rejäl näve cashewnötter
• 1 näve torkade tranbär
• 2 tsk malen Five Spice*
• 1 kruka thaibasilika
• 1 kruka koriander
• 2 påsar blandade salladssorter
• 1 tsk flytande honung
• 1 röd chili, finhackad utan kärnor
Dressing
• juicen från 1 clementin
• juicen från 1 limefrukt
• 1 granatäpple
• ½ rödlök, finhackad
• extra virgin olivolja
• 1 tsk soja
• 1 tsk sesamolja
• ingefära, stor som en tumme skalad och riven

Grilla en majskyckling tills den är nästan klar. Ta bort skinnet, lägg det för sig, och sedan allt kött, riv det med fingrarna så att det bli långa strimlor. Lägg det skinnlösa kycklingköttet i en medelvarm stekpanna. Lägg i merparten av cashewnötterna, tranbär och Five Spice. Låt stå på plattan en stund, skaka runt då och då så att ingenting fastnar.

I en annan stekpanna lägger du tunna strimlor (ca 1 cm) av skinnet och steker på medelvärme så att det blir knaprigt, låt rinna av på hushållspapper.

Lägg upp salladsbladen med några kvistar thaibasilika och nästan all koriander på ett rejält fat. Pressa clementinen och limefrukten och häll upp i en skål. Pressa granatäpplet över din hand så att du fångar upp kärnorna. Blanda i den finskurna löken i skålen med fruktjuicen. Fyll på med tre gånger så mycket olivolja som det du har i skålen. Häll i soja och sesamolja. Pressa i saften från den rivna ingefäran. Blanda runt dressingen ordenligt och smaka av med salt. Häll så mycket dressing du tycker är lagom över salladsbladen och blanda runt.

Häll i honungen i stekpannan med kycklingen och rör runt. Höj till maxvärme de sista sekunderna och se till att matgästerna sitter på plats och är redo att äta. Lägg över stekpannans innehåll på salladen. Håll granatäpplet över salladen och knacka med en sked så att kärnorna ramlar ur. Garnera med lite hackad chili och några korianderblad. På med de krispiga strimlorna av skinnet. Servera omedelbums.

*Five Spice eller Fem kryddor kan vara svårt att få tag på. Om du vill göra din egen blandar du lika delar av sichuanpeppar, stjärnanis, kanel, fänkålsfrön och kryddnejlika. Samtliga malda.

Jamie Oliver, kycklingsallad, recept

En dag i köttets tecken.

Johan har vuxit upp på en gård där man julslaktade och julstökade enligt konstens alla regler, vilket omfattade att tillaga minst en halv gris. Dessutom var hans morfar charkuterist, så julbordet har aldrig haft någon nämnbar slagsida åt det vegetariska hemma hos honom.
Just morfar Johns julkorv är kanske det mest centrala på julbordet i Johans familj. Det pratades så mycket om den att jag blev lite orolig och lättade mitt hjärta för svärmor Birgit när jag skulle fira min första jul tillsammans med dem.
– Tänk om jag inte tycker om den, sa jag.
– Äsch, det behöver du inte vara orolig för, sa Birgit lugnande och tillade:
– För gillar du inte den, så är du dum i huvudet.

Idag började vi med att göra ungefär fyra och ett halvt kilo köttbullar.

För att sedan fortsätta med morfar Johns julkorv. Det är för övrigt minst tre gånger så jobbigt att göra köttbullar som att göra korv. Det är faktiskt ganska enkelt.
Om jag gillar den? Jodå. Vars. Med mycket senap, så.

Och när jag var och handlade hittade jag en juldekoration som kändes en smula (eller väldigt) krystad och inte jätteaptitlig.

Världen har blivit rubbad.

Ibland börjar hela världen prata om samma sak samtidigt. Just nu är det rubb. Alltså en torr kryddblandning som man använder på grillkött. Det kan möjligen vara Jonas Crambys fel. Alla jag tipsat om hans Ribsappalooza-inlägg har börjat lång-långsamgrilla med rubb istället för vanlig grillolja eller marinad.
Och holy shit, vad gott det blir!
Vår första, och mest lyckade, långsamma rubbgrillning gick till så här: Johan köpte en storpack av det kanske tröttaste grillköttet av dem alla – fettslamsiga karréer. Sedan rubbade han dem med den här rubben, som vi köpte förra året och knappt använt:

Köp om du hittar. Jag tror vår kommer från ICA. Och om du vill göra din egen rubb så har alltså Jonas Cramby ett recept på sitt ribsinlägg.

Sedan ställde han en liten bunke med vatten under gallret och grillade karréerna på sekundärvärme med locket på.
Länge.

Och ännu längre än han tänkt sig, för våra gäster var lite försenade.
När han tog av dem av grillen (inte gästerna, alltså, utan köttet) hade de fettslamsliga karréerna förvandlats till falla-isär-möra och fantastiskt smakfulla små köttstycken.

Succé!

Så fimpa den kläggiga groljan nästa gång och rubba torrt istället, jag lovar att det blir mycket godare.

Grilla, grillning, kött, recept, rubb, marinad

Ostbågsmetoden.

Här är en diet som jag följer tämligen strikt just nu:
- Käka många ostbågar.
- Drick vin.
- Ät vafan du vill.
- Spring ofta.
Jag kommer knappast gå ned i vikt, men förhoppningsvis inte gå upp jättemycket heller.
Och så har jag en njutbar semester under tiden.

Ett namn jag inte kan släppa.

Just nu sitter jag på ett tåg, äter ostbågar och kommer att tänka på att jag åkte tåg häromveckan tillsammans med en påse Anja Pärsons norrskensnötter.
Förutom att det låter helt flängt kan den som hittade på namnet garanterat aldrig läst det här. Och Anja själv har väl förträngt det, antar jag.

Även om de smakar lite ehh... annorlunda när man läst AB-artikeln, så är det fortfarande väldigt goda nötter som jag gärna äter igen.
Bilden fick jag låna av snälla Receptomaten.

Risenta, snacks, Anja Pärson, nötter, Henrik Schyffert

Köttklister – ett ofog.

Ibland dyker det upp en nyhet som är helt absurd, innehåller ett nytt begrepp som låter allmänt kokobängt och som för tankarna till svunna civilisationer.
Igår var en sådan dag. Den här nyheten lät verkligen helt surrealistisk, den lanserade ett nytt begrepp som lät fullständigt rubbat och ... Ja, inget mer, men two out of three ain´t bad som Meatloaf brukar sjunga.
Och jäklar vad den triggade igång mångas liknelseassociationer och skapade bilder i folks huvudet.
Något som förstås ledde till att jag ganska snart fastnade i en köttklistrig ordvitsarduell.












Så småningom började andra rätter på samma tema spånas fram.

Liksom nya, klistriga matkoncept.

Anjo kunde förstås inte hålla sig från att köttblogga igår. Läs hans underbara funderingar på samma tema här.

Köttklister, ordvitsar, humor, Twitter

Prinskorv i king size.

Idag har vi haft köttorama här hemma. Vi har julstökat å det grövsta, stoppat korv, kokat skinka och rullat tre kilo köttbullar. För säkerhets skull blev det dansk fläskesteg till middag också. Fast det är fel att säga att vi har lagat allt det där. Johan har lagat, jag har handlat, assisterat, fyllt och tömt diskmaskinen samt googlat recept.
Julkorven är en viktigt del av Johans julbord, receptet härstammar från hans morfar, som för övrigt också hette Johan Good och var charkfabrikör*. Om du frågar snällt kanske han (min Johan, alltså) ger dig receptet.
Några andra som tycker att det är viktigt att göra julkorv är förstås kungafamiljen. När jag ser det klassiska klippet från Drottningholm 1985 tänker jag på hur oskuldsfullt PR-konsultlöst och mediaträningsbefriat samhället var på den tiden. Hur kan man annars förklara att ingen tänkte på vilka associationer korvstoppandet oundvikligen ger. Titta bara vid 2.49 där drottningen smeker en liten specialkorv, så förstår du precis vad jag menar.


*Johan Good d.ä. var från Skövde och hade ett visdomsord till framtida generationer som löd: "Vad än i gör barn, så ät aldrig körv". Han syftade då på köpekorv.

Kungafamiljen, kungafamiljen gör korv, julmat, videoklipp, YouTube, korv, jul

Fläskskivan.

En väldigt vacker indiansommarhelg i september åkte vi tillsammans med goaste familjen B till ett torp som vi hyrt i Östergötland. Där plockade vi svamp, fiskade kräftor och hade det nästan overkligt mysigt.



I går kväll var det meningen att vi sent omsider skulle ha en kräftskiva tillsammans allihop och äta upp de små krypen, så redan i tisdags började Johan med det här brödet.
Men på morgonen kände Jonathan sig konstig och ville sova vidare. Inte direkt något anmärkningsvärt för en femtonåring, men när han vaknade nästa gång hade han 40,1 i feber. Några samtal till Johans läkarsyster senare var vi tämligen övertygade om att det var den nya influensan som gjort sitt intåg i familjen. Formerly known as svininfluensen. Inte familjen, alltså, utan sjukdomstillståndet.
Därför hade Johan och jag en kräftskiva på tu man hand igår. Brödet blev helt fantastiskt gott, speciellt tillsammans med en monsterlagrad prästost. Om du är sugen på att hänga på surdegshajpen är det en varm rekommendation.


Kräftorna var inte dumma de heller. Och ikväll blir det någon slags gumbo av dem som blev över.

Snapsen var kanske den första jag någonsin tyckt varit god på riktigt. Vi hade köpt en multipack med norska småsnapsar.

Och en av anledningarna till att de smakade så bra var att Johan köpt riiiktigt små snapsglas på en loppis. Lite som en dockservis med bäbisflaskor till.

Så där ja! Jag är inte det minsta fin längre. Ett riktigt fulbloggsinlägg blev det ju till sist. Nu är det bara något om Idol saknas.

Kräftor, kräftfiske, snaps, surdegsbröd, svininfluensan

Monsterögon och vårrullepizzor.

Idag på Twitter föreslog Deeped-Niclas att vi skulle starta en kollektivblogg om medelålderskrämpor. På skämt, förstås, men det är väl något ditåt jag är på väg här. Det senaste på krämpfronten är att jag vaknade med ett uppsvullet, rödfnasigt monsteröga. (Så här läskig såg jag ut.)
Att vara sjuk gör mig deppig, en åkomma som gör mig motbjudande ful gör mig på ett uruselt humör.
Motbjudande ful och på ett uruselt humör åkte jag efter jobbet och skulle köpa take-away-middag på ett ställe som erbjuder den mycket tveksamma kombinationen kinesmat/pizza.
Det visade sig att man ändrat detta vinnande koncept till indisk mat/pizza.
Fast när jag läste pizzamenyn förstod jag att de måste ha ett litet restlager kvar från kina/pizzakombotiden.
Hur ska man annars förklara de här sjuka pizzorna?

Och namnen? Pizza Kanon A–F? Finns det inga EU-regler som kan styra upp vad man får döpa pizzor till?

Purjolök på laxen?

I dagens DN läser jag att purjolöken blivit hela 85% dyrare det senaste året. När jag var och handlade och dag insåg jag att det verkar ha lett till att man desperat försöker hitta nya argument som motiverar det höga priset:


Grönsaker, grönsakspriser, prisökningar, Omega-3, purjolök