Bäverkul.

Det är inte så ofta jag lägger upp skojiga YouTubeklipp, men jag kan bara inte bespara dig den här trailern för en kommande film med Mel Gibson, i regi av Jodie Foster. Den kan oavsiktligt vara det roligaste du sett på år och dag.
I´ll give you, The Beaver:


Mel Gibson, Jodie Foster, The Beaver, trailer, YouTube, videoklipp

Gyllene baggeskor.

Frida blev glad när Guldbaggenomineringarna kom ut idag. Det visade sig att Pernilla August hade fått en välförtjänt nominering till bästa kvinnliga huvudroll för Miss Kicki. Det vill säga filmen som Fridas Ludde är med i. Vilket i sin tur innebär att Frida och Ludde kommer att gå på Guldbaggegala senare i januari. Dessutom kom hennes guldiga baggeskor på posten:

Foto: Frida Good

Och apropå klackskor, de här pjucksen är min julklapp från Johan:

Jag kommer att bli svinlång, men what the hell.

Till Det Som Är Förvånande

Jag läser hos Jonas AD om den svenska filmen Till det som är vackert som har premiär idag. Eftersom Jonas är en rolig jävel är jag övertygad om att han photoshoppat fram den mest absurda så kallade tag-linen som han kunde komma på. Jag fnissar år Jonas roliga modifieringstilltag tänker och sätter mig att titta på trailern. Jag såg en snutt av filmen på Nyhetsmorgon förra helgen och ser fram emot att gotta mig i precis en sådan där Såsom i himmelen- (som jag skrev om här) pretentiös och melodramatisk film som jag älskar att hata.

Inom en relativt kort tidsrymd kommer nu tre mycket stora förvåningsmoment att uppstå.
1. Förvåningen över att det inte är Jonas som varit framme med sitt redigeringsprogram, utan att någon på fullt kulturellt gravallvar valt en tag-line till en film som lyder *harklar mig och rodnar en smula*: Katarina har slutat suga kuk, har gått ur Facebook. Nu är hon på väg Till Det Som Är Vackert. Alltså nu är det inte jag som är ful i munnen, det är inte Kleerup som har flummat ihop något i TV4-soffan (vad jag vet), utan det här är en säljande och relevant sammanfattning av en fin svensk dramaproduktion som alla fina kritiker satt och såg och bedömde i veckan. Och här kommer vi till nästa förvåningsmoment:
2. När jag läser recensionerna, och väntar mig uttryck som ädelpekoral, klichékalas och trovärdighetskris, så visar det sig istället att filmen får utmärkta betyg i samtliga stora morgontidningar. En trea i DN, en femma i SvD och en trea i GP. Hur är det möjligt? Jag är mycket medveten om att jag på förhand dömer en film som jag inte har sett, men som Jonas AD uttrycker det: Redan i trailern avverkas kvoten för antalet obehagliga synintryck som en långfilm får innehålla.

3. Min tredje förvåning handlar om att det nu inte bara är medelålders män som gör filmer om hur väldigt unga tjejer ofelbart vill ligga med medelålders (plus) män, utan att det nu är det en ung kvinna, det vill säga regissören Lisa Langseth, som använder sig av detta slitna tema. Varför, undrar jag? Om jag går och ser filmen i veckan, kommer mina frågor att få svar och min förvåning att mattas av, tror du. Eller blir det precis tvärt om?

Till det som är vackert, Lisa Langseth, film, recensioner

"The Doors" – en film med mygg- och kamelproblematik.

Jag såg Oliver Stones "The Doors" från –91 häromdagen. Jag har lyckats missa den tidigare, och tycker att den på ett sätt var en mycket märklig film. Det egendomliga bestod i att den på vissa plan var otroligt välgjord och -spelad och på andra plan rent hopplöst usel.

Val Kilmer som spelar huvudrollen måste helt enkelt vara en inkarnation av Jim Morrison. Han var kusligt porträttlik och ännu läskigare röstlik. Han lär ha ägnat ett halvår åt att träna in Doorslåtar och när han var klar kunde inte ens de gamla bandmedlemmarna höra skillnad på honom och Jim, sägs det.

Filmen överskred sin budget ganska rejält, vilket bland annat lär ha berott på att man la enormt mycket tid på saker som att återskapa ett tidstypiskt Whisky a Go Go och att bara låten "The end" tog fem dagar att spela in.

Därför är det desto mer obegripligt att man missat på så enkla detaljer som peruker och ansiktshår. Kyle MacLachlan (som spelar Ray Manzarek) har en frisyr som hade ratats på vilket bygdespel som helst och Meg Ryan (som spelar Morrisons flickvän Pam) har något på huvudet som inte står Persbrandts Tre Solarfrippa långt efter. Och när Jim Morrison börjar bli rejält på drog- och spritdekis har Val Kilmer försetts med ett tredje klassens Butterickstomteskägg.

Detta sammantaget lägger onekligen sordin på kvalitetsupplevelsen.

Ett annat gigantiskt problem är att man alltså valt Meg Ryan för att spela Pamela Courson, som också dog av en överdos, några år senare än Jim. Det är som att casta Carola som Janis Joplin eller att välja Pernilla Wahlgren till rollen som Courtney Love.

Hur är det nu man brukar säga, svälja mygg och sila kameler. Och den här filmens största kamel heter Meg.

"Nej, jag hinner inte repa nu, måste gå och träffa Babyliss som vill snacka turnéspons."

The Doors, Oliver Stone, Meg Ryan, Val Kilmer, film, recensioner, filmrecensioner

SATC – en seriemördarrulle.

Jag har länge och väl undvikit att se Sex and the City.
Filmen alltså, för serien är en av mina favoriter genom tiderna, och just därför hade jag en stark känsla av att filmen skulle inverka menligt på min kvalitetsuppfattning om Carrie och kompani.
Men igår föll jag till föga. Jag tänkte att den trots allt var lagom ytlig och glättig för att glamorisera min hostiga, förkylda, grå och smådeppiga söndagseftermiddag.
Och visst, om jag aldrig hade sett serien förut så hade den kunnat passera som en av alla normalkorkade tjejfilmer som drömfabriceras på löpande band. En stunds förströelse som man kan hånflina i mjugg åt och har glömt när eftertexterna är slut.
Men eftersom det alltså är SATC så kommer den inte undan lika lätt.
Det jag tycker är jobbigast är att den är fånig på precis det sättet som alla som inte sett serien tror att den är.
Tjejer som skrikande faller i varandras armar, bara är intresserade av walk-in-closets, Manolo Blahniks och att bli gifta med Mr Right. Eller Mr Big, som Carries drömprins heter.
Toppat med några smådirty sexscener.
All manussmartness är i princip borta och humorn är på nivån Charlotte bajsar på sig och Samanthas hund juckar på en kudde.
Det enda som liknar något som skulle kunnat ha varit med i serien är när Carrie får en ny telefon och ringer Samantha för att ondgöra sig över att hon har fått ett nytt riktnummer.
– 347? I´m a 917-gal!
Den sortens lyhörda iakttagelser hade jag velat se mer av. Och mindre av när Carrie ger sin svarta assistent en Louis Vuitton och hon nästan svimmar av tacksamhet.
(Jag är förresten en 0708-tjej, har alltid varit. Skulle inte alls kunna identifiera mig med 0705 eller, ännu värre, de som inte ens har en nolla som tredje siffra. Och, apropå det, vad är grejen med att dela in numret i den ologiska nummerindelningen 000-000 00 00? Nej, först fyra siffror och sedan sex. Som flickan sa.)
Till sommaren ska det tydligen komma en Sex and the City del II.
Kvalitetsutveckling är inte vad den har varit. Förr började det med en film, kom kanske en uppföljare och slutade med en urvattnad serie på någon obskyr sändningstid.
Nu är det uppenbarligen tvärt om.

Sex and the city the movie, Sex and the city, Sex and the city 2, SATC

Känslopekoral i Powerpoint-miljö.

Du har säkert också fått en drös av alla dessa vidriga Powerpoints med "visdomsord" applicerade på enhörningar, softade fjällbäckar, fjärilar och blommande körsbärsträd i motljus. Ta en sådan PP och korsa den med en valfri showreel för special effects så har du en ganska bra bild av hur en stor del av Sagan om ringen-regissören Peter Jacksons nya film Flickan från ovan är.
Som du kanske börjar ana är jag inte överförtjust över hur de två timmar och tjugo minuter som jag nyss spenderat i biosalongen tillsammans med denna film utvecklade sig. Nej, faktum är att den nog är något av det mest schablonspäckade jag någonsin sett visas i rörliga bilder.
Utan att spoila handlingen kan jag berätta att filmen handlar om en fjortonårig flicka som blir mördad och sedan befinner sig i någon slags förstadie till himlen resten av filmen. Hon hamnar ideligen i nya metaforvärldar där klichéerna är tjockare påsmetade än Runars foundation.
Och allt eftersom de etthundrasextio minuterna masar sig fram känns det till slut som om nittio procent av alla scener föreställer en tårögd människa som antingen flämtar till eller snyftar. Känsloporr overload.
Men det är också en film som vill vara många olika slags genrer på samma gång. Utan att lyckas med någon av dem. Den vill vara massmördarthriller à la När lammen tystnar och den vill vara spooky på samma sätt som Sjätte sinnet. Den vill vara fantasy, Starletromantik, polisfilm och kostymfilm i sjuttiotalsmiljö. Och ska jag säga något snällt om filmen så är det att scenografen och kostymören gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa den rätta sjuttiotalsfeelingen. Från David Cassidyaffischen på flickrummet, via de senapsgula, utsvängda manchesterbyxorna till mormor som lever kvar i sextiotalet med hårdtuperat hår, tjocka eyeliners och A-linjekappor. Mormodern spelas av Susan Sarandon och hon, liksom de andra skådisarna gör sina jobb helt utan anmärkningar. Men det finns så många logiska luckor i manuset att det är svårt att ta skådespelarinsatserna på riktigt allvar. Och då pratar jag inte om att alla bladen i det stora, ensamma trädet på sädesfältet består av gröna fåglar, utan om att en ensam man utan hjälpmedel kan baxa in ett enormt kassaskåp i bakluckan på sin bil.
Filmen är byggd på en bestsellerroman av Alice Sebold och det är möjligt att Peter Jackson gör den total orättvisa, men jag satt och tänkte på att det här måste vara en bok som jag verkligen skulle hata.


Flickan från ovan, Peter Jackson, recensioner, biofilmer, The lovely bones, Alice Sebold, Susan Sarandon, Fantasy

Kan någon förklara?

Att Göta Kanal 3 har gått upp på biograferna väcker onekligen en del tankar om vilka filmer som prioriteras när det handlar om finansiering.
(Fast tyvärr är det väl så att denna film, som förärades med en överkorsad fyr i GP, som får en nolla i betyg och beskrivs som "ett magplask av svindlande dimensioner" i DN, säkert kommer att hamna på någon topplista över mest sedda filmer när året summeras. Frågan är om inte de överkorsade fyrarna och uteblivna getingarna till och med ökar publiktrycket.)
Men om vi struntar i att svenska folket ibland verkar gilla att lämna hjärnan hemma när de går på bio eller hyr film, så finns det ett annat exempel som jag inte förstår.
2009 såg fem miljoner biobesökare inhemskt producerad film, vilket var den bästa siffran på hela 2000-talet. Det berodde främst på att Män som hatar kvinnor blev så populär.
Det känns inte som om man behöver vara något filmiskt orakel för att lista ut att filmatiseringen av Stieg Larssons böcker skulle bli kioskvältare. Inte bara i Sverige, utan även på en stor, internationell marknad.
Flickan som lekte med elden fick, trots detta, en betydligt mindre budget och blev inspelad som en tv-produktion. När sedan MSHK visade sig vara en sådan braksuccé beslöt man att trots allt visa den på biograferna. (Vilket den inte riktigt höll måttet för i mitt tycke.)
Slutsats:
Tredje Göta Kanal-filmen söker finansiering för biofilmsproduktion = tumme upp.
Flickan som lekte med elden söker samma finansiering = tumme ner.
Kan någon förklara hur det gick till?

Göta Kanal 3, Kanalkungens hemlighet, Flickan som lekte med elden, bio, film

Tösabiten som skojade med brasan.

I förrgår begick jag alltså Millenniumtriloginfilmatiseringspremiär. Eftersom det var en sådan mersmaksbetingande upplevelse var jag väldigt taggad för att se fortsättningen. Därför såg jag Flickan som lekte med elden i går kväll.
Boken (FSLME) var ännu bättre än MSHK, av den enkla anledningen att det var i den vi på allvar fick lära känna Lisbeth Salander, som är seriens största behållning.
Dessvärre gäller inte samma sak för filmen, utan den rasar ganska snabbt ner i det sedvanliga, endimensionella Beckfacket där yxiga dialoger och serietidningskaraktärer härskar. Det vill säga det fack där merparten av alla svenska filmer krälar omkring.
Att skådespelarna är av toppklass känns som ett ofattbart slöseri när de inte lyckas prestera bättre än vad de gör i den här filmen. Ungefär som att köpa oxfilé och koka pölsa av den.
Kanske är det manusets, regins eller kanske budgetens fel. Något är det i alla fall som gör att dialogerna ofta består av ett stelt rabblanden.
Förutom toppskådisarna hittar vi förstås Paolo Roberto. Det vete fan vad som flög i Stieg Larsson när han skrev in Kungen av Kungsan i boken. Jag gillar Paolo, men det är oundvikligt att fnissa i mjugg åt de grava trovärdighetsproblem som uppstår när Robinsonprogramledaren pow-smock-och-tjoff-fajtas med den Jaws-artade skurken.
När eftertexterna rullar till någon Enya-doftande låt, som låter som något som ratats från Arnfilmerna (lyssna själv), funderar jag på varför man lämnat WO på soundtracket, inte tagit tillfället i akt och åtminstone försökt fixa en toppsäljande hit när man ändå var i farten.
Förmodligen gav jag ettan ett lite för högt betyg på grund av låga förväntningar, men det jämnar ut sig, för den här får kanske ett lite för lågt omdöme, beroende på att jag hoppades på för mycket.
Betyget blir alltså ett halverat antal Goodispåsar jämfört med Män som hatar kvinnor. Det innebär två halvfyllda påsar med ganska hårda sockerbitar och torra nappar i.

Flickan som lekte med elden, millenniutrilogin, Stieg Larsson, Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist

Karlslokar som hyser vedervilja gentemot fruntimmer.

Det är knappast någon kioskvältare att berätta att man sist av alla i galaxen sett Män som hatar kvinnor. Men inte desto mindre gjorde jag det igår.
Naturligtvis har jag läst alla böckerna (ett av mina skönaste Stieg Larsson-moments har jag skrivit om här) och eftersom jag rankar dem som verkliga toppböcker, var jag beredd på, i bästa fall, en medioker filmupplevelse.
Men, hej, vad jag rycktes med! Läsupplevelse var tillräckligt långt bak i tiden för att det skulle bli spännande, jag kom inte ihåg varje detalj, och samtidigt speglades allt jag kom ihåg från boken på ett tillfredsställande sätt.
Det finns dock ett fenomen som aldrig verkar försvinna från den svenske manusförfattarens mind set. Och det är att man, år 2009, fortfarande kallar varandra för efternamn. Det är därför vi får höra kriminalkommissarien ropa utanför Mikael Blomkvists dörr:
– Det är Morell!
Eller att den kvinnliga huvudrollen på fullt allvar tilltalas med fröken Salander.
Hur ofta kallar du dig själv eller andra vid efternamn, annat än som en grej, jag bara undrar?
Ett annat problem är förstås att Sverige är ett såpass litet land att man känner alla toppskådespelare lite väl mycket utan och innan.
Och förknippar dem med helt andra roller.
Därför är det svårt att exempelvis inte tänka:
– Tänk att Sunes pappa skulle visa sig vara ett sådant ärkesvin!
Eller känna igen dem från andra kändissituationer. Så att en gripande scen störs av att det är Everts pojk som kramar om Tildes morsa (fast då fällde jag trots allt en liten tår).
Men både Sven-Bertil, Ewa Fröling, Michael Nyqvist och de andra är utomordentliga skådisar, så det är ett marginellt minus. Dessutom är Noomi Rapace inte sönderspelad, och hennes tolkning av Lisbeth Salander drar ett stort lass i fråga om varför filmen funkar så bra.
En oavsiktlig komisk effekt uppstod på grund av att jag av någon anledning fått på den svenska textningen för hörselskadade. Att det stod [gråter] och [kvider av smärta] var inga konstigheter, men när det stod [får en orgasm] blev det lite fnissigt.
(Lyckligtvis är Mikael Blomkvist, the womanizer, nedtonat i filmen. Det tror jag var ett bra beslut.)
Men på det stora hela tycker jag att det var en av de mer lyckade svenska filmerna jag sett på mången god dag. Fyra välfyllda Goodispåsar blir mitt betyg.

Män som hatar kvinnor, Mikael Blomkvist, Lisbeth Salander, Stieg Larsson, Millennium, Film, recensioner

Släkternas krig?

Som jag berättade igår har Frida varit på Stockholms filmfestival i helgen. Det var hon alltså på grund av att hennes Ludde var med i filmen Miss Kicki som hade premiär i lördags. Eftersom vi har Telias On Demand-utbud i vår teve såg Johan och jag den igår, och kunde konstatera att det verkligen är ett feel bad-drama av bästa märke.
I samband med det kom vi också på en intressant släktrelationsteori.
I Miss Kicki spelar Pernilla August Luddes mamma.
En annan som haft Pernilla August som film-mamma är Anakin Skywalker.
Med andra ord skulle man kunna säga att Ludde och Darth Wader är halvbröder.
Om Frida och Ludde gifter sig någon gång, blir Frida då svägerska till Darth?
I lördags fyllde Ludde 18 år och som födelsedagspresent hade Frida målat en tavla åt honom.
Men det var av helt andra anledningar än vår släktrelationsteori som den såg ut så här:

I. Am. Your. Brother-in-law?

Miss Kicki, Pernilla August, Stockholms Filmfestival, Darth Wader, Star Wars

Langdon hankar sig vidare.

Jag kom just att tänka på att det inte finns något uttryck som ersätter det härliga gamla ordet videorulle. I kväll har vi i alla fall kort och gott hyrt en film.
Änglar och demoner, du vet Dan Browns uppföljare till Da Vincikoden.
Att det inte skulle vara någon höjdarfilm var jag ganska övertygad om redan innan, men jag kände ändå att lite mystik och spänning var vad jag behövde en kväll som den här.
Fast när allt väl kom omkring satt jag mest och tänkte på att Robert Langdon skulle kunna vara Jan Guillous internationella alter ego-rollfigur.
Allvetande, atletisk, ofelbar och med kvinnotycke.
Om möjligt är dock Langdon ännu träigare än alla Guillous självförhärligande romankaraktärer. Vad tänker man på när man skapar en filmhjälte (i filmer med mega-multi-mångmiljonbudgetar) som har charm som en plywoodskiva, liksom?
Änglar och demoner är alltså verkligen ingen bra film. Det som var det intressanta i Da Vincikoden, att knäcka koder och lösa gåtor, går helt förlorat när det görs i turbofart som är fallet i Änglar och demoner.
Och inte för att man ser den här sortens film med trovärdighetssensorn uppskruvad på max, men när Harry Potter känns som en dokumentär i jämförelse, måste man konstatera att filmen har gigantiska trovärdighetsproblem.

Nej, jag tycker att vi tittar på en trailer för en film med Tom Hanks när han var som bäst, istället:


Änglar och demoner, Dan Brown, Robert Langdon, Tom Hanks, Big, Jan Guillou, Da Vincikoden

"Du har två nya meddelanden."

Det spekuleras i om det här är en del av en PR-kampanj för en ny film av "gänget bakom Borat/Brüno" eller om det verkligen är riktiga telefonsvararmeddelanden som en tjej fick av en snubbe som spanat in henne på gatan. Enligt storyn ska hon ha gett honom sitt visitkort för att bli av med honom, fått meddelandena och sedan ringt in till en radiostation för att spela upp dem. Hur som helst, det är fruktansvärt kul.
Lyssna här.
(Jag hade velat lägga upp en fin ljudspelare, men jag har glömt hur man bäddar in.)
Dimitri the stud

En illusion fattigare.

När man ser det här klippet får man en stor portion av barndomens magiska värld krossad på tre och en halv minut. Det visar sig att Baloo och Lille John, samt Marion, Snövit och Duchess med flera har mer gemensamt än vad som är riktigt hälsosamt.

Disney, Walt Disney, Aristocats, Snövit, Djungelboken, plagiat.

Fucking John Malkovich!

Ursäkta språket, men John Malkovich är så otroligt rolig när han är arg i Burn after reading.
Och arg är han i varenda scen han är med i.
Dessutom missbrukar han f-ordet som om det vore crack.
Det här klippet har jag skrattat åt hela dagen:

Det blir roligare för varje gång man ser det.
Min favorit kommer efter 47 sekunder. Exakt så vill jag svara nästa gång någon frågar efter mitt kontonummer.
John Malkovich, Burn after reading, fuck

Ett återbesök på Brideshead.

Det blev inte någon speciellt extravagant födelsedagskväll för Frida igår. Både Johan och jag var helt däckade av något luftrörs- och hostbaserat djävulskap, så vi mikrade rester och plockade upp en Frödinge kolatårta ur frysen – som ingen åt. Det bästa med kvällen var att vi såg filmversionen av En förlorad värld. Jag var helt på det klara med att den inte skulle kunna mäta sig med teveversionen från 1981, ofta utsedd till den bästa serien någonsin (med mitt absoluta bifall). Det gjorde den inte heller, men det är helt klart en film som, trots det, är bättre än det mesta.
Å tredje sidan är det lite obegripligt varför man tyckte det var nödvändigt att lägga fem ziljarder på en nyinspelning som i mångt och mycket är identisk med serien. Och det som inte är identiskt är sämre.
Det viktigaste exemplet på det är castingen av Sebastian. I serien är Anthony Andrews en karismatisk excentriker. I filmen är Ben Wishaw en outhärdlig fjolla.
Matthew Goode, som spelar Charles Ryder, klarar sig bättre, men är ändå en banalare version av Jeremy Irons. Överhuvudtaget känns filmen mer såpaartad än serien. Mer uppenbara intriger i stil med Sebastian blir jättedeppig när han hittar Charles hånglandes med Julia än seriens lite mystiska insinuationer som är öppna för tolkningar.
När jag kollade igenom YouTube för att hitta klipp från Brideshead Revisited, som originaltiteln lyder, hittade jag något fantastiskt. En dokumentärserie i fem delar om tio minuter vardera om teveinspelningen från 1981.
Det är i alla fall något av det mest intressanta jag kan tänka mig. Här är första delen.

Här hittar du resten.
Och här är trailern till filmen:

Brideshead Revisited, Jeremy Irons, Anthony Andrews, Matthew Goode, Ben Wishaw

The Pirate Bay – på åttiotalet.

–När du var liten, såg man en film bara en gång då? frågade Jonathan igår.
Och jag fick bekräfta för det förbluffade barnet att så var fallet.
Såvida man inte köpte en ny biobiljett eller teve bestämde sig för att sända filmen, typ tolv år senare (vilket aldrig hände).
Aristocats, Djungelboken, Bugsy Malone och Robin Hood (jag hade klistermärkena från merchendisetuggummina på min sängkant i åratal efteråt). Jag kan inte komma på fler än fyra biofilmer som jag såg före tio års ålder.
Och allihop såg jag en gång.
Är det konstigt att det väckte sensation när en kompis äldre systers kille (you know who you are) på något sätt hade fixat piratkopierade biofilmer på VHS?
Han var, men andra ord, en förhistorisk upplaga av The Pirate Bay.
Vi skaffade VHS-spelare tidigt i min familj, i början av åttiotalet.
Det enda man kunde ha den till (vilket var sensationellt i sig) var att spela in sådant som antingen sändes på TV1 eller TV2.
"Ungdoms"-program som Nöjesmaskinen, Party hos Parnevik, Måndagsbörsen och Här är ditt liv.
Några videobutiker fanns inte och förstås inga filmkanaler.
Men, med denne förhistoriska TPB-man fick vi nu alltså tillgång till Örnnästet, Midnight Run Midnight Express, Kanonerna på Navarone och vad det nu var för filmer.
Som vi kunde se hemma i vardagsrummet!
Skitsamma att det var den sortens filmer (förutom Midnight Run Midnight Express) som är typ de tråkigaste jag vet.
Skitsamma att bilden konstant fladdrade i över- och nederkant.
Skitsamma att det låg ett högt brus över allt annat ljud.
Skitsamma att de inte var textade, vilket, i kombination med bruset, gjorde att man inte fattade ett jäkla dugg.
Vi kunde ju se biofilmer hemma i vardagsrummet. När som helst!
Hade någon då berättat för oss om Spotify, Bittorrents, SVT Play och allt som händer på nätet just nu, hade det varit minst lika framtidsosannolikt som någonsin resor till Pluto och robotar som lagar mat.

The Pirate Bay, piratkopiering, VHS, åttiotal, nöjesprogram, film

Lyckosam dag och hårig kväll.

När man har kompisar som bloggar besparas man ibland att skriva vissa saker.
Idag hade jag tänkt berätta om hur kul det var att vi fick så bra biljetter till Madonnas konsert på Ullevi i augusti, men Abbes pappa har ju redan skrivit den storyn, så jag kan bara luta mig tillbaka i soffan och länka till honom.

Ikväll har vi sett en ganska märklig film – Fur: ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. Med Nicole Kidman och Robert Downey Jr i huvudrollerna.
Diane Arbus är en av nittonhundratalets mest kända fotografer och filmen handlar om hennes liv.
Fast ändå inte, för den är ganska rejält skruvad.
Den börjar helt fantastiskt, scenografi och foto är makalöst snygga, och stämningen är mystiskt och mysrysigt. Men när Roberg Downey Jr dyker upp som Chewbacca (det ska föreställa att han har en sjukdom som ger abnorm hårväxt) känns det lite ... onödigt. Robert DJ vill man gärna se utan täckande hårlager och det blir helt enkelt lite småfånigt.
Men det var ändå på det stora hela en fängslande och intressant film med bra skådisinsatser, jag ger den tre mycket starka Goodingar.

En av Diane Arbus mest kända bilder.

Madonna, Madonnakonsert på Ullevi, Ullevi, Diane Arbus, Nicole Kidman, Robert Downey Jr, Chewbacca

Så som i himmelen – en manodepressiv rulle.

Nyss gick Kay Pollacks Så som i himmelen i SVT.
Förmodligen en av Sveriges mest älskade filmer som skänkt tonvis av feel good till hela svenska folket.
Men det är också de stora överspelens film.
Inte en fesljummen känsla så långt ögat når.
Antingen är det härligt och underbart.
Eller så är det bottenlöst förtvivlat.
Det är också en film som gör sig skyldig till mer än en kliché. Michael Nyqvist springer omkring och blöder från huvudet mest hela filmen och alla kvinnor han möter vill ligga med honom.
Speciellt tjugofemåriga tjejer.
Livet i den lilla byn långt ute på landet skildras inte direkt på en överraskande sätt.
Och så bekräftas den gamla filmklyschan att när någon hostar i en film är de alltid dödligt sjuka.

Men jag somnade inte och Gabriellas sång är väldigt fin. (Dessutom upptäckte jag till min förvåning att det är Py Bäckman som skrivit texten till den.)
Såsom i himmelen, Michael Nyqvist, Kay Pollack, filmrecension, Gabriellas sång

Reprissändning # 12

Idag slår jag på stort och kör två reprissändningar på samma dag. Den här är från sommaren –07 och kallades Accelerationsapplåden:

Såg "Blood diamonds" på DVD igår. Den var ruskigt bra. Ruskig.
Och bra. Inte sugen på att köpa diamantringar idag.
Jag frågade min sydafrikanska kompis Stu om hur väl DiCaprio gjorde sig som afrikan och han gav honom bra betyg ("for once an actor (almost) got our accent right").
En enda sak hade jag klarat mig utan, dock. Det kanske finns ett bättre, vedertaget uttryck för den, men, eftersom jag aldrig hört något sådant, kallar jag det "accelerationsapplåden". Ni vet, det som börjar trevande med ett par ensamma händer som klappar, mycket långsamt, mycket ensamt. Sedan ansluter sig fler, de klappar snabbare och snabbare, det hela accelererar till ett massivt dån. Gärna med stående ovationer och jubel som crescendo.
Denna amerikanska favoritscen är ett kräkpiller som kan sänka den bästa film. (I "Blood diamonds" tar dom den inte så långt som många andra filmer, det är bara en lightversion av accelrationsapplåden, så dom kommer undan hyfsat.)
En annan bra film som blir sämre med hjälp av en accelerationsapplåd: "En kvinnas doft". Förmodligen också "Döda poeters sällskap" och "Såsom i himmelen".

SOS från tevesoffan.

Jag är banne mej varken svårflörtad eller knusslig.
Jag gillar trams, flams, glada trudelutter, fulkultur, feelgood och ler glatt åt det vanvettigt lättsamma.
Men filmen Mamma Mia! är kubikmeter mer av allt ovanstående än vad jag någonsin kan uthärda.
Den får valfri landsortsupplaga av amatörmässig nyårsrevy att framstå som subtil, lågmäld och nyanserad.
De första tio minuterna av denna film kan vara det mest outhärliga som visats på en biograf eller DVD.
Någonsin.
Självklart är det denna DVD som slår alla tiders försäljningsrekord.

Mamma Mia!, försäljningsrekord, DVD, julhandeln