Han är inte klok, den där Fredrik.

Du vet min kollega Fredrik, han med bloggen hellobrother som spelat sina egenkomponerade låtar i både radio och tv, han tyckte att det han åstadkommit kändes lite futtigt och ville spänna bågen ännu högre. Idag skriver Resumé om hur han bokat Konserthuset i Göteborg den 8 februari för en välgörenhetskonsert. Jag har självklart köpt biljetter, gör det du också. Här kan du boka.
I Resumés artikel nämner Fredrik en annan smart grej han har fixat för att promota att folk ska köpa biljetter och ge bort som julklappar:

Jag brukar alltid ha lite lagom julklappsrimmarångest såhär dagarna innan jul. Nu blev den raskt tiodubbel.
UPDATE: Så här blev rimmen.
Om inte jag har lyckats övertyga dig om att du ska köpa biljetter så får väl Fredrik själv göra det:

Hyllningar, hyllningar, hyllningar.

Den där bloggutmärkelsen jag fick från Truth and fiction var behäftad med några villkor:

1. Tacka den du har mottagit priset av.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

De två första har jag redan klarat av här, så då var det författarna och böckerna då. Jag får en smula dåligt samvete när det kommer till böcker för jag har alltid sett mig själv som något av en bokslukare (hur lillgammalt det än låter) men de senaste åren har jag bara läst en handfull böcker. Lyckligtvis finns det en syndabock att skylla på här, och ja, jag pekar på dig internet. Jag har helt enkelt lagt min bokläsartid på att sitta och glo framför en dator. Men det har lätt varit värt det och jag hoppas hitta tillbaka till mitt litterära jag inom kort. Därför väljer jag böcker som jag läst för länge sedan (och hoppas att jag fortfarande kan stå för rekommendationerna), som fastnat i mitt medvetande som stora läsupplevelser.

1. Klas Östergrens Gentlemen. (Vadå? Ingen sa något om att det skulle vara ett originellt val.) Den här boken var min räddning när jag bytt till nytt gymnasium, inte hunnit få några nya kompisar än och åkte väldigt mycket buss varje dag. Jag var helt förtrollad och hade kunna åka buss dagen lång om jag bara fått läsa Gentlemen hela tiden. Sedan läste jag allt Klas Ö skrivit. Synd att han verkar vara en sådan tråkig gammal gubbe idag.
   
2. Fåfängans fyrverkeri av Tom Wolfe. En underbart välskriven roman om hur en yuppie på Manhattan via en serie incidenter hamnar i total misär. Blev en usel film med Tom Hanks.
3. Tidvattnets furste av Pat Conroy. Fjantig titel som låter som något ur Vita serien, men det är en fantastiskt bra bok som jag minns den. Som också blev en värdelös film, fast med Barbra Streisand och Nick Nolte.

Nu blev jag sugen på att läsa om dem alla tre.

Jag rekommenderar mer än gärna fem bloggar som förtjänar det, men det känns ärligt talat lite pinsamt att tvinga dem göra grejer à la kedjebrev. Så jag kommer inte ha några som helst synpunkter på om mottagarna inte har lust att kopiera in prismärket eller vill hoppa över något annat av "villkoren". Hursomhelst, bloggarna jag vill hylla är:

1. Truth and fiction av Annika Hernroth. Det är inte en artighetsmanöver att returnera utmärkelsen, utan helt enkelt ett resultat av att Annika skriver skarpt som få om viktiga, intressanta ämnen. "Viktiga" bloggare tenderar ofta att bli tråkiga och pretto i mitt tycke, så därför är Truth and fiction en sådan strålande förebild.
2. Manligt med Jonas Cramby. Jag kan inte nog många gånger berätta hur mycket jag gillar att läsa allt som Jonas skriver. Eller gillar, förresten det är ett alldeles för mesigt ord. Om jag inte träffat min Johan, om Jonas inte träffat sin fru och yada, yada, yada, det ena med det femtiofjärde, så hade jag nog velat gifta mig med Jonas. Så mycket uppskattar jag hans skrivkonst. Fast jag blir lite irriterad på Gud, samtidigt. Hur schyst är det att en snubbe ska kunna skriva så bra, ta så fantastiska bilder och laga sådan ultraawesome mat? Det borde räckt mer än väl med en av dessa gåvor i en och samma person.
3. Hellobrother av Fredrik Toreskog. Eftersom Fredrik är min arbetskamrat så visste jag att han är väldigt målmedveten och driftig. Men att han skulle åstadkomma en sådan sjuhelvetes resa med sin blogg och sitt låtskrivande, det hade jag faktiskt inte kunnat ana. Han har gått från att spela sina egenskrivna låt i morgonradion, till SVT och SR, hamnat i otaliga tidningar och nu har karln gått och bokat Konserthuset i Göteborg, med spons och allt. Nu skulle det inte förvåna mig ett dugg om han kom med i Skavlan. Heja Fredrik!
4. F.G♥OD av Frida Good. Nepotist, javisst! Men även om Frida är min dotter så tycker jag att hon på kort tid skapat en väldigt fin blogg och vill peppa henne att dela med sig av alla fina saker och tankar som bara hon kan åstadkomma.
   
5. Lottens julkalender. Det kanske är gamla nyheter att puffa för Lotten, men jag är så otroligt imponerad av hur Lotten år efter år lyckas skapa en sjukt ambitiös julkalender som engagerar tonvis med människor varje dag. Det gör att jag gärna ser mellan fingrarna med att hon får mig att känna mig både korkad och obildad på kuppen.
   

Här är prissymbolen. Om jag ska vara gnällig är den ofattbart otydligt layoutad. Vitt på ljusrosa med ljusa reflektioner, liksom? Och formatet?

I´m not worthy.

Bloggen har fått ett pris! När jag skummar igenom min Google Reader inser jag att det är mig Truthandfiction prisar* med motiveringen:
För att det är vansinnigt uppfriskande med en riktigt smart kick-ass-kvinna som varvar kunnighet med ytlighet utan att någonsin brista i kvalitet. Skärpa, humor och distans- det är min kopp te.
De meningarna gör mig både varm och kall. Varm för att det är så otroligt hedrande och fint sagt, tack snälla, snälla Annika! Kall för att jag i samma stund jag läst den insåg att mitt senaste inlägg handlade om att ... jag börjat använda läppstift. Plötsligt förbannar jag att jag bestämt mig för att varjedagberätta om mitt liv i december.
Men eftersom jag tagit fan i båten kan jag berätta att min spännande kväll har sett ut som följande: Vi kom iväg ganska sent från jobbet och tänkte köpa mat på det lokala thaihaket. Det visade sig att det praktiskt nog stängde klockan fem, så sura och hungriga fick vi köpa falukorv istället. När den låg i stekpannan gick en fas och jag fick gå ut i snöyran och byta en tjugoamperes propp som sitter i skåpet på utsidan huset.
Efter maten skulle vi se Inception. Jonathan säger att det är världens bästa film, Leonardo di Caprio är ju så bra, de pratar väldigt mycket, den handlar om folk som sover ...zz... och drömmer ... Zzzzzzz. Efter en kvart sov jag som en död i soffan.
Och, ja, en lite kul grej hände idag också. Min tweet fanns med i Metro Teknik:

Tur att jag alltid har så viktiga saker på hjärtat.

*Det finns några regler för vad jag ska göra när jag fått priset och dem ber jag att få återkomma till.

Oväntat släktmöte. Minst sagt.

Mina föräldrar är från Norrland, mamma är från Östersund och pappa från Frånö, en liten by utanför Kramfors. Tråkigt nog har jag haft nära nog obefintlig kontakt med pappas släktingar, både farmor och farfar dog innan jag föddes och pappas bror har jag bara träffat någon enstaka gång. Hans barn, det vill säga mina kusiner, har jag aldrig mött, vad jag kan minnas.
Därför var den kommentar jag fick här igår något av det häftigaste, och mest oväntade, som hänt mig som bloggare. Det var storbloggaren Tonårsmorsa (som vann Blogg-SM i kategorin Vardag 2009) vars bror hade släktforskat och på något sätt listat ut att att en av de där kusinerna som jag aldrig träffat, är hennes pappa. Hon är alltså mitt kusinbarn och hennes farfar var min pappas bror.
Här kan du läsa kommentarerna som avslöjade detta oväntade släktmöte, och här kan du läsa Carinas (alias Fatou) version av det hela.

Så. Galet. Utslitna.

Det finns många saker som inverkar menligt på mitt bloggande. Att jag läser relativt många andra skrivna alster på nätet är en av dem. Det gör att jag sliter ut formuleringar, fraser och uttryck i en rasande hastighet.
Vad jag än försöker säga så är det redan gjort, tusen gånger bättre och flera gånger om. (Många gånger sämre också för den delen, om jag ska vara ärlig.)
Det innebär att nio gånger av tio när jag sätter mig framför tangentbordet och ska skriva ett inlägg så drabbas jag av självcensur. Både när det gäller det jag tänkt skriva om och sättet jag tänkt göra det på. Jag har ju redan läst det förut. Gång efter annan.
Och det gäller även sättet jag tänkt formulera det på.
Innan jag plöjde bloggar, Twitter och Facebook on a daily basis, överlevde nypåhittade och populära uttryck mångdubbelt längre. Vi kunde bli "galet glada" och ha "tokmycket" att göra i åratal innan det kändes helt utslitna formuleringsmässigt.
Men så är det alltså inte nu. Det som är det nya svarta den ena veckan är sjukt beige den andra och totalbrunt den tredje.
Här är några av de fraser som jag känner att jag redan läst alldeles för många gånger:
1. Note to self.
2. Inga konstigheter.
3. I tell you.
4. Meddelas endast på detta sätt.
5. Muahahahaha!
6. Att. Skriva. Med. Punkt. Efter. Varje. Ord.
7. /Någonting/ de luxe.
8. /Något/ galore.
Mitt syfte med att lista dem är inte att fördöma dig som (i likhet med mig) använt dem i dina nyligen skrivna alster, utan bara att peka på utslitenheten som ett tidens tecken.
Det finns massor av fler exempel på överanvända fraser som jag inte kommer på just nu. Vilka är förbrukade för dig?

Lilla inlägget om Stora bloggpriset

Jag kommer skriva mer om detta, men just nu vill jag bara berätta hur rörd och varm i hjärtat jag är av att ha varit på Stora Bloggprisgalan. Förstås för att Abbes pappa vann den extremtuffa kategorin "vardagsliv och fritid". Men också för att det var så fantastiskt att träffa Innan du fanns-Linda, Mymlan, Älskade dumburk, Sarah Britz, Eva Wieselgren, Elin Grelsson, Deeped, Mumari, Opassande-Emma, Christina, Nikke Lindqvist, Hanna Hellquist och ... ähum, ICA-Stig med flera, flera, flera, i verkliga livet.





Stora bloggpriset, Heja Abbe, bloggvärlden, ICA-Stig

Gud vad tråkigt att bara skriva "Stora bloggpriset" som rubrik.

Idag släpptes alltså nomineringarna till Aftonbladets Stora Bloggpriset. Och jag blev så stolt över att hitta min bästa bloggkompis i den tuffaste kategorin av dem alla.
Jag pratar om att Abbes pappa är en av de nominerade i Vardagsliv och fritid (tillsammans med bland andra Alex Schulman och Pernilla Wahlgren). Heja Abbebloggen!
En annan guldklimp som hör till de nominerade i samma kategori är Innan du fanns-Linda. Men hon har själv deklarerat att hon vill att Abbepappan ska vinna, så därför gör vi som hon säger och går in här och röstar.
När du ändå är inne kan du passa på och rösta på Älskade dumburk också, henne hittar du under Nöje och kultur.
Resten av kategorierna har jag lite för suddiga bilder av, så dem har jag inte någon tvärsäker åsikt om.

Stora bloggpriset, Aftonbladet, Heja Abbe, Innan du fanns, Älskade dumburk

Tresiffrigt!

Jädrar i min låda vilket skönt gensvar det blev på mitt två-kommentarer-om-dagen-inlägg! Första gången jag fått ett tresiffrigt antal kommentarer, 102 stycken, som det ser ut just nu. Plötsligt fick jag livstecken från många av er som jag inte hade aning om att ni läste. Eller ens existerade, om jag ska vara ärlig. Tack snälla, rara för det.
Väldigt många av er var dessutom så med på noterna att ni länkade och spred uppropet vidare. Vi är alltså många som skriver under på att kommentarerna är bränslet vi bloggare tuffar vidare på.
Men (och jag hoppas att jag inte låter gnällig nu), det går inte att bli klok på vad som triggar kommenterarna att ta till tangentbordet. Nästa inlägg jag skrev, efter kommentarinlägget, var en ganska svavelosande, eh ... reflektion över Idolfinalen, något som också borde engagera ganska många.
Summa kommentarer på det: Noll.
Jag klagar inte, jag tycker bara att det är lite märkligt.
Apropå klaga, i likhet med de flesta av oss är jag just nu:
1. Stressad.
2. Astrött.
Om inte julen och julledigheten hade funnits hade vi varit tvungna att uppfinna något annat man firar och är ledig för, annars hade det bara inte gått.
Och, precis som jag hade på känn, för ganska precis ett år sedan gnällde jag om exakt samma saker. Som vanligt går livet i loop.

Jag fiskar efter kommentarer

Det är kanske svårt att tänka sig att man kan bli nostalgisk över något som pågått sedan juni –07. Men så är det ändå.
Jag har bloggat i två och ett halvt år och känner att jag längtar tillbaka till den gamla goda tiden. Det innebär tiden innan RSS-läsaren gjorde entré i mitt (och många andra bloggläsares) liv.
Jo, jag vet att det är praktiskt med RSS och jag skulle nog inte vilja vara utan den. Men när vi sitter där och lurkar bakom denna praktiska innovation glömmer vi så lätt av det som är (minst) halva grejen med bloggar.
För i takt med att fler och fler av oss maniskt skummar våra flöden, inte så mycket med lust och läsglädje längre, utan som om det vore något vi måste ta oss igenom, minskar alla sköna debatter och allt munhuggande i kommentatorsfälten.
Jag hade aldrig orkat skriva 1 449 inlägg (det här är det 1 450:e), som jag gjort hittills, (värst vad många parenteser det blev idag, då) om det inte hade varit för kommentarerna. Att bara skriva rakt ut i tomma luften utan att ha en aning om någon egentligen bryr sig, om du tycker bu eller bä, bra eller anus, flipp eller flopp, det hade i alla fall jag ledsnat på.
Kan vi därför inte komma överens om att vi bättrar oss (jag är usel själv) och skriver en kommentar lite oftare när vi reagerar på något som vi läser?
Om så än bara "Haha", "Knappast!" eller "Väl rutet", simpel respons är bättre än ingen alls.
Mitt förslag är därför att vi skriver minst två kommentarer om dagen from now on.
En liten kampanj för att hålla modet och orken uppe på våra favoritbloggare, helt enkelt.
Hur låter det? Kommentera gärna.
(Under tiden ska jag fundera på vad det kan stå på kampanjens bumperstickers.)

Till (snart före detta) fru B.

Du känner inte mig och jag känner inte dig.
Men efter att (tyvärr) ha bevittnat hur du och din skilsmässa sålts ut för en så väldigt billig peng har jag ändå ett behov att att berätta för dig att du har min djupaste sympati.
Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.
Det var det hela.

Det här gör mig förbannad.

Jag fick ett tips av en fellow blogger i dag om en artikel på Metro.se. Vilken bloggartyp är du? heter den, och det som gör mig förbannad är inte att min blogg exemplifieras så här:

Vill bli kompis på Facebook? Moi?

Nej, det får mig snarast att börja fnissa, eftersom den som skrivit artikeln uppenbarligen inte läst min blogg och speciellt inte den här deklarationen som glasklart beskriver hur jag ställer mig till att marknadsföra produkter eller företag.

Det jag blir förbannad över är den här texten som står vid kommentatorsfältet:

WTF! Vem farao har beslutat att en artikel som är mer än en vecka gammal inte har något debattvärde? Snälla, Metro, försök inte vara med i 2.0-matchen om ni hittar på sådana här stolleprov.
(För övrigt är artikeln bara fyra dagar gammal, så vitt jag kan se.)

No smileyweek har redan fått konsekvenser?

Den här veckan har Joakim Jardenborg utsett till No Smiley-week. Veckan när vi ska väga våra ord lite extra noga och inte använda oss av förstärkande eller förtydligande smileys.
När jag läser DN undrar jag om inte den smileylösa veckan redan fått konsekvenser. Där står att myndigheterna i Göteborg nu kräver att det ska bli förbjudet att sätta gummiband runt de stackars små humrarnas klor.

Tror inte du som jag att det var en smileylös mailkonversation som slog snett?

Typ så här.
Myndighetsperson 1:
"Har vi något på agendan för den här veckan?"
Myndighetsperson 2 svarar:
"Vi skulle kunna förbjuda gummiband runt humrarnas klor."
Myndighetsperson igen:
"Bra idé. Det gör vi."
Sagt och gjort.

Men om det inte hade varit No Smiley-week hade det istället sett ut så här:
Myndighetsperson 1:
"Har vi något på agendan för den här veckan?"
Myndighetsperson 2 svarar:
"Vi skulle kunna förbjuda gummiband runt humrarnas klor ;-)."
Myndighetsperson 1 igen:
"Bra idé. Det gör vi :-D."
Myndighetsperson 2:
*rotflmao*

No smiley week, humrar, gummiband, hummerfiske, smileys

Ush för dem bloggare!

Den här länken som jag hittade på Aftonbladet.se sammanfattar nog ganska väl hur en stor del av omvärlden ser på oss bloggare:

Bloggen som catwalk.

En viktig del av det man gör i de nya medierna är att man skaffar sig arenor där man kan föra ut sina budskap*. Den här bloggen är en av mina arenor, Twitter är en annan.
Arenan är i början troligtvis som ett litet rum med några kompisar i – för ett fåtal kan den utvecklas till att bli ett utsålt Ullevi om dagen.
Min är väl som en bygdegård utanför Hedemora, ungefär.
Att arenan ska bli så stor som möjligt är väl drömscenariet, eller? Ja, det är förstås en lockande vision, och bloggare (inklusive mig själv) brukar bli väldigt triggade av att klättra på alla slags listor som rankar läsare och antal länkar.
Men det kan också infinna sig ett mått av scenskräck och prestationsångest när arenan blir större. Det är inte bara att fjanta ut på catwalken med första bästa förflugna tanke eller vilket tramsigt YouTube-klipp som helst när det sitter en kräsen och kvalitetstörstande publik som skulle kunna ha bättre saker för sig än att titta på något som jag åstadkommit.
Kanske gör inslaget av prestationsångest min blogg bättre, kanske blir den tråkigare, jag är inte riktigt säker.
Vad tänker du om arenor och scenskräck?

*Förutom det kan man förstås starta och delta i konversationer, dialoger och diskussioner.

En bok som angår dig.

I våras recenserade jag en bok som jag fått ett förhands-ex av. Det var just när jag mådde som sämst av borrelia och kvalitetsnivån på mitt alster blev därefter. Boken var Peter Jungerfelts alkoholmättade Anfäkta och om recensionen i sig själv var kass så är boken desto bättre. I kväll var det äntligen releasedags i en liten bokhandel i Landala.
Du kan köpa Anfäkta här, gör det, jag kan lova att den är angelägen för dig. På ett eller annat sätt. (Här kan du läsa fler recensioner och annat.)

Jag fick ett eget signerat och ex med en fin liten hälsning i.

Alkoholfritt bubbel i glasen.

iPhoneduell mellan Gunnar och Sarah.

Författaren själv och jag.

Eftersom Peters och mina vägar mötts på diverse nätbaserade sätt kan det vara på plats med en länkbaserad credlist:
Peter = Nemo och Musselmannen.
Gunnar = Abbes pappa och abbespappa.
Sarah = Britz bloggar och SarahBritz.
Och så jag.
(Dessutom var Niclas Carling där, dock utan att fastna på bild.)

Anfäkta, Peter Jungerfelt

Extrainsatt tipsextra.

På grund av att två saker dykt upp efter morgonens tipsrunda:

• Att Linus på Resumé skrivit om min lilla skärmytsling med Alex Schulman.
• Och för att Mymlan har gjort ett fantastiskt "sommarprogram" på Newsmill.

Slut på extrasändningen.

Tipsextra.

Det är hög tid för en ny svängom med min bloggrulle. Därför har jag vaskat fram lite guldinlägg åt dig:

• Linda reflekterar som bara hon kan över något så allmängiltigt som ... bajs.
• Jag tycker väldigt synd om hela Abbefamiljen. Kan dom inte bara få ha en skön semester?
• Pseudonajas hund berättar om sin relation till kött.
  
• Write said Fred ger en insiktsfull rapport från sin charterresa.
  
• Mymlan har intressanta synpunkter om det där med det "riktiga livet".
  
• Trettioplus gillar inte att bli kallad Ni.
  
• Ett sommarprogram jag ser fram emot: Alex Schulmans.
  
• Deeped hintar om att han har något väldigt spännande på gång.
• Anjo har skrivit fint om en kompis från förr.
• Mikebike har utsett Sveriges deppigaste plats. Och jag kan bara hålla med.
  

Läs alltihop. Lova mig det.

Bloggtips

Innan jag åker.

Allas vår gamla (24 26 år) favoritbloggare Linda, från sorgligt nedlagda Detvarintejagdetvarsossarna, som numera skriver Innan du fanns har blivit intervjuad i TV4 Uppland av Julia Skott. Här, här och här kan du se Linda berätta om sig själv, sin nya blogg och om IVF-behandlingarna.
Nu åker jag till en av mina favoritplatser på jorden, Grundsund i Bohuslän, men jag är tillbaka i morgon igen. Ha det najs så länge.

Nätkärlek kan leda till Gotlandstips.

Kärlek och hat har varit stort i medie- och bloggvärlden på sistone. Dels slutar folk blogga på grund av näthatet de upplevt, dels kontrar många bloggare med att berätta om all kärlek som sprids via internet.
Jag är den första att skriva under på att bloggandet, twittrandet och närvaron på nätet ger mig betydligt mer kärlek, glädje, vänskap och omtanke än hat och glåpord.
Ett bra exempel på detta är när jag slägde ur mig en fråga på Twitter häromdagen. Det var mitt i den deppigaste regnperioden och jag började desperat fundera på alternativa sysselsättningar till att sitta hemma och se semestern mögla bort. "Var ska man bo om man ska åka till Gotland?" frågade jag, för Gotland har alltid soliga väderprognoser, verkar spännande och är en plats där jag aldrig har varit. Jag fick massor av bra tips från mina medtwittrare och snart dök det även upp ett mail från Musselmannen (eller Nemo-Peter).
Här följer hans tips, jag vill gärna dela med mig både av dem; både som användbar fakta och som ett bra exempel internets gyllene uppsidor:
Jaha... Gotland.

Kan inte låta bli att sända iväg några "måsten" (subjektiva) när det gäller
den ön.

Vi bodde nära Klintehamn, alldeles vid huvudvägen hos en familj som hade några småhus och stugor på sin stora tomt.

I en vecka for vi runt och såg det mesta- utom Lummelundagrottorna.

På kartan har jag duttat i några måsten med rött.

1. Fårö - med Langhammars som ett givet måste. "Negerkvinnan". En rauk i ett område som andas overklighet. Vid den andra röda dutten finns en corny skoinstallation som inte är att leka med. Längst ner i Fårös sydöstra hörn finns en liten kyrkogård...kolera eller nåt. Mysig plats. Sundersand - för bad. Eller hela stora ödsliga östra Fårö. Maffigt.

2. Ljugarn. Lugnt. Badvänligt Nära till andra små orter

3. Sydspetsen med Hoburgsgubben och besök på Hamra krog (Göran Ringbom Di smau ynder jårdi) driver stället.
Om ni åker ner mot Hoburg - se till att ta av och åk den lilla vägen längs västsidan nära havet. Vidunderligt vacket.

4. Visby itself. att lalla omkring innan och utanför ringmuren på de små gatorna är som att vara med i Pippi Långstrump. Bara lergög och 4 liter meducin som fattas.

Att vår vecka 2006 blev så lyckad handlade till stor del om att jag då hade en jobbarkompis vars farsa vart 19 somrar på Gotland och jobbat i det militära. Han gav mig en stor fältkarta över ön med inritade dagsrutter och så. Grymt!

Men... guldkornen - som vi upplevde dom - är punkterna här ovan.

Lycka till!

/Peter


UPDATE Här är några andra tips jag fick på boende:
Djupvik Hotell.
Furillen.
Visby Creperi & Logi.
Medeltidshotellet i Visby.
Borum.
Snäck Hotell.
Och i största allmänhet rekommenderades Fårö och Ljugarn.

nätkärlek, näthat, Carolina Gynning, Marcus Birro, Gotland, Gotlandstips, Twitter

Utan näsa mot framtiden.

I går bestämde jag mig. Det var dags att lämna det gamla bakom mig och på allvar hänga med i samtiden. Jag slutade att använda näsa i smileyn.
Från :-) till :), alltså.
I dagens 140-teckensvärd är det att betrakta som slöseri att ge den glada (eller vad han nu har för sinnesstämning) gubben en näsa, och därför har alla med nätkoll skippat denna onödigt resurskrävande kroppsdel.
Jag tyckte länge att det kändes lite opportunt att börja köra näslöst, bara för att alla tuffa gör det, men nu kände jag alltså att det bara fanns en väg att gå, och den vägen hade ingen näsa.
Vad tycker du? Ska smileyn ha näsa eller inte?

UPDATE Jag såg just att frågeställningen blev lite märkligt formulerad, men du fattar, va? Jag vågar inte ändra nu.
Smileys, mikrobloggar, polls