Men jag VAR snabb

Morgonrush med ungarna. Det känns mer smidigt och schvungigt än stressigt. Lurar kläder på den ena medan jag gulligull-väcker den andra. Fixar välling åt den ena och flickflätor på den andra. Diskussion om varför inte badkaret får följa med till förskolan. Tandborstnig med monsterljud. Drar på mig ett par braller och sveper vulgo-latten. Shit, vad vi är sena. Borstar den värsta leran av overallerna. Springer till bilen. Lurar ungarna att vi blir jagade av tigerspöken ("men snälla såna").

Jag hivar in dem på förskolan. Försöker verka balanserad inför fröknarna. Pratar strunt med de andra mammorna. Pussar och kramar barn. Vinkar.

Jag har så ofta tunika eller klänning över mina byxor. Inte reagerar jag på att det flaxar om vaderna; det gör det ju liksom alltid. Men jag skulle ju ha kunnat slänga en blick i spegeln innan jag åkte hemifrån.

Inte förrän jag kommer hem igen, upptäcker jag att jag har lämnat ungarna iklädd nattlinne.

Rösta på Rana

Stillsamt porlande

Nu ska jag ge exempel på vad som inte gynnar en vilt flödande bloggtrafik: ett nytt jobb där man föväntas vara på alerten, en trädgård som skriker efter kärlek och omvårdnad, en man som gör detsamma, ett hus som ska ha nya fönster och ny trappa, ljuvliga sommarkvällar som vill upplevas med rosévin på altanen och kyssar i skymningen (läs: spring i trädgården för att samla in gamla utslängda blöjor) samt två små barn som bara är.

Allt detta är härliga omständigheter, men faktum kvarstår: bloggandet får tillfälligt stå tillbaka.

Och när jag skriver så, blir jag samtidigt så glad på mig själv. Detta ska ge mer än det tar - det lovade jag mig själv tidigt i bloggkarriären. Bloggandet ska inte vara ett krav ovanpå alla andra. Nej, en fristad ska det vara. Ett nöje och en ventil och ett socialt sammanhang och vad du vill. Det vill jag behålla. Därför får bloggbäcken porla lite lugnare ett tag.

Bild: brudbröd och bergslin.

*

Rösta på Rana

Slutslaskat kring fotknölarna

Så nere i skorna som jag var i vintras och våras, har jag nog aldrig tidigare varit. I januari bet jag ihop, i februari bröt jag ihop, i mars gick jag balansgång och i april höjde jag blicken. Så ungefär kan det sammanfattas. Det låter melodramatiskt, men så var det ju.

En längre tid har jag alltså haft något som har slaskat runt kring mina fotknölar; vad tusan är det där, nämen kolla, det är ju min självkänsla. Den har varit låg, låg, låg.

MEN. Nu börjar det röra på sig. Lusten och styrkan kommer tillbaka till mig. OCH. Vem var det som var på jobbintervju på ett spännande ställe i måndags, vem fick komma tillbaka dagen därpå för en massa tester? Det var Rana. Och vem - tralala - tror ni fick jobbet?

Jag börjar på tisdag.

*

Rösta på Rana

Åt rätt håll

Jag tror minsann det börjar lossna..! Jag har varit på gott humör flera dagar i rad. Det är definitivt mitt årsbästa. Ni som inte vet vad jag orerar om, kan läsa en del av den rafflande bakgrunden här.

Ett säkert tecken på att det börjar vända uppåt, är att jag plötsligt har råd med empati. När det var som värst, gick all min kraft åt att inte börja grina (alternativt gick kraften åt att springa efter papperstussar, eftersom jag bara grinade hela tiden).

Imorse utbrast Mannen: "Fan vad less jag är på allting; ingenting är roligt." Direkt fick jag lust att ta hand om honom - så skulle jag inte ha känt för en månad sen. När han kom hem, fick han en extra mumsig middag med vin till - mitt på blanka tisdagen, gubevars. Och kära ni. Det fungerade. För övrigt är kvällen inte slut än.

*

Rösta på Rana

Naaiiiiiij..!

Ingen kan säga "nej" så som Carl-Einar Häckner - eller snarare en av hans rollfigurer, nämligen den ömkansvärde Mr Fiasconi.

Han är en sån man som får amningsreflexerna att dunka igång. Har är tyst och tafatt och så drabbad av livet och sig själv, att det är smärtsamt att se. Han säger nästan ingenting, men han säger "nej". Och som han säger det. Det börjar som panik mitt i de gråsvarta ögonen, sen kommer det darrande från strupen med ett desperat och liksom lite frågande tonfall: "Naaiiij?" Och givetvis växer detta "naaiiij" med situationen och numret. En liten initial klantdetalj förstoras och förvandlas till det oundvikliga kalasfiaskot - hela tiden ackopanjerat av ett alltmer stressat och panikartat "Naaiiiiiiiiiij...."

Detta "naaiiij" har jag gjort till mitt. (Och jag vet att andra har gjort det till sitt.) Det ligger så skönt i munnen, och det känns trösterikt att jag inte är den första som säger det. Som nu, till exempel. Trubbel och Grubbel börjar tjafsa i min natt, och låter mig inte få sova.

"Ska det bli en sån natt igen..." tänker jag. "Naaaaiiiiiij..!"

*

Rösta på Rana

"Hoho" sa nattugglan

Nu blev det så här tokigt igen. En timme har jag legat och vridit mig. Tänka, tänka, tänka. Grubbla, grubbla. Älta. Ingen behöver inbilla sig att jag kommer fram till något vettigt.

Jag har några svaga sömntabletter hemma. Jag gillar inte att ta dem, eftersom de gör mig så dåsig dagen därpå. Men som nödfall. Och hellre sova och bli dåsig, än att inte sova alls. Just ikväll sa jag till Mannen: "Gud vad skönt, nu har jag sovit gott* två nätter i rad utan de där sömntabletterna". Ett par timmar senare låg jag där och åt upp mina ord. Och varför går jag inte och knaprar i mig en sån där liten tablett nu då? Men hallå, det går ju inte. Om fem och en halv timme ska jag och småttingarna upp och framkraxa "Ja, må han leva" för Mannen. Det vill jag inte försova mig till.

*) sovit gott = endast blivit väckt av en eller två ungar, inte av meningslöst grubbel

Nu ska jag inte martyra över att jag inte kan somna. Nu är det bara så här. Om en stund kanske det går. Och annars kan jag ligga och tänka på fina saker. Och alldeles nyss hörde jag lilla älskade Surrabutt skratta i sömnen. Det hade jag inte fått höra om jag hade sovit.

*

Rösta på Rana

De samlas kring sängen

Jag säger som Bergman: "Nu kommer dämonerna". Med ä och allt. Det spelar ingen roll att jag verkligen borde sova, att Lille Brottarn kommer att köra upp mig klockan sex imorgon bitti, att jag inte sov förra natten, att jag av flera skäl borde vara utvilad imorgon. Det går inte ändå. Hjärtat slår som ett dopat lokomotiv, tankarna snurrar utan att jag kommer fram till minsta lilla slutsats, och jag ligger kallsvettig och tänker att nu borde jag verkligen sova. Men vet ni vad? Jag gör inte det ändå.

Ibland får jag anonyma (givetvis) kommentarer om att jag borde rycka upp mig och skaffa mig ett liv och en hobby. Men lyssna nu: när man har smockat rätt in i väggen fungerar inte det. Försöker man pressa sig bortom gränserna, går man bara sönder lite till. Så är det för mig, och så är det för otroligt många människor. Det enda som fungerar är mental vila, lite själsligt svängrum och varm och mjuk omtänksamhet. Eller en hand i nacken. Eller ett stort glas nybryggt kaffe.

I övrigt: allt väl ombord.

Ändå

Allt är skört och ömtåligt, framtiden oviss, utsikten dimmig, huset uppochner, alla sjuka, jag hudlös. Men jag kan nästan känna doften av den - vårlusten.

Triumf

Imorse smällde jag sönder ett dricksglas. Min första (och enda) tanke var: vilken tur att det var odiskat.

Där ser ni; jag tänker visst positivt.

Under isen (ligger himlen)

Stefan Sundström sjunger för dig och mig.

Ett slags vårtecken

Igår kväll, när jag inte kunde somna, låg jag och tänkte på mina rabatter - de som inte finns än, alltså. Tidigare har jag haft insomningstankar om hurdan klänning jag skulle sy om jag kunde sy och hur jag skulle inreda om jag hade pengar. Men igår kväll bytte jag ut dessa tankar mot tankar på hur jag ska arrangera mina rabattar - alltså de som inte finns än.

Även småbarnspappor

Intressant artikel om stress och trötthet i DN idag. Stressforskaren Aleksander Perski hävdar att "småbarnsföräldrar är en grupp med dubbla krav från familj och yrkeskarriär, samtidigt som de förväntas leva upp till alla sociala förväntningar". Hm. Har jag aldrig märkt.

Han säger vidare att "småbarnsföräldrarna är en intressant grupp, där vi nu hittar allt fler män. I dag kan inte längre alla män göra karriär på sina kvinnors bekostnad, och de drabbas nu av samma flerdubbla krav som kvinnorna. De reagerar likadant, med stress och sjukdom."

Länge leve jämnställdheten, liksom.

En oskyldig fråga

Hur mår du?

Jag vet inte. Jag kan inte svara på det. Ärligt talat, jag vet inte. Jag är inte van att vara så här förvirrad. Känslan av att vara glad åt vardagsmyset är lika sann som känslan av att vara ledsen för alla mina tillkortakommanden. När jag varsamt tänker några veckor eller timmar framåt, är känslan av tillförsikt lika sann som oron. Förtydligande: jag har inga problem med motstridiga och motsägelsefulla tankar och känslor. Dessa brukar vara mina trogna följeslagare. Hm, kom osökt att tänka på ett citat från filmen Elling: "yrseln och svimmelheten er mine enda venner". Men jag gillar inte känslan av att jag ljuger. Jag kan känna mig slut och genomynklig, tills jag plötsligt kommer på att allting kommer att fixa sig. Jag kan känna mig stark och glad, tills någon säger "du låter glad " och då plötsligt tappa allt. Utan förvarning känner jag inte längre det, som jag vet att jag nyss gjorde.

Jag vet inte vad sånt handlar om. Martyrskap? Kemikalier? Oundviklig emotionell berg och dal-bana? Bristande självinsikt? Jag tänker präktigt att denna nya förvirring säkert ingår i bilden, vid sidan av tårarna, sömnlösheten, kraftlöshet och annat käckt. Men den nyktra kunskapen hjälper mig föga när jag är mitt i det. Till och med nu känner jag mig förvirrad. Vad är det jag ljuger om?

Finns inga bra ord

Hur stötta? Säg inget; rör vid mig.

Att sätta ord på känslorna

Mamman utan tålamod lever om med Surrabutt och Lille Brottarn. Den sistnämnda har fått tänderna borstade, men han vill ändå vara med och klänga och trängas på vår lilla toalett när det är Surrabutts tur. Lille Brottarn vill också få plats på pallen. Bort med storasyster! tycker han och knuffas. Ynkligt pip och skärande klagogråt från henne. Aaaah - mamman orkar inte en sekund till, utan häver ut dem båda med orden "ut med er, nu får ni vara klara".

Skärande klagogråt övergår givetvis i öppen förvivlan: du knuffade mig..! Och mamman slår bakut: nej, jag knuffade INTE. Men Surrabutt håller fast vid att mamman knuffade. Mamman tänker att det var ju bara några fingrar i ryggen när hon föste ut ungen; hon tryckte inte ens hårt - så hon knuffade som sagt inte. Och sen säger mamman att hon är ledsen om det kändes så, och att det i så fall inte var meningen, men mamman knuffade faktiskt inte och bla bla bla, fy fan. Då! Då säger Surrabutt med riktigt ordentligt eftertryck, så att den tröga och orättvisa mamman äntligen ska fatta:

"det kändes inte skönt."

Och inte förrän då fattar mamman att det är respektlöst att häva ut folk från toaletten med ilskna ord och tryck i ryggen. Och utifall mamman inte har fattat (jorå, mamman fattar, och mamman grinar igen för att hon känner sig så elak), så vill Surrabutt definiera vad som inte var skönt:

"mamma, det kändes argt på min rygg."

Positivt tänkande

Puttar mig själv varsamt åt tänk positivt-hållet. Det funkar aldrig på andras befallning, men om jag slipper ta till stora ord, som jag ändå inte känner nåt för - kan det kanske gå bra. Tre saker som jag glädjer mig åt just nu:

1. Mitt goda kaffe.
2. Att det var mycket lättare att berätta för pappa och farmor om vad som hänt (under isen, jobb from hell, sjukskrivning...) än vad jag trodde. Båda ringde igår och båda visste redan.
3. Ungarnas kommentarer. Surrabutt sa igår kväll, när hon trodde att jag ville att hon skulle lägga sig på alla gosedjuren: men mamma, man kan inte ligga på sina vänner, jag får ligga här bredvid... HI-LENG-KELL (= helt enkelt; ordet uttalat med koncentration och förväntansfull stolthet). Och så lille Brottarn, som brutalt kapar slutvokalen på alla sina verb. När han ser en buss, när han bygger sina torn, när hittar en halv kaka under bordet - viftar han med sina små armar, pekar och skriker i glädje: koll, koll, koll!!!

Det får räcka. Mer har jag inte täckning för just nu. Förstå - jag hittar lätt ytterligare trettio saker som jag borde vara glad åt, men som jag just nu inte känner uppriktig glädje inför. Och framkrystade, icke-autentiska glädjeyttringar gör mig skitdeprimerad.

En bra sak

Igår gick jag till läkaren. Sjukskriven en månad. Aldrig mer behöver jag sätta min fot på det där stället igen. (Aldrig mer - ett melodramatiskt uttryck som smakar gott i min törstiga mun.) Vetskapen om detta gör att jag mår bättre än på många veckor. Ordet jag håller fram, mina damer och herrar, är LÄTTNAD.

Det har varit lite jobbiga tongångar och obekväm ärlighet här på bloggen den senaste tiden, jag vet. Jag har också för avsikt att fortsätta så. Men jag är ju inte helt nertryckt i skiten. Jag ämnar således simma lite vid ytan ett tag och passa på att bjuda på en scen i genren läkar-patient-samtal.

Tänk smal, stressad läkare i femtioårsåldern. Tänk stiligt Tusen och en natt-utseende, tänk förort och språkförbistring. Tänk konstant gråtande kvinna.

Kvinnan: Det har varit jobbigt för länge...

Läkaren: Du harr jåbbat för länge.

Kvinnan: Nej, nej... tvärt om.

Och sen kulturkrockar det igen, när Alladin inte vill dra vanära över kvinnan (tänker jag mig) - men när läkaren ändå måste fråga sin patient vissa saker. Så med flera artiga, österländska krumbukter samt snubblande över Libanons månbelysta faraoiska kullar, frågar han med sin kantiga brytning: "Ferlåt, ursäkta mig att jag frågar, ferlåt men har do missbrukat alkohål eller narkåtika? Känner do att do vill skada dig själv?" Och jag, storgråtande: "Nej, jag vill bara vara gla-had med mi-hina baaarn igen."

Han kisar på mig och säger ödesmättat: "Jag ska ge dig ett papper." Och jag tror givetvis att han ska hämta en broschyr om nedstämdhet eller nåt liknande. Men han jäktar iväg och kommer tillbaka med en bit grovt hushållspapper att torka tårarna med.

Summa summarum. Han förstod inte allt jag sa och jag förstod inte allt han sa. Han klottrade mitt sjukintyg fullt med saker som låter lite barnsligt ("gråter för lilla minsta" och "patienten anger nu orkar ej"). Men han var bra och mänsklig. När vi var klara, tittade han på mig medan mina tårar bara rann och rann. Han sa lite sorgset stillsamt mitt namn, och sen anförtrodde han mig något: "Vet du vadd, jag tror do är känslig."

Hjälper inte

Någon kallade mig nyligen lycklig och avundsvärd.

Jag ska säga detta så tydligt jag kan. Såna kommentarer är bästisar med Ryck-upp-dig och Kom-igen-för-fan. Såna kommentarer hjälper inte, har aldrig hjälpt, kommer aldrig hjälpa, amen.

Att jag "borde vara lycklig" är liksom pudelns kärna. Den lille sonen som pussar och skrattar och far runt som en tokdåre. Den lilla dottern som berättar och och smeker och anförtror. Den stora Mannen som vill bära mig genom detta. De andra nära, familjen och vännerna, som finns där. Och huset. (Bilen? Är jag lycklig och avundsvärd för den med?) För att inte tala om det faktum att jag lever i ett fredligt och demokratiskt samhälle. Och så vidare. Men jag är inte glad, hur mycket jag än borde. Jag gråter.

Det är precis detta som är poängen. Jag har så mycket som jag skulle vilja vara glad åt.

Inte en meter till

Nej, nu går det inte längre. Nu pallar inte ens autopiloten mer.

Det är redan en larvigt hög tröskel att ta sig över för att duscha, laga lite mat och ta hand om ungarna utan att grina alltför mycket. Fatta då att motståndet mot att i morgon bitti gå och jobba - på ett ställe där folk i bästa fall bara låter bli att hälsa tillbaka och i värsta fall ger sig hän åt något mer avancerad psykning - är hyfsat gigantiskt. Ja, jag är extra hudlös nu. Nej, jag borde inte ta det personligt. Ja, jag kanske bara missförstår en gammal klämmig jargong som ingenting betyder.

Men faktum kvarstår; nu går det inte längre.

Fast ärligt talat

Någon kanske tror att jag har lagt upp mitt nakna hjärta här i denna moderna biktstol. Nej, nej. Jag försäkrar att blödande sår och personliga tillkortakommanden har presenterats med svalkande ironi och befriande amen vad fan-attityd. Hittills i alla fall.

Ärligt talat är det rätt tuffa tider nu. Börjar umgås med tanken att vara lite mer sanningsenlig här. Tänk om det är en bra sak? Det funkar ju i alla fall inte att gråta och INTE säga som det är (det har jag nämligen provat rätt länge). Och hur är det, då? Det är så att jag ofta känner mig rent ut sagt genomledsen och helt slut. Jag sover inte och inget är roligt. Så känns det inte alltid, men när det känns så, känns det som om det alltid känns så. Om nån fattar. Det är också så att Mannen tycker att jag ska gå till farbror Doktorn och få lyckopiller. Och jag letar försvar (?) och förklaringar. Till exempel som att jag var hemma med de små förvisso ljuvliga ungarna alldeles för länge. För tungt, för ensamt, för deppigt, för mycket, för länge. Och sen tre veckor tillbaka är jag på ett ställe (s.k. arbete) där jag inte ska vara. För skumt, för ovälkomnande, för muppigt, helt enkelt för skitdåligt. Och så andra motgångar som jag ännu inte är beredd att slänga ut här. En klok och kärleksfull kvinna i min närhet påminde mig nyligen om att jag inte behöver försvara att jag känner som jag gör. Jag vet inte. Sant naturligtvis, och viktigt. Men jag vet inte vad jag ska göra. Så är det.