Nytt hem

Vi ska ju liksom sälja huset. Flytta isär. Jag är väl medveten om att mitt nästa hem kommer att vara mycket mindre och hålla en lägre standard. Det är lugnt; det är i sammanhanget lätt att förlika sig med.

Jag är ju dessutom en sån händig tjej. Jag kan nog få stil på ett renoveringsobjekt som detta.

Rösta på Rana

Mörkö

Solen lyste och hösten glödde. Jag är rätt orolig nu, för ingen tappade sin korv i brasan, vi körde inte på ett enda vildsvin och ingen unge ramlade i sjön.

Så vad ska hända nu..?

Rösta på Rana

Lattetårar

Låt oss betrakta den här kvinnan utifrån:

Rätt sliten ser hon allt ut. Inget spår av nån törnrosasömn, precis. Otvättat hår, för tillfället gömt under en sjal. Osminkad. Blek under den kvardröjande solbrännan. Urtvättad sommarklänning som borde gå till Myrorna. Och inget leende får man. Hon står i köket och gör i ordning en latte. Mollbergs blandning, hett vatten, pressobryggare. Nyöppnad mjölk. Två delar kaffe, en del mjölk, glaset är husets största. Nånting som liknar lystnad glimtar till i hennes ögon. Men vad nu? Hon tar en klunk - men sväljer inte, utan stirrar ner i glaset. Sen spottar hon ut klunken- tillbaks i glaset. Fräscht.

Är det klumpar i latten; var glaset inte diskat? tänker hon.

Hon diskar ur glaset och bryggaren, slänger ner fyra nya rågade skopor Mollbergs i presson, sätter på vattenkokaren med en liten snärt med långfingret. Moget. Gör om samma procedur, precis hela, men den här gången spottar hon i diskhon istället.

Men vad ända in i helvetes jävla fan? tänker hon.

Hon inser äntligen att det måste vara mjölken som är dålig, trots att den är nyöppnad. Hon diskar presson och tar fram ett nytt glas. Sliter åt sig kaffepaketet och börja skopa upp kaffe för tredje gången. Det är bara det att hon står och skopar pulver direkt i glaset. Nå, det är ju bara att hälla över. Men när hon inser att det är det odiskade glaset hon har öst kaffepulver i - lutar hon ansiktet i händerna och faller i hejdlös gråt.

Vi kan således konstatera att människan inte är helt i form.

Rösta på Rana

Trots

Okej, jag erkänner.

Varje gång jag drar ut en sladd, och då menar jag varje gång, drar jag i själva sladden och inte i den där grejen längst fram som kanske heter "stickkontakt" - den man ska hålla i, ni vet. Den vägrar jag hålla i. Det spelar ingen roll om det är den ohanterliga, jordiga sjumilasladden till häcksaxen eller den ljusrosa sladden till hårfönen. Jag helt enkelt vägrar dra ut sladdar på Det Korrekta Sättet.

Det här handlar tvivelsutan om nån slags revolt - frågan är mot vem. Pappa? Mannen? Patriarkatet? Darra må de, liksom.

Rösta på Rana

Vad är fel?

Det är nåt fel på den här bilden, men vad? Nej, det är inte glassen fullproppad med färgämnen och syntetiska godsaker. Nej, det är inte resterna av nagellack på lilla pojkhanden. Det är nåt fel den här bilden. Om jag bara kunde komma på vad.

Bild: Det ska börjas i tid?

Rösta på Rana

Post it-lappar

Inte lätt att leva ihop. Inte lätt att kriga. Och pappersnäsdukar har ju blivit så dyra på sistone, betänk det. Ett dygn av sårighet och elak tystnad. Det är svårt att höja blicken och njuta av den feta sommaren som öser på med sin solvärme, sin lust och fägring stor.

Vägen till mannens hjärta kanske går via magen. Vägen till mitt hjärta går genom intelligenta men idiotiska skämt. I morse mötte han äntligen min blick.

Mannen: Kan du köpa hem post it-lappar nästa gång du handlar?

Jag (hatar lappar men är tillmötesgående): Mm, visst.

Mannen: Då kan vi börja skriva lappar till varandra, så att vi kan börja kommunicera på nåt sätt i alla fall.

Jag (flinar till genom tårar): Fan vilken bra idé.

Mannen (ömt): Jävla knäppo.

Jag: Pucko. Jävla pucko. Tur för dig att du är så snygg; det är verkligen din smala lycka.

*

Rösta på Rana

Omslagsflicka

Jag visste inte att den hade gått i tryck än, tidningen Mom's Team där jag är omslagsflicka. Men den Oumberlige Peter Olofsson - känd för att inneha norra Europas mest välvaxade husbil samt för sina finstämda uttryck som "schamponera mig i skrevet" - hittade ett nyutkommet ex och skickade över.

Tack så hemskt mycket!

*

Rösta på Rana

Lille Brottarn

Vilken människa, Lille Brottarn. Inom loppet av ett par timmar har han pajat i bilstereon genom att stoppa in mynt i den ("jag kunde själv"), till Mannens högljudda bestörtning pluppat ner daggmaskar i marinaden som stod bredvid grillen ( "de ville bada") samt hällt ut min nya fina aloe vera-lotion i badkaret ("det ska bli skum").

Tur man har starka nerver.

*

Rösta på Rana

This is typical

Det blir svårt att säga följande utan att låta som en riktig praktmartyr.

Vi har barnvakt ikväll och inatt. En avslappnad och glad afton med gamla, goda och likaledes barnfria vänner var planerad. Som ett brev på posten, eller vad säger man?

Jag ligger däckad med feber och har skallen full av snor. Jag tänker inte klaga, men jag tänker undslippa mig en väsning, lånad från Basil Fawlty: This is... typical!

Mer synd är det om Överjaget. Imorse när jag ringde för att berätta att vi måste ställa in det planerade partykalaset, hann hon före mig: "Du, det blir inget ikväll. Jag har magsjuka." Som sagt - typical.

*

Rösta på Rana

Lögn

"NU KOMMER VÅREN" skriker kvällsblaskornas löpsedlar.

"Vad skönt" tänker jag medan jag betraktar snön som vräker ner.

*

*

Rösta på Rana

Bara en aning lillgammal

Hon ställer sig framför mig, lilla dottern. Hon sätter händerna i sidorna och teatersuckar uppgivet. Så säger hon:

"Mamma. Vilket liv man lever..!"

Bild: Surrabutt funderar över livet.

*

Rösta på Rana

Ironiskt

Jag talade om min viktminskning igår. Några tyckte att min metod var tvivelaktig, att det kanske gick för fort. Nu till dagens fråga: vad finns det mer för tvivelaktig och supersnabb metod att gå ner i vikt, en metod som är effektiv och riktigt osmaklig? Rätt gissat. Jag har fått magsjuka. Varsågod Rana, liksom.

*

Rösta på Rana

Att blogga

För dryga året sen, när jag började blogga, hade jag ingen aning om vad det skulle innebära. En del ser bloggandet som ett offentligt dagbokskrivande. Mitt mål var snarare att underhålla och beröra. Ibland har det lyckats, ibland inte. Det är guldkorn och magplask om vartannat. Ibland slänger jag ut en (enligt mig själv) riktigt rolig, självironisk, smart historia - och gnuggar nöjt händerna åt de uttagna svängarna. Något mindre roligt och smart känns det, när jag efteråt inser att ironin inte har gått fram hos alla. Det är ingenting jag vill ge dessa läsare smisk för. Om skämt missförstås, faller skuggan på skribenten. Å andra sidan - vad gör det?

Det här var en utsvävning. Jag börjar om: mitt mål var att skriva texter som underhåller och berör. Men vad var det som blev den överlägset största behållningen med att blogga? Svar: ni! Så mycket bekräftelse och uppmuntran och värme jag har mött. Så många fantastiska människor jag har lärt känna. Så många människoöden jag har fått inblick i. Tack för att jag får komma er inpå livet och tack för det ni ger.

Som en hyllning till alla förunderliga band som knyts i bloggandets namn, vill jag ge denna award till alla som vill ta emot den - med förhoppning om att detta år blir ett mysigt och härligt och lustfyllt år för er alla.

*

Rösta på Rana

Julefrid

En sorts julefrid:

Jag njuter min latte medan tre dårar rusar runt i huset. Först klampar Mannen fram - yvig, högljudd och glad. Efter kommer Lille Brottarn, som skrattar och skrattar och försöker klampa fram som sin far. Sist springer Surrabutt, med en enträgen önskan:

"Pappa, pappa, hjälp mig att fånga Lille Brottarn, så att jag kan fisa på honom..!"

Jag blundar och dricker min latte.

*

Rösta på Rana

Handy woman

Jaha, ja, Peter och alla ni andra händiga människor där ute - är det så här det ska se ut?

En av duschslangarna tyckte plötsligt att det var dags att lämna in. Vattnet sprutade åt alla håll och kanter. Men fingerfärdig som jag är, lagade jag den lite pronto.

Mannen, som var på väg till jobbet, tittade in i badrummet. Han slängde en hastig blick på duschen och en något längre blick på mig. Sen sa han inte "Adjö, ömma hustru" utan endast lite torrt "Är det där provisoriskt, eller?" Och så gick han.

*

Rösta på Rana

Orealistiskt?

Flickan är fyra år, pojken är två. Tiden går fort nu. Mannen och jag börjar oroa oss för skolorna här ute i förorten. Vi umgås allt intimare med tanken på att flytta. Undar om vi har råd med den här barren?

*

Rösta på Rana

Teori och praktik i rabatten

Jag engagerar mig ohämmat i mina storslagna trädgårds-projekt. Jag blir varm inombords för den uppmuntran och beundran som strömmar emot mig.

Jag (viftar med händerna): Du, kolla in purpurrabatten. Både där och där växer det blåa blommor. Och kungsmyntan är ju faktiskt mer rosa än den där andra bredvid, anisisopen. Rabatten går ju inte alls från blått via blålila till rödlila - som jag hade tänkt.

Mannen (torrt): Nej, det var väl mest en skrivbordsprodukt.

*

Rösta på Rana

Semesterplaner

Hög tid att tänka till, förbereda, boka, fixa och planera semestern. Det är ju så folk gör, eller hur?

När Mannen och jag var unga och nykära, tältade vi. Billigt, romantiskt, härligt. Några år äldre och bekvämare, började vi hyra stuga. Dyrt, romantiskt, härligt. I år är vi lite sugna på back to basics. Eller för att säga som det är: vi får lov att hålla i slantarna i år. Jag tycker att vi ska fixa som galningar i trädgården och däremellan göra mindre utflykter. Mannen tycker att vi ska tälta flera veckor i sträck, som förr i tiden. Jag kan dock inte riktigt se det mysiga och avslappnade i att tälta med två småbarn, att ledbruten rusa upp varje natt klockan tre för att fixa välling på stormköket medan man springer runt till tyskar och norrmän och ber om ursäkt för att Lille Brottarn väckter hela campingen. Varpå Mannen säger helt icke-ironiskt:

"Ska vi hyra husvagn?"

Efter ett antal skrattsalvor och självöverlägganden (kan man göra så?) och ett heligt löfte från honom om att vi i så fall ska ha likadana träningsoveraller - går jag med på det.

*

Rösta på Rana

Städivern som kom på skam

Dagens husmorstips: försök inte dammsuga upp kladdiga bananbitar.

Före första morgonkaffet: Så smuligt det är i köket, bäst jag tar och dammsugar lite. (Detta klassas som extremt duktigt i min värld.) "Vrooom, vrooom" säger dammsugaren, och så plötsligt - "klafs klafs". Nämen vad fräscht med kladdiga bananbitar på munstycket, ni vet den där breda saken med TYG under. Får jag påminna om att jag inte har fått mitt morgonkaffe än. I alla fall. Jag rengör eländet så gott jag kan, alltmedan jag drabbas av djupsinniga filosofiska frågor så som "vad dammsugar man dammsugaren med?". Sen drabbas jag av en sällsynt förekommande städiver, och börjar dammsuga under kyl och frys också. Jäklar, det är för trångt, jag får öppna frysdörren så att jag kommer åt, titta, här låg det leksaker, nu ska jag bara dammsuga under kylen också. Jag är en handlingskraftig kvinna. Öppnar jag en dörr, så gör jag det med schvung. Dock med följden att jag får halva innehållet i kylskåpsdörren i huvudet. Vet ni hur ont det gör att få ett regn bestående av tjugo batterier över sig? Samt en majonästub från förra årtiondet i tinningen? Och får jag påminna om att jag inte har fått mitt morgonkaffe än!!

Jag gillar inte när duktighet staffar sig så här omedelbart.

*

Rösta på Rana

God bless America liksom

Ungarna och jag är ute och leker i snön. Vi pratar om bokstäver, som är ett favoritämne här hemma. Vi stampar upp ett gigantiskt A i snön. "Gör ett S också..!" ropar Surrabutt och hoppar upp och ner av upphetsning. Till vänster om vårt jättelika A trampar jag upp ett enormt S. "Det ser nästan ut som ett U" ubrister Surabutt, som har sett att ett halvt S liknar ett U. Och den über-pedagogische mamman känner nu ett oemotståndligt begär att genast trampa upp ett kolossalt U i snön.

Mina känslor för det stora landet i väst är inte alltför heta. Men när jag kliver några meter bakåt, upptäcker jag att jag med jättelika bokstäver har skrivit USA - som en gigantisk, ofrivilligt proamerikansk hyllning över hela den snötäckta gräsmattan.

*

Rösta på Rana