Vi äter oss in i Amazonas

Gör en insats för Amazonas!
Det tar 2 sekunder och kostar inget.
Gör det NU!

Så kom shuar-indianerna till

Gud skapade mannen genom att göra lerfigurer

och bränna dem i ugnen.

Den första tog han ut för tidigt

och den fick bli den vite mannnen,

den andra brände han vid

så den fick bli en afrikan,

den tredje blev alldeles perfekt.

Det är den som blev en shuar-indian

som lever i regnskogen.

Reseinspiration

När utmaningarna duggade som tätast för ett tag sedan bestämde jag mig för att ta en bloggutmaningspaus, och den gäller fortfarande, men det finns som bekant inga regler utan undantag. Anna Malagas reseutmaning är helt omöjlig att motstå. Sedan får det vara bra ett tag framöver... tills något oemotståndligt dyker upp. Nåväl, nu till saken. Reseutmaningen går ut på att svara på några enkla frågor och motivera svaren.

Nu när jag har svarat märker jag att det blev mycket Mexiko. Det beror på att jag har rest där senast och har de upplevelserna i färskt minne. Jag är minst lika förtjust i Bolivia, Ecuador och Kuba men har lite svårare att komma ihåg platser och namn.

Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst?

Madagaskar för vita korallstränder, lemurer och kameleonter, djungel och savann, fantastisk natur och ett rikt djurliv.

Venezuela När jag gick i skolan hade min svenskalärare en bror som bodde i Maracaibo. Hon berättade många spännande historier om Venezuela och jag bestämde mig för att åka dit en dag. Förutom staden Maracaibo som väckte min nyfikenhet vill jag förstås se och uppleva Salto del Ángel-vattenfallen och Orinoco-deltat.

Argentina och framför allt Buenos Aires för att lära känna äkta porteños, pimpla mate, prata med Madres på Plaza de Mayo och sitta och läsa Cortázars noveller på en parkbänk eller varför inte på Biblioteca Nacional. När jag känner mig nöjd med Buenos Aires vill jag åka söderut till Punta Tombo i Patagonien för att se pingvinerna.

Japan och Kina De verkar så fascinerande och totalt annorlunda mot allt jag har sett och upplevt tidigare. Nu klumpar jag ihop två helt olika länder... borde inte göra det, jag vet.

Irland, den gröna ön. Vem kan motstå tanken på att sitta på en irländsk pub på St. Patricks Day eller fara genom det magnifika landskapet (är wuthering heights för engelskt i sammanhanget?) med vind i håret?

Fem länder du har besökt och vill återvända till?

Bolivia för dess otroligt vackra natur, välbevarade indiankultur och intressanta historia. Och för att träffa mitt fadderbarn Marcelo i La Paz. Jag vill återvända till Titicaca-sjön, beundra snöklädda bergstoppar, klättra upp på Isla del Pescados högsta topp i saltöken i Uyuni, äta avokadosallad på Café Ciudad och sjunga "Imillitay" på Los Kjarkas-konsert på Stadion med tusentals andra fans. Jag vill också besöka den stora karnevalen i Oruro och resa i östra Bolivia vilket jag inte har gjort ännu.

Guatemala Det finns många likheter mellan Bolivia och Guatemala som att mer än hälften av folket tillhör ursprungsbefolkningen (maya i stället för aymara), alltså en rik indiankultur med allt vad det innebär: fina textilier i starka färger, vackert hantverk och mycket annat. Jag vill vandra runt bland maya-ruinerna mitt i djungeln i Tikal, prata garífuna på ett café i Livingston, pruta på en väska på marknaden i Chichi, åka i en överfull chicken bus till Xela och fika på Fernandos i Antigua.

Mexiko där jag reste runt under sex veckor i somras (länken till min resedagbok Mexiko 2006 finns under rubriken Pumans dotter till höger) men landet är otroligt stort och det finns hur mycket som helst att se och uppleva. Jag vill hemskt gärna åka det där tåget El Chepe och komma till Pátzcuaro-sjön.

Ecuador Det landet har allt! Jag behöver egentligen inte säga mer än: Läs min resedagbok Ecuador 2004! Den finns också under rubriken Pumans dotter. Galápagos-öarna har jag inte besökt. Det vore förstås häftigt men känner mig väldigt kluven inför tanken pga den speciella miljön och det unika djurlivet som finns där. Jag vill inte medverka till att det förstörs.

Kuba Otroligt vänliga människor, intressant historia och kultur, musik, god mat (verkar vara ganska ensam om att tycka det), fina stränder... jag vet inte vad jag ska säga mer. Åk dit och se själv!

Ett land du inte gärna vill återse?

Jag var i Riga i Lettland under några septemberdagar för många år sedan och har ingen längtan tillbaka. Däremot skulle jag vilja besöka bad- och kurorten Jurmala igen, sommartid den här gången.

En plats du blev positivt överraskad av?

Det var mer spännande att åka på charter till Alanya i Turkiet än vad jag hade väntat mig. Skulle nog inte åka just dit igen, men det var ändå ett mer givande resmål än vad jag hade trott.

En plats som inte motsvarade dina förväntningar?

Puebla i Mexiko. Hade väntat mig en spännande kolonialstad där jag kunde känna historians vingslag efter att ha läst en roman som utspelade sig just där, men den känslan uteblev totalt. Det fanns visserligen otroligt fin arkitektur men i övrigt tyckte jag nog att stan var ganska tråkig. Jag har aldrig sett så många skoaffärer i en och samma stad.

Vad är viktigt för dig när du väljer hotell (eller annan typ av övernattning)?

Det får gärna vara "basic" men jag vill att det är rent och att sängen är skön. Inte alltför bullriga grannar helst eller för stora kackerlackor. Om det är olidligt varmt vill jag ha AC och värme eller många filtar om det är kallt. Och fler en tre strålar i duschen. Resten spelar inte så stor roll.

Rekommendera tre hotell! (eller annan typ av boende)

Hellre stjärnhimmel än 5 stjärnor, men om jag måste nämna hotell får jag dra till med... åh, vad svårt det är att välja! Dessutom har jag glömt namnet på många... ok, efter stor vånda och moget övervägande får det bli Posada La Merced i Antigua i Guatemala (det var som mitt andra hem, dessutom ligger favoritcaféet Fernandos precis bredvid), Hotel Colonial i Veracruz i Mexiko som kändes otroligt lyxigt efter diverse eskapader och sist men inte minst Posada del Cafeto i jalapeño-pepparns hemtrakter (Xalapa i Mexiko) som är ett underbart litet hostal med eget café. Bilden gör det tyvärr inte rättvisa.

Vilket är det bästa stället du sovit på?

Om man inte får svara sin egen säng - och det ska man väl inte när det handlar om resefrågor - då får det bli hos shuar-indianerna i Amazonas (Ecuador). Bilder finns i resdagboken Ecuador 2004.

Vilket är det värsta stället du sovit på? (i nyktert tillstånd)Det måste vara i min ungdom när jag sov under trappan på Finlandsfärjan. Tro´t eller ej, jag var nykter! Hur det hela kommer sig... det ska jag nog inte utveckla.

Bild 1: Hotel Colonial, Veracruz Mexiko
Bild 2: Hotelfrukost i den här miljön är en njutning, Taxco Mexiko
Bild 3: Rummet på samma hotell i Taxco

Besökare sviker museerna

Svikare, jag?! Både ja och nej. Nu när de slopade entreávgifterna har återinförts och det har varit mycket diskussion om det i media... senast i morse satt kulturministern i tv-soffan och försvarade entréavgifterna... visst, jag känner mig som en förrädare när jag säger att fotoutställningen på Etnografiska museet var värd varje krona - 60 riksdaler kostade den. Förra helgen var jag nämligen på invigningen av Bortom horisonten (länk till en 12 minuters video på National Geographics), en fantastisk fotoutställning av den ungerske fotografen Attila Lóránt och producenten Sara Nordangård, som handlar om indiankulturer i Anderna och Amazonas. Bilderna är helt suveräna!

Vi råkade dessutom få vara med på invigningsceremonin och bara den var en upplevelse i sig. Den ungerske ambassadören öppnade utställningen, Lóránt och Nordangård berättade om sina expeditioner till Sydamerika, delar av Ensemble Villancico framförde vacker latinamerikansk musik och en docent i kulturantropologi pratade om kulturell mångfald. Ambassadörer från Brasilien och några andinska länder var närvarande - Bolivia, Peru och Ecuador om jag inte minns fel... kan ha varit Venezuela. Det bjöds på ungerskt vin eller juice med sydamerikanskt tilltugg. Cevichen* (som serverades tillsammans med popcorn) var underbar. Utställningen pågår bara till den 6. maj, så missa den inte!

* fisk, räkor och lök hackade i småbitar med limejuice, koriander och andra kryddor

Glimtar från Ecuador, del 5

1. Gregorio och Amaryllis med sitt yngsta barn Kennedy
2. Pojkarna på hästen
3. Fölen
4. shamiki
5. Amaryllis och Gregorios barn Kathy, Kennedy och Elisabeth
6. ett av husen i Barrio Etsa (med solceller på taket)

Räkor, bananer och yuca till frukost, det har jag aldrig ätit förut! Räkorna var så små att man kunde tugga dem med skal, men jag skalade nästan alla även om det tog en halv evighet. Sedan gick jag för tvättade mig vid floden och passade på att ta en kort promenad på stranden. Satt på en sten och tittade på spindlarna som solade sig. Såg många fler fjärilar när det var fint väder och inte regnade. Två 10-åriga pojkar kom ridande på en häst, en ynklig stackare, och en föl följde efter dem. När de skulle korsa floden blev fölen rädd och en av pojkarna var tvungen att hoppa över till fölen för att leda den till andra sidan. Det såg ganska otäckt ut, men det gick bra.

På eftermiddagen var vi och badade i floden. Det var riktigt skönt trots att vattnet var kyligt i början. Det kändes lite komiskt: där satt vi, två vita gringas, i floden i Amazonas och njöt… och ungarna stod på stranden och pekade och fnittrade. Luchos dotter Arisela som hade tvättat på stranden kom och badade med oss. Hon plockade shamiki, blommor med rosa fjun, till mig. På kvällen när det hade blivit mörkt satt vi och lyssnade på familjeöverhuvudet Francisco som berättade om gamla tider. Det var bitvis svårt att följa med i hans tankebanor även om hans spanska var mycket bättre än jag hade väntat mig. Han berättade t.ex. om sina förfäder som hade varit huvudjägare och ägnat sig åt tsantsa. ”Det gjorde vi förut, men inte nu längre.”, sa han. Det lät ju betryggande… så jag slapp ha mitt skrumpna huvud med ihopsydda läppar på en pinne utanför hyddan som varnande exempel för fienden. ¡Buenas noches!

Nästa dag, som var Annandag jul, skulle vi gå till vattenfallen bakom Rosa-Marias odlingar, men det spöregnade nästan hela dagen så det blev inte av. På den stigen fanns det många leriga backar och skogen var förstås genomblöt. På förmiddagen var Lucho hos oss och gav oss alla små "skopor" som var gjorda av fruktskal. De heter pirche på spanska och zappa på shuar. Man dricker chicha eller soppa ur dem. Några av hans åtta barn hade gjort dem och jag fick också ett armband gjort av stora vita och mindre bruna frön. Gregorio var hos oss och visade smycken och prydnader som hans fru Amaryllis hade gjort. Jättevackra! Jag köpte ett halsband och en liten väska av honom. Sedan ville han att vi skulle ta kort på honom och hans familj. De hade tre barn, den äldsta var tre år och den yngste tre månader. Gregorio hade gått ut gymnasiet och hade velat studera vidare men familjen hade inte haft råd. Han verkade väldigt ambitiös: hade tagit gult bälte i tae-kwando och hade två byst i fotboll också.

Guiden kom och hälsade på oss och berättade att vi inte behövde gå till Parroquía där vi hade landat vid ankomsten utan fick åka kanot nedströms i en kvart ungefär till El Puente, när vi skulle åka därifrån dagen därpå. Vi gick till stranden och fick en hel skara ungar efter oss igen. Några av ungarna flöt på en stock mitt i floden, den yngsta var under 3 år och bottnade inte! De är vana vid sånt, eller de har på något sätt en helt annan syn på livet. Det som händer, det händer. Precis som lilla Sheila (1 år 8 mån) som jämt lekte med en machete. Så fort jag såg henne med den tog jag bort den, men ingen annan reagerade. Hon lekte för det mesta brevid eldstaden utan att någon bad henne flytta på sig.

Det var inte så mycket mer vi gjorde den dagen. Karlarna fiskade lite och tappade bort en krok igen. Det blev ingen fisk. Som tur var hade de fått några med nätet så att middagen var räddad. Det fanns förresten en linbana till andra stranden, ifall kanoten skulle vara på fel sida av floden. Jag såg inte den användas men jag vet att man gjorde det rätt ofta.

Tidigt i säng efter att ha beundrat stjärnorna och alla eldflugorna. De måste ha tyckt att vi var konstiga när vi stod helt stilla mitt på gården i mörkret och tittade upp. Det var spännande att se hur annorlunda himlen såg ut från södra halvklotet. Hörde den där knäppa fågeln, som först lät som när man vässar en kniv och sedan "oink, oink, oink" efter. Glömde fråga vad den hette.

På fredagmorgon satt vi mest tysta. Det kändes vemodigt att lämna familjen framför allt för att både Francisco och Rosa-Maria var sjuka. Jag trivdes jättebra med alla och hade gärna stannat längre. Det enda som var lite svårt var att sova på så hårt underlag, fick ordentligt ont i sidorna, men det var det lilla. Vi trodde att Guido, den 16-åriga sonsonen, skulle följa med oss till El Puente, men han hade gått iväg för att hämta Franciscos medicin. Den hade han inte haft råd att köpa ut innan fast den kostade bara en ynka dollar på missionärstationen. Det blev i stället Leuncio (som också var sjuk och hade feber) som fick ta sig över till andra sidan floden med vatten upp till armhålorna för att hämta kanoten och följa med oss.

Från El Puente åkte vi i fem kanoter, varav en var reserverad för vårt bagage. Jag klev i den längsta kanoten som var nio meter lång. Den såg lite djupare ut än de andra som var 5-6 meter långa. Jag hade turen att hamna på sitsen där man kunde luta sig mot en bräda så jag satt ganska bekvämt. Vi satt alla med benen i kors eftersom det var ont om plats. Trots det var det en enastående upplevelse! Det var gott om forsar men båtsmannen var mycket skicklig. Han sa att största faran var att det var så grunt på vissa ställen. Kanotfärden i Amazonas var i klass med vassbåtsturen på Titicaca-sjön, helt fantastisk med andra ord! Kanoten gled sakta mellan höga klippväggar och fick bra fart på strömmare ställen. Naturen var otroligt vacker: det fanns många fina växter, fjärilar och fåglar… men inga kajmaner, vilket jag var lite besviken över. På vägen såg vi en grotta för matförsäljning. Där brukade folk stanna till och äta om de var på resande fot länge. Efter ungefär en timmes färd stannade vi till och plockade med en till som rodde. Han tog över direkt så att den andra fick äta lunch. Han fick med sig en tallrik mat från familjen på stranden. Rätt som det var började det regna och då drog jag på mig min regnponcho. Det var mysigt för det var bara duggregn. Egentligen var det ganska skönt att det inte var solsken för då hade det blivit riktigt varmt. Det tog tre timmar att komma fram till stället där vi skulle ta bussen vidare till Santiago. Då var vi på en timmes kanotfärd från den peruanska gränsen.

De mindre kanoterna skulle grabbarna ta hem samma dag. Att ro uppför strömmen tar hela dagen och hela kvällen för dem. De räknade med att vara framme mellan åtta och halv nio på kvällen och då var det alldeles mörkt. Den stora kanoten tog det ett helt dygn att få hem och de var tvungna att övernatta på vägen.

Jag har fått höra att vi var väldigt privilegierade som fick komma till shuarerna och bo hos dem. Det gör man inte hur som helst som turist eller ecuatorian heller för den delen. De är mycket restriktiva med att släppa in folk. Läs&Res har lyckats knyta de rätta kontakterna hos shuar-federationen. Jag kan tänka mig att deras filosofi om turism på lokalbefolkningens villkor har underlättat i förhandlingarna.

Nästa gång skriver jag om Santiago, Méndez och Cuenca.

Glimtar från Ecuador, del 4

Väl framme hos shuar-indianerna i Barrio Etsa fick vi mat - yuca, oritos och kött i bananblad - och vilade en liten stund. Första kvällen somnade vi tidigt (det blev ju mörkt, eller snarare kolsvart, klockan 18) efter att ha fått hjälp med att rigga upp myggnäten. Vi sov i samma hus där köket var. Dagtid var det varmt och svettigt, men natten kändes lite kylig. Det visade sig vara 23 grader då! Huset som var gjort av brädor och halmtak var ungefär fyra meter brett och åtta meter långt. I ena änden fanns det en eldstad och köksgrejor, i mitten en bambulav där vi sov i sovpåsar på våra liggunderlag och i andra änden fanns det en hängmatta som både barn och vuxna brukade vila i.

Alla i familjen talade spanska, även gamlingarna, så det var otroligt lätt att kommunicera med dem. Båda mina reskamrater talade också mycket bra spanska. Ibland ville de att jag skulle hjälpa till att översätta och efter ett tag började de kalla mig för gående lexikon. Både mormor och Luchos lilla dotter som hade hög feber fick medicin av min resekamrat som var läkare.

Nästa morgon fick vi fisk, bananer och maniok till frukost. Sedan gick karlarna iväg för att fiska och vi följde med Rosa-Maria till hennes odlingar som låg på en tjugo minuters promenad hemifrån. Det var leriga rutschkanor, men vi klarade oss med hjälp av käppar som Rosa-Maria högg till oss med sin machete. Hon som var betydligt äldre var både nättare och vigare och småsprang barfota före oss när vi kom staplande efter. Hon berättade om många olika växter, bland annat en som man dödar fiskar med. Den var så giftig att om man hackade bladen och kastade dem i vattnet så dog alla fiskarna. Enligt henne var den inte farlig för människor utan användes som medicin och till ayahuasca (berättar om det lite senare). Vi fick sockerrör att tugga på och Rosa-Maria plockade upp yuca och andra rotsaker som såg ut som rödlök, men smakade som potatis. De passade bra till fisken. Hon visade oss hela sin trädgård som hon var mycket stolt över. Hon skötte den alldeles själv. "De andra gör inte så mycket", sa hon. Det stämde säkert! Grabbarna blev serverade och lyfte inte ett finger hemma fast Rosa-Maria hade hög feber. Vi sa till henne att hon måste vila och då tog Rosa-Marias dotter Florencia över. Vi hade gärna deltagit men de ville inte att vi skulle göra så mycket.

Efter lunch gick jag och vilade en stund som man brukade göra där. Det kan vara på sin plats om man går upp mellan halv fem och sex. Jag höll precis på att somna när min reskamrat kom springande och frågade om jag kunde assistera doktorn. Det var något barn som hade skurit sig med en machete på armen! Jag hoppade upp och gick på toa (läs: buskarna) samtidigt som hon plockade ihop ”verktyg” till doktorn. Sedan gick vi springande (så gott det gick) till närmaste grannen. Det var svårt att bedöma avståndet, men det tog en kvart eller 20 minuter.

När vi kom fram var det många människor samlade och patienten, en 16-årig flicka, satt vid ett bord med bandage runt armen. Såret precis nedanför armbågen var 5 cm långt och ganska djupt men det var lyckligtvis bara muskelsår. Doktorn hade med sig jod för att rengöra såret och vanliga synålar och tråd. Det var det enda som fanns till hands så det var bara att börja. Jag tröstade en liten systerdotter, som var skräckslagen och bad en av kvinnorna att hålla i den skadade tjejen runt axlarna. En annan kvinna höll henne i handen. Huden runt armbågen är rätt tjock och det var svårt att sy. Han fick verkligen kämpa för att få igenom nålen. Stackars tjejen som skrek och grät! Hon var verkligen tuff! Det måste ha gjort djävulskt ont utan bedövning. När första stygnet var klart gick nålen av. Det fanns en till som höll ungefär lika länge. Två stygn klara men det skulle behövas fyra till. Vi fick veta att någon hade gått ivåg till byns enfermero, sjukskötare, för att hämta en riktig nål. Jag frågade när de skulle komma tillbaka och fick till svar: "Idag". Det är ett väldigt typiskt svar. Inte minuter och sekunder som hos oss. Jag frågade om de kommer snart, vilket kan betyda i princip när som helst har jag förstått senare, och de sa bara: "Ja." Det tog kanske en halv timme och sedan kunde doktorn avsluta arbetet. Tjejen fick antibiotika och vi gick hem i lite lugnare takt än vad vi hade skyndat dit. Det började spöregna, men vem bryr sig! Vi var konstant blöta ändå och det var faktiskt inte så viktigt!

På kvällen satt vi i mörkret i köket och Leuncio berättade historier om Etsa (en gud som jag nämnde i ett tidigare inlägg) och lärde mig lite shuar. Nu kunde jag i alla fall hälsa och tacka på rätt sätt: YUMINSAMJE = Tack! och PUJARMEK = Hej! Han sa också att man firade jul med en dryck som heter ayahuasca. Efter att ha druckit det, hade man hallucinationer i fem timmar enligt honom. Det är samma växt som man fiskar med. Ayahuasca tillverkar man genom att koka bladen i vatten till mörkgrönt koncentrat i tre timmar. Han verkade väldigt entusiastisk och frågade om jag ville prova, men jag tackade artigt nej. Vi pratade med honom om att Rosa-Maria behövde hjälp när hon var sjuk, men antagligen till ingen nytta.

Bilder från Barrio Etsa

Glimtar från Ecuador, del 3

Vi startade gansk tidigt från Baños till Macas (dagen efter skulle vi flyga från Macas till Yaupi i regnskogen) med bussbyte i Puyo efter ett par timmars resa. Efter att ha åkt ytterligare en bit fick vi alla gå av bussen för att promenera över två hängbroar över floden. Broarna klarade inte av vikten av en buss och bagaget kom över i en mindre bil. Det var vansinnigt varmt och gansk fuktigt när vi kom till Macas vid tretiden. Gick på stan för att handla vatten (två dunkar med en gallon i varje skulle säkert räcka i fyra dagar).

På måndag åt vi lokal frukost på stan: ris och kyckling eller ägg. Sedan gick vi några kvarter till utkanten av staden där flygplatsen låg. Efter en halv timmes väntan vägdes vi med alla grejorna och fyra av oss kom iväg. Vi satt i det lilla planet i något som liknade camping-stolar med knäna på hakan och beundrade den fantastiska utsikten över Amazonas. Det var ganska molnigt och sikten var inte så bra hela vägen. Vi landade på en åker i Yaupi efter 45 minuter och det var många som väntade på oss. Vi presenterades för våra värdfamiljer och det var allmänt virrigt. Rosa-Maria och Francisco (i 60-års ålder) samt två av sönerna Lucho (40, äldst) och Leuncio (18, yngst) mötte oss. Pappan åkte med planet till Macas för läkarbesök. De fick betalt av guiden och det var antagligen därför han hade råd att åka till doktorn. Det kostade 25 dollar att flyga till Macas och när han kom tillbaka dagen därpå hade han åkt buss hela natten och kanot sista biten i ett par timmar.

Enligt familjen var det en knapp timmes promenad hem till dem, men det tog längre tid för oss. Vi är ju inte vana vid att gå i regnskogen. Det var mycket lera och halt på många ställen, fallna träd och kvist att snubbla på. Vi gick över floden Wambisa och vattnet nådde oss upp till knäna (vadå gummistövlar? de hade man ju ingen större nytta av när de var fulla med vatten, men det var bara att traska på). Det var stark ström och jag halkade på en sten. Det var inte så lätt med all packning och vattenflaskorna. Jag blev blöt förstås, upp till låren, men vi tog oss till andra sidan.

Termometern visade över 30 grader i skuggan och den stekheta solen sög musten ur en. Vi vilade mellan varven och drack vatten. Jag kände mig nästan svimfärdig när jag stod där mitt i floden, men tack och lov gick det över. Vi var leriga och blöta när vi äntligen kom fram till kanoten som skulle ta oss över floden Yaupi. Den är mycket djupare än Wambisa och det är ännu starkare ström. När vi kom fram till andra stranden såg jag skylten där det står: Bienvenidos en Barrio Etsa = Välkomna till Etsa-byn. Kände igen namnet Etsa (betyder sol på shuar-indianernas språk), eftersom jag hade läst många historier om den guden.

The best of Ecuador

Macas, Morona Santiago

Etsa (spanska)

Macas, Morona Santiago (spanska)