Ibland förstår jag inte varför ...

... kvinnan framför mig i affären måste prova sig igenom ett tiotal kredit- och bankomatkort innan hon lyckas betala.

... de stänger av rulltrappan i affären och låter alla kunder åka hiss.

... de måste måla om stadens övergångsställen i rusningstid.

... alla trafikljus slår om till rött just när det är min tur att köra.

... en del bilister som står i bilkö inte kan lämna plats för korsande trafik, utan istället proppar igen varenda utfart. Ni kan ju föreställa er dominoeffekten; en skitstövel som vill tjäna en meter lyckas skapa köer i resterande delen av kvarteret, stadsdelen, stan. Kanske har ni känt av den ni också? Jag vet vad kön började ... den började här!

Och jag kan absolut inte förstå varför...

... jag valde att köpa glass just idag.

Varför!!!!

Eller ... jag vet nog varför. Det är han den där Murphy som har varit framme igen. Han, ni vet, med lagen om alltings jävlighet. För det vet jag ju, allra innerst inne, att om jag hade struntat i att köpa glass, så hade allt gått som smort.

Så här sitter jag nu med ett paket smultna glasspinnar. Inte gott! För inte ens en Magnum Double kan anses god i flytande form.

Nödvändigt ont

Trasig garderob och trasig bil!
Det låter väl toppen när man helst inte vill göra annat än att bada, läsa och njuta av sommaren. I morse drog jag med klimparna till Ikea i Milano...igen. Och nu är vi hemma och vänder för att lämna in bilen på verkstan om någon timme. Eftersom verkstan ligger utanför stan, och jag inte har den blekaste aning om hur länge jag får sitta och vänta, så är svärmor snäll och tar klimparna någon timme. Hon har lovat att ta dem till badpölen, så då är det i alla fall någon som får bada och njuta idag. Alltid nått!

Beivran

Igår kväll när sambon gick ut med soporna, upptäckte han till sin stora förfäran att en av Familjen Inkompetents bilar var parkerad så illa, att den praktiskt taget stod mitt i gatan. Att det dessutom rörde sig om en kurva, gjorde inte saken bättre, det var i stort sett omöjligt att ta sig förbi. Till saken hör också att gatan är enkelriktad, och kommer man inte förbi bilskrället, kan man inte ta sig ut härifrån utan att köra tillbaka samma väg man kommit. Vilket skulle innebära en grov trafikförseelse, för att inte tala om trafikfara, då det är dålig sikt om man kör ut den vägen.
Sambon slänger alltså soporna, och far sedan som ett inflammerat bi uppför trapporna.

- Nu ringer vi trafikpolisen, är du med? hasplar han ur sig och tittar uppfodrande på mig.
- Ahm, har de hänt något? Är det grannarna nu igen? säger jag och tittar undrande på sambon.
- Du anar inte! säger sambon och förklarar hur det hela ligger till.
- Okej, nu har de gått för långt! svarar jag och kilar ut i köket och hämtar numret till trafikpolisen.

Sambon tar med sig telefonen ner och ringer från parkeringen. Han förklarar sitt ärende, och får sedan veta att en bil är på väg. Två minuter senare dyker de upp. Eftersom det är näst intill omöjligt att ta sig förbi bilen, så tycker poliserna att sambon gjort rätt i att ringa. Poliserna kollar om det finns några parkeringsförbudsskyltar, och när de inte hittar några, så säger de att det inte spelar någon roll. "För det ska du veta, säger polismannen, en anledning till att utfärda en parkeringsbot hittar man alltid på något sätt!

Ups, var det någon som fick böter i går kväll?

Nabon håller måttet

Gissa vem som verkar ha parkerat bilen med hjälp av vinkelhake och linjal?

Det lönar sig tydligen att släppa fram Tant Kverulant!

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Har just börjat kallna efter att ha varit så arg så att jag kokade. Grannen som har villan som ligger inklämd mellan bostadshusen här på gatan, verkar tro att kvarterets parkeringen är hans privata. Familjen har fyra bilar, och eftersom de gjort om alla garagen (de hade plats för fyra bilar) till bostad, så parkerar de precis som alla andra ute på den allmänna parkeringen. Inget fel med det, om de bara varit kapabla att parkera dem som de ska. När jag vid lunch kom tillbaka hem efter att ha varit ute hela förmiddagen, upptäcker jag att två av deras bilar tar upp fyra hela platser. Och en tredje bil står och blockerar ytterligare en, så att även den är oåtkomlig. Att de dessutom är kvarterets enda skuggplatser, gjorde inte saken bättre, snacka om att gjuta olja på elden! Jag blev så arg att jag parkerade min bil på tvären, en decimeter bakom deras bilar, och hindrade på så sätt alla tre bilarna från att köra ut. Ett smart drag skulle det visa sig. Jag vet inte hur många gånger jag har stått och ropat eller ringt på, utan resultat, då jag varit i behov av att komma ut/in från parkeringen. Men nu när jag parkerade bakom deras bilar, så hann jag knappt ut genom bildörren förens jag hade gubbjä..en där. Han undrade varför jag ställde min bil sådär, vad det var frågan om egentligen. Jag förklarade att jag inte hade för avsikt att flytta bilen under de närmaste fyra timmarna, och att det inte var möjligt att ha det på det här sättet. Jag talade om att parkeringen inte var deras privata. Att han alltid ställer bilen så att han upptar mer än en plats åt gången. Och att jag nästa gång jag inte lyckas ta mig ur parkeringen på grund av deras oförmåga att parkera, tänker ringa till lokalpolisen, så att de får forsla bort bilskrället.
Tror ni att han flyttade sina bilar? Nej då, han lät sina skitbilar fortsätta ta upp fyra platser, och sen bad han sin svåger/öronterapeut/ogräsentreprenör/vem-det-nu-vara-månde, att ta bort sin bil från den tredje blockerade platsen. Hade jag varit riktigt jävlig, så hade jag naturligtvis kunnat stå kvar bakom hans bilar hela eftermiddagen. Men eftersom jag är en civiliserad, väluppfostrad och ansvarskännande människa som inte vill ställa till livet för mina medmänniskor, så flyttade jag så klart bilen. Detta hindrade mig dock inte ifrån att svära som en borstbindare (svär de verkligen mycket?), och kalla familjen ifråga för jä..a egoister. Dessutom ifrågasatte jag högt och tydligt mannens rätt till körkortsinnehav. Jag vill understryka att jag gjorde detta efter att mannen gått tillbaka in till sig.

Jag har nu letat reda på telefonnummer till både lokalpolisen och trafikpolisen, och tänker från och med nu ha dem nära till hands i handskfacket. Eftersom det inte hjälper att prata med dem, och jag inte känner mig hemma i rollen som hysterisk kvarterspolis, så tänker jag istället med skicklig diplomati låta ordningsmakten ta hand om saken.

Jag är trött på att komma försent på grund av Herr Jag parkerar hur jag vill och hans inkompetenta familj. Jag är utled på att vara tvungen att parkera ett kvarter bort, för att samme herre inte kan parkera som sig bör. Och jag blir fullständigt galen när alla gäster/hantverkare/månglare som hälsar på familjen Inkompetent, parkerar precis lika illa.
Nu har jag banne mig fått nog!

Trafikchock

I morse höll lillklimpen på att bli påkörd av en backande bil! Jag måste säga att jag fortfarande, flera timmar senare, är en aning uppskakad.
Vi var på väg till storklimpens skola som ligger i samma kvarter där vi bor. Det enda vi behöver göra är att gå tjugo meter på vår gata och svänga till höger in på nästa, för att sedan ha skolan cirka tjugofem meter längre fram. Vi behöver inte ens gå över gatan, eftersom skolan ligger på vår sida.

Storklimpen som inte hade lust att gå till skolan idag, släpade fötterna efter sig, medan lillklimpen drog fram som ett expresståg i högtrafik. Jag småsprang mittemellan klimparna, och ropade på lillklimpen för att få honom att stanna. Han var nu ett par meter framför mig. Lillklimpen struntar fullständigt i mammas förmaningar och drar runt hörnet, DÄR EN BACKANDE BIL kommer emot honom på TROTTOAREN! Som tur var stod det en man där, och han var snabb att hoppa fram och stoppa bilen, för jag antar att kvinnan som körde inte hörde mitt skrik.
Ni kanske kan föreställa er vilken kalabalik som uppstod! Mannen skäller ut kvinnan efter noter. Jag skäller på lillklimpen, eftersom han ska hålla sig till mig och inte dra iväg på det där viset. Samtidigt kommer en kvinna förbi, och börjar skrika på mig "som inte tar hand om mina barn, och inte är klok som låter en liten kille springa ett par meter framför mig!"
Mitt i detta skräniga meningsutbyte står lillklimpen, helt oförstående, och försöker säga sitt. Jag måste säga att det kändes helt fel att tillrättavisa honom i det läget. Han förstod inte riktigt vad han hade gjort för fel. Han hade sprungit på trottoaren, gatan var avstängd för trafik och det stod dessutom en trafikpolis mitt i gatan. En trafikpolis vars enda uppgift är att se till att barnen kommer välbehållna till skolan, och att bilarna följer vad som står på trafikförbjudsskylten. Men jag hoppas att mina förmaningar gått in, för finns det något man inte kan lita på här, så är det trafiken.

Varför backar då en bil på trottoaren, i en korsning, på en avstängd gata, just när kvarteret är fullt av springande skolbarn? Jo, kvinnan i bilen lämnade av sin sexåriga dotter vid skolan. Men eftersom hon inte själv ville gå ur bilen, försökte hon ställa sig så nära och så fördelaktigt som möjligt för att kunna se dottern trippa in genom skolgrinden. På trottoaren hade hon bäst sikt, men varför hon backade fick vi aldrig någon klarhet i.

Kontrast, i all hast

Barnparkering på farmors gård!

Det är inte den stora som är vår, utan den lilla.

Jag hade ju i alla fall tur med vädret

Idag var det en tur till Milano som stod överst på schemat. Konsulatbesök med körkortshämtning. Samt ett besök hos portvaktsfrun på mitt gamla jobb.

Dagen började som vanligt med frukost och påklädning. Sedan var det dax för skol- och dagis lämning, för att sedan snabbt som tusan hoppa in i bilen och påbörja min tripp mot Milanos utkanter. Ja, det var ju där jag skulle parkera bilen.
När jag befinner mig cirka fyra kilometer från parkeringsavfarten, upptäcker jag till min förfäran att det är en flera kilometer lång bilkö fram till avtagsvägen. Jag blir en aning förskräckt och tittar därför nervöst på klockan. Det här hinner jag aldrig! Ska jag stå i den här kön så kommer jag inte att komma fram förrän i eftermiddag, och då är det ju redan försent. Jag bestämmer mig för att åka hem igen. Jag tänker skita i kön, som jag inser inte rört sig en millimeter på flera minuter. Jag lägger mig i vänsterfilen och brassar förbi, jag hade nämligen tänkt åka och vända vid nästa avfart. När jag väl lämnat kön bakom mig märker jag att kön inte alls var till min avfart, utan till avfarten innan. Jag planerar om en gång till, och bestämmer mig för att ge Milanobesöket en chans. Jag svänger av, parkerar och drar ner i tunnelbanans vindlande gångar. När jag efter lagom många byten, och utan att ha behövt hota en endaste tunnelbaneförare kommer fram till hållplatsen vid domkyrkan, går jag av. Jag tittar på klockan och upptäcker att det är goda tider, och att jag faktiskt till och med skulle hinna ta en bild på den vackra domkyrkefasaden. Solen skiner från en klarblå himmel och jag får leta ett par minuter innan jag hittar en bra vinkel. Jag vill ju inte ha solen rakt in i linsen. Jag sätter på kameran, håller upp den framför ögat och PLING! Displayen börjar ilsket blinka "Inget minne" står det i rutan. Va! Vadå inget minne! Så många kort har jag inte tagit, det måste finnas plats för minst en bild, eller kanske två! Jag försöker se om jag kan sudda någon mindre bra bild. Inget händer. PLING! "Inget minne!" Men hallå! Vad nu'rå? Jag fattar ingenting! Har den tappat minnet? Typ fått alzheimer? Nej! Inte kameran, den mår fint! PLING! "Inget minne!" Jäklar! Kameran talar snällt om för mig att jag har tappat minnet! Jag har nämligen glömt minneskortet i datorn. Inga bilder idag alltså!!! Och jag som släpat kameran ända till Milano. Jag hade varit nervös hela vägen på tunnelbanan, för där snor de som korpar! Man får vara glad om man har kläderna kvar när man kommer av! Hur kunde jag vara så urbota korkad? Men, men det man inte har i huvudet...

När jag kommer till konsulatet och ringer på svarar ingen. Jag tittar då in genom porten och vänder mig mot portvakten. Jag ler. Mer än så hann jag inte, för den italienske portvakten motar mig bestämt mot dörren.

- Du får ringa på! Vart ska du?
- Jag ska till det svenska konsulatet.
- Det är stängt! Kom tillbaka på måndag.
- Men..
- På måndag!
- Men, jag har avtalat tid. De skulle hålla öppet för mig i en halvtimma, så att jag skulle kunna hämta mitt körkort.
- Det är stängt!
- Men de hade lovat!

Mannen studerar mig noga. Helt plötsligt blinkar det till i ögonen på honom. Ja, ni vet sådär som det kan göra när det går upp ett ljus.

- Okej! Fjärde våningen, säger han och följer mig till hissen.

Väl uppe går allt som smort. Jag talar om för kvinnan på expeditionen att portvakten inte velat släppa in mig.

- Konstigt? svarar hon. Jag sa till honom att du var den enda som hade rätt att komma upp idag. Jag har till och med varit nere och visat upp ditt körkort så att han skulle känna igen dig.

- Hmm, verkligen konstigt, svarar jag och tittar på det oigenkännliga kortet på körkortet.

Varför är man aldrig sig lik på sådana där kort?

Kollektivtrafikant på kaparexpedition

I går ringde de från konsulatet och talade om att mitt körkort kommit. Det tog precis sex dagar, och inte de utlovade tio. Gissa om jag blev förvånad? Jag undrar om det var av ren och skär medkänsla, eftersom mitt nuvarande körkort går ut på måndag. Eller om de kanske kände sig tvungna att förbarma sig över en stackars svensk medsyster, och lade på ett litet extra kol. För det vet väl alla, att man inte klarar sig utan bil i Italien! Tåg och bussar går ju oftast inte efter tidtabell, utan när de har lust. Var det inte av medkänsla eller förbarmande, så kanske det var på grund av påtryckningar från en annan svensk bloggare. Det var nämligen en tjej, som kommenterat inlägget i förra veckan, som sa att hon kände ett par personer på den svenska ambassaden i Rom. Hon skrev att de inte blivit så italieniserade ännu, utan menade att de fortfarande var ganska svenska. Detta kan jag ju starkt ifrågasätta, eftersom det inte finns en endaste människa, och då menar jag verkligen INTE EN ENDASTE, som kan bo i Italien en längre tid, utan att bli väldigt påverkad av den italienska kulturen. Så antingen far hon med osanning, eller så är hennes vänner någorlunda nyinflyttade.

Så i morgon bär det av in till Milano. Om det är öppet vill säga. Damen på konsulatet bad mig att ringa först, för hon visste inte om hon tänkte hålla öppet eller inte. Det låter som något jag pratat om tidigare...italienisering. Eftersom de bara har öppet tio timmar i veckan, så blir det väldigt konstigt när de bara stänger sådär.
Jag kommer att åka bil till Milano, för som jag tidigare berättat så går ju tågen när de vill, och sen så står de gärna still ett tag på vägen. Jag tror de vilar upp sig emellanåt. Tågen verkar ha behov av att pusta ut, ta igen sig, samla nya krafter, och sen ladda batterierna, för att orka stånka vidare.
Att åka bil till Milano betyder för min del att jag åker bil till Milanos största parkering, som inte ligger i Milano, utan lååååångt utanför. Därifrån tar jag tunnelbanan in till stan. Jag måste till och med byta, för parkeringen ligger inte på den linjen som går in till centrum. Det brukar ta lite tid, men att åka in till centrum med bil är stört omöjligt! Förutom att det inte finns parkeringar, så består Milano av enkelriktade gator och av ringvägar, som i ett komplicerat mönster tar sig runt stan. Kör man fel, kan man få köra flera varv innan man lyckas komma någon vart. Om man av någon märklig anledning lyckas ta sig in till centrum, så uppstår nästa problem...innerstan är nämligen avstängd för alla utom de som bor där. Så om jag inte liftar med någon varutransport, eller innerstadsbo, så är det i alla falla ingen idé att försöka ta sig dit in med bil.

Har just tagit en paus föra att ringa konsulatet och tala om att jag kommer. De tänkte ha stängt imorgon! När jag protesterade lite märglöst, så sa de att de kunde hålla öppet en halvtimme, så jag var välkommen att komma mellan 10.00 och 10.30. JEEEEZUS! Det blir till att kapa ett tåg och hota en tunnelbanechaffis, annars hinner jag aldrig!

Man kan klicka på de färgglada orden för att komma till de inlägg jag syftar på!

Bildligt eller bokstavligen?

(Bilden är från nätet)

Tankspridd?

Begabbelse

Ibland har man till och med vägverket emot sig!

(Bilden är från nätet)

Skitgöra

I morse skulle jag på sjukgymnastik och hade fruktansvärt bråttom. Allt hade som vanligt kört ihop sig och lillklimpen, som ännu inte lyckats försona sig med vardagen, hängde som en gråtande kardborre runt halsen på mig när han skulle lämnas på dagis. Väl inne i stan var det svårt att få tag på en parkering. Snön ligger fortfarande i drivor i parkeringsfickorna och de få platser som blivit skottade var naturligtvis upptagna. Eftersom det började bli ont om tid, och jag kände hur stressen satte sina klor i min redan ansatta katarrmage, gjorde jag något jag aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, jag parkerade på en igensnöad parkeringsficka. Jag kan verkligen inte ha varit vid mina sinnes fulla bruk, för det kan ju vilken jubelidiot som helst förstå att det skulle bli problem med att komma därifrån. När jag någon timma senare kom tillbaka för att hämta bilen, som stod i 30 cm snö, förstod jag allvaret i min inte allt för genomtänkta handling. Bilen satt fast! Eller rättare sagt, däcken tomsnurrade och bilen rörde sig inte en millimeter. Jag gick ur bilen, sparkade bort så mycket snö jag kunde, både framför och bakom samtliga däck, och lade ut grenar som jag hittade i närheten. Jag hoppade in i bilen igen och lyckades flytta bilen en bit. Brun snö sprutade åt alla håll och kanter, kilovis med brun, äcklig hundskit låg nämligen under bilen och nu stod den som en kaskad från mina ilsket tomsnurrande däck. Så där höll det på i cirka en halvtimme. Jag hoppade ut och in ur bilen, svor som en borstbindare och förbannade varenda hundägare som någonsin existerat på den här planeten. Jag har i alla fall förstått varför man i Italien säger att det betyder tur att trampa i hundskit, det är enda sättet att få italienarna att finna sig i detta hav av skit. Själv tror jag inte på det ett enda dugg, för annars hade jag varit världens mest tursamma person, och det är jag inte.
Men, men, efter att ha svurit mig nästan blå och lyckats flytta bilen så pass mycket att bara framhjulen satt kvar i snöskiten, så var det stopp. Bilen gick inte att flytta åt varken det ena eller det andra hållet. Jag var helt slut, bilen var helt slut och det var hundskiten också vid det här laget. Just då, när jag egentligen bara ville lägga mig ner och dö, då kom han....farbror med spade. Det stannade till en liten svart Fiat och ut kom min räddande ängel, en liten spadförsedd man som på ett litet kick skottade bort den sista snön och hjälpte till att putta ut bilen på gatan. Dagen var räddad och jag kunde äntligen köra min hundskitsbetäckta bil därifrån.