Näck och fräck

Jag tror jag skiter i att packa! Undrar vad de skulle säga på planet, om jag är fräck och åker näck? Jag kommer ju knappast frysa på väg till flyget, så varmt som det är här. Och sen har jag ju hört att det är varmt där hemma i gamla Svea också. Och håller det i sig, så kommer jag i alla fall inte behöva något annat än en bikini och en tandborste under de närmsta veckorna.
Jag får sova på saken, och så får vi se hur det blir med packandet imorgon.

Dagens ordspråk:

Gör inget idag, som du lika gärna kan göra imorgon.

Men imorgon brinner det i knutarna!

Uppdatering

Datorn: Sedan i torsdags är familjen olyckliga ägare till inte mindre än två datorer. Hur dum får man egentligen vara? Nu har jag två datorer att sköta, och i och med det, två datorer att svära över. Usch, har man inte problem så skaffar man sig!

Brevbäraren: Vi har nu upprättat ett platoniskt förhållande som begränsar sig till korta fraser i porttelefonen. Kan hans oförväntade uppdykande igår ha med dessa lösryckta fraser att göra månntro?
Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag inte att våra kort meningsutbyten fått honom att springa hit bara sisådär, av fri vilja, och dessutom på en måndag. Nej, han är nog bara allmänt virrig. Även den bäste kan bli snurrig av alla dessa helgdagar.

Vädret: April anses i Italien vara en helt galen månad vädermässigt, och jag kan inte annat än att hålla med. Nu är vi inne i maj så förhoppningsvis ska det bli bättre. Helgen bjöd på ett helt fantastiskt väder, så än så länge har alla varit nöjda och glada. Igår slog det till och blev lite kyligare igen. Och igår kväll måste det ha brustit totalt där uppe ovanför molnen. Jag vet inte riktigt om man kan kalla det nederbörd när det kommer sådär mycket som det gjorde igår, vatteninvasion känns mer sanningsenligt. Det kändes ungefär som om någon placerat en bassäng av olympiska mått ovanför min balkong, och sedan dragit ut proppen.

Källaren: Vi gör vad vi kan för att dricka källaren ren, men jag börjar tvivla på att det räcker. Jag har försökt vänta ut den så gott det går, hoppats på att den på något sätt skulle städa sig själv. Som de där självsanerande toaletterna på stan gör, men tyvärr har jag inte sett några påtagliga resultat. Jag måste nog ta itu med den snart, och garaget med förresten. Usch, jag får gåshud bara av tanken!

Semester: Äntligen har jag mitt på det torra vad det gäller semester. Det var min resa till Sverige jag skulle beställa den där ödesdigra dagen då datorn krascha. Kan det vara ett omen? Borde jag skippa Sverige i år? Jäkla italienare och deras tro på varsel, ska jag behöva gå och oroa mig för att det ska hända något nu?!
I vilket fall som helst så blir det tjugo dagar för mig och barnen hos mamma i Skåne, och sedan blir det Spanien med hela familjen. Längtar, längtar, längtar!

Springa i luften

Solen skiner och jag ska ut på grönbete i parken ett par timmar, det känns verkligen härligt. Det har varit alldeles för lite sol, och alldeles för mycket feber och snor den senaste veckan. Men nu ska jag njuta!

Samlevnad

De här två träden stötte jag på häromdagen. Jag tycker de är jättehäftiga! Det ena trädet har vita och rosa blommor om vartannat,

och det andra är till hälften vitt, till hälften rosa.

Naturen slutar aldrig att förvåna mig.

Körsbärsdalen

Idag känns det som en bra dag att hylla våren. Först hade jag tänkt lägga in Karin Boyes 'Ja visst gör det ont', men eftersom våren i Italien inte längre tvekar, utan snarare sprudlar, så kändes det inte riktigt passande. Här står nu det mesta i blom, och hela stan ser ut som en prunkande körsbärsdal.

Titta och njut!

Tant Kverulant eller Fröken Charmant

Usch! Jag måste verkligen ha gått och blivit en riktig gnällkärring! Det låter ju som om jag inte riktigt gillar Italien, men det gör jag ju!
Jag älskar Italien! Det är bara det att jag blir så erbarmligt trött ibland. Trött på allt krångel, all byråkrati och alla snuskpellar som tycker att det är okej att tömma sina soppor ute i naturen. Dessutom är jag trött på alla hundägare som inte plockar upp bajs, och alla opedagogiska, skrikiga lärare. Ja, överhuvudtaget är jag väldigt trött på den italienska skolan och deras pissiga straffpedagogik, men jag älskar Italien!
Jag älskar det italienska landskapet, med alla dess skiftningar. Italien är verkligen ett mycket vackert land med alla sina olivlundar, vinodlingar och citrusträd. För att inte tala om vulkaner, floddeltan och alper. Däremot kan jag sakna våra skärgårdsöar, för att inte tala om den svenska grönskan, den är på något sätt frodigare än den italienska. Sen har ju vi allemansrätten, vilket gör att vi får tillgång till naturen på ett annat sätt en här. Här får man tyvärr ofta stå och titta på det vackra på avstånd.
Jag älskar den italienska maten, och tycker fortfarande efter femton år, att det finns mycket att upptäcka i kulinarisk väg. Varje region har sin egen mat, och det är alltid lika spännande att åka runt och botanisera bland de olika lokala läckerheterna.
Jag älskar det italienska folket, med deras uppsluppenhet, förslagenhet och auktoritetsmotstånd. Samtidigt kan det vara just dessa karaktärsdrag som får mig att fullständigt flyga i luften av irritation. För så är det ju, att det som är charmigt i ena stunden, är fruktansvärt frustrerande i nästa, det har ju liksom med tajming att göra.
Jag älskar det italienska språket, för det är så mångfacetterat. Samtidigt kan jag reta upp mig på att det fattas ord för visa saker. Och det behövs en kvarts utläggning, för att förklara något som på svenska beskrivs med ett enda ord. Två ord som jag saknar bra italiensk översättning på är Mysig och Pyssla. Det verkar som om det är två typiskt svenska fenomen, som lagom ungefär. För vem tycker att mysig och angenäm är bra synonymer, eller att ordet pyssla är likställt med att arbeta halvhjärtat?

Nej, det är inte lätt att vara utvandrad, invandrad eller utlandssvensk, välj själva vilket ord ni gillar bäst. För man känner sig hela tiden så kluven. Helt plötsligt saknar man nationell identitet, man är varken eller, eller bådadera. Var man än befinner sig, i Sverige eller i sitt nya hemland, så saknar man kultursamhörighet med den resterande befolkningen. Det är så lätt att klaga, och samtidigt så lätt att höja till skyarna. Det beror liksom på sammanhanget.

Utslag av atavism?

För någon månad sedan fick jag frågan om min storklimp kommit in i dinosaurieåldern ännu, och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tittade oförstående på kvinnan framför mig. Jag hade nog fattat vad hon menat, om frågan blivit ställd i ett annat sammanhang. För visst har jag hört talas om killars intresse för dinosaurier. Jag minns till och med hur en del av killarna i skolan, höll på och diskutera huruvida en Tyrannosaurus Rex var större än en Tarbosaurus, eller inte. Men nu ställdes frågan mitt under en diskussion om olika stadier i barns utveckling. Frågan var mer eller mindre inklämd mellan ett utlägg om Piagets utvecklingsteorier, och kvinnans egen tolkning av fyraårstrotsets betydelse. Ni kan kanske fatta att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Jag blev helt ställd.

Hade jag missat något? Ja, ni vet ju hur det är, alla barn ska ju igenom en massa åldrar, inte minst trotsåldrar, så nu började jag fundera lite på vad detta kunde vara för en ålder. Kunde det vara någon sorts period då barnet drar fram som en ångvält, förstör och skrämmer skiten ur mindre barn? Eller ett megalomaniskt stadium, då barnet har överdriven självuppskattning och dumdrygt beteende? Nej, jag kunde inte bli klok på vad hon menade, speciellt inte eftersom hon frågade om storklimpen, och inte om lillklimpen, som redan från födseln har haft ett glödande intresse för allt som har med drakar, monster och dinosaurier att göra.

Sen slog det mig att detta kanske var ett obligatoriskt stadium i den manliga individens utveckling. Något som min älskade pojke absolut inte borde gå miste om. Ett avgörande stadium i hans mognadsprocess. Tänk om han gått miste om något viktigt? Ett betydelsefullt steg för att kunna utvecklas från en primitiv varelse, till en fullt fungerande man. Fast är inte alla män primitiva varelser? De brukar ju vara ganska duktiga på att handla efter sina instinktiva drifter, och inte efter bättre vetande, så det kanske inte är någon fara på taket. Han kommer ju troligtvis inte komma längre i sin utveckling i vilket fall som helst. Jag andades ut och tänkte att huruvida storklimpen ska igenom denna ålder eller ej, kan bara tiden utvisa.

Ett par veckor senare upptäcker jag att min storklimp gått in i dinosaurieåldern. Intresset för dessa enorma varelser med microhjärna flödar och han slickar, med glödande intresse, i sig allt han kan komma över om dessa utdöda fyrbenta reptiler. Helt plötsligt är jag inte längre mamma till en liten frågvis sexåring, utan till en fullfjädrad paleontolog som kan allt om skräcködlor och fossila organismer. Och nu kan ju inte jag som mamma, och kanske framförallt som kvinna, låta bli att ställa följande fråga:

Är detta redan tidiga intresse för fossil, ett steg i utvecklingen eller ett tidigt tecken på manlig fossilisering?

Den primitiva människan

Jag har just varit och veckohandlat. Igår blev det gnocchi med pesto, inte illa med tanke på att kylskåpet var som ett stort svart hål. Det stora svarta hållet i min kyl var lika förbryllande för mig, som andra svarta hål kan vara för en astrofysiker. Men efter lite rumsterande lyckades jag i alla fall få ihop en middag som dög åt samtliga familjemedlemmar.

Det här med att handla är ett intressant fenomen. Eftersom vi numer inte behöver ta fram spjut, påkar, pilbågar eller fisknät för att få mat på bordet, så har vi ju fråntagits en av våra primära drifter, jägarinstinkten. Men ibland när jag går omkring bland hyllorna på snabbköpet, så tycker jag mig kunna se en skymt av detta överlevnadsbehov, denna jakt på mat. Självklart levs inte detta behov ut på samma sätt i en matvaruaffär, men den finns där. Vi jagar den billigaste, nyttigaste eller den bästa varan. Vi ser människor kasta sig över reavarorna som om det vore en fråga om liv eller död, en ren och skär överlevnadsinstinkt à la neanderthal.

’Jag spanade in korven först! Jag sköt den med blicken. Korven är min!’

För att inte tala om jakten på den perfekta varan. Denna jakt har blivit ett primärbehov för många människor. Vi köper och köper, då inte bara mat, utan även andra saker, men vi blir aldrig nöjda. Vi jagar omkring och letar efter den ultimata kaffekokaren, den perfekta iPoden eller den fulländade elvispen. Eftersom den perfekta varan inte går att finna, fortsätter jakten i all oändlighet. För det är egentligen inte varan som är det viktiga, utan det är jakten. Den primitiva driften att kämpa för sin överlevnad, planera ett anfall, smyga som katten kring het gröt, studera infallsvinklar och invänta rätt tillfälle. För att sedan slå till mot det inte ont anande villebrådet. Till sist står man där med sin nya supersnygga, super funktionella, och till rabatterat pris införskaffade dammsugare, mikro eller borrmaskin. Blev vi något lyckligare? Blev vårt jaktbehov mättat? Slutade önskan om den perfekta varan att pocka på vår uppmärksamhet? Oftast inte! Utan det börjar oftast om från början igen. Ny vara, ny jakt, och en av våra primära drifter dämpas för ett tag.

Huvudåtgärd

Nu har jag hittat det! Jag har äntligen hittat min nisch vad det gäller gymnastik. Zongymnastik kallas det, och innebär att man gymnastiserar den, eller de, zoner man tycker sig behöva utveckla. I mitt fall så har jag tänkt inrikta mig på hjärnan.

I morse läste jag en artikel som handlade om något så banalt som den mänskliga hjärnan. De tog upp vikten av kognitiv träning, och hur pass mycket vi kan utveckla och förbättra våra hjärnor medelst just hjärngymnastik. Forskarna har nämligen funnit att halten av dopamin i hjärnan ökar under minnesträning. Dopamin är en av det centrala nervsystemets viktigaste signalsubtanser och reglerar bland annat muskelrörelser, vakenhet, glädje, entusiasm och kreativitet.

Om man ägnar sig åt minnesträning kan man tydligen vara ännu mer specifik i sin ’zongymnastik’, och gymnastisera olika delar utav hjärnan. Har man t.ex. problem med närminnet, och här känner ju jag mig en aning träffad, eftersom jag aldrig kommer ihåg att använda det, så kan man träna upp det så pass att man till och med kan komma ihåg sin bankomatkod eller ett telefonnummer. Just vad det gäller dessa två har jag inga större problem, men jag glömmer tyvärr en massa annat.

Sedan började de förklara sambandet mellan kropp och själ, och om hur dessa två påverkar varandra. Och det var då jag kom på det. Att jag faktiskt inte behöver leta längre. Att jag äntligen hittat en idrott som jag inte finner trist och oändligt monoton. Jag gympar ju redan min hjärna varje dag, fast det kan hända att jag lägger ner för mycket tid på fel del. Så varför inte fortsätta att gympa hjärnan? Fast då lite mer koncentrerat, och med uppmärksamheten på de zoner jag har problem med. Dessutom kom jag på att knoppgymnastik är betydligt billigare än andra idrotter. Jag behöver inte betala någon avgift, inte köpa någon utstyrsel och till råga på allt behöver jag inte ens lämna hemmet. Det där sista är väldigt positivt, då det både är tidsbesparande, ekonomiskt och inte att förglömma, ekologiskt. Jag behöver inte ta mig iväg i bil och besparar då moderjord en massa koldioxidutsläpp...hör ni vilken bättre människa jag plötsligt blev!
Jag skulle nog till och med kunna bli en riktig fanatiker. Ja, ni vet en sådan där som bara tränar och tränar i det oändliga. En riktig hälsomänniska, en knoppfanatiker, som för att uppnå bästa resultat enbart ägnar sig åt fisk, spenat och idogt tänkande.

Jultrafik

Det här är inte vad man väntar sig när man är på väg till dagis på morgonen!

Jag fick en smärre chock när jag helt plötsligt stod öga mot öga med ett par hundra får, en hund, en häst och tre åsnor. Jag bor ju faktiskt i en större stad, en provinshuvudstad till och med, och inte ute på landet.

Men, men, konstigare saker kan man ju vara med om, eller? Jag backade ett par meter och väntade sedan tills flocken lugnt traskat förbi. Tur att kameran var med, för vem hade annars trott mig?

Det lustiga var att fårflocken var på väg mot centrum och inte ut från staden som kanske skulle tyckas mer normalt.

Jag och sonen fick i alla fall ett riktigt gott skratt och en härligt naturnära upplevelse.