Ogräs på prärien

Alnarps prärie den sista dagen i september

Vi träffades i går morse vid prärien i Alnarp. Det var Helena, Mari-My och jag och vi skulle diskutera den framtida utvecklingen och skötseln av planteringen. Jag är minst sagt förvånad över den bristfälliga skötseln av prärien så här långt. Alla nyplanterade perennplanteringar måste ogräsrensas minutiöst de första två, tre åren och det gäller särskilt en prärieplantering med alla dess långsametablerande gräs och örter. Om så inte sker är det överhängande risk att ogräsen får allt för stort spelutrymme och i värsta fall måste hela planteringen göras om eller avvecklas.

Det är nog bara några planteringar som jag gjort för Bostadsbolaget Poseidon i Göteborg som har skötts ännu sämre än prärien här i Alnarp. Dessa planteringar är så dåligt underhållna att de omedelbart borde grävas upp och förpassas till de avlägsna minnenas sälla domäner. Men i Göteborg beror den dåliga skötseln på ointresse och okunskap hos de skötselansvariga och det är ju knappast fallet i Alnarp. Här är personalen både välutbildad och ytterst kompetent så vad som brister förstår jag inte riktigt. Oförmåga att planera och prioritera måhända? Lite av en gåta är det allt.

Great Ironweed, Vernonia arkansana (V. crinita) är en senblommade skönhet på prärien 

Men det finns hopp! Det var mitt första möte med Mari-My som är ny i parken och hon gav ett mycket seriöst intryck. Om det sedan också leder till ett bättre underhåll av prärien återstår att se. Men det får vi sannerligen hoppas på, för det är verkligen i grevens tid såsom tistlarna nu breder ut sig...

Tistlar och maskrosor vid midsommartid (20 juni 2010), prärien i Alnarp




Innan prärieväxterna slutit sig är det lätt att se och rensa bort ogräs (5 maj 2010)



Åkertistel (Cirsium arvense) på Alnarps prärie, 5 maj 2010.

Fortfarande i början av juli är det lätt att hitta tistlarna (5 juli 2010)

I augusti har prärien tätnat och tistlarna frodas i ännu störrre antal

Ogräs eller inte?

Vad som ska betraktas som ogräs i en dynamisk ståndortsplantering är inte lika självklart som i en traditionell perennrabatt eller buskplantering. Där är ju i stort sett allt som inte avsiktligen planterats mer eller mindre oönskat.

Åkertistel (Cirsium arvense) - favorit bland ogräsen?

Sen finns det en del växter som alltid eller nästan alltid är ovälkomna gäster bland våra omhuldade kulturväxter. Dit får vi räkna åkertistel (Cirsium arvense) i alla fall. Få planteringar vinner på att innehålla dunört (Epilobium), åkermolke (Sonchus arvensis) eller taggsallat (Lactuca serriola) och ingen trädgårdsägare vill väl få in åkervinda (Convolvulus arvensis) eller snärjmåra (Galium aparine) i sin täppa.

Däremot kan kirskål (Aegopodium podagraria) ibland vara accepterad som en utmärkt martäckare på näringsrik jord under buskar och träd. Tillsammans med höstanemon (Anemone tomentosa) eller plymspirea (Aruncus dioicus) kan den till och med bilda en fin och funktionell komposition.

Rosendunörten - förförande vacker i närbild, men sprider sig mer än du vill

Ogräsproblemen kan försvinna av sig självt på vissa extrema ståndorter. Kirskålen trivs ju inte i dammen, maskrosen överlever inte länge på myren och den vackra men ack så aggresiva rosendunörten (Epilobium hirsutum) blir inget större hot på den torra kalkstäppen. Men att många ogräs är så framgångsrika beror på att de har en bred amplitud och kan överleva under mycket olikartade förhållanden.

I lågt gräs har maskrosen mycket god konkurrenskraft

Alla planteringar måste underhållas och rensas från ogräs. Speciellt viktigt är det de första åren efter plantering innan kulturväxterna etablerat sig och hunnit breda ut sig. Men en extrem ståndort, särkilt den extremt torra, medför alltid mindre problem eftersom det är färre ogräs som är konkurrenskraftiga när resurserna är knappa. De som ändå frodas gör dig sällan särskilt upprörd. Men det finns undantag. Maskrosarterna (Taraxacum) tycks kunna sprida sig till världens ände och överlever även i torra miljöer, men de kräver mycket ljus för att fortleva och skuggas lätt ut i den dunkla lunden eller den täta högörtsängen.

Åkertisteln klarar också väldigt torra lägen och eftersom den sprider sig både med underjordiska utlöpare och med frö så hör den till de värsta inkräktarna i våra kulturmiljöer. Samtidigt är åkertisteln en utmärkt näringskälla för flygande fjärilar och hungriga humlor. Men i trädgården eller parken kan vi bjuda på mer förfinade utfodringsväxter än åkertistel som exempelvis bolltistel (Echinops) eller brudborste (Cirsium helenioides).

Ja, vad tycker du kära bloggläsare? Vilka ogräs vill du helst vara utan i prydnadsträdgården och vilka kan du tolerera eller till och med tycka om i en rabatt eller annan plantering? Vem är hata-hata-värst?

Åkerfräken (Equisetum arvense) värst bland värstingar? Eller?