Trots den just anlända vinterkylan tycks surdegarna trivas hemma hos oss. Förra året var det bistrare. Då var det ett antal knäppande elradiatorer från sjuttiotalet som stod för uppvärmningen av vårt hus. De var rätt så snygga, men någon vidare värme gav de inte. I våras lät vi installera en pelletspanna istället. En väldigt rolig apparat som äter träpellets ur en jättestor låda som jag har byggt. Sedan dess har vi det varmt och skönt. Det enda som går att anmärka på är att apparaten med jämna mellanrum ger ifrån sig ett dovt mullrande läte. Som om det satt en pyssling där nere och övade på elbas. Nåja, det kunde varit värre.
När jag började baka med surdeg fick jag för mig att det behövdes väldigt mycket värme för att degarna skulle jäsa. Minst 29° läste jag någonstans. Jag riggade en liten byggfläkt som fick blåsa varmluft på degen eller försökte klämma upp burkarna mot elementen. Senare insåg jag att det inte behövdes. Numer ställer jag så gott som alltid surdegen i skåpet ovanför kylen när jag vill ha fart på dem. Där är det någonstans mellan 22 och 24°, och det fungerar utmärkt.
En dag när jag kom hem hade Lisa möblerat om där i skåpet. De gamla glasburkarna hade åkte ner i källaren medan knäckebrödet, japansnacksen, riskakorna, minimarängerna och Tures majskrokar tagit plats på den nedre hyllan. Hela övervåningen var till mina degar!
Många surdegar på gång den här dagen. Från vänster: nymatad vetesurdegsgrund, början till ett rågbröd med russin, vetesurdeg med dinkel och så min rågsurdeg i den sista burken.
Nu är det ju bara under själva tillväxten som surdegarna står här i värmen, jag förvarar dem i kylskåpet när jag inte bakar med dem. I samma hus, men två våningar ner alltså.