Naomi Klein, 37-årig journalist från Kanada, slog igenom med
No Logo som gavs ut en dryg månad efter de omfattande WTO-protesterna i Seattle 1999. Boken hör till kategorin ”måste-läsning” om du är intresserad av förhållandet mellan globalisering, multinationella företag, frizoner och konsumtionskultur. Nu är hon alltså aktuell igen med
Chockdoktrinen, en bok som redan fått mycket uppmärksamhet men som förtjänar mycket mer.
Klein kom chockdoktrinen på spåren i Irak då hon blev varse om att det Irakiska folket var alltför upptagna med att försöka överleva från dag till dag för att orka bry sig om de omfattande privatiseringar och ekonomiska reformer Bush-regeringen satt igång. När Klein började gräva i fenomenet upptäckte hon detta inte var en ny metod: marknadsfundamentalistisk kapitalism ”
har alltid behövt katastrofer för att kunna flytta fram sina positioner”, skriver hon. Idén att kriser, eller chocker,
kan bör användas som ett tillfälle att driva igenom extremkapitalistiska reformer– reformer som inte under några omständigheter skulle kunnat drivas igenom om folket fått bestämma – tillhör nyliberalismens förgrundsgestalt
Milton Friedman. Klein kallar detta ”
chockdoktrinen” – ”
det främsta taktiska receptet bakom dagens kapitalism.” I boken med samma namn spårar Klein chockdoktrinens idé och genomförande. Idéen – att människor kan och bör påverkas under chock – har sina rötter i doktor Ewen Camerons CIA-finansierade tortyrliknande experiment.
”Camerons teorier baserade sig på Idén att om han elchockade sina patienter så intensivt att de försattes i ett tillstånd av kaos och regression, så skulle han kunna stöpa om dem och göra dem friska mönstermedborgare”. Experimenten misslyckades, men Camerons forskning lade istället grunden till en ökänd tortyr-manual och en tanke hos Friedman:
”Om Cameron drömde om att göra människosinnet till ett oskrivet blad, drömde Friedman om att avprogrammera hela samhällen … och att rensa den rena kapitalismen från alla störande element – statliga regleringar, handelshinder och politiska intressen.” Vad gäller själva genomförandet så var det i statskuppens Chile, 1973, som Friedman och hans anhängare tog chansen. De övertygade den nyblivna diktatorn
Augusto Pinochet, som inte var särskilt bevandrad i ekonomisk teori, att genomföra en chockbehandling - med förödande ekonomiska resultat. Friedman själv besökte flera gånger Pinochet och de båda blev tydligen goda vänner. Att allt tog sin början en diktatur är ingen tillfällighet – det är själva grundförutsättningen. Att demokratiska principer och folkets vilja ignoreras i land efter land som utsatts för chockbehandling är ett mycket tydligt och ständigt återkommande mönster, och något vi alla – oavsett politisk preferens – borde kunna enas om är förkastligt. Historien kunde ha slutat där den började, i Chile, men strax efter de första tecknena på att det blivit dags för nyliberalismen att ställas till svars för misslyckandena i Chile fick Friedman nobelpriset i ekonomi, vilket ledde till att fokus flyttades från kritik till hyllningar. (Detta är Sveriges inslag i denna förskräckliga historia. Way to go, säger jag.) Chile blev det första landet att utsättas för nyliberalismens härjingar, men långt ifrån det sista. Klein följer det marknadsfundamentalistiska spåret från Chile vidare till övriga Sydamerika, Sydafrika, Kina, Ryssland ända fram till dagens Irak, Sri Lanka och New Orleans.
Chockdoktrinen är redogörelsen för hur en marginaliserad ideologi – en ideologi som berikar ett litet fåtal på den stora massans bekostnad – erövrade världen, mot folkens vilja, och kom att bli den styrande ideologin bland världens makthavare och i institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Det är en skrämmande (men lärorik) historia, och jag kan tänka mig att det finns många som helst av allt skulle vilja vifta iväg alltsammans som konspiratoriskt dravel, men det går inte. Bokens enda egentliga problem, som jag ser det, är att Klein inte ägnar mer utrymme åt att förklara
vad det är som driver männen bakom denna ideologi. Detta är bokens akilleshäl. Som normalt funtad har man svårt att förstå varför någon vilja utsätta hela samhällen för det här? Förklaringar som ”ideologisk övertygelse” eller ”blind tro på den fria marknaden” känns ibland futtiga och otillräckliga, även om jag inser att det förmodligen är så. I bokens första stycke citeras en kvinna som lyssnar till en man ifrågasätta Friedmans åsikt att katastrofen i New Orleans bör ses som en möjlighet för nyliberala reformer. Mannen frågar: ”
Det här är ingen möjlighet. Det är en förbannad tragedi. Är de blinda, eller vad?” Kvinnan svarar: ”
Nej, de är inte blinda, de är onda. Nog ser de alltid.” Nu tror inte jag på begrepp som ”ont” och ”gott”, men ibland undrar man… Den girighet, egoism och fullständiga likgiltighet inför människoliv och demokratiska principer som kantar nyliberalismens segertåg är oerhört svår att föreställa sig. Därför bör Chockdoktrinen läsas, det räcker inte att få den förklarad för sig så här.
Jag har redan skrivit mycket, men det finns massor kvar att säga. Jag har t.ex. inte hunnit nämna framväxten av det ”katastrofkapitalistiska komplexet”, eller Kleins utomordentligt intressanta perspektiv på händelserna på Himmelska fridens torg och Sydafrikas ”befrielse.” Vad man får ut av Chockdoktrinen beror nog mycket på intresse och kunskapsnivå. Har man liten erfarenhet av sådana här diskussioner så tror jag att Chockdoktrinen rent av kan revolutionera ens världsbild. Man ska dock inte vara rädd för att den ska vara ”för svår” eller ”för komplicerad” – Klein kan konsten att skriva lättfattligt även om svåra ämnen. För min egen del känner jag att Klein lyckats knyta ihop en del lösa trådar, men hon har också bidragit med många nya perspektiv. Som jag sa redan i inledningen; läs den här boken. För din, min och allas skull. En annan värld
är möjlig.
Uppdatering: Här är resultatet av läsarundersökningen:
Tänker DU läsa Chockdoktrinen?Ja, självklart! 3 röster (42%)
Ja, efter din recension! 1 röst (14%)
Kanske! 2 röster (28%)
Nej! 1 röst (14%)