Jubileum hos Pockethexan

Den ofantligt populära bokringen"Pockethexorna på utflykt" har fått sin första jubilar!

Det blev "Anni" med bloggen "Med ögon känsliga för blått" som blev jubilaren! För hon skrev till mig att hon ville också får vara med i Pockethexornas egen bokring och få hem en hemlig pocket att recensera och då blev hennes bok nr. !!!

Vad var det nu för bok Anni fick hem till sig?

Jo, hon skriver ju i sin blogg att "Chocolat" är hennes favoritfilm och då tänkte jag att hon nog även gillar böckerna som författarinnan till filmen har skrivit. Därför fick det bli Joanne Harris "En smak av vin" som fick flyga hem till Anni och blev därmed den 50-nde pocketern i bokringen "Pockethexorna på utflykt".

Men som jubilar måste man ju få ett pris också och eftersom det gick ner två stycken pocketar till i påsen, så fick det bli priset. Anni har sagt att hon inte gillar deckare så fick det bli en av "deckarförfattaren" Henning Mankells romaner istället och "Italienska skor" låter väl inte helt fel? Men så var det ett väldigt blått omslag också..

Sist men inte minst blev det pocketern "Mellan ebb och flod" av den romantiska och familjära författarinnan Rosamunde Pilcher som gärna låter en av sina kvinnliga huvudrollstagare vara konstnär av något slag. Låter inte det som en bok som skulle passa damen, med ögon känsliga för blått..

Lycka till med läsningen Anni och så ser vi alla fram emot att få höra vad du tycker om böckerna som har vandrat iväg till en Stockholmsförort på sin första etapp på utflykten! Snälla, om du kan så skulle det vara väldigt skoj om du skickar med foton på hur böckerna har det hos dig och det gäller även alla ni andra med böcker i bokringen "Pockethexorna på utflykt", för mina inlägg om boken blir ju så mycket mer personliga då!

Kramis till alla från Pockethexan själv!

<;D

Pockethexorna pressenterar böcker ur bokringen..

.."Pockethexorna på utflykt" som Anni med bloggen "Med ögon känsliga för blått" har läst, recenserat och sen lämnat vidare till nya läsare.

Själv ska jag läggas inpå sjukhus (Sabb.) och kommer att tillbringa den närmsta månaden där (men får komma hem under helgerna) för jag ska få en ny medicin (smärtlindring) eftersom jag har ätit samma sort under de senaste 15 åren som bäcken/ryggskadad efter graviditets bäckenuppluckring.
Inte så kul men nödvändigt och om jag kommer att orka och om tekniken är med mig (har köpt mobilt bredband) så ska jag försöka skriva lite då och då. Men jag kommer definitivt att kika in hos er i mellan åt, även om jag inte kommer att orka skriva något varje gång, så kan ni ju tänka på mig någongång ibland när ni är ute i vårsolen och njuter...

Först måste ni bara läsa vad Pockethexan Anni tycker om sina böcker och se vart de har hamnat för nya läsare att bli hittade på för ställe.
Om du har hittat en av Pockethexornas böcker skriv till mig och berätta eller om du tycker att det här verkar vara något för dig och också vill vara med skriv du också till; pockethexan@live.se

Kram till alla och så får vi se när vi ses igen, men först måst vi bara heja fram mitt älskade DIF till SM-GULD i ishockey med nedsläpp kl 16.00 idag!!!

från Pockethexan själv <;D

....................................................

-"Fotot visar boken i galleriet i Gamla Stan där jag (Anni) ställde ut mitt glas under två veckor!"

-"Jag har sedan ett bra tag läst ut Joanne Harris bok "En smak av vin", men inte skrivit recension eftersom jag haft så svårt att bestämma vem som ska få boken! Önskar att jag haft med den till Färna Herrgård, där hade jag gärna lämnat kvar den. Hade med den till Dramaten ifall att jag skulle lägga den där, men kände att jag tycker alldeles för mycket om den för att riskera att den inte blir väl omhändertagen!

Jag vill ha kvar den själv!

Men nu tänker jag lämna den till en väninna i norrförort som kan ha förstånd nog att vårda den ömt och läsa den varligt ;-)

Ja, jag älskade den! Jag vill att Lasse Hallström gör en film av den! En kärleksfull, varm, doftande, mustig film - för sådan var boken!

En engelsk författare (Jay Mackintosh) som tappat skrivlusten och livslusten får plötsligt ett infall och köper en 1700-talsgård i Frankrike. På vinst och förlust åker han dit utan att berätta för flickvännen eller någon annan i sin omgivning vad han håller på med. Han lär känna den lilla byn och dess olika invånare samtidigt som han drömmer sig tillbaka till sin tidiga ungdom och den säregna man (Joe) han lärt känna på somrarna hos sina morföräldrar.

Bokens kapitel växlar mellan två tider, något jag brukar tycka är påfrestande - men här fungerar det utmärkt. Man lär känna även den gamle mannen och ser hur han påverkar det Jay gör så många år senare. Inspirationen och livsglädjen börjar återvända, byborna bidrar med säregna berättelser när de får veta att de har med en känd författare att göra. Samtidigt som han trots allt är utböling, engelsman, och inte riktigt att lita på.

Byborna beskrivs som de original de är, livet på landet har sina sidor. En del vill förändra, utveckla, få dit turister - huvudpersonen själv vill att allt ska vara precis som det är, idylliskt och genuint. Som läsare vill man åka dit direkt, till det idylliska, genuina...

Men så finns där också en granne, en kvinna som är avogt inställd till både bybefolkningen och sin nya granne. Varför? Fantasierna kring hennes mystik blir en stor inspirationskälla för Jay. När hans engelska flickvän plötsligt lyckas hitta hans gömställe ställs allt på sin spets. Vad är det egentligen han vill göra, hur vill han leva, har han till sist lärt sig något av den gamle Joe?

Och ja, jag gillar slutet. Det känns rätt.

........................................................

-"Idag lämnade jag Henning Mankells Italienska skor i Åkeshovshallen och såg att en kvinna tog upp den och läste på omslaget innan jag ens gått ut ur simhallen! Hoppas att hon tog den med hem också!

Italienska skor är en melankolisk skröna om en självvalt ensam man (Fredrik Welin) som stagnerat på sin ö tillsammans med sina husdjur. Man får följa honom under ett år som förändrar hans liv och får honom att inse vad han missat och att det inte finns så mycket tid kvar att ta igen allt på!

Jag gillar språket; beskrivningarna av naturen, skärgården, havet och ö-livet. Vemodet, skönheten och de halsbrytande förändringarna får mig att tänka på Tove Jansson, under den lugna ytan vilar katastrofen på något sätt. För man blir överraskad - om och om igen! Ibland känns det som händer som något Torgny Lindgren skulle kunnat hitta på, det är därför jag vill kalla det en skröna, men samtidigt är det mera avskalat och rättframt.

Ett stort antal svikna och sorgsna själar lär man känna tillsammans med Fredrik. De har på olika sätt försökt döva sin smärta, men för en ung flicka finns bara en enda utväg. Jag uppskattar att de alla beskrivs så levande, med sina dåliga sidor och ändå utan att dömas.

Länge undrar man vart boken egentligen är på väg, små bihändelser får ta stor plats, men så knyts säcken ändå ihop på slutet. Boken är väldigt stark, väcker många känslor, speciellt som så mycket händer utan förvarning. Jag tyckte om den, men min man som hört den som ljudbok sa i ett tidigt skede

-Den blir bara konstigare sedan.

Jag håller inte med honom!

Fotot visar Italienska skor i Harrogate, i fönstret mot vår lilla gård.

Kram och håll nu tummarna för ytterligare en bra match! Med SEGER!
Anni "

Recension 2 av Vända hem

Nu har jag fått en recension till av boken "Vända hem" av Yaa Gyasi från Norstedts förlag. 

Först ut att recensera boken var Anni som skrev om den HÄR. När hon presenterade boken i sin egen blogg hörde jordemor Susjos av sig till henne och sa att hon också vill läsa och recensera Yaas bok. Det fick hon självklart göra, så hon fick den hemskickad till sig efter att Anni läst ut den under sin kanalbåtsresa i England.

Här kan ni nu läsa Susjos egna ord om Yaa Gyasis bok. Annars kan ni följa henne på hennes blogg
  En jordemors liv och lustar 

-Har ju lovat att recensera denna bok som jag fick skickat till mig av snälla Anni, som i sin tur fått den av pockethexorna.blogspot.com

"Vända hem" är en ung författarinnas debutroman, Yaa Gyasi är född 1989 i Ghana men uppvuxen i Alabama. Boken börjar i slutet av 1700-talet i Ghana där två systrar växer upp, ovetande om varandras existens-en blir bortgift med en engelsk guvernör, en förs bort för att säljas som slav i Amerika, så inleds den vindlande släktkrönikan  i 7 generationer som slutar i nutid.  Jag blir imponerad av att den är så välskriven och detaljrik, man kan nästan känna dofterna ,som inte alltid är så trevliga. Det är många namn att hålla reda på,vilket inte alltid är så lätt, men som tur är så finns det en lista över släktbanden i början av boken som man får titta på ett par gånger.  Det är en tuff läsning om hur de svartas situation har sett ut och ser ut idag. Jag ger den 4 av 5 stjärnor.

 Någon mer som vill läsa och skriva vad ni tycker om boken?
Skriv då några ord här under inlägget och lämna ditt namn och vart man kan nå dig. Eller direkt till Susjos på hennes blogg.

Tack kära bloggvän!

Vilken tur att det finns vänner på nätet som kan ställa upp och hjälpa till när det behövs.

För jag hade blivit inbjuden av Linda Skugge till eventet "Hur gick det sen?" i Kulturhuset i Stockholm och där skulle vi fira att Mumintrollet fyller 65 år.

Vi skulle gratta Mumintollet genom att dricka champagne, äta choklad i en chokladfontän, kika på en utställning och lyssna på föreläsare som tex. författarinnan Tove Janssons brorsdotter, Sophia Jansson och TV-programledaren Katti Hoflin.

Hm tänkte jag, låter inte det här som någon jag har lärt känna här på nätet?

En chokladtokig Muminkännare som därtill är en konstnärinna?

Sagt och gjort så skickade jag ett mail på vinst och förlust till Anni "Med ögon känsliga för blått" och hörde mig för om hon kunde tänka sig att vara min ledsagare (det heter så på fackspråk, men i mitt fall betyder det att man ska släpa på min solstol+dyna och en kasse med min sittkudde i samt vara social och lyssna på mitt pladder).

Vet ni vad hon svarade? Hon sa: JAAA!!! ....fast hon stod mitt i allt julstök och skulle återkomma, för det här var veckan före jul.

Så jag bokade en färdtjänstbårbuss som skjutsade mig in till city och eventet och där utanför stod hon och väntade på mig och fast vi inte har träffats förr så kände hon igen mig....inte så många med en solstol vid Sergelstorg i december!

Så nu har Anni och Pockethexan (fast nu vet hon vad jag heter) träffats för första gången IRL som man säger på dataspråk och det kan jag säga, att det var lika trevligt att träffa henne i verkligheten som det är på bloggen. Men jag hade verkligen dåligt samvete för allt hon fick släpa på, för eventet låg på översta våningen i Kulturhuset. Jo visst finns det hiss, men ändå var det långt att gå och så skulle vi ut också.

På barnboksavdelningen väntade en lång kö på att få komma in och få sig ett glas champagne eller svartvinbärssaft. Väl inne kunde vi se skapelsen som blev en stor favorit och det var chokladfontänen där det doppades skumgodis.

Snälla Anni hade ställt upp min solstol precis vid den provisoriska scenen så jag syns vilandes på många mingelbilder när "Mumin-mammans"brorsdotter berättade om sin faster Tove Jansson och hur glad hon blev när hon såg hur fint de ansvariga för utställningen hade tolkat böckerna och att det faktiskt är hennes bok som är uppförstorad så att barn och vuxna ska kunna kliva in i nästa sida i boken och hitta alla detaljer som lite överallt men på lite kluriga ställen men kanske lättare för knähöga personer att se.

Det var just var Katti Hoflin föreslog -"Kryp runt och upptäck utställningen", men för en stelopererad krympling som mig är det lite svårt men det gick inte att motstå att stoppa in huvudet i de hål som satt högre upp, för man vill ju verkligen veta -"Hur gick det sen?"

Okej jag kan väl berätta det. Vi åkte hem var och en för sig men med oss hade vi en varsinn härlig goodie-bag och det mesta i den gick i Mumintema som tex. en härlig stor "Fiskars" sax med Mumintrollet på perfekt till alla julklappar som skulle slås in. Sen så blev det ju till några fina julklappar eftersom det finns en Mumintokig brorsdotter till mig så fick hon det mesta, utom pysselboken som hennes lillebror fick för gå kan ju han läras upp till en Muminfantast han också!

Tips till alla som vill göra något kul under jullovet gå och besök den här utställningen och samtidigt kan ni också låna böcker i biblioteket och sen skriva här i bloggen vad det blev!

Gott slut alla bloggvänner och om det är någon mer som känner för att vara ledsagare på framtida event eller utflykter så är det bara att anmäla sig för det är kul att träffas IRL, fast man får släpa på mina saker! <;p

Recension av en hexpocket

Det var ett tag sen sist men nu har det kommit en recension av en "Hexpocket", alltså en bok som är med i min bokring eller bokklubb "Pockethexorna på utflykt".  Det betyder att jag har lämnat ut en pocket med min logga av Pockethexan och beskrivning av vad man ska göra om man hittar en hexpocket liggandes ute i det fria. Läs den, skriv vad du tycker om den, maila mig och ge boken till en ny läsare eller lägg den på  en allmän plats.

Boken som har blivit läst är "Vid fyrtio börjar livet" av Stefan Åberg från Andra rum förlag. Hon som har läst den heter Anni och har bloggen "Med ögon känsliga för blått". I det här fallet fick Anni boken direkt av mig och om du också vill få hem en hemlig bok till dig att läsa, skriva om och till sist ge boken till en ny läsare. Sen hoppas jag att du gör som Anni och fotar hur det såg ut där du läste din bok.

-"Får man sluta läsa en bok man lovat att recensera? Jag har just gjort det. Efter drygt halva Stefan Åbergs bok Vid fyrtio börjar livet känner jag att jag fullständigt struntar i hur det går för den charmlöse huvudpersonen Pontus och hans granne Erika.

Pontus försöker ta sig vidare efter en separation där ex-frun tröttnat på ett äktenskap som gått i stå och istället funnit en ny man. Pontus blir i det närmaste besatt av att läsa och svara på kontaktannonser, något som får ta alldeles för stor plats i boken. Det är ett väldigt ältande av både hans egna och kvinnornas töntiga och tråkiga brev. En del av kvinnorna träffar han och läsaren får ta del av Malmös nöjesutbud på 90-talet.

Grannen Erika är singel och barnlös, stressad av den biologiska klockan. Hon är lite intresserad av Pontus men har inte fått något gensvar. Hennes liv består av jobb, åldrande föräldrar och festsugna väninnor. Jag känner det som att hon får för liten – eller för stor – plats i boken. Antingen borde hon fått i stort sett samma utrymme som Pontus eller så borde hon bara ha blivit en bifigur, nu är hon inte ens lagom.

Sida upp och sida ner är boken fylld av floskler, gammaldags (är man snäll kallar man dem tidstypiska?) detaljer och övertydliga formuleringar. Saker som trettioplussare kände till även på 90-talet måste förklaras som för barnungar. Ordspråk och uttryck skrivs som om de vore helt nya och obekanta för läsaren. Jag kommer på mig att skratta rått när jag läser det sjuttifjortonde ordspråket.

Detaljer som att en av Pontus nyfunna vänner bjuder på en fantasilös, om än välsmakande, middag trots att han visar sig vara kock som dessutom drivit eget – nej, lite bättre meny hade jag faktiskt förväntat mig då.

Boken präglas mest av att den innehåller väldigt många ord och hela stycken som varken ger lockande miljöbeskrivningar eller driver berättelsen framåt. Här borde någon korrekturläst manus och sagt till författaren (för att sluta med ett för boken så typiskt uttryck – fast lite modernare än 90-tal) to kill your darlings.

Av mig får boken ett HU! (=1-a) Nu återstår bara att bestämma var jag ska lägga den någonstans … det blir nog i ett väntrum.

Fotot är från mitt kök, där jag ibland satt och läste i väntan på att middagen skulle bli klar på spisen."

Har du sett de här underverken?

Då menar jag inte bara mina underverk som jag skapade på glasfusing kursen som Anni, "Med ögon känsliga för blått" höll i den lilla butiken i Gamla stan som hon hyrt för att kunna sälja sina stora underverk. Mina underverken däremot har bara hon, jag och min kursmedlemen Razzy sett, hon var också med och fusade så att jag inte skulle bli ensam.
Så gulligt gjort av dig Razzy!
Men nu ska även du få se dem mina underverk...Håll till godo!

Pst, det e innan de har varit inne i glasugnen och blivit fusade!


Fast det var de här tre hexpocketarna som jag har delat ut den senaste tiden som jag tänkte på! Det är tre böcker som berörde mig mycket när jag läste dem under 90 o 00-talet.

De som har fått de här böckerna är automatiskt med i min i bokringen "Pockethexorna på utflykt" och när man läst den blir man själv en Pockethexa. Vill du också bli det? Skicka din adress till mig på pockethexan@live.se så kommer det hem en hemlig hexpocket till dig att läsa, recensera och lämna vidare.

Först ut att få två av de här hexpocketarna var kursledaren Anni och de fick hon när vï möttes över en salladslunch på Hard Rock Cafe här i Stockholm. Vi möttes där för jag skulle få mina fusade underverk som hon nu hade smält hemma i sin glasugn. De ska jag gör om till fina hängsmycken och broscher och så ska han den där Oumberlige maken få ett par fina manschettknappar också. Fast de flesta ska vackra smyckena ska jag dela med mig av till släkt och vänner, så därför får ni inte se alla underverk förrän efter jul så man inte förstör överraskningen till jul.

Herrbjörg Wassmo
"Dinas bok"
Verkigen en stark bok som handlar om norskan Dina som råkar ut för hemska saker under sin uppväxt vilket påverkar hela hennes liv på flera plan. Hon blir en kvinna med en egen vilja och drivkraft vilket inte en kvinna på den tiden skulle ha utan hon skulle bara följa sin makes vilja och ord.
Det här är del 1 av 3 och de andra  heter Lyckans son och Karnas arv.

Joanne Harris
"Kärlekens dårar" 
Hon har skrivit flera böcker med historiskt tema precis som den här som utspelar sig under medeltiden. Det är ett teater sällskap som gör allt för att överleva och det var inte det enklaste under den här tiden då det verkligen var fara för ens liv då man kunde bli anklagad för hex...ops häxeri om man gjord något som kunde uppfattas som magiskt eller annorlunda.

De här två hexpocketarna ska Anni recensera och jag hoppas att det är fler än jag som ser fram emot det.





Rose Tremain
"Musik & tystnad"

Jag som är halv-danska och till en viss del insatt i den danska historien kände inte till det som den här boken handlar om. För den handlar nämligen om den ofantligt rike kung Kristian den IV som lät uppföra många kända slott och byggnader i sitt rike som då innerfattade både Norge och Skåne (vilket han senare förlorade till svenskarna i slaget vid Brömsebro).
Musik o tystnad handlar om livet på hans slott Rosenborg i Köpenhamn och främst om de musiker som var tvungna att leva i den fuktiga källaren på slottet. Vid en speciell signal började musikerna spela och så leddes ljudet upp via kanaler till salongen där kungen och hans hov satt och de kunde lyssna på den mystiska musiken som de inte visste vart den kom ifrån.  
Den här boken ska bloggerskan Västmanländskan recensera för hon har fått den hemskickad till sig eftersom hon anmälde sig till att bli en Pockethexa.

Har du läst de här böckerna, vad tycker du om dem? Skriv och berätta!

___________________

 

Ja just ja, ni kanske vill se underverken

hur de ser ut efter de har varit i ugnen och blivit fusade?

 

Recension av Kärlekens dårar

Nu har jag fått en hexpocket-recension av en av mina medlemmar av min bokring "Pockethexorna på utflykt".

Det är Anni med bloggen "Med ögon känsliga för blått" som tidigare har läst och recenserat böcker hos mig. HÄR och HÄR kan du läsa vad hon tycker om dem. Om du är intresserad av att ta del av vad de andra medlemmarna tycker kan du läsa alla recensioner under flikarna A-Ö överst på min blogg.

Vill du också få hem en "hexpocket" att recensera? 

Skicka namn och adress till pockethexorna@live.se så skickar jag en hemlig pocket hem till dig att läsa, recensera och ge till en ny läsare.

Läs vad Anni tycker om "Kärlekens dårar" av Joanne Harris och tala gärna om vad du tycker om du håller med eller tycker annorlunda!

"Tack vare Hexan fick jag upp ögonen för Joanne Harris, en författare som jag sedan dess läst en hel del böcker av. Några har jag älskat innerligt, andra har inte varit fullt lika engagerande. Tyvärr tillhör Kärlekens dårar de senare, förmodligen p g a klostermiljön som inte riktigt faller mig på läppen, även om jag inser att författaren gjort sin grundliga research och beskriver klosterlivet in i minsta detalj.

Hela boken är en lång väntan, ett uppbyggande av förväntningar på vad som ska komma, vad som ska hända med huvudpersonen Juliette och hennes förre älskare. Återblickar ger steg för steg en förklaring till o, lika skeenden, man kastas mellan Juliettes liv i klostret och det tidigare livet som kringflackande cirkusartist. Till sist kommer då upplösningen och det blir lite av ett Jaha. Hela händelseförloppet blir lite av ett spel för gallerierna, med ett slut som inte alls var oväntat.

Ett litet Hi får boken ändå, mina krav på författaren ska inte förringa att den är välskriven och detaljerad, även om den i mina ögon inte kommer upp till de höjder som vissa av hennes andra böcker.

Jag ger den till en väninna ikväll!

kramen "

(Bilden är från en av sommarens ljuvliga italienska terrasser, norr om Rom)

Anni/

Tack Anni "med ögon känsliga för blått"

För att du är en sådan god bloggvän!

Du har följt mig sedan starten för två år sen och alltid kommit med små och stora kommentarer, alltid men ett skratt, uppmuntrande ord eller bara för att säga hej och tala om att du finns. Det är inte så många som är som du här i bloggvärlden, man är med ett tag och sen hittar man andra att skriva hos eller så slutar man helt.

Jag hoppas och tror att jag själv är en sådan person (1-a sanningen!) som följer upp de vänner jag har tagit till mig! Men när man som jag har det "lite" kämpigt med en rygg/bäcken som värker och är tvungen att äta stora doser av smärtstillande medicin för att överleva så är det inte alltid så lätt att hinna(=orka) med att tänka, utan man får då dela upp och ta er pö om pö så att alla får en hälsning någon gång!

Nu har jag fått en utmärkelsen "Cherry on the Top" av Anni där jag ska berätta tre sanningar och utse fem nya att ge awarden till men jag ska även visa ett favoritfoto som betyder extra mycket.

Bilden här ovan är faktiskt min favoritbild om man bortser alla foton på sina älskade barn så är den här suddiga, dåliga skärpedjup och ljus bild min käraste bild för det den står för. Min 2-a sanning!: jag är livrädd för nästa sjukhus "resa", alltså när jag nästa gång ska få för ont för att mina tabletter ska hjälpa och det är inte om.

Här hade jag legat på sjukhus hela våren för att avsluta med en månad på servicehus innan jag kom hem och fick se alla foton från Medelhavet som min väninna nyss hade varit vid och jag grät en tår över att jag kommer aldrig att få doppa tårna i Medelhavet (min rygg tål inte trycket när man flyger). Sagt och gjort, min älskade Oumberlige make ser till att vi kan köpa en husbil och vi bilar via Alperna ner till Saint Tropez och Medelhavet! Här är första kvällen vid strandpromenaden och jag ligger i min solstol med min kära kopp te (se även Onsdagstema från igår och ja Anni, jag erkänner, jag tog inte den bilden, det gjorde Oumberligating = 3-e sanningen!)

De fem jag nu vill ge awarden till är; till er som jag, otacksamma människa, tidigare fått awarder ifrån men inte alltid har haft möjlighet att göra inlägg om ;

Maria med "Marias fotoblogg"

Elle med "Inredning-utredning"

Lena med "Tefrossa"

Annika med "Alkb"

Tussegumman med "Tussegumman"

Tack än en gång för att ni finns och förgyller min vardag, och helg för den delen också, för jag hoppas att vi kan fortsätta att hålla kontakt igenom våra bloggar och jag säger det igen, om ni ser en kvinna i en solstol på ett ställe där man kanske inte solar så är det stora chanser att det är jag, Pockethexan själv, och om du då kommer fram och pressenterar dig så skulle jag bli verkligt glad!

Kramis igen!

<;D

Recension Fjärilsrummet

Nu är det Pockethexan Anni som har läst och recenserat boken Fjärilsrummet av Lucinda Riley från Bazar förlag. Författaren är känd för sin serie om de sju adopterade systrarna som letar efter sina ursprung. De böckerna har Pockehexan Malin recenserat HÄR  i min blogg. 

-"Lucinda Rileys släktdrama Fjärilsrummet är en tjock bladvändare där

varje kapitel har en ny huvudperson. Tiden skiftar också, men det är

inte alls svårt att följa med i vändningarna eftersom boken är så

lättläst med många dialoger (kanske lite väl många). Ibland tror man att

man förstår vad som ska hända, och det blir så, men ibland kommer en

vändning som är överraskande. Steg för steg byggs berättelsen om Posy

Montague och hennes vuxna söners familjer. Man får följa Posy som barn,

som studerande ung kvinna och som nära 70-åring. Som en röd tråd genom

berättelsen löper Posys stora sorg efter pappan och saknad efter mamman

som försvann utomlands i samband med pappans död. Posy fick växa upp i

farmoderns stora gods och återkommer dit när hon bildat egen familj.

Själva fjärilsrummet är beläget högt upp i en byggnad, ett låst rum dit

Posy av en slump kan kika in. Det hon ser förändrar hennes bild av

pappan inte bara en gång som barn, utan så småningom en gång till som vuxen.

Som ett sant drama finns här kärlek och svek, våld och omsorg,

missförstånd och uppklarnanden. Man vill veta hur det går, samtidigt som

känslan av en såpa växer sig stark. Bitvis är boken alldeles för

övertydlig, ibland stör jag mig på översättningen (typiskt engelska

uttryck bör inte översättas ordagrant) och den vid flera tillfällen lite

nedlåtande tonen mot äldre. Jag sträckläste den mellan kunderna i

butiken och ger den en svag 4, Hi."

//Anni

Nu har min dröm besannas sen jag läste "Kristallen den fina" som 14-åring

De första vuxenböckerna läste jag som 14-åring och det var Elsi Rydsjös trilogi om Kvinnorna på Stensvik (del 1). Det var min granne som hade hört att jag gillade gamla hus och miljöer och eftersom jag läste så mycket tyckte hon att de här böckerna kunde vara något för mig som avbrott till alla Kitty, Vi fem och andra ungdomsböcker som jag lånade på biblioteket.





Tänk så rätt hon hade, jag älskade Elsi Rydsjös böcker som handlar om livet i den Småländska glasbruks orten på 1800-talet. Man får både följa den fina familjen i herrgården och arbetarna och deras familjer på glasbruket hur de sedan måste samarbeta för att få bruket att överleva.
Det kunde de bara göra om de lyckas få fram den unika och perfekta blå färgen på glasmassan som ingen annan har, hon beskriver med glöd och kärlek till den magiska glaset så det går inte annat än att själv bli förälskad i glas och glaskonsten allt bara för att få alla i den lilla glashyttan att arbeta för att nå det gemensamma målet att få glashyttan på benen igen.
De har lyckats en gång att få till färgen, men hur var det de gjorde, kan de göra det igen.....?
Ni får läsa böckerna för att se om de lyckas och se om ni blir glasfantaster efteråt som jag blev?

Så en dag fick jag ett mail ifrån min goa bloggvän Anni "Med ögon känsliga för blått" och hon undrade om jag ville vara med och ...

-"Gör halsband, ringar, slipsnålar mm i glas
på en prova-på-kurs i fusing!"

GLASFUSING, också kallad LAMINERING, är när glasskivor sammanbränns i en särskild ugn.
Glas i olika färger kan användas tillsammans, 3 mm vardera, glastrådar, kross och glaspulver kan läggas på för dekor. Det färdiga resultatet är nu en tjock glasskiva.

Tror du att jag kunde säga nej till kursen?

Icke då, så efter jag hört mig för att det fanns plats för mig och min solstol så bokade jag in mig på kursen som hölls i en jättemysig lokal i Gamla stan.

Utställda i lokalen står Annis otroliga skapelser o man vill ha allihop!

Och döm om min förvåning när jag fick höra vem en av de andra deltagarna var.

Razzy!

Min blogg och Wow-kompis med världens tuffaste tatuering på ryggen, hennes favo rollfigur i spelet, druiden! som jag inte har träffat IRL förren nu. Vad kul att få träffa dig, det gör jag mer än gärna igen. Mina andar två fusing vänner var också super trevliga och hjälpsamma för när jag behövde lite extra småbitar var speciellt en av dem extra hjälpsam att göra dem till mig. För att inte tala om Razzy som jag delade bord med hjälpte mig många gånger.

Mina alster före bränning.......................................................................... och efter!

Tack Anni för extratiden jag fick, jag är väldigt glad för den för då blev det några saker till gjorda och jag fick min skjuts ´hem ordnad! Till dig som får ett erbjudande om att vara med på en fusingkurs gör det för det är hur kul som helst och så spännande att få se hur det blir!