Åter till Svanåmyren.

För en tid sedan så gick jag ut på Svanåmyren några kilometer från vår trädgård.
En kall och öppen plats som inte direkt är speciellt inbjudande.
Det hade inte hunnit grönska så mycket, men ett fint vide av något slag fanns där vid myren.

Svanåmyren kallas på kartor för 'Svanamyran'. Men det är ingen här som kallar den för 'Svanamyran'.
Jag undrar vart de hittat det namnet?

Kanske det är ett namn som en gång användes, men försvenskades till Svanåmyren då folk flyttade dit för drygt hundra år sedan?

En gång i tiden gjordes ett försök att bryta torv där, och ett spikrakt dike rakt ut mot myren minner om mänskliga aktiviteter på denna annars så öde plats.

Jag vänder kameran mot söder, och bara tre kilometer från den övre bilden finns vår trädgård.
Men vid myren är allt så annorlunda.

 Där vid myren finns fler spår av människor.
I en grop som en gång var en matkällare under ett hus finns denna järnspis kvar.
Jag har fått berättat för mig att de som bodde där var mycket fattiga, när fadern i familjen var borta och arbetade på annan ort så tog veden slut för kvinnan och barnen.
En gammal kvinna, som var en dotter från den familjen, berättade förut för mig att de då slog sönder möbler som de eldade tills de fick ved.
Där fanns det riktiga Fattigsverige.
Så fjärran från vår tid, men några spår finns ännu kvar där vid myrens kant.

Och den platta marken med mossa kanske en gång var en liten trädgård just söder om det hus som då fanns där.
Vem vet?

Ljusglimtar i skogen.

Blommig fredag - Ljusglimtar.

Inte så långt från vår trädgård fanns det förr en liten by. Byn kallades för länge sedan för Svanåmyren men platsen är idag mer känd som Slyträsk. De flesta av husen försvann mellan 1950- och 1960 talet. Samhället förändrades och folk hade inte längre behov att bo på en plats som denna.

Ännu finns växter från de gamla trädgårdarna kvar, som små ljusglimtar i skogen lyser de perenna växterna i olika färger när de blommar om sommaren.

Trots att denna plats inte är längre bort än tre kilometer så är jag nästan aldrig där, men i augusti så åkte jag dit tillsammans med min kompis Mattias.
Jag åker ogärna själv till skogen då jag är nojig inför risken att möta en björn. Jag tror att om man har någon att prata med så hinner alla björnar höra en och springa därifrån.

Här syns jag själv bredvid en riktigt hög riddarsporre.
Trots mina 180 centimeter över marken så kände jag mig liten vid de höga perennerna.

Vid en av de gamla trädgårdarna blommade stormhattar och riddarsporrar i massor.
Kanske är de så här de vill växa för att trivas riktigt bra?







Längst bort i gläntan syntes ett tätt buskage, det var den stora slideplantan jag berättat om förut.
En liten del av buskaget fick flytta hem till vår egen trädgård, men min fru såg skeptisk ut när jag kom hem med den.

Jag längtar och drömmer om när den egna lilla slideplantan når denna dimension, men det lär väl dröja 50 år innan den blivit så stor som denna.

Det är ju från dessa övergivna och bortglömda trädgårdar som vi hämtade plantor då för mer än 20 år sedan då vi byggde upp vår egen trädgård.

De många perennerna som ännu finns kvar får en på bra humör då man går omkring där, som ljusglimtar från en annan tid lyser de ikapp med varandra.

I vår egen trädgård har vi knappt någon plats kvar för nya plantor, men den höga slidesväxten fick flytta till oss ändå. Om än en mycket liten del av denna jätte-planta.

En annan plats överraskade med en relativt stor ek i kanten av skogen, det är otroligt att den fått stå kvar och att den klarat det bistra klimatet.

Mot en husvägg blommade en gul blomma som jag inte vet namnet på.

Vi har sådana i vår trädgård med, men den är ändå okänd för mig.

Är det någon som vet växtens namn?

På en annan plats, där inget hus längre finns kvar så står en gammal dörr lutad mot ett träd.

Här har naturen tagit tillbaka trädgården, men i skogens dunkel blommade några aklejor.

Och en poppel minner om att här har funnits en trädgård.

Blekspirea och blåtry minner om en annan svunnen trädgård, de finns kvar trots att platsen nu skuggas av stora träd.

Blågull finns nästan i alla de gamla trädgårdarna, och på en av platserna kan man hitta borstnejlika.

Jag har förut visat bilder från en av de glömda trädgårdarna som vi kallade för "Rosgården", för där blommar enkla rosor under högsommaren.
Jag skrev något om att det hade varit intressant att veta mer om människorna som bodde där en gång, och strax efter fick jag ett mejl från en man med anknytning till denna insomnade by.
Han skrev så här:

"Hej

Nore Olofsson och hans syster bodde där.

Själv är jag född på ett kronotorp ca 700-800meter från Nores mot sjön Slyträsk

Den fastighten finns det kvar en gammal sommarstuga förfallen förstås.

Vår mormor hetta Hilma Blomqvist och morfar hette Leornard B

Min mamma och pappa Ruth och Halvar Lundkvist flyttade från Slyträsk 1955 till Brännberg där numera Tommy bor.

Själv heter jag Ulf Lundkvist bott i Piteå sen 1963

Är idag Ordförande i Piteåentreprenörerna

Har haft radioaffärer i Piteå, Luleå, Älvsbyn mm

Blev riktigt nostalgisk när jag hamnade på nåt om Slyträsk"

Att få ett mejl som detta till sig var också det en riktig ljusglimt.

De förut så anonyma glömda trädgårdarna får en historia även för mig.

Att sedan Ulf tipsar om att en bild av gården finns med i boken Svenska gods och gårdar från 1942 blir en till ljusglimt.

En ljusglimt från förr.

En brädhög är det enda som återstår av den sommarstuga som Ulf minns här ovan. Den lämnades kvar då den övriga gården revs och flyttades. Då för 20 år sedan fanns stugan kvar, men tidens tand är svår i den öde skogen.

Från denna plats utgår en stig som ska nå till den stora Svanåmyren några hundra meter bort. En gammal man som vuxit upp där bredvid berättade en gång om den stigen.

Eftersom jag aldrig hade varit på Svanåmyren i sommartid så styrde vi stegen ditåt.

På vissa ställen syntes stigen väl trots att ingen mer än älg och rådjur går här längre.

   

Vi nådde ut till myrmarkerna, men än var det kanske 200 meter kvar att gå innan vi var framme där myren öppnar sina vidder.

Vacker ängsull, hjortron och lappvide skvallrade om att vi närmade oss Svanåmyren.

Plötsligt blev det tvärstopp. Stora spår på marken fick mig att vända tillbaka trots att Mattias såg så lugn ut. Kanske är detta björnspår?
Vad kan det annars vara?
Jag som är så nervös för att möta en björn ville inte längre fortsätta mot myren.
Lite snopet kanske, men när jag samlat mod ska jag någon annan gång göra ett nytt försök att nå den stora myren. Hoppas Mattias följer med även då...

Det var solnedgång och solen lyste så fint på den gröna mossan. Jag stannade och fotograferade.
Jag tänker tillbaka på den vackra sommarkvällen.
De här bilderna blir en ljusglimt från sommaren nu när mörka och tråkiga november är här.

Om du vill läsa om andra ljusglimtar, så finns de samlade hos Helena med bloggen Bland rosor och bladlöss.:

http://blandrosorochbladloss.blogspot.se/

Svanåmyrens glömda trädgårdar, del 4

Vid ett besök i de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren så hann jag med att fotografera en av dessa som jag aldrig visat här förr. När vi besökte denna plats för första gången för snart 20 år sedan så blommade här många rosor. De var det enda som vi då såg av den forna trädgården så vi kom att kalla detta ställe för Rosgården. Kanske ett väl så romantiskt namn, men det är så vi kallat platsen sedan dess.

Nu i slutet av sommaren så hade nästan alla rosor redan blommat, men en fanns kvar så jag fick en bild på den. Att visa den öde Rosgården utan att visa en endaste ros hade ju varit märkligt.
Det är rosor av den enkla lilla vildväxande kanelrosen som finns här, men bara just här vid de rester som ännu syns av husets grund. Just därför så tror jag att de som bodde här en gång för länge sedan planterade denna ros vid sitt hus.

Det har kanske gått 50 eller 60 år sedan huset revs och skogen började att ta tillbaka den gamla trädgården.
Nu har platsen åter hamnat i skuggan av skogen, och av trädgårdens växter finns nu inte mycket kvar.
Av det hus som en gång funnits här finns nu bara en ruin kvar av husets grund.
Till skillnad från de övriga husgrunder som går att hitta här omkring så är denna relativt hög, de övriga är så låga att de kan vara svåra att upptäcka bland snår och under mossa.

Här skall en familj ha bott som hette Olofsson, när jag var yngre pratade jag med en gammal man som berättade om de gårdar som förut fanns där vid Svanåmyren. Han var uppväxt i det hus som funnits här.
Nu har jag många nya frågor om denna plats, men nu finns ingen att fråga då den gamle mannen inte längre finns kvar.

Förutom rosen så blommade toppklockor vid några hallon- och vinbärsbuskar, annars så finns inga trädgårdsväxter kvar här. Vid toppklockorna så blommade även tistlar, kanske de kom in i rabatten som ogräs en gång.

Men det var varken de gamla trädgårdsväxterna eller resterna av det forna huset som imponerade denna kväll, det gjorde istället den mossa som grönskar just norr om den gamla husgrunden.
Som mjuka gröna kuddar ligger mossan under de små björkarna och i ljuset av kvällssolen så var det väldigt stämningsfullt.

Lite längre bort så öppnar Svanåmyren sina vidder, det gör att denna plats har sol även på kvällen trots att den till synes ligger mitt i skogens dunkel. 

Svanåmyrens glömda trädgårdar, del 3

'Svanårosen'

Här kommer fler bilder från en utflykt till byn Svanåmyren i min jakt efter de bortglömda trädgårdar som finns där. Lite sommarbilder så här mitt i vintern, det kan vara skönt att vila ögonen på.

Vid en av de få kvarvarande öde gårdarna vid Svanåmyren växer den, den vita enkla ros jag kommit att kalla för 'Svanårosen'.
Den har säkert något annat namn, men för att själv hålla reda på saker och ting här hemma i vår trädgård så har den fått det namnet av mig.
Jag läste i en bok och såg att rosens namn kan vara Pimpinellros Rosa pimpinellifolia för bilderna stämde och det är en ros som trivs på nordexponerade växtplatser i mager jord. Härdig till växtzon 8. Den fyllda varianten kallas för 'Finlands vita ros'.
Jag hämtade ett rotskott härifrån för länge sedan och det har vuxit så pass att det nu är högre än mig själv och översållas med vita enkla rosor mitt i sommaren.
Där vid ödehuset växer den också bra som ni ser på bilderna.

Det kanske var så här de flesta gårdarna såg ut i byn Svanåmyren, nu återstår bara grunderna av de flesta byggnaderna, men detta hus finns ännu kvar.
Den storm som slog till i början av sommaren hade slitit loss en plåt från taket på huset.
Om ingen fäster den igen så kommer huset ruttna uppifrån och till slut rasa ihop.
Jag är rädd att det kommer att bli så för huset är lämnat att förfalla, inne i köket var golvet bortrivet redan för 15 år sedan och det ser lika illa ut idag.

Runt huset växer mängder av Blågull Polemonium caeruleum även kallad Jakobs stege.
Det var flest av den vita varianten, hemma hos oss är de flesta blå, men jag tycker de vita är snyggare.
Undrar vem som en gång för länge sedan planterade någon planta av Blågull och som satte den vita rosen.
Hade hon anat hur de skulle sprida sig från den enkla rabatt som de kanske fanns i först.

Här har även en Veronika spridit sig som ogräs framför öde huset.

Min färd mellan de glömda trädgårdarna gick vidare till den gamla stenkällaren.
Nu var här så igenvuxet att den var svår att upptäcka.

Jag rensade som hastigast bort lite hallonbuskar och sly för att få en bättre bild.
Till Narnia kommer man genom ett klädskåp. Undrar vart denna port leder...

Det är bara stenfundamentet som finns kvar av denna byggnad, träbyggnaden som fanns ovanpå är sedan länge borta. Jag har alltid fascinerats av denna rustika stenruin som står där vid Svanåmyren.
Den är ju inte så stor, kanske 4 X 4 meter, men att bygga en sådan måste ha kostat en förmögenhet redan då, för mer än 100 år sedan. Tänk att den står kvar, att ingen velat köpa den för rivning och bortforsling, något som annars drabbat de gårdar som fanns där bredvid.
Kanske den är K-märkt?
Men det tvivlar jag på.
Kanske snår av vildhallon och videbuskar lyckats gömma stenruinen för omvärlden?
Har du själv någon aning om vad denna stenruin en gång används till?
Jag har hört att träbyggnaden som fanns ovanpå skall ha fungerat som vattenmagasin för påfyllning av vatten till ånglok, för järnvägen finns bara någon meter från denna stenkällare.
Och där bredvid finns sjön med det hemska namnet Slyträsk.
Så vacker trots sitt namn, nog hade jag gärnat haft denna utsikt från mitt köksfönster...