Dryck med smak av ängens drottning.

Jag provade göra en dricka som är smaksatt av älggräs.

En dryck som fungerar bra att dricka till maten.

Älggräs, Filipendula ulmaria

Älggräset växer runt omkring vår trädgård och blommar mitt i juli månad med gräddvita blommor.
Just med dessa blommor kan man krydda upp sin citrondricka, som man enkelt tillverkar själv.

Älggräset ansågs en gång vara ängens vackraste växt, och fick tillfälligt namnet Regina pratensis ett namn som passade för ängens drottning.
Älggräs är en vanligt förekommande växt i hela Norden.

För att göra dricka som du kryddar med älggräsets blommor så behöver du förutom vatten även citroner, citronsyra, kanelstänger och socker.
Du skivar citronerna som du lägger ned i vattnet, och lägger sedan på nyss plockade blommor av älggräs.
Sedan tillsätter du sockret.
Ställ undan byttan på ett svalt ställe, låt den stå där några dagar, rör om i byttan då och då.
Sila och häll upp på flaska så har du en dryck med smak av ängens drottning att njuta av även sedan älggräset slutat att blomma utomhus.

Förr så kryddade man även sitt te med älggräsets blommor, då fick det en smak av mandel.
Växten har även används som brännvinskrydda.

Recept på älggrässaft hittar du här.

Brakved

Frangula alnus

Vi var på en tur till skogen, där såg jag en liten buske med svarta bär. Jag trodde först att det var en hägg, men det var det inte.

Det är frön inne i bären istället för häggbärets stora kärna.
Då jag inte visste namnet på denna växt frågade jag här, och fick svar. Jag själv hade ingen aning.

Tack för ditt svar Anette! Nu vet jag att det här är en brakved.
Jag fick även samma svar på Facebook av Susanna Rosén. Tänk vad bra med sociala medier som dessa.

Denna brakved växer nedanför en sluttande myr, och där har den en fuktig plats att växa på, brakved kräver en fuktig plats om de skall trivas.

Nu har jag läst på och har lärt mig att brakved finns nästan i hela landet, men förekommer sparsamt här och är svår att upptäcka då den ofta är intrasslad i annan vegetation. Därför är brakved en doldis här i norr, jag själv hade aldrig sett någon sådan förut, bara hört talas om att de finns här i trakten.

De svarta bären är giftiga, förr användes de och barken av brakveden som laxermedel.

Jag plockade några bär från busken som jag ska ta frön av och prova att så, kanske de gror så jag kan få en planta av brakved även i vår trädgård så småningom.
Om det blir flera plantor av denna frösådd så kan jag ju alltid plantera in fler i skogen där vid myrens kant.

Strutbräken

Matteuccia struthiopteris

Sakta rullar bladen på ormbunkarna fram.

De största ormbunkarna i vår trädgård är våra strutbräken.

Det är som om hela trädgården håller andan när strutbräken och de övriga ormbunkarna sakta rullar upp i 'slowmotion', även våren själv håller andan och vet att med ormbunkarna så rullar även sommaren fram här hos oss. Våren övergår så sakta till sommar, så stilla och så långsamt i ormbunkarnas takt..

Det är nu våra strutbräken är som finast, när de rullar fram och gör entré i trädgården.
Helt plötsligt finns de bara där, där det nyss var tomt och grått.
En känsla av lyckorus rullar fram tillsammans med ormbunkarnas blad.

Ormbunkar som strutbräken trivs med en fuktig plats i halvskugga med rötterna i fin mull- och näringsrika jordar.

På något sätt så är det lite 1970-tal över strutbräken, de var vanligt förekommande i sparsmakade så kallade 'barrträdgårdar' lite varstans här runt Boden med omnejd när jag var liten.

Men även om trenden med barrträdgårdar är över så kan ju omöjligt en växt som strutbräken bli otrendig.

Även en ormbunke som jag hämtat från skogen rullar fram, den är mindre än strutbräken, men lika fin och lite mer skir och fragil än vår strutbräken.
Dessutom är de framrullande bladen mycket vackra, ja nästan vackrare än strutbräkens blad.
Den från skogen blir nästan lika hög som strutbräken, och våra skogsormbunkar kommer från sydbranten på ett berg vid Svenskudden någon mil härifrån.

Jag har ingen aning om vilken sort ormbunkarna från skogen är, det är svårt att se skillnad mellan alla sorter och arter som finns.

Strutbräken och några andra ormbunkar är vildväxande i vår del av landet, och just strutbräken har fått en särställning som trädgårdsväxt här jämfört med andra ormbunkar från skogen.
Här i skogen just utanför trädgården finns även det jag tror är taigaörnbräken, Pteridium aquilinum som är väldigt fin, men den får jag visa en annan gång.

Bladen på strutbräken ger trädgården en exotisk känsla, de stora bladen påminner mer om palmblad än om det hårda klimatets växter.
Men ändå växer de här, sitt sydliga utseende till trots.

Gammal försommarbild.

Vad är det som hänger från tallen?

Några hundra meter från vårt hus hänger något från en tall.

Det är någon form av hänglav eller skägglav, och den hängande saken på bilden är nog mer än en meter lång.

Jag kan väldigt lite om mossor och lavar, och har alltid kallat dessa bruna hängande lavar för skägglav. Men laven kan ju ha ett helt annat namn...

Det är något uråldrigt över dessa bruna lavar som hänger från grenar och kvistar, det är främst från barrträden, men finns även på stora björkar.
Mot den vita snön syns den bruna laven tydligt.

I vår trädgård finns sådan lav på de flesta av de stora björkarna.

Är det någon som vet namnet på sådan lav?

Lavar på en björk i vår trädgård.

Nu börjar den bästa delen av vintern, för här i norr har vi ännu vinter.
Varma dagar och kalla nätter.
Än ligger snön djup över mark och trädgård, och det finns inte mycket att visa från trädgården sedan snöskulpturerna fallit för varma vindar för en tid sedan.

Det lär dröja flera veckor innan den första snödroppen blommar i vår trädgård, det kan kännas långt borta nu, men med vetskapen om att denna blomning väntar så passar vi på att njuta av solen över det snöklädda landskapet.

För att detta inte ska bli ett för tråkigt inlägg så spexar jag till det hela med en bild på mig själv med denna skägg-eller hänglav som mustasch. Min dotter tyckte att det såg tokigt ut.

Ännu en härlig dag i solen väntar, hoppas även att ni har en bra dag!

Tall

Pinus sylvestris

Det vanligaste av barrträden som är vildväxande i vår del av landet är nog tallen.

Eftersom den är så pass vanligt förekommande så är det ju inget träd som har så hög status i vår trädgård, men visst, det finns en tall i vår trädgård också, och just bredvid, utanför trädgården finns en stor gammal tall som nog har funnits längre än något annat träd i vår trädgård.

Till höger vår ännu unga tall, och snett bakom, den stora gamla.

Några hundra meter från vår trädgård finns denna halva döda tall, det är en rest av den storm som drog över vår by för mer än tre år sedan. Nästan alla andra tallar föll för stormen just där, men denna tall stod mycket utsatt för vinden och hade därför ett mycket starkt rotsystem, så den stod pall, men den kraftiga stammen knäcktes av stormen den dagen.

När skogsarbetarna skulle rensa skogen på nedfallna träd så bad jag de spara detta halva, jag sa åt dem att jag vill komma hit med mina (förhoppningsvis kommande) barnbarn en vacker dag och visa dem att det blåste så hårt att vindarna knäckte stora tallar som denna.
Tallen kommer att få stå kvar där som ett minne över den orkanliknande stormen den dagen.

Utsikten från vårt köksfönster domineras även den av just tall, här under en vinterbild:

Men för att riktigt uppskatta tallens skönhet så tog jag en promenad i skogen i en av de finaste 'pelarsalar' som naturen har att bjuda på här i norr.
Ibland är det enklaste det som är vackrast.

Hur är det nu man brukar säga om tallskogen, jo kanske att man inte såg ett barr och inte träffade en kotte...

Även naturen har en viss sorts humor.

Denna vackraste tallhed uppskattar jag väldigt mycket, och varje gång jag passerar så är jag förundrad över att den ännu får vara kvar, då mycket liknande skog i närområdet blivit till kalhyggen.

Sköldmöja

Ranunculus peltatus

I en vattenfylld urna blommar nu sköldmöja här hemma hos oss.

Jag fick syn på de vita blommorna när barnen badade i en sjö utanför Lycksele för några dagar sedan.

Längs med hela stranden fanns uppspolade revor med vita blommor.

Där på stranden skulle de ju ändå inte klara att slå rot, så några revor fick följa hem till oss i en vattenfylld försluten påse.

En bra bit ut i sjön fanns massor med vita blomster av sköldmöja, trots att denna växt räknas som vanlig i nästan hela landet, så har jag inte lagt märke till att de växer i sjöarna runt vår by.

Något svårt ogräs såg det ju ändå inte ut att vara där i Lappland, och vita blommor är ju fina,  kanske jag på prov planterar in någon reva bland de vita näckrosor som finns i en av de sjöar där vi brukar bada.

Men jag tror att sköldmöjan vill kanske växa ganska djupt, så att det blir frostfritt under vintern för rötterna. Det kanske inte blir så enkelt att plantera in dessa blomster som jag först tänkte att det skulle vara...

Ormbär

Paris quadrifolia

En av trädgårdens häftigaste växter står i flor, det är några plantor av ormbär som har följt med in i trädgården tillsammans med några ormbunkar som jag flyttade in från skogen för många år sedan.

Jag har läst att ormbär är giftiga, men de får ändå stå kvar där vid ormbunkarna.
Jag berättar för barnen om vilka växter de får passa sig för, och ormbäret är en av dessa.
Jag vet inte mycket om denna växt, men fick redan som barn lära mig att man inte ska äta dessa bär.

Jag tycker om när vissa växter från skogen trivs i vår trädgård, här sprider den nu sig sakta med en krypande jordstam.

Här i byn är det bara ormbäret som kryper där sakta under jorden, några ormar har jag inte sett här på mycket länge. 1990 såg jag en orm här bredvid, men den kom aldrig tillbaka.
Lika bra det, jag nöjer mig med de giftiga men vackra ormbären.

Harsyra / Sursöta

Oxalis acetosella

I en av våra rabatter blommar nu harsyra. Riktigt hur vi har fått in dessa små blommor i trädgården vet jag inte men jag tror att de följde med någon annan planta från någon av de glömda trädgårdsplatserna vid Svanåmyren någon kilometer från vår trädgård.

Jag har aldrig sett harsyra växa i området just utanför vår trädgård, så växten är helt klart införd hit av oss. Harsyran kan även kommit med den jord som vi byggde rabatten av för många år sedan.

De små blommorna verkar inte så mycket att hurra för, men på riktigt nära håll är blommorna fina.

Harsyra kallas även ibland för sursöta, och både blomman och blad ska vara ätliga.
Smaken ska påminna om citron, men eftersom jag ibland är skeptiskt lagd så hade jag ännu inte smakat av växten förrän alldeles nyss, och jo, den smakar bra.
Men någon större favorit kanske det inte blir i vårt kök.

Växten innehåller garvsyra som rabarber, så man ska inte äta för mycket om man smakar.

Harsyra får fortsätta att blomma i den något vildvuxna rabatten, där är de som bäst tycker jag.

Skvattram

Rhododendron tomentosum

På nära håll ser de små blommorna ut som en perfekt bunden bukett, därför får mina gamla bilder på Skvattram glänsa här på bloggen idag.
Som en nyårsbukett.

Med lite fantasi så ser även blommorna ut nyårsfyrverkeri.
Ja nästan i alla fall.

Ka-boom!

God fortsättning på det nya året.

Skvattram är den enda vildväxande rhododendron släkting som finns här i vår natur, i fjällen finns även den lapska alprosen (rhododendron laponicum), men det är ju långt härifrån.

Skvattram doftar härligt, och förr användes brutna kvistar att lägga bland kläderna för att hålla mal och ohyra borta. Att gnida in växtsaften från ett krossat blad på huden för att använda som medel mot myggen lär fungera, men då ska man nog tänka på att skvattram innehåller nervgiftet ledol som i stor mängd är farligare än sommarens alla myggstick tillsammans.

För mycket länge sedan kryddades öl med just skvattram, men det förbjöds och den giftiga skvattram som orsakade galenskaper hos de berusade, ersattes med humle.

Skvattram växer på fuktig torvrik men näringsfattig mark.
Någon skvattram har vi inte i vår trädgård, men de växer i skogen en bit härifrån.
Där är de så fina när de blommar där mitt på sommaren.

Nu var det ju länge sedan de blommade, men plantorna står kvar i skogen och hänger lite med bladen som rhododendron gör när det är vinter.
Trots att det är vinter så doftar de ändå mycket där de står bland snön.
En doft som jag själv bara förknippar med sommar.
Det är märkligt att känna den nu mitt i vintern.

Skvattram i skogen just här bredvid, fotograferat idag i skenet av bilens strålkastare.

Källa: Larsson Bernt, Träd och buskar i Norr.

Fältarv

Cerastium arvense

Blommig Fredag - Oskyldig

Ute är trädgården vit av snö just nu, men här visar jag istället en växt med vita blommor.

Sommarbilder förstås.

De är så mycket trevligare än snö.

För länge sedan upptäckte vi några vita blommor som växte på banvallen här bredvid vårt hus.

Sådana blommor hade vi aldrig förut sett, de verkade så främmande, och vi, som just börjat att samla växter till vår trädgård tog med några plantor hem.

Där de växte på banvallen hade de full sol hela dagen, och växtplatsen bestod av sand och sten.

Kanske det är så de vill växa för att bilda en tät blommande matta, för i vår betydligt mörkare trädgård, där björkarna skuggar så blommar de mer spridda, lite här och där.

Jag har inte förut känt till blommans namn, men sökte i boken Norrbottens flora och fann en bild på Fältarv Cerastium arvense som är identisk med våra vita blommor.
Jag läser även att fältarv hittades redan 1905 i vår grannby Krokträsk av Knut Lundmark.
Kanske den följer längs med järnvägen som flor till rallarros, och blommar på platser som är tillräckligt ljusa.

Fältarv är enligt boken också en ganska vanlig växt här i Norrbotten, om än införd så kom den att spridas på kulturmarker, främst i älvdalarna, men också här vid järnvägen.

Det finns vissa växter som kan vara svåra att tygla om de väl fått fäste i trädgården, fältarv är en sådan.
Hur blid och oskyldig den än må verka.

De vita blomstren svävar på de späda stjälkarna och lyser upp mellan några av perennerna i midsommartid.
Vi har inte hjärta att rensa bort dem.
De vita spröda blommorna ger sken av att vara ett oskyldigt blomster istället för ett elakt ogräs, och varje år så påminner de om den promenaden vi gjorde för länge sedan, då vi fann dessa för första gången.

Jag blänger ibland lite misstänksamt på dessa blomster och undrar om det egentligen var så klokt att plantera in dem i rabatten, men de bara står där, så vita och oskyldigt oskuldsfulla.

Vill du läsa om fler oskyldiga, kika in hos Hélena med fina bloggen Bland rosor och bladlöss.