Möte med en mördarsnigel?

Inte i vår trädgård!

Helt plötsligt fanns något främmande på marken.
En ovanligt stor snigel som sakta gled fram på gruset.
Jag har aldrig sett en så stor snigel förut här i trakten, så jag petade nyfiket på den.

Den uppskattade inte när jag blev för närgången, den drog ihop sig till halva längden.

Jag passade på att fotografera lite närmare när jag ändå höll på.
Den stora snigeln var liksom på gränsen till ovanligt exotisk.
Mer än tio gånger större än våra naturligt förekommande sniglar.

Sedan så fortsatte snigeln sin väg över gruset, det gjorde jag med, och var samtidigt glad att snigeln inte fanns hemma hos oss utan hos en handelsträdgård tre mil hemifrån.
Den måste ha följt med någon sändning med växter som kommit söderifrån, för här i norr är stora besvärliga sniglar ytterst sällsynta.
Det var första gången som jag såg en sådan här i Norrbotten, men jag har hört talas om att de förekommer vid kusten.

Sådana sniglar har jag aldrig sett hos oss någonsin, och gissar att detta var en spansk skogssnigel, eller mördarsnigel som de också kallas för.

Jag stirrade odjuret i ögonen en stund.

Borde jag ha trampat på den så de inte startar en koloni i Boden nu?
Eller har de redan gjort det?

Kanske är dessa sniglar nu på väg norrut och hunnit upp till Boden nu?
Vem vet?
Kanske de tagit sikte på vår trädgård?
Men än är jag inte särskilt orolig för att mördarsniglar skall nå till oss, för det tar en ganska lång tid för en snigel att krypa tre mil.

Hoppas ändå att de långa och kalla vintrar som vi har skall ta kål på alla sådana sniglar som följer med växter söderifrån.
Några glupska sniglar vill vi ju inte ha hem till vår trädgård.

Älgsäkert läge, del 2

Längs vägen förbi vårt hus står sedan i somras stora burar av hönsnät runt frösådda äppelträd och små rotskott av pelarasp.

Fruktansvärt fult enligt min fru, fult men absolut nödvändigt enligt mig.

Dessa små äppelträd har under flera år blivit mat åt områdets älgar, som smyger fram i sensommarens mörker och äter upp all tillväxt som blivit under året.

 Men sedan i somras så har äppelträden fått vara ifred, älgarna sticker inte ned sina mular genom de taggförsedda öppningarna, de upplevs säkert som vassa och otrevliga av älgarna, vilket förstås var min mening.

Inne i trädgården har vi ett lika gammalt äppelträd som nu är ungefär tre meter högt, och ungefär så höga hade nog även dessa varit också om de inte ständigt blivit förstörda av älg och sork.

Men vackert, nej det är de inte.

Min fru tycker gott att älgarna kan få äta av dessa små träd, bara hon slipper se burarna.

Hon klagade värst från början, så jag gissar att hon vant sig vid eländet nu, eller så river hon burarna själv när tjälen släpper från marken.

Här under en sommarbild då burarna just kommit på plats.

Nu återstår det att se hur de små äppelträden själva trivs med att stå inne i burar, 

Men jag gissar att de skyddas lite från vinden av burarna på denna så ofta blåsiga plats.

Jag har förut provat att försöka hålla borta älgarna med diverse knep som fungerat lite si sådär, om de försöken kan du läsa om  här i Älgsäkert läge, del 1.

Om knepet med burarna fungerar så kommer ju snart nästa problem när träden växer ut ur burarna.

Hur stora burar måste jag då göra? och framför allt vad säger min fru om det?

Restaurangen är stängd.

Traktens fåglar har redan insett att det knappast går att finna mat i vår trädgård längre, vi slutade mata fåglarna redan innan vintern förra året och sedan dess har de annars så välfyllda fågel-matar husen stått tomma och öde..
Inga fler frön, jordnötter eller talgbollar går att finna här längre.

Vi hänvisar fåglarna till vår granne 150 meter bort om de skulle klaga.
Där står fågelmatningshusen fyllda till bredden som vanligt.

 Men inte hos oss.

 Här ekar det tomt mellan träden, inget fågelkvitter alls.

Till och med vårt fågelbad har blivit till en plats som knappast lockar småfåglar längre, helt fruset till is.

Ett och annat bär går säkert att finna här i vår trädgård för hungriga fåglar, men inget annat.

Kanske ni tycker att jag blivit ovanligt kallhjärtad och inte längre bryr mig om traktens småfåglar?
Kanske det är så, men jag vet att de får mat hos grannen en bit bort, och jag vet också att fåglarna spiller och dräller omkring med frön och bitar av jordnötter till den grad att alla traktens sorkar lockas hit av vetskapen eller doften av den fågelmat som fallit eller blåst till marken.

När sorkarna väl kommit hit så fortsätter de att kalasa på många av trädgårdens växter,
och att se skador av sorkarnas härjningar sedan då snön smälter bort är inte kul.

Så har det varit förr, läs om den senaste gången här.

Men inför förra vintern så slutade vi att mata fåglarna, och skadorna av sorkar på buskar och träd upphörde direkt.

Så därför slutar vi med att locka hit alla sorkar med fågelfrön, och vi hoppas därför få ha buskar och träd ifred.
Det blir dessutom billigare, då fågelmaten blivit dyrare för vart år, och om små buskar och träd klarar sig undan hungriga sorkar så blir det ju också billigare då jag slipper att köpa nya.

På vissa träd fungerar gnagskydd bra, men sådana är svåra att fästa på en lågt förgrenad buske.

Jag saknar såklart fåglarna, men vill absolut inte locka hit traktens sorkar, så jag antar att jag får gå över till grannen då min längtan att få se småfåglar blir för stor.

Så här ser det ut i vår trädgård nu.

Viktigt att tänka på är att om du börjat att mata fåglarna vintertid så bör du fortsätta med det fram till våren, så de inte stannar kvar och väntar på mat och svälter och fryser ihjäl när ingen mat kommer.

Nu tror jag ju ändå att eftersom fåglarna välsignats med vingar och flygförmåga så kommer de att flyga till en annan plats där mat finns, de inhemska stannfåglarna är ju inte helt hjälplösa även om du skulle glömma lägga fram frön någon dag.

Klematisbladstekel

Rhadinoceraea ventralis

Klematisbladstekelns larver äter bladen på småblommig klematis, i detta fallet en alpklematis och en sibirisk klematis som blir praktiskt taget kalätna varje år av detta otyg till ohyra.

Klematisbladstekeln kom in i vår trädgård för ungefär 20 år sedan, och de har hittills varit omöjliga att få bort. De kom samtidigt som farsoten aklejgallmyggan som även de finns kvar i trädgården, trots försök att bryta dess livscykel.

Varje år är de likadant, helt plötsligt så blir bladen våra småblomiga klematis nästan helt uppätna av dessa glupska larver.

De otäcka larverna sitter gömda på bladens undersidor och äter tills det endast är bladskaftet kvar, så kryper de sedan över till nästa blad och fortsätter att äta.

De gröna och väl kamouflerade larverna verkar inte ha några naturliga fiender alls, inte ens fåglarna har räknat ut vilket skrovmål som döljer sig under det som finns kvar av våra klematis.

Jag har förut om åren försökt att skaka loss larverna från plantorna som blir angripna, klippa bort de angripna kvistarna och jag har provat att spruta med såpvatten, men inget av det har påverkat klematisbladstekeln alls. De kommer tillbaka med full kraft år för år ändå.

Nu har jag gett upp. Men kanske jag skulle prova tipset att strö ut myrr under de angripna plantorna?
Kanske det tar död på larverna i sina puppor?
Men jag är inte så förtjust att strö ut mängder av sådant gift där.

Klematisbladstekelns larv övervintrar som puppa i jorden under plantan, för att nästa år återuppstå som en liten stekel, (typ "fluga") som flyger upp till alpklematisens- och till den sibiriska klematisens grenar och lägger sina ägg i späda grenar.

När äggen kläcks så äter sig små larver sig ut ur grenen för att raskt därefter börja kalasa på bladen tills inga blad återstår.

När de är mätta släpper de taget och faller till marken, där de kryper ned och förpuppas i väntan på nästa år. och så håller de på, år för år.

Mer information om denna hemska insekt hittar du hos odla.nu

Liljebagge

Lilioceris lilii

Trädgårdens allra vackraste skalbagge är den mest fruktade, jag pratar om liljebaggen. denna hatade insekt som förstör trädgårdsvärldens vackra liljor genom att lägga ägg på dem.
När äggen kläcks så äter larverna både blad och knoppar på ett mycket noggrant sätt.

De har funnits här i norr i kanske snart 20 år, men de ger sig alltid först på våra olika sorter av gräslök.
Än så länge har de flesta av liljorna fått stå ifred.
Jag gissar att gräslöken är godare att äta?

För länge sedan fanns inte liljebaggar här i byn, men jag gissar att något ägg följt med hit med någon av alla de plantor vi planterat in i trädgården.

Spår av liljebagge.

När jag fann den förste liljebaggen där igår så hade de uslingarna redan börjat att äta på gräslöken.
Jag visade den lackröda liljebaggen för våra barn och berättade att de får 20 kronor för varje infångad eller dödad liljebagge som de ger till mig.

På våra plantor av gräslök piplök och på våra plantor av bredbladig gräslök (även kallad rysk kantlök eller norrlandslök) brukar man på försommaren hitta dess larver, som då är täckta av sin egen avföring.
Gissar att de gör det för att skydda sig.

Men än finns där inga larver, utan 'bara' liljebaggar.

Liljebaggarna har ett knep för att slippa fångas, de släpper taget om plantan då man närmar sig och faller till marken, där de snabbt gömmer sig.

En av de infångade liljebaggarna fick avsluta sin karriär som trädgårdsvandal och fick bli fotomodell de sista minuterna i sitt liv, men det gillade den inte alls.
Den till synes långsamma skalbaggen satte av i maratonfart mot friheten och skällde på ett märkligt sätt när jag snabbt fångade den igen.
Den var inte lätt att fotografera.

Den är snabbare än somliga tror...

Kanske något blev fel då liljebaggen skulle få sin kamouflagefärg, istället för grön så blev den lackröd, och förhållandevis lätt att upptäcka bland gröna blad.

Kanske de små liljebaggarna fördärvade skapelsens vackraste blomma i Edens lustgård så Gud Fader själv målade liljebaggarna röda som straff?
Eller så kommer de från Hin Håle som ett sätt att pröva och plåga oss blomsterälskare?

Jakten på liljebaggarna här startat, ju fler liljebaggar som infångas, ju mindre skada gör sedan larverna.

De är duktiga på att samla in liljebaggar, och det kommer att kosta mig en slant, men det är det värt.

Aklejgallmygga

Små otäcka larver.

Vid första anblick så kanske de inte ser ut som något stort problem, men de är en riktig plåga, och dessutom är de helt omöjliga att bli av med.

Aklejgallmyggan har kommit för att stanna, och dess larver förstör alla aklejor denna tid på året.

Alla aklejor.

Här i vår trädgård har ju aklejgallmyggan lagt larver i aklejornas knoppar de senaste 20 åren, så de blommar just inget, utan aklejors knoppar brukar bara torka ihop innan de slår ut här.

De första åren gjorde vi allt för att bli av med aklejgallmyggan, vi plockade alla aklejor när de var i knoppstadiet hos oss och grannarna och brände knopparna med en förhoppning om att aklejgallmyggan skulle försvinna, men efter något år så gav vi upp.
Vi lyckades inte bryta aklejgallmygans livscirkel, de fanns kvar här ändå, och finns här än.

Aklejgallmyggan fanns inte här i vår by förut, den har mest troligtvis följt med hem till vår trädgård med någon planta vi köpt för länge sedan, och nu är de ju omöjliga att bli av med.
De är dessutom 'osynliga' man märker bara att aklejornas knoppar torkar ihop nu i mitten av juli månad.
Inuti de förtorkade knopparna sitter sedan de usla små larverna i säkerhet från myror, spindlar och fåglar.

Här är jag är aklejgallmyggans ende fiende, men trots mina riktade utrotningsförsök så finns de ändå kvar.

Om någon har något bra tips för att bli av med aklejgallmyggan från vår trakt och åter igen få njuta av aklejornas blommor, så får ni gärna dela med er av dessa tips.

Jag plockade in en förstörd knopp av en akleja, och ut kröp strax fyra mycket små larver.
Äckligt!

Hur själva aklejgallmyggan ser ut har jag ingen aning om,  jag har aldrig sett någon sådan, men de otäcka larverna har som sagt plågat oss i många år.

UÄCK!!!

Nu är det i alla fall fyra larver färre i vår trädgård...

Vårens fasor!

Så har det hänt igen. I skydd av vinterns snö så har sorkar och annat knytt gnagt av barken på nästan alla våra frösådda små äppelträd.
När snön smälter bort och försvinner så syns skadorna på de små buskarna och träden.
Den glädje jag kände för våren blandas med fasansfulla känslor när jag ser detta.

Nu har de ju inte bara nöjt sig med att gnaga sig en smakbit lite här och där, nej de små odjuren har totalt skalat av all bark på stammarna och de flesta av grenarna.
Äppelträden måste ha smakat bra då de inte kunde sluta att tugga och gnaga, och än värre är det med vår ullungrönn och vår rosenkvitten, de är praktiskt taget kapade med marken, där har sorkarna även tuggat i sig de träiga grenarna.

De har även härjat på i perennarabatterna, och i år ser jag än inga spår efter våra ungerska blåsippor som ju alltid brukar blomma denna tid på året.
Har även de fallit offer för vandalernas framfart?

Jag vet att jag ju borde ha skyddat träden på något vis, de flesta andra små träd här har fått gnagskydd, men just dessa små äppelträd som jag dragit fram ur äppelkärnor, är så risiga och flerstammiga att jag inte kunde få fast något gnagskydd där.

Men nu är frågan, vad göra nu?

Är det ens möjligt att försöka rädda träden, och i sådana fall hur?

Kommer de små aplarna att klara detta, eller kommer de att dö?

De hänsynslösa och otroligt hungriga sorkarna har ju verkligen skalat av allt i sin framfart bland de små aplarna, men de små träd som ju faktiskt hade fått någon form av gnagskydd har ju klarat sig,
där har sorkarna bara gått förbi.

Även där gnagskyddet bara är några centimeter högt så har sorkarna gått förbi.
Trots att det också är ett frösått äppelträd, och de ju borde känt doften av det.
Kanske de gav upp direkt om de inte fick smak på barken där de härjat fram på gräset under snön?

I år ser man ju verkligen vilken nytta gnagskydden gör.
De kan tyckas lite dyra, men nog är det ju värt att få ha kvar sina träd man planterat i sin trädgård.

Jag har en burk ympvax, men känner mig lite osäker på om det ens är lönt att försöka pensla på något sådant då skadorna är så stora.

Jag antar att man ändå får försöka att glädjas åt allt som klarat sig undan sorkarnas hunger, och så är det ju vår och naturen och trädgården vaknar till liv.

Ni såg rätt på de övre bilderna, än finns det snö kvar i vår trädgård.
Har jag sagt att jag hatar snö, kyla och vinter?
Jag antar att jag tjatat om det förr, men när snön ännu finns kvar denna tid på året så känns det nästan outhärdligt segt innan det blir vår på riktigt även hos oss i Norrbotten.

Vid vår trädgård finns spår av en nästan 40 år gammal modellstad, den är helt övervuxen av sälg och små björkar.
De usliga sorkarna hade väl kunna ge sig på de träd och buskar som täcker den platsen istället för våra små äppelträd.
Nu försvinner resterna och ruinerna av modellerna under sly.

Men björk smakar nog inte lika bra som äppelträd.

Rådjur!

De senaste dagarna har två rådjur fattat tycke för området där vi bor.
De betar på ängen vid vårt hus, och är inte särskilt nervösa för någon av oss.

Jag har gjort försök att skrämma dem, men de springer undan en stund för att några minuter senare komma fram igen.
Förra gången jag tänkte jaga undan dem så sprang de ungefär tio meter för att sedan stanna och titta på mig.
De gjorde snabbt bedömningen att de springer snabbare än mig och har sedan dess ingen större respekt för mig.

De har redan gjort närmanden mot trädgården, men än har de missat det mesta av de primörer som spirar i rabatterna. De var vid växthuset här om dagen, där bredvid brukar det varje år blomma krokus, men så inte ännu i år. Tanken slår mig att rådjuren kanske redan ätit upp alla de knoppar som börjat växa upp ur marken. Men kanske jag anklagar de oskyldiga rådjuren?
Kanske bara krokusarna är sena i år?

Men det är ju förstås bara en tidsfråga innan de gör en total räd in bland trädgårdens primörer.

Att ha rådjur vid husknuten uppfattas ändå som en aning exotiskt här i Norrbotten, för här är de relativt sällsynta, men inte gillar jag dem för det.
För trädgårdens växter så är rådjuren skadedjur precis som älgar, harar och sorkar.
Så är det, hur fina de än må vara.

För länge sedan, kanske typ 1978 så minns jag att vi såg ett rådjur springa över ängarna en sommarkväll, släktingar som var här sprang 'man ur huse' för att se, för detta var stort, ingen hade förut sett ett rådjur här i trakten.
Efteråt var alla uppfyllda av en märklig glädje, som man känner när livet överraskar på ett positivt sätt.
Jag ler åt mig själv när jag tänker på det, för så känner jag inte nu när jag ser rådjuren stryka runt gården.
Jag tänker mer på att, försvara de stackars oskyldiga växterna mot dessa vandalers bärsärkargång.

Om rådjuren bara visste att vid vår ytterdörr nu  står krukor med de mest läckra primörer, där kan de finna både frukost, lunch och middag.
Det är serverat!

Med rådjuren kvar runt gården så är det som en tickande bomb.
När som helst slår de till med total hänsynslöshet mot våra späda primörer till blommor.
Jag har ju försökt att skydda trädgården förut, men mot dessa hjälper inget.
Fladdrande plastband, svarta plastsäckar och den parfymdoftande älgskrämman ter sig bara löjligt mot rådjuren.
De gör snabbt bedömningen: ofarlig.

Vad finns att göra?
Hur skrämmer man bort rådjur?